Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för Medelpads högstadieelever. I år inkom 106 noveller och andrapriset 2022 gick till Tess Racicot vid Hagaskolan i Sundsvall. Hela novellen kan läsas här.
Orörda Händer av Tess Racicot
Det sägs att giftermål är de största fångenskapet som en människa kan låta sig själv trilla in i. Ines drog tankspritt på sig den fläckfria, vita bröllopshandsken. Den räckte henne hela vägen förbi armbågen. Hon tittade upp och fäste blicken på sin spegelbild, medan hon plockade upp förlovningsringen från sminkbordet och började frånvarande snurra den mellan fingrarna. Den stora diamanten glittrade i ljuset. Hon stannade plötsligt upp då hon hörde ljudet av tunga steg utanför, följd av en hård knackning på dörren. Ines ställde sig upp och öppnade, den långa vita klänningen släpades efter henne.
Redan innan hon fick syn på vem det var så började hon prata. Samma fras som hon redan upprepat så många gånger idag:
“Hej! Vad kul att se dig! Tack…” hon tystnade tvärt vid synen av polisen som stod utanför dörren och resten av meningen dog bort till ett svagt mummel. “… för bröllopsgåvan, du kan ställa den på… bordet…” hon tittade frågande på mannen i den blåa uniformen och ställde upp dörren på vid gavel. Hennes ögon granskade honom noga och blicken fastnade på pistolen som hängde vid hans höft. Hon tvivlade på att det var hennes bröllopsgåva. Hon tvivlade på att han hade med sig en gåva över huvud taget. Det verkade däremot vara ganska tvärtom.
Hon tittade upp igen och mötte hans blick. Medlidandet lyste i mannens ögon, professionellt, men ändå djupt och innerligt. Det avslöjade allt som Ines behövde veta. Något var fel. Väldigt fel. Inte förrän nu lade hon märke till alla människor som svärmade omkring i huset. Det var meningen att de skulle vänta utomhus, i solskenet. Gästerna var egentligen alldeles för många för att stå och mingla omkring i villan, trots att den var en av stadens dyraste och största hus att hyra för event. Men då Ines lyssnade närmare och sträckte på halsen för att se över polismannens breda axlar, märkte hon att det var förvånansvärt lite mingel, och mer – hon spetsade öronen – snyftningar? Var det folk som grät?
Ines rynkade pannan och kollade upp på mannen som tornade upp sig framför henne. Hjärtat hamrade smärtsamt i bröstkorgen och för varje sekund blev hennes andning mer ansträngd. Hon släppte ut en djup suck för att lugna sig själv innan hon öppnade munnen, men det gjorde inte mycket nytta.
“Vad-” hon svalde hårt, “händer?” frågade hon. Rösten skakade kraftigt, även om hon inte visste varför.
Mannen tittade ner på henne med den där blicken igen. Då hon tänkte efter så avskydde hon den blicken. Den fick henne att känna sig så jäkla underlägsen. Det var han som hade kontrollen över henne. Han hade informationen som hon behövde och den känslan kände hon igen alldeles för väl. Underlägsenhet. Hon upprepade frågan.
“Vad har hänt?” hennes röst var stadigare nu. Mer kontrollerad.
Polisen pressade ihop läpparna till ett stelt – och vad som förmodligen skulle ha varit betryggande – leende och öppnade just munnen för att förklara, då ett förtvivlat tjut ekade genom hallen. Polisen vände sig snabbt mot ljudet och riktade sitt fokus bort från Ines i en sekund. Hon passade på att slinka förbi honom, ut, mot ljudet.
Hon följde riktningen av folkmassans uppmärksammhet, och hamnade tillslut framför en stor, tjock dörr av trä. En absurd känsla av skräckblandad upphetsning steg i hennes bröstkorg. Ines blev tvungen att ta djupare andetag än vad den trånga korsetten tillät för att lugna sin puls, men hon lyckades maskera paniken ganska väl. Utan tvekan knuffade hon upp dörren.
