Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. Förstapriset 2022 gick till Alva Lockhart Håkansson i Hagaskolans 8D i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.
Schemalagd post av Alva Lockhart Håkansson
Jag minns att jag satt med mobilen i den andra handen hur länge som helst, men ändå ringde jag ingen..För jag visste att det var för sent.
”Du, nu får du faktiskt ta och berätta för mig.” säger Stella när jag slänger mig ner på handduken intill henne på gräsmattan. En svag doft av salt följer med den svala havsbrisen och får min hud att knottra sig trots solskenet där vi sitter med en överblick på stranden framför oss. ”Vad var det egentligen som hände medan jag var borta? Har du hört något från Emil?”
Jag skakar på huvudet, möter inte hennes blick. Istället lägger jag mig tillrätta och sneglar mot havet. Jag kan höra vågorna en efter en och vattnet stöta mot klipporna längre bort. Lyckliga barnskrik och andra typiska ljud du kan förvänta dig på en strand en eftermiddag i juli. Jag drar handduken närmare mig, bort från en tappad glass som ligger och smälter i gräset en bit bort. Sedan tar jag fram mobilen ur handväskan och surfar förstrött.
“Skämtar du med mig? Inte på hela sommaren? vilket äckel. Ni var ju tillsammans hela vårterminen, och sedan gör han bara slut och drar. Nästan lika bra för dig att du slipper honom!” säger Stella medan hon gör ett försök att kamma ut sitt blöta, långa hår med fingrarna.
“Ja det är väl det”, säger jag tyst.”Så hur var det i Italien då?”
“Äh, samma gamla vanliga, familjen och hela tjocka släkten, smög ut om kvällarna och hängde med barndomspolarna på La dolce vita. Strandbaren, du vet. Fast nu undviker du ämnet.” Stella lägger sig på sidan och tittar på mig med en fundersam blick. “Alltså, jag fattar att det är svårt att prata om. Jag vet du att du ville att han skulle vara the one, den som du tillbringade resten av livet med. Men kom igen, prata med mig, jag finns här för dig.”
Jag kan inte hindra mig själv från att röra vid den lilla berlocken som hänger runt min hals. Som för att känna att den fortfarande finns där.
“Jag vet, jag borde ta av det. Men jag gillar det för mycket. Alltså, Emil gjorde slut och sedan rymde han hemifrån. Inget mer med det. Jag har ingenting emot att prata om det, det finns bara inte så mycket att säga om det.” säger jag medans jag rycker på axlarna och låtsas vara avslappnad.
Stella sätter sig upp och räcker fram sin flaska solskydd. “Okej, om du säger det så. Här, kan du hjälpa mig att smörja ryggen? Gud, det är ju varmare i Sverige än nere vid medelhavet, det är skitläskigt. Huden svider, ser det rött ut?”
“Lite kanske, men det är nog ingen fara”, säger jag medan jag klämmer ut en fläck solkräm ur flaskan. Jag känner den kalla, trögflytande vätskan mot handflatorna. Sedan lutar jag mig framåt och börjar smörja hennes rygg. Jag kan se hur huden är svagt röd mot det vita under bikinilinjen.
Stella skriker till när mina händer nuddar hennes rygg.
“Kallt! Gud hjälp. Men alltså, visste du att Emil tänkte rymma? Sa han någonting innan han drog?”
“Nej, han sa bara att den var slut. Att vi inte skulle ses något mer”, säger jag medan jag låter händerna glida i cirklar över Stellas rygg. “Han sa det inte på ett elakt sätt eller så. Bara att det var bäst om vi inte sågs något mer..”
“Ja, han vågade i alla fall säga det ansikte mot ansikte. Hörde du att Albin gjorde slut med Samira med ett mess? Helt sinnessjukt dålig stil. Men Emil, alltså, jag ser ju hur han postar på sociala medier, fast han taggar aldrig var han är. Undra var han gömmer sig. Han verkar inte så jäkla aktiv, inga nya låtutkast på soundcloud och helt dött på snapchat. Men då och då kommer det grejer på hans Insta, Twitter och Facebook. Jag funderade på att skriva att han är en fucking apa, vill du att jag gör det?”
“Nej, det spelar ingen roll längre. Jag har kommit över honom, jag lovar!” säger jag innan jag gnuggar in den sista klicken av solkräm. Sedan sätter jag mig på min handduk igen och tar fram mobilen. Jag kan inte låta bli att gå in på Emils Insta och titta på hans flöde. Den allra senaste bilden som publicerats är en selfie, tagen på något torg i solsken. Han ser solbränd och glad ut.
