Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. I år kom 97 bidrag in, och förstapriset går till Hilding Olsson vid Hagaskolan i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.
Ugglans plan av Hilding Olsson
Jag slingrade mig runt de rävluktande buskarna, med hopp om att han skulle låta mig leva en dag till. Mitt syfte var lika klart som döden. Om den högste får livets kraft, så kanske jag får lite tillbaka. Han berättade aldrig varför jag behövde utföra mina uppdrag. Var han döende? Lukten av räven blev lite mildare, och jag kände närvaron av en helt annan varelse. En god varelse. Han skulle bli så glad. En sådan fångst skulle bli ofattbart belönad av honom. Nästan förblindad av hunger tog jag mig vidare fram i den dystra skogen. Jag var nästan nära nog för att göra ett anfall på den lilla ungen. Jag visste att det var en unge eftersom andra av denna art bär på väldigt tunga hjärtan. Sådana vill den högste inte ha. Men denna var annorlunda. Lugnet och dess frånvarande oro gjorde mig nästan lite arg. Var den inte rädd för mig? Kände den inte min styrka? Nere i diket spanade jag på offret. Jag kunde inte vänta längre. Jag siktade på benen och hoppade upp ur diket. Jag tog en rejält stor tugga ur mitt offers kött. Nu kände jag människans äkta rädsla. Den skrek och haltade sig vidare bort på asfaltsvägen, med en stor del kött borta. Den högste skulle bli riktigt nöjd.
Jag låg där skakande med värre huvudvärk än jag någonsin haft. Vad hade jag nyss sett? Men egentligen behövde jag ju inte vara rädd alls. Det var ju bara en dröm. Var det huvudvärken som fick det att kännas så verkligt? Jag klev upp och gick ut ur mitt rum och såg att mamma kollade på nyheterna. Hon satt alltid klockan sju på morgonen i soffan och kollade om något hemskt hade hänt. Jag förstod aldrig varför hon tyckte om det. ”Jag har en massa huvudvärk igen”, sa jag.
”Då får du väl stanna hemma då”, sa mamma kort medan hon var helt fördjupad i TV:n. Jag gick bort till köket och fixade lite te. Många säger att de sover värre vid fullmåne, men för mig var det riktigt dåligt huvudvärk. Jag har ännu inte riktigt förstått varför. Pappa skämtade alltid om att jag var en varulv i hemlighet. Men pappa var inte hemma idag, han var med farfar på sjukhuset. Han var sjuk i något som doktorerna inte kunde lista ut. Det verkade inte som att han skulle klara sig så länge till, så pappa försökte spendera så mycket tid med honom som möjligt. När vattnet kokat klart tog jag en tepåse och gick till mitt rum. Jag la mig i sängen och tog fram en bok. Det var femte Harry Potter-boken. Te och böcker hjälpte alltid mot huvudvärk. Jag låg där och läste i nästan 25 minuter innan mamma skrek: ”Oj oj oj”.
”Vad har hänt nu då?” ropade jag tillbaka.
”Kom!” sa mamma.
På TV:n stod det: ”9 år gammal flicka grovt biten av en okänd ormart”. ”Det här hände bara 300 meter från oss!” sa mamma väldigt oroligt.
”Ta det lugnt”, sa jag lite halvt osäkert. Var det jag hade sett i min dröm faktiskt sant? Hade jag bevittnat en mystisk ormattack? Just då släpptes min huvudvärk. Jag hade aldrig mått bättre. ”Mamma! Min huvudvärk har släppt!” sa jag glatt.
”Så bra då”, sa mamma fortfarande helt inne i TV-programmet. ”Lägg dig och vila, du vet aldrig när det kommer tillbaka”.
Jag gick tillbaka till mitt rum och fortsatte läsa min bok, men bara någon minut senare fick mamma ett telefonsamtal.
”Hej!” sa mamma. ”Va?” ”Vad menar du?” ”Är det sant?” ”Oj oj oj” ”Hejdå, då” ”Farfar är borta”, sa mamma oroligt.
