Med två tunga priser för de två första böckerna är förväntningarna på Sara Strömbergs trea Skinn naturligtvis höga. Vår recensent gillar boken starkt, vilket bådar gott inför Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall, dit författaren kommer!
Det kan knappast finnas någon som gjort en sådan entré i den svenska spänningsromanvärlden som Sara Strömberg; debuten Sly blev utsedd till årets bästa 2021 och uppföljaren Skred utsågs till årets bästa kriminalroman 2022 så förväntningarna på trean Skinn är naturligtvis höga. Utöver att hennes titlar genomgående har få bokstäver är de också genomtänkta, skinn eller hud används inte sällan bildligen för att beskriva människor, till exempel ömhudad, hårdhudad, garvat skinn, hudlös, hudnära, komma in under skinnet; betydelser som alla finns med i den här berättelsen liksom också i en mycket mer konkret och obehaglig betydelse. Vi får återse en av genrens mest intressanta antihjältar; den envetna, tjuriga och ibland rätt bittra Vera Bergström, lokalredaktör vid Jämtlandsposten med huvudsakligt ansvar för Åre kommun, närmar sig nu sextio, väldigt ensamstående i sin trista lägenhet i den nedlagda tågstationen i Ånn. Men kanske inte så länge till? Ett påbud har gått ut från den Bonnierägda ledningen: alla de drygt fyrtio lokaltidningarna i koncernen ska göra en reportageserie om något uppmärksammat kallt fall i sitt område. I Jämtland är valet enkelt; vid ”Slakten i Storlien” för tjugoåtta år sedan yxmördades en pappa och två små barn samtidigt som mamman försvann och polisen har aldrig varit i närheten av att lösa fallet.
Vi har just nu två pågående spänningsserier i bokvärlden där handlingen har sin bas i Åre kommun men de är rätt olika; Viveca Sten håller sig mest i Åre by och Sara Strömberg undviker turismmetropolen för att ägna sig åt andra byar i kommunen med andra förutsättningar för livet. När bägge landar i Storlien sker det på väldigt olika sätt. I Viveca Stens Botgöraren från förra året ägde de historiska kapitlen rum 1973 då glansdagarna fortfarande glittrade för det stora högfjällshotellet. I Sara Strömbergs nya bok är det höst 1995 när vi kommer till de historiska kapitlen; hotellet är på fallrepet, går i konkurs 1998, och det förekommer endast perifert i handlingen.
Yxmorden inträffar på kvällen 6 oktober 1995 och i återkommande kapitel får vi följa de händelser som föregår katastrofen. Här är det pappan i familjen, Frank Edwall, som står för berättarperspektivet: han är en mångsysslare, gör vad han kan för att försöka försörja familjen, inte minst jobbar han som guide för välbeställda grupper av män som kommer till Storlien för att jaga. Frank har ansvar för själva jakten och hans goda vän Håge, skicklig kock, ser till att gästerna får fantastisk mat, ute på dagarna och framför allt på kvällarna i jaktvillan där gästerna bor.
Frank är både känd och respekterad i byn, en av de skickligaste och modigaste i frivilliga räddningstjänsten, en pålitlig människa som försöker göra rätt i livet, en naturlig ledargestalt som alltid hittar lösningar. Så är det inte hemma, där är det hans fru Marit som bestämmer och hur mycket han än försöker vara henne till lags är det aldrig nog. Hon är hemma med de små barnen Felix och Julia, kampen mot Felix leukemi har slitit hårt på dem. Äktenskapet knakar i fogarna och en hel del handlar om pengar, bristen på pengar. Deras enkla och rätt isolerat belägna hus i Visjövalen, en halvmil öster om Storlien, skulle verkligen behöva renoveras men de har inte råd, frågan är om de ens kommer att kunna bo kvar. De tvingas spara på allt och det räcker ändå inte, ofta får de hjälp av hennes pappa Arvid Näslund trots att han inte heller har det så fett, jobbet som tullare vid norska gränsen är inte särskilt välavlönat.
