Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. I år kom 97 bidrag in, och 3:e priset går till Edvin Flodin vid Hagaskolan i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.
Коллапс kollaps av Edvin Flodin
En person sitter och läser sin tidning utomhus. Han läser om ett mord som inträffade häromdagen på flygplatsen. Offret tog ett skott till skallen några meter utanför den internationella zonen. Pressen var alltid försiktig med var de skrev i tidningen, men det här gick inte att dölja. Ett dussin personer hade identifierat mannen som ”Anatoly. S” framför pressen, men ingen visste vem som egentligen blev mördad.
När man blir för nyfiken om sådana händelser, är det bara en tidsfråga innan man blir bortförd. Som väntat försvann den oskyldige personen tillsammans med sin tidning endast några timmar efteråt.
St. Petersburg, 1930, sitter jag i mitt lilla kontor och tar emot rapporter. Luften är full med cigarettrök och stolen knarrar förbaskat. Mitt jobb är att kolla igenom rapporter från uppdrag, utvidga dem, och sedan skicka vidare rapporterna till personer högre upp. Ibland är det jag som skriver rapporterna, men idag hade jag tur. Staten låg i spillror, så jag fick ofta rapporter som inte var menade för mig. Om man får åtkomst till fel rapport är det förbjudet att läsa den, men hur ska man låta bli?
Utanför kontoret är det mulet, och små snöflingor faller från himlen. Jag vet att jag blir övervakad på vägen hem, men det har jag vant mig vid. När man har åtkomst till informationen som jag har, är det viktigt för staten att ingenting läcker. Den långa vägen hem är dyster och gatorna ligger öde. Till slut kommer jag hem där känner jag mig säker. Jag hade installerat larm häromdagen ifall någonting skulle hända.
Min fru är alltid arg på mig. Hon säger att jag jobbar för sent, men vad ska jag göra? Jag har inget val. Det finns ingenting att göra hemma, så jag dunsade ner i den hårda sängen och somnade. Mitt i natten vaknar jag av att det knarrar i hallen, men så lät det alltid när det var kallt ute. Nu är det morgon igen, alltså dags att gå till jobbet.
Inne på kontoret ligger ett dussin rapporter i en svart mapp. Jag lägger märke till att ingen av dem är menade för mig, men vad har jag annars att göra? Jag bestämmer mig för att läsa igenom dem, tills jag får någonting bättre att göra. ”Antal dödsfall: personal: 350, osorterat: 4560”. I resten av rapporterna står det om avrättningar som utförts, och vilka som har tillfångatagits. Jag packar ner dem i min ryggsäck, det känns fel att inte göra det.
På vägen hem ser jag ingen som övervakar mig. Det var konstigt. Vad har hänt? De kunde inte veta att jag läst dokumenten, hur skulle det gått till? Snön knastrar förjävligt när jag kliver på den. Framme vid min lägenhet kliver jag in i den gamla hissen som vanligt. I hissen finns en stor spegel, men jag vill inte se mig själv. Plötsligt går larmet. Jag hör skott från automatgevär ovanifrån, så högt att öronen gör ont. I fasa försöker jag ta mig ur hissen, men det är för sent. Lika plötsligt som det började upphör ljudet, och lämnar bara tjutet från larmet och pipet i öronen. Hissen ger ifrån sig ett glatt pling när jag når min våning, men det skrämde mig bara. Jag står kvar i hissen flera sekunder innan jag vågar ta första steget.
Jag ville inte tro att larmet kom från min lägenhet, men det var uppenbart var det kom ifrån. Dörren till min lägenhet står vidöppen, så jag kliver in. Där på golvet finns en stor pöl medblod, och resterna av en kropp. Skorna klibbar fast i golvet där jag står. Telefonen på väggen hänger från sladden, och jag hör någon som pratar. ”Se dig för”, säger mannen i telefonen, och kontakten bryts.
Dagarna passerar och till slut får jag igenom min önskan. Polisen har utsett en utredare till fallet, och vi möts ute i kylan. På bänken berättar jag vad som hänt från början. Förutom det säger jag inte mycket. Han berättar att det hittats hylsor i lägenheten som bara används av militären, men även att privata militärer nyligen fått tillgång till officiell utrustning. Jag sitter kvar ute i kylan och tänker, långt efter han gått. Allt står klart framför mig, vem kunde det annars vara? Nästa dag ska vi mötas vi igen. Då tänker jag berätta vad jag vet har hänt. Jag tar mitt återigen till samma plats som gårdagen, men först förstår jag inte.
Idag sitter det en helt annan person, på samma plats, med sin mapp och anteckningsblock. Jag fryser till. Det är ingen mening. Direkt börjar jag gå mot kontoret istället. Jag kan känna att jag blir iakttagen, men här ute på gatorna finns det ingenstans att gömma sig. Inne på mitt kontor öser jag ner dokumenten i min ryggsäck tillsammans med mitt ID. Flygplatsen ligger en bit bort, men jag hinner.
”Namn och personnummer?”, säger personen vid disken, som om de sagt det miljontals gånger.
”Låt se… 010420-1342”
”Flyget till Ukraina går om 35 minuter”, svarar hon.
Ombord är det nästan helt tomt. Det känns konstigt att sitta här, med bara bullret från turbinerna. Tiden spelar ingen roll längre, jag bara sitter och stirrar ut ur fönstret. Jag känner hur hela kroppen börjar dras mot det tråkiga taket under landningen, men jag kämpar inte emot. Dystert vandrar jag genom den högljudda flygplatsen, men den skulle lika gärna kunna ha varit tom. Nu ser jag ljus från himlen utanför flygplatsen, och jag börjar gå snabbare.
En lite äldre man knuffar till mig.
“Anatoly. S! Är det verkligen du?”
”Ja, uhh, vem är- PANG”
Den dagen kommer det ett brev till postkontoret i Moscow. En person, ganska lik Anatoly, läser brevet. Brevet innehåller ett dussin dokument som han läser. Du kan föreställa dig hur det fortsätter.
Läs mer om Lilla Sherlockpriset och läs även tidigare års vinnarnoveller.
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2024 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