Försiktigt vinklar jag mobilen så att Stella inte kan se skärmen. Jag kan inte sluta titta på Emils lekfulla, stora ögon på fotot. På hans lockiga, mörka hår som aldrig låg som han ville. Plötsligt minns jag hans tunnslitna, missfärgade sneakers och färgglada t-shirts. Hur han brukade bita på naglarna och nynnande när han var glad. Hur han tittade på mig och sa att han var lyckligare än han någonsin hade varit i hela sitt liv. Jag skriver in en påminnelse i min kalender.
”Måste kolla snapchat och soundcloud. Kanske finns låtutkast i dropbox?” Sedan lyfter jag på huvudet.
”Vill du bada en sista gång eller ska vi dra härifrån?”
“Jag är klar, nu drar vi här ifrån. Och Alice, säg till om du inte vill prata om det.” säger hon och lägger handen på min axel. “Jag missade ju hela dramat för att jag var borta så länge. Och hur mycket jag än frågade på messenger så sa du ju ingenting, bara att det hade tagit slut.”
”Äh, jag ville bara inte prata om det då. Men det är säkert bra att du frågar grejer nu, typ som terapi eller något”, säger jag medan jag kränger på mig mitt linne över bikinin och drar på mig jeansshortsen. Sen trär jag på mig flip-flops och när Stella är klar tar vi våra handdukar och börjar strosa bort mot utgången.
”Alltså, om jag fick chansen skulle jag skälla ut honom helt sinnessjukt mycket. Du vet att det inte är ditt fel att det tog slut, eller hur?” säger Stella, tar min hand och trycker den hårt. Sedan säger hon tveksamt, nästan motvilligt: ”Jag tror förresten att jag såg Emil på tunnelbanan häromdan.”
”Va, var då?” frågar jag chockat.
”På väg in på T-centralen, i andra änden av vagnen. Jag var inte helt säker på att det var han, så jag satte fart som fan och trängde mig fram i den riktningen. Men innan jag hann dit så hade tåget stannat och han försvann bland alla människor. Så jag hann inte säga något alls, sorry. Är det någon annan som snackat med honom? Har han hört av sig till Danne eller Nora?”
Jag sätter på mig solglasögonen, mest för att dölja hur ledsna mina ögon är. Sedan rycker jag på axlarna och försöker verka som att jag inte bryr mig.
”Inte såvitt jag vet. Ingen verkar ha hört av honom. Danne sa något om att han hade sett Emil i vimlet på den där gratisfestivalen i Tanto. Men sedan tappade han bort honom, så han var inte helt säker på att det verkligen var Emil.”
Medan jag säger det låter jag blicken flacka över alla människorna som är utspridda på gräsmattan. Jag har gjort det hela sommaren. Det är som att jag hela tiden letar efter Emil när jag rör mig på stan, på tunnelbaneperronger, inne i city och genom rutan när jag åker buss. Det har till och med hänt att jag trott att jag skymtat honom på håll ute på stan. Instinktivt har jag gått i riktning mot honom, men sen har jag hindrat mig själv, vänt mig om och gått därifrån. Han finns inte längre i mitt liv, bara i mitt digitala flöde.
”Vad sa han då, den där sista gången ni sågs innan han drog?” frågar Stella där vi går sida vid sida.
Jag tar ett djupt andetag. Luften är torr och sticker i lungorna. Jag tänker tillbaka på när jag och Emil sågs på vår hemliga mötesplats, i den övergivna gamla byggnaden vid pendeltåget. Vi brukade ses där på kvällarna, för att få vara ifred från mina överbeskyddande föräldrar och hans galna farsa. Jag försöker minnas Emils mörka röst. Den lät lite hes och repeterad när han sa det. Som om han hade tränat på att säga orden tidigare för sig själv innan han sa dem till mig. Jag minns de sista orden han sa till mig och säger tonlöst.
”Att han var ledsen, men att han inte var kär i mig och att det inte kändes schysst att fortsätta vara tillsammans. För att jag var så himla kär.”
”Vadå, sa han typ vi kan väl vara vänner? Vilken loser alltså. Vad svarade du?”
Jag tänker tillbaka på den stunden. När han gjorde slut tror jag inte ens att jag började gråta. Fast jag är inte säker, minns mest att jag stirrade tomt in i betongväggen.
