Debutanten: Magnus Västerbro

Tidigare har du skrivit sex fackböcker, om ämnen som pest, svält och spöken. Din novellsamling, om vi kan kalla den det, går lite i samma spår. Vad är det med dessa mörka teman som fascinerar dig?
Ja, säg det? Jag skulle kanske behöva gå i terapi för att utreda den saken… Nej men jag har alltid varit upptagen av sådant, alltid på något sätt varit svartsynt och dragits till dessa ämnen. Även mina fackböcker, de mest kända i varje fall, Pestens år, Svälten och Tyrannens tid är ju på sätt och vis också skräckberättelser, fast hämtade ur det verkliga livet och utan övernaturliga inslag. Även de utgår från i varje fall delvis mina egna mardrömmar, sådant som jag fasat för och som jag har försökt bearbeta i bokform. Den nya boken är på så vis bara en vidareutveckling och renodling av teman som hela tiden funnits där.

Boken har 18 avsnitt med titlar som Utdrag ur ondskans historia, Ett besök i helvetet, I de dödas rike. Är det fackboksförfattaren som skiner genom?
Njae, rubrikerna är nog mest ett försök att skapa en ram för materialet, för de mer fragmentariska texterna. I boken kombinerar jag material från vitt skilda håll, men alla kretsar kring eller utgår från vad jag ser som den här bokens huvudsakliga teman – skräckfyllda eller spöklika bilder eller visioner av döden och den andra sidan. Tanken är att de olika sorternas texter ska färga av sig på varandra när de ligger sida vid sida. Vissa läsare uppskattar mer de utpräglat fiktiva, har jag märkt, medan andra är mer förtjusta i de som är grundade i det historiska. Medan ytterligare andra uppskattar de olika delarna lika mycket och ser hur de hänger ihop och bildar en helhet, vilket förstås är den reaktion som gör mig gladast.

I texterna blandar du verkliga händelser med mardrömmar och mytologiska väsen. Hur kom du på denna form for noveller, som ändå inte är traditionella noveller?
Det kom ganska naturligt… När jag var färdig med min föregående bok, sakprosaboken Tyrannens tid, om livet i Sverige under Karl XII:s tid, kände jag mig ganska utarbetad och lite matt inför tanken på att dra igång ett nytt så stort projekt igen. Den boken var på närmare 500 sidor, och något liknande ville jag inte göra igen, inte just då i varje fall. Och samtidigt hade jag lust att skriva på friare sätt. Så jag började skriva i ett kortare format, för att se hur det skulle kännas helt enkelt. Efter att det hade rullat på ett tag började jag inse att jag närmade mig ett sätt att skriva som flera av mina favoritförfattare använt sig av. Sådana som Lydia Davis till exempel, en kanadensisk novellförfattare som jag tycker mycket om, hon blandar också korta texter med lite längre sådana, på ett ganska halsbrytande sätt.

Så där hittade jag nog en del inspiration. Om man vill läsa Davis finns en på svenska, Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare (och andra noveller).

Hur länge har du arbetat med boken?
En del av texterna bygger på sådant jag skrev för en del år sedan, men då lade åt sidan. När jag sedan började skriva mer fritt och kort, plockade jag också fram en del av dessa äldre texter och skrev om dem, så att de skulle passa i det nya sammanhanget. Det huvudsakliga arbetet gick sedan ganska fort, under våren, sommaren och hösten 2021.

Vilken sorts research har du gjort när de olika kapitlen är med blandad bakgrund?
Knappt någon alls faktiskt. Det mesta av det historiska materialet hade jag redan samlat på mig, under arbetet med särskilt Vålnadernas historia och även, i någon mån, Tyrannens tid. Det var oerhört skönt, att inte behöva göra så mycket research den här gången, utan framförallt fokusera på att skriva!