I nutid jobbar Arvid fortfarande vid tullen, det är bara dagar kvar till pension när han vid gränsstationen får syn på en bil som liknar den ett vittne beskrivit i samband med morden. Han blir vansinnig och attackerar föraren trots att han är alldeles för ung för att kunna ha varit delaktig i det som hände för nästan trettio år sedan. Han är ansedd som galen av många i samhället, gick sönder fullständigt då och plågas fortfarande av ovissheten om vad som hänt hans dotter. Han utgår ifrån att hon är död men eftersom hennes kropp aldrig hittats har han inte kunnat begrava henne. Försöken att få honom att ta emot psykologhjälp då gick inte så bra: ”Tolv mil fram och tillbaka till Åre för att sitta i Bruno Mathssons ergonomiska meningslöshet. Nej, tack, sorgen skulle ändå mala sönder honom i sin väldiga köttkvarn.” Utanför jobbet pratar han knappt med någon och har alltid vägrat att prata med några journalister.
När Vera börjar gräva i fallet är han naturligtvis en av de som hon vill intervjua men det blir inte så lätt. Hon hittar andra att prata med, publicerar en del artiklar i serien, vilket också leder till att några tips börjar komma in.
Anna-Märta Strindlund arbetade med fallet när hon bara var tjugofem år och nyexaminerad från polishögskolan. Numera har hon en chefsroll vid polisen och är naturligtvis en av dem som Vera intervjuar. Vera får inte reda på så mycket, utredningen är inte nedlagd, även om ingen gjort något åt den på länge, och därmed är inte den omfattande förundersökningen offentlig. När Vera så småningom hittat en del som borde få fart på utredningen igen är Anna-Märta rätt ovillig att göra något. Vera måste som vanligt gå sin egen väg, hon blir rätt manisk, kastar sig direkt över varje liten tråd som dyker upp.
En annan viktig karaktär är Thomas Martinsson, en av Veras närmaste vänner genom hela livet, numera åkare och kanske kan de nu bli mer än vänner; en förälskelse i mogen omogenhet vars bergochdalbana blir riktigt läsvärd. En annan och riktigt rolig karaktär är Veras chef på tidningen, Nils ”Strömmen” Strömqvist, en man med många speciella uttryck som omväxlande driver på och ibland försöker bromsa Veras grävande när hon kastar sig över delar som kan bli farliga för henne.
Historien växer ut samtidigt som vi läsare allt ivrigare bläddrar till nästa sida på vägen mot en högdramatisk upplösning.
Liksom så många andra älskade jag Sly, var helt överens med Svenska Deckarakademin om att placera den i topp bland det årets debutanter. Däremot var jag inte överens med akademin om att utse tvåan Skred till landets bästa kriminalroman 2022, hade Anders de la Mottes Bortbytaren i topp det året, hade några problem med Skred. Men de små orosmoln jag då såg på himlen är helt borta i trean Skinn.
Mycket om Sara Strömbergs skrivande har jag tagit upp i recensioner av de tidigare böckerna; det mustiga språket, de levande fjällmiljöerna, landsbygdslivets kärva förutsättningar, insiktsfulla klassklyftor och en del annat. Vill bara komplettera med den imponerande vården av karaktärerna, även biroller som lätt kan försummas, men inte hos den här författaren. Om en av de minsta rollinnehavarna skriver hon: ”Han liknade en skata, flög dit det blänkte.” Och genast förstår vi vilken sorts människa det handlar om. Skickligt!
Anders Kapp
Bokfakta:
- Titel: Skinn
- Författare: Sara Strömberg
- Utgivningsdag: 2023-10-23
- Förlag: Modernista
- Antal sidor: 421
Länkar:
- Svenska Deckarfestivalen presenterar Sara Strömberg
- Skred blir årets bästa deckare 2022