”Det är som att skallen är helt blank efter det. Jag minns att Emil stod där och såg på mig och sa att han var ledsen. Sen minns jag typ ingenting.”
”Va, på riktigt? Total blackout?”
”Ja, helt sjukt. Jag vet inte ens vad jag svarade”, säger jag medan jag kliar mig hårt på armen.
Mina naglar lämnar röda spår i huden och skrapar loss små vita hudflagor i solbrännan. Jag trodde att det var lugnt att prata om det, men nu känner jag hur allt det jobbiga väcks till liv igen. Hela den där kvällen spelas upp inom mig. Hur jag inte sa hej till varken mamma eller pappa när jag kom hem, hur jag duschade länge i hett vatten och skrubbade mig så att skinnet sved. Sedan kröp jag ihop i sängen i mitt rum och grät tills jag somnade.
Dagen efter samlade jag ihop alla presenter Emil hade gett mig förutom halsbandet och slängde dem tillsammans med hans kvarglömda tröja. Jag visste att det aldrig skulle bli han och jag igen.
Resten av veckan gick jag igenom alla foton jag kunde hitta i hans sociala medier, på båda mobilerna och laptopen. Sedan samlade jag alla foton i mappar och tittade på dem i timmar.
Jag känner mig rastlös och ofokuserad, hör knappt vad Stella säger när vi går längs vägen mot tunnelbanan. Så skär något igenom mitt tankeflöde.
”Stella, vad sa du precis?”
”Men gud, har du hört ett enda ord jag sagt? De har hittat en död människa i den där gamla byggnaden vid pendeltåget.”
Jag väntar en lång stund innan jag fortsätter med ”Vilken då?”
”Jamen du vet, den där som stått övergiven hur länge som helst. Polisen behandlar det som mord står det på Aftonbladet.”, säger Stella och ser upp från mobilskärmen. ”Typiskt, nu kommer ju våra hoods få ännu sämre rykte.” Stella tittar bak på mig “Men vad är det med dig Alice? Du ser ut som att du sett ett spöke.”
Jag har stannat mitt på trottoaren. Det känns som att världen rusar omkring mig. Jag tar ett hårdare grepp om telefonen och känner hur hjärtat dunkar ända ut i fingertopparna. Snart kommer alla att få veta sanningen.
Mobilen plingar till, den schemalagda posten väntar på godkännande. Av ren vana tar jag upp den och trycker godkänn så att selfien på Emil går live på hans Insta.
Jag tog hans mobil den där kvällen. Kunde hans login och allt var redan förinställt, inloggat och klart i alla apparna. Bara att fortsätta posta.
Allt har sett ut som vanligt i flödet hela sommaren, fast egentligen är det konstigt att ingen har märkt något. Gamla bilder, återanvända, spegelvända och beskurna så att de ser nya ut. Ingen har märkt att alla fotografierna är från förra sommaren, kanske för att alla ser likadana ut mest hela tiden på sina profiler. Jag har schemalagt och postat i hans flöden hela sommaren, ända sedan den där kvällen.
Jag minns allt som hände kvällen när Emil gjorde slut. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Efter att han hade sagt att han ville göra slut började jag skrika åt honom. Han stod och velade, visste inte hur han skulle reagera. Stammande försökte han förklara att han bara inte kände något för mig. Orden forsade ur mig, jag skrek att jag älskade honom, att jag hatade honom, att jag inte tänkte låta honom göra så mot mig. Till slut vände han sig bort från mig och gick långsamt mot utgången. Jag minns hur jag tog upp den rostiga metallstaven från betonggolvet. Hur tung den var i mina händer. Hur jag darrade av raseri. Minns ljudet av mina sneakers mot golvet när jag sprang ikapp honom. Hur det lät när metallen träffade hans kropp. Först ett krasande, sedan den dova dunsen av kropp mot betong. Hur jag slog och slog tills jag allt mitt raseri var borta. Tills jag sakta kunde se klart igen genom det där vansinniga raseriet, svartsjukan och sorgen. Tills jag fattade vad jag hade gjort.
Sedan satt jag på det kalla betonggolvet och höll hans livlösa hand som blev allt kallare.
Jag minns att jag satt med mobilen i den andra handen hur länge som helst, men ändå ringde jag ingen. För att jag visste att det var för sent.
Läs mer om Lilla Sherlockpriset och läs även tidigare års vinnarnoveller.
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2023 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