Fyra poliser, en ambulanssjukvårdare, Ines framtida svåger och svärmor, och en död kropp. En död kropp med ett skärsår på fingret. En död kropp som liknade Ines fästman obehagligt mycket. Det var vad som fanns inne i biblioteket. Just som hon gick in, grabbade två av poliserna tag om Ines svärmors armar och hjälpte henne ut ur rummet. Hon såg helt förstörd ut, det måste ha varit hon som skrek vid synen av sin sons kropp. Allt gick så fort.
Alla varnande rop från de återstående poliserna ersattes med ett dovt tjutande i hennes öron då hon föll ner på knä bredvid kroppen. Någon tog tag i hennes arm, men hon skakade av sig den. Sakta tog hon fingret och puttade undan lite av det bruna håret ur mannens ansikte. Det var Sam. Men det hade hon redan vetat. Det var svårt att ta fel på honom. Han som hon skulle ha gift sig med. Spenderat hela sitt liv med; död. Alla planer och ideer. Borta. Men han var sig lik. Bara blekare. Det kändes inte verkligt.
Ines ställde sig upp igen och tappade balansen. Kippande efter andan stapplade hon bakåt. Hon kunde inte andas. Korsetten. Det måste vara den. Den satt för tajt. Hon fick ingen luft. Hon grabbade desperat tag om rosetten som knöt ihop den bak, och drog ur den. Men det blev inte bättre. Hon pressade fast överdelen på klänningen mot sig för att hålla fast den på kroppen.
Hon kände hur hon omslöts av någon och hjälptes ner i en mjuk fåtölj. Hon slog sig ner och kollade in i mannens ögon. Det var Sams bror, Nick. Han hade tårar i ögonen, där han satt på knä framför henne.
“Andas,” viskade han och omslöt hennes händer med sina egna.
Då hon lugnat ner sig, satte hon sig bekvämare i den stora sitsen och stirrade tomt framför sig på den öppna boken som låg på det antika soffbordet av mörkt trä; And Then There Were None av Agatha Christie.
“Han brukade läsa den här för att varva ner,” förklarade Nick.
“Agatha Christie? För att varva ner?” frågade sjukvårdaren skeptiskt.
“Han var konstig på det sättet,” svarade Nick och ställde sig upp, sträckande efter boken. Men en kvinnlig polis reagerade snabbt, och drog tillbaka honom i armen.
“Ta inte i den,” sa hon kort.
“Varför inte?” undrade han irriterat och blängde på henne.
“Den är förgiftad,” konstaterade hon simpelt.
Nick fnös. “Hur kan en bok vara förgiftad?” Den andra polisen gick fram till den och petade på den med batongen.
“Batrachotoxin på bladen,” förklarade han simpelt.
“Grodgift,” mumlade Ines för sig själv. Den manliga polisen blängde förvånat på henne. “Hur vet du det?” frågade han.
Nick hann svara innan henne:
“Hon är biolog. Men jag förstår inte,” han pausade en sekund, “Hur fick han i sig giftet? Jag vet att han tyckte om att läsa, men det var inte så att han slickat av sidorna,”
Nu var det ambulanssjukvårdarens tur att prata.
“Ser du såret på hans pekfinger?” Nick nickade sakta, utan att ens kasta en blick åt sin döde brors håll. “Det var så han fick i sig det. För varje blad han vände, så fick han i sig mer och mer. Då giftet nådde hans blodsystem, så var det ute med honom. Det behövs bara mängden av två saltkorn av det här djävulskapet för att döda en fullvuxen man,” förklarade hon och nickade åt bokens blöta sidor.
“Det fanns inget hopp,” hon böjde sig ner bredvid kroppen och inspekterade honom noga. “Så han läste sig bokstavligen till döds?” frågade Nick.
“Det kan man väl säga…” sa polismannen. “Men det är fortfarande ett mord, så jag vill att ni två tar er någonstans säkert för tillfället. Jag hämtar upp er och tar er till polisstationen senare. Det är några saker jag vill fråga er.”
De gick med på det och Nick log sorgset mot henne. Han tog tag i hennes hand och hjälpte henne upp ur fåtöljen. Ines tittade bakåt och såg sjukvårdaren dra på sig ett par gummihandskar och plocka upp boken.