Förutom några spännande timmar, finns det något djupare budskap i boken som du hoppas läsarna tar till sig?
Nja, jag tänker inte på det sättet. Det jag skriver, även sakprosan, utgår väldigt mycket från mina egna inre drivkrafter, sådant som upptar mig – berättelser, människoöden och tankar som jag på olika sätt vill skriva om och bearbeta. Sedan hoppas jag förstås att de som berörs av det jag skriver även börjar tänka på saker och ting – sina egna liv kanske, deras plats i samhället. Eller på döden i det här fallet…

Vad var det svåraste med att lägga om från fackbok till skönlitteratur?
Vissa saker är faktiskt lättare, när man skriver fiktion är man så mycket friare eftersom man inte måste förhålla sig till bekräftade fakta som i sakprosa. Just faktakontrollen sätter ju så tydliga ramar för berättandet i en faktabok, vilket kan vara frustrerande ibland. När man skriver fiktion kan man ju bara köra på, på ett helt annat sätt. Annat är förstås svårare, skönlitteraturen måste ju i allmänhet vara ännu mer gestaltad för att kunna fängsla och beröra läsaren. I en fackbok kan man delvis förlita sig på att ämnet i sig är intressant nog, för vissa lärare i varje fall, och så är det inte på riktigt samma sätt när det gäller skönlitteratur.

Vilka litterära förebilder har du, favoritförfattare och genrer som du gärna läser?
Favoritförfattare är så svårt att svara på, det finns ju så många. Som ung älskade jag Stephen King, sedan HP Lovecraft, senare Jorge Luis Borges och Franz Kafka, Ursula K LeGuin och så hela tiden JRR Tolkien, förstås. På senare tid har jag särskilt uppskattat Hilary Mantel, Kazuo Ishiguro, Peter Englund och Svetlana Aleksejevitj. Just nu är jag mest upptagen av The Pillow Book, en slags dagbo/krönika/tankesamling skriven av den japanska hovdamen Sei Shonagon på 900-talet e Kr. En otroligt fascinerande bok!

Hur ser ditt läsande ut, föredrar du ljudböcker, papper eller e-böcker?
Jag läser mycket, men har faktiskt aldrig räknat. Det ligger alltid böcker vid sängen, någon har jag med mig i ryggsäcken eller jackfickan. Känns naket att gå någonstans utan en bok! Jag läser alltså nästan enbart i papper, är gammeldags på det sättet. Det mesta är nog romaner, i olika former, även om jag också gärna läser lyrik… och faktaböcker förstås.

Mycket tid går åt till att läsa på om sådant jag arbetar med, vilket gör att jag inte hinner läsa så mycket nyutgivet som jag skulle önska.

Vilken är din senast lästa spänningsroman/deckare?
Det måste vara Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle, som jag läste om för att min dotter skulle läsa den för ett skolprojekt. Jag älskade Sherlock Holmes-berättelserna när jag var yngre. Och tyckte om den nu med, även om Baskerville kanske inte är Conan Doyles bästa.

Den svenska skräckscenen är liten men växande, tycker du att du nu tillhör den och kan du tänka dig att fortsätta skriva skräck?
Det har jag faktiskt inte tänkt på! Men det kanske jag gör? Om scenen vill ha mig gör jag gärna det… Framöver kan det mycket väl bli mer skräck, eller i varje fall sådant som nästan är det.

Ligger det en roman i startgroparna också, eller vad har du för planer framöver?
Ja, jag arbetar faktiskt på en roman just nu, får se hur det blir med den. Men efter det kommer jag säkert skriva sakprosa, jag har många idéer som jag vill ta tag i, sådant som kanske mer påminner om det jag har skrivit tidigare. Min tanke är att framöver växla mellan genrerna, allt beroende på vilken bok jag är mest sugen på i stunden. Överhuvudtaget har jag en mycket lång lista med bokidéer, jag kommer aldrig hinna med allihop…

Några av texterna i Den svarta boken skulle kunna filmatiseras, kanske som kortfilm på SVT. Vad tycker du om den tanken?
Låter utmärkt! Om något produktionsbolag läser detta är det bara att höra av sig.

Bokfakta: