Läsvärd spänning om mobbning som en katastrof för många, men vi skulle också kunna kalla det brott. Det är temat för Sundsvallsförfattaren Sofia Rustans nya deckare Plågoanden, som vi har recenserat i anledning av att hon medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2023.
I Sofia Rustans romandebut Skadedjuret (2021) var det centrala temat främlingshat och berättelsen präglades av ett stort engagemang för utsatta barn. I Sofia Rustans nya Plågoanden finns engagemanget för utsatta unga kvar men nu med ett delvis annat perspektiv; här handlar det om de olika former av våld som unga kan utsättas för i skolan, eller i dysfunktionella familjer, och konsekvenserna av detta våld. Bland mycket annat fick boken mig att fundera kring begreppet mobbning, som introducerades i svenskan på sent sextiotal, och själva begreppets förfärande konsekvenser i vår samtid. Vi får återse seriens huvudperson, kriminalinspektör Amanda Junisson, gruppledare vid Grova brott hos Sundsvallspolisen. I den första delen var hon ganska nyförälskad i ekonomiskt framgångsrika Patrik Silfverkrantz; vi läsare insåg snabbt att han knappast är någon idealisk man men förälskelser är notoriskt svåra att styra. Nu är de sambos men förhållandet knakar i fogarna. Hon närmar sig fyrtio och barnlösheten är en stor smärta för henne, har flera missfall bakom sig. Vi får en del fördjupningar i seriens långa historia, de trauman som hon bär på, det olösta mordet på mamman, det våld som hon och hennes syster Saga utsattes för av mammans sambo Glenn. Det ska bli intressant att se hur den berättelsen går vidare i kommande delar men just nu kan vi glädja oss åt denna nya, mycket läsvärda deckare.
I inledningen är det midsommarafton och Amanda dukar upp en picknick på festplatsen vid havet i Juniskär, söder om Sundsvall, på behörigt avstånd till andra i enlighet med pandemiföreskrifterna. I närheten ser hon lilla Kati som var ett jagat offer med en stor roll i den förra boken men som nu mår riktigt bra. Hon har hamnat hos kärleksfulla fosterföräldrarna Mats och Maria och var tredje helg bor hon hemma hos Amanda och Patrik.
Amanda är irriterad, Patrik skulle bara iväg för att göra något, oklart vad, och nu har han varit borta rätt länge. Det vackra midsommarvädret tar slut när en tjock dimma rullar in från havet. Hon tar en promenad för att dämpa sin irritation och ser att hennes barndoms lyckligaste plats, den stuga som hennes mormor tidigare haft, nu är till salu. Kanske skulle hon försöka köpa den? Hon har nyligen fått ett arv som kanske skulle kunna gör det möjligt, men vad kommer Patrik att säga?
Inte långt därifrån, vid kyrkoruinen i Njurundabommen, pågår samtidigt ett drama i dimman. Nästa morgon hittar prästen Börje Birgersson och kyrkvaktmästare Tord Strid en död ung man som ligger intill en nygrävd grav i kyrkoruinen. Börje och Tord var där för att förbereda en midsommardagsmässa i ruinen men den blir naturligtvis inställd. Polisen larmas, Amanda och hennes kolleger rycker ut.
Det visar sig vara femtonåriga Sam Olsson och obduktionen visar att det handlar om ett mord, inte ett självmord som en del tidigare trott. Kroppen visar sig ha massor av gamla skador, rättsläkarens bedömning är att han måste ha varit utsatt för kontinuerlig misshandel ända sedan han var ett mycket litet barn.
Senare är en äldre man, Fredrik Fernström, ute på en mycket tidig promenad med hunden Bosse på stranden i närliggande Junibosand där de hittar en död kvinna i en mörkgrå våtdräkt. Hon är uppenbarligen mördad, skjuten i ryggen, men knappast på plats. Hon måste ha mördats någon annanstans och förts av strömmarna till denna strand. Två mord med så litet avstånd i tid och rum, kanske finns det något samband?
Parallellt med utredningen, där Amanda äger huvuddelen av berättarperspektivet, får vi återkommande kapitel där vi möter en länge anonym tjej, kanske tolv-tretton år gammal. Hon är djupt deprimerad, mycket ensam, sedan lång tid utsatt för massor av elände som hon inte vågar prata om med någon trots att hon uppenbarligen har en kärleksfull vuxen i sin närhet. Den enda hon vågar prata med är den hemliga dagboken. Hon dämpar sina smärtor genom att skada sig själv, ser självmord som den enda vägen ur eländet och snart växer en detaljerad plan fram för när och hur det ska ske. Det är en riktigt stark och trovärdig berättelse.
Jag skrev en del om författarens skickliga berättarteknik i recensionen av den förra boken och ska inte upprepa det här, men det finns också en annan aspekt. Utöver författandet och vardagsjobbet sysslar Sofia Rustan också en hel del med bildkonst, fotografering och närliggande aktiviteter vilket också återspeglar sig i hennes i hennes mycket bildrika språk. Ibland är det kreativt, originellt och imponerande snyggt, men ibland kan jag också tycka att det kan bli för mycket av det goda. I sin konst ägnar hon sig en del åt skyddsänglar som också på olika sätt vävs in i denna text på intressanta sätt.
Det finns en del skeenden med rätt svag logik, särskilt i delar av uppösningen, men jag vill inte spoila genom att exemplifiera. Det är bagateller i en imponerande läsning som bland mycket annat fick mig att fundera en del över ordet och begreppet mobbning. Att mobbning är en katastrof för många unga vet alla men vi skulle också kunna kalla det brott.
Sofia Rustan gör ett bra jobb med att skildra denna brottslighet och dess konsekvenser. Men också andra former av våld mot barn, inte minst de sociala arv inom dysfunktionella familjer där väldig unga offer kan växa upp till de förövare som blir ansvariga för nästa generations offer. För detta är Sofia Rustan värd all heder. Att hon dessutom bjuder oss på läsvärd spänning är naturligtvis en stor bonus.
Anders Kapp
Bokfakta:
- Titel: Plågoanden
- Författare: Sofia Rustan
- Utgivningsdag: 2023-10-25
- Förlag: Polaris
- Antal sidor: 379
Länkar:
- Svenska Deckarfestivalen presenterar Sofia Rustan
- Svenska Deckarfestivalen recenserar Skadedjuret
- Intervju med Sofia Rustan 2021
- Sofias hemsida