“Synd att det här är en sån bladvändare,” sa hon, vände på den och bläddrade hastig genom den. De blöta sidorna klibbade ihop sig, “Han hade kanske haft större chans om det varit en mattebok. På bröllopsdagen också… kunde det ha blivit sämre tajming för ett mord?” muttrade hon. Nick tittade äcklat på doktorn och gick ut ur rummet. Ines följde efter.
Ett tag senare satt de båda två i Nicks vardagsrum. Hon hade huvudet på hans axel, och han hade armen om henne. De hade velat komma undan folkmassorna så fort som möjligt, så så fort de hade fastställt att Nicks mamma mådde bättre, gav de sig iväg.
Bröllopet hade såklart blivit inställt, och minst femtio personer hade försökt ringa Ines under den senaste timmen, men mobilen var urladdad, och hon hade ingen lust att koppla in den. Hon hade fortfarande inte ens bytt kläder, trots att överdelen av klänningen var tvungen att hållas på plats av henne. Hon kunde nämligen inte snöra upp korsetten igen själv.
Som om han läst hennes tankar, så frågade Nick om han kunde hjälpa henne med just det. Hon ställde sig upp med ryggen mot honom och lät honom knyta ihop den igen. Ines kände hur försiktig han var med att inte dra åt den för hårt. Då han var färdig så lät han sina händer dröja sig kvar vid hennes nedre rygg en stund innan han la dem lätt på hennes höfter.
“Jag vet vad han gjorde mot dig,” sa han tyst. Ines svarade inte. “Det är inget sätt att behandla någon man älskar, det vet jag,”
Ena hans hand letade sig uppåt, mot hennes arm. Han tryckte lätt på axeln, och Ines ryckte till lite. “Blåmärke?” frågade han lugnt. Ines var fortfarande helt tyst. Nick tog tippen på hans tröja och torkade bort lite av det tjocka lagret smink som dolde skadan. “Du vet, jag klandrar dig inte om du inte är särskilt ledsen över Sams död. Faktum är-”
“Försöker du säga att jag dödade honom?!” frågade hon, nästan hysteriskt, och slet tillbaka sin arm. Nick var tyst.
“Det är väl jag som borde vara misstänksam! Du har varit på mig sedan jag såg Sam död på biblioteksgolvet! Hur vet jag att inte du mördade honom för att få mig för dig själv?” utbrast hon. “Ines…” Nick höjde ett ögonbryn. “Han var en idiot. Men han var min bror. Jag förnekar inte att jag gillar dig men-” Ines avbröt honom.
“Du, du är en sjuk, vidrig människa Nick! Döda sin egen bror, vem gör så?” Ines gick hastigt in i köket med planen att ta bakvägen ut ur huset.
Nick stannade kvar och såg efter henne då hon gick.
En halvtimme senare satt Ines hemma hos sig, framför sin öppna eldstad, i ett samtal med en polis för andra gången den dagen, för att få besked om ett mord.
“Ines,” sa polismannen, “Nick var inte mördad på ens ett liknande sätt som Sam var, men vi har ändå anledning att tro att det var samma person.”
“Men det är det väl klart att det är.” konstaterade Ines sakligt.
En djup suck hördes från konstapelns ände. “Jag har aldrig sett något liknande. Tolv knivhugg i magen och bröstkorgen. Det är väl så brutalt det kan bli. Blod överallt… ” polisen blev tyst en liten stund. Inget hördes från Ines håll heller. ”Håll dig bara säker,” suckade han och la på.
Telefonen sänktes ned på hallbordet igen av Ines skakande hand. Hon visste inte vad hon skulle tro, tycka eller känna. Hon var inte rädd. Varför skulle hon vara det? Hon skrattade lite tyst för sig själv medan en ensam tår rann nerför hennes kind. Sakta skalade hon av bröllopshandskarna från sina orörda händer. Sen slängde hon in dem i elden.
Hon tyckte att det var så konstigt att saker kunde förändras på en sån kort stund. Imorse hade hon varit förlovad, nu var hon fri. Imorse hade handskarna varit så rena, vita och fina. Nu låg de där i glöden, täckta av sot… och nedstänkta av blod.
Läs mer om Lilla Sherlockpriset och läs övriga vinnarnoveller.
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2023 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
