Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. I år kom 106 bidrag in, och tredjepriset 2022 gick till Noomi Sjöholm vid Hagaskolan i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.
Rosorna till dig av Noomi Sjöholm
Mina skor lämnade avtryck i snön men täcktes snabbt med ny snö. De var kallt, de var vinter. Jag gick med raska steg över snön mitt i stadens hjärta. Det kryllade med folk runtomkring mig. Ingen märkte att jag var där, jag var bara en i mängden. Det doftade av glögg och lussekatter, de luktade jul. Dov julmusik spelades och spred sig över gatorna. Jag kollade upp, jag var framme. Med snabba steg gick jag upp för trappan och drog upp dörren, den var tung. Jag kände hur jag blev varm när jag kom innanför dörren. Jag kollade mig omkring. Jag såg dem, de vackra röda rosorna, de påminde mig om dig på ett sätt. Jag gick mot dem och tog den vackraste buketten av alla. För det var du, den vackraste av dem alla. Dom skulle jag ge till dig. Jag gick fram till kassan och la fram blommorna. I kassan stod en kvinna, hon var vacker men inte vackrare än dig. Du var vackrare, vackrast. Jag kollade på henne och log. ‘God jul’ sa hon och log. God jul sa jag samtidigt som jag tog blommorna och gick mot dörren. Dörren var lika tung som när jag kom, ute på trappan kollade jag ner, ner på rosorna, ner på dig. Jag var snart hemma. Jag var snart vid dig.
Tankarna om dig växte för varje trappsteg jag tog. Om bara några steg var jag med dig med din hand i min. Hjärtat dunkade hårdare desto närmare dörren jag kom. Jag blickade ner på blommorna en sista gång och tog ett djupt andetag. Jag vred om nyckeln och öppnade långsamt dörren. Jag klev in, Tog av mig skorna och gick försiktigt mot dig. Där satt du, där du alltid hade suttit, Där du alltid kommer sitta. Jag slog mig ner bredvid dig och tog din hand. Den var kall, kall som natten. Dina ögon var mörka och djupare än havet. Din hud var blek och tom. Du var de vackraste jag någonsin sett. Jag tog rosorna och la dem i ditt knä.
Några ögonblick senare hörde jag bankningar, någon knackade. Jag pussade dig på pannan och reste mig upp för att gå mot dörren. Genom kikhålet såg jag två män, två stora män. Jag kände hur pulsen steg och hur jag blev kallsvettig. Jag öppnade dörren men bara så halva mitt ansikte stack ut. De kollade på mig samtidigt som de drog ner händerna i jackfickan. Nu stod jag med två polisbrickor framför ansiktet, två poliser. Jag såg hur deras munnar rörde sig men de var tyst. Allt jag kunde tänka på var dig, dig i soffan. De fick inte se dig, De fick inte ta dig ifrån mig. De upprepade sig , ‘Är de som är Herman Nyqvist?’. Jag kollade ner, ner på mina skor. ‘Är du de ?’. Jag nickade fortfarande med blicken nedvänd. ‘ Vi skulle vilja kolla igenom din lägenhet’ . Jag kollade upp med paniken inombords ‘varför ?’. De puttade undan mig, nu stod jag emellan dem, en framför mig och en som flåsade mig i nacken. De kom fram till soffan, de kom fram till dig. ‘Grip honom’ skrek den framför mig. Jag försökte springa men de gick inte, jag kunde inte. Jag låg nu på mitt golv men händerna bakom ryggen. Dem fattade inte, jag behövde göra de. Jag gjorde de för att du aldrig skulle kunna lämna mig, aldrig, aldrig någonsin.
Läs mer om Lilla Sherlockpriset och läs även tidigare års vinnarnoveller.
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2023 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