”Är han verkligen död?” frågade jag. Jag ville inte tro att det var sant.
”Nej nej nej nej”, sa mamma. ”Han har försvunnit helt spårlöst”. ”Polisen letar just nu”.
Nu blev jag ännu mer förvirrad än innan. Hur skulle han bara kunna försvinna? Hur skulle han kunna kliva upp och gå om han nästan inte ens kunde äta? Jag skyndade på mig min jacka och sprang mot dörren.
”Vart ska du?” frågade Mamma dystert.
”Jag ska till sjukhuset”, svarade jag.
”Jaha då”, sa hon och tittade tillbaka mot TV:n.
Jag sprang hastigt ut ur lägenheten och ner för trappan och ut på vägen. Jag visste redan nu att polisen aldrig skulle hitta farfar. När vi körde kurragömma kunde vi aldrig hitta honom. Efter några timmar när leken redan var över brukade han komma in i vardagsrummet med ett stort leende. Ingen av oss förstod hur han gjorde det, inte innan förra sommaren. Alla sprang iväg åt olika håll och jag räknade till 30. När jag hade räknat klart började jag gå mot några träd ute på gården, för där hade aldrig någon gömt sig förut, och just där bakom första trädet stod farfar och småskrattade för sig själv. Han blev riktigt förvånad när jag hittade honom. Men nu är han försvunnen på riktigt. Och skogen var inte bara något träd ute på gården, utan nu var det en hel skog bakom sjukhuset.
Jag sprang förbi den lilla mataffären och upp på en liten kulle. Just då hörde jag ett prassel i diket till vänster. Kunde det vara ormen? Skulle han ta mig? Samtidigt som hjärtat började bulta hårdare så kom huvudvärken plötsligt tillbaka. Ljuden kom närmare och närmare. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa upp i halsen. Allt blev mörkt även fast solen stod rakt uppe på himlen. Jag försökte skrika men jag kunde inte. Ormens ondska hade tagit min röst. Men ormen ville mig inget illa. Den bara fortsatte vidare på sin färd. Ljuden blev svagare och svagare. Hade jag inbillat mig allt detta? Hade jag blivit galen? Väldigt uppskakad fortsatte jag vidare mot sjukhuset.
När jag var vid parkeringen började jag gå mot skogen istället för ingången. Det måste ju vara där han hade gömt sig. Men varför? Var de elaka mot honom? Jag hittade en liten stig som jag följde ett tag. Skogen var väldigt tät och mörk. Om man kollade upp såg man bara en massa grenar. Det såg mörkt ut åt alla håll. ”Farfar!” ropade jag. ”Var är du?”. Jag började bli lite trött i benen av att gå så mycket. Men det var inte förrän jag kollade bakom mig som den riktiga rädslan slog mig. Jag gick inte på någon stig. Jag var mitt ute i ingenstans. Jag hade gått vilse. Jag började vilt springa rakt framåt. Jag hade hört på TV att man inte skulle få panik i svåra situationer, men just nu var det allt jag kunde göra. Sakta men säkert började huvudvärken också komma tillbaka. Jag började också nästan tappa balansen. Jag hörde ljudet av grenar knäckas. ”Farfar?” ropade jag förtvivlat. ”Är det du?”. Just då blev allt helt klart. Men jag ville inte tro min syn. En ung man låg död på marken. Farfar stod bakom kroppen och började sakta kolla upp mot mig. Han hade helt röda ögon, och ormen låg på hans axlar. Sedan kollade han frågande upp bakom sig mot ett träd. Just när jag kollade upp för att se vem eller vad det var kändes det som att själen hoppade ur min kropp. Ugglan satt uppe på trädets enda kvarlevande gren, och stirrade ner på mig med ögon som fick hela kroppen att rysa. Skulle den högste låta mig leva?
Läs mer om Lilla Sherlockpriset och läs även tidigare års vinnarnoveller.
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2024 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
