Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. I år kom 97 bidrag in, och andrapriset går till Elin Svelander vid Hagaskolan i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.
Vem höll mig varm den där natten? av Elin Svelander
Pappa var alkoholist, det hade han varit så länge jag kunde minnas. Det var samma gamla rutin varje dag. Vakna, gå till jobbet, komma hem, supa, krascha på soffan och sedan göra allt om igen, med pauser för att skrika på mig.
En mörk kväll i november blev han argare än vanligt. Han började skrika på mig om hur jag hade förstört hans liv och att det var mitt fel att min mamma dog. Jag kände aldrig min mamma för min pappa sa att hon dog när hon födde mig. Skriket blev för
mycket så jag sprang in på mitt rum och slog igen dörren, pappa var för full för att ens orka följa efter mig. Från min säng hörde jag hur han skrek och slängde runt saker i vardagsrummet och det var då som jag bestämde mig att jag inte ville vara kvar i huset.
Långsamt och tyst öppnade jag mitt fönster och klättrade ut på gräsmattan. Mitt fönster var bara ungefär en halvmeter från marken så det var enkelt att hoppa ut även fast jag själv bara var 130 cm lång. Kylan bet mig i fingrarna och tårna och
gräset var fuktigt av frost. Jag fick syn på ett litet hål vid kanten av huset och rusade dit. Efter lite grävande så lyckades jag krypa in under husgrunden. Det hjälpte inte mycket med kylan men jag fick i alla fall ett gömställe. Jag satt där, hopkurad i en boll väntandes. Väntandes på att min pappa skulle hitta mig och säga förlåt. Jag visste dock att det bara var en dröm, för bra för att vara sant. Efter vad som kändes som timmar var det plötsligt ett par armar som knöt sig runt mig bakifrån. När jag vände mig om möttes jag av en kvinnas ansikte.
”Vem är du?”, viskade jag dovt. Min hals kändes torr och kylan fick mig att låta hes. Mörkret dolde hennes uttryck men jag fick en känsla av att hon log. Hon svarade inte på min fråga utan tog mig bara i famnen och höll mig så nära så det kändes som jag skulle spricka. Hon var varm och det silkeslena tyget av hennes klänning la sig som en filt över min kalla kropp. Jag kände mig säker hos henne, som om jag hade känt henne hela mitt liv. Till slut hörde jag henne harkla sig innan hon pratade.
”Du har blivit så stor”, viskade hon och av någon anledning fick det mig att le. Jag visste inte vem hon var men hennes röst fick mig att aldrig vilja släppa taget.
”Gå till det gula huset på andra sidan vägen, där bor en man som kan hjälpa dig. Jag heter Kajsa, säg till mannen att jag är här så kommer allt lösa sig.” Hennes röst lät nästan som en sång. Den var så vacker, som en ängel. Jag svarade inte den här gången, bara nickade medan jag höll henne så hårt jag kunde. Hennes värme höll mig vid liv den natten och nästa morgon gjorde jag som Kajsa hade sagt. Jag sprang bort till det gula huset och knackade på dörren. Tystnad. Jag knackade igen. Tystnad. Efter jag hade knackat för tredje gången utan att någon öppnade så var jag på väg att gå hem igen när en man plötsligt slängde upp dörren.
”Vad vill du?” Fräste han åt mig. Han var gammal, minst 70 år med små grå fjun på skallen. Jag sa som det var, att en ung kvinna vid namn Kajsa satt under mitt hus. Mannen frös till så fort hennes namn lämnade mina läppar. Mannen sa åt mig att komma in i huset, hans röst var mycket snällare än när han först hade öppnat dörren. Han var en främling men eftersom Kajsa litade på honom så gjorde jag det också. Huset var vackert och modernt med många dyra målningar på väggarna och en stor tv. Jag satte mig i soffan och väntade medan jag såg mannen gå in i köket. Efter några minuter kom han ut och satte sig med mig i soffan. Han hade med sig ett fat med bullar och en kanna saft.
”Ta för dig”, mumlade han och satte på tv:n. Hans ansiktsuttryck var oroligt men jag tänkte inte för mycket på det och sträckte mig fram för att ta en av bullarna från fatet. Jag hade nästan glömt bort vart jag var när ljudet av polisbilar hördes utomhus. Mannen lät mig inte gå ut så jag fick bara veta vad som hade hänt efter polisen hade åkt. Polisen hade hittat Kajsa under mitt hus, en ung kvinnas kropp. Min mammas kropp. Enligt polisen hade kroppen legat där i flera år men med skydd från snön och regnet så hade den bevarats ganska bra. Jag fick veta sanningen från den gamle mannen. Min mamma hade inte dött när hon födde mig, hon hade försvunnit för några år sedan och hittades aldrig. Min pappa var gärningsmannen. Den natten fick jag sova hos m.annen men jag låg mest och tänkte på allt som hade hänt. Det kändes som mitt hjärta skulle brista. Jag hade alltid velat ha en mamma men min egen pappa slet den möjligheten från mig. Den gamle mannen blev min nya vårdnadshavare och efter ett tag började jag gå till skolan som vanligt igen. Nu har det gått några år sedan händelsen men det finns fortfarande en fråga som jag bara inte kan släppa.
Vem höll mig varm den där natten?
Läs mer om Lilla Sherlockpriset.
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2024 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
