Vi bjuder på lite söndagsläsning; en så kallad poängnovell i samarbete med Pär Dunge, novellförfattare och diktare.
Fruktan av Pär Dunge
Jag vaknade tidigt den morgonen. Så mycket sömn hade det nu inte blivit. Det var först framåt småtimmarna som jag äntligen lyckades slumra till för en kortare period.
I flera nätter i rad hade jag haft samma insomningsproblem. Anledningen var den fruktan som jag kände inför det som skulle hända denna dag. Jag hade länge vetat att den skulle komma och under lika lång tid letat efter en möjlighet att slippa undan. Naturligtvis fanns det ingen. Skräckens dag var här. Allt jag kunde göra var att gå och ta tjuren vid hornen.
Först åt jag min frukost. Om jag höll fast vid mina vardagliga rutiner så skulle allt nog gå lättare, föreställde jag mig. Nästan motvilligt tog jag och duschade för att sedan läsa tidningen. Den senare utförligare än vanligt.
Med oro i kroppen ställde jag mig vid fönstret och tittade ut. Vintern hade gjort sitt intåg med mängder av snö. I vanliga fall tyckte jag det var lugnande att beskåda den men vid detta tillfälle hade drivorna en skrämmande effekt på mig. Fruktan flöt i mina ådror.
Många timmar återstod innan det hemska och oundvikliga skulle ske. För att inte bli galen av ångesten behövde jag hålla mig sysselsatt. Jag passade därför på att storstäda hemmet. Efter en längre lunchrast gav jag mig på att stryka tvätthögen som hade hopat sig.
Till slut kom verkligheten ifatt mig. Om tidsschemat skulle hålla så var jag tvungen att ge mig av. Att komma för sent var inte bra. Det kunde möjligen kännas behagligt för stunden men sedan skulle mardrömmen bara börja om igen.
På aningen darriga ben lämnade jag fastigheten. Min plan var att ta en lång omväg till mitt fruktade mål. Kanske skulle motionen stärka mitt mod. Eller i vart fall inte försämra det.
I det längsta drog jag ut på min promenad. Men klockan tickade obarmhärtigt fort och fristen löpte snart ut. Det var dags att avlägga den visit som jag så länge bävat för.
Skymningen kom tidigt och vintermörkret sänkte sig över staden. Dyster till sinnes började jag röra mig mot fruktans hus. Och plötsligt dök det upp där i skuggorna, likt ett fartyg i dimma.
Synen var allt annat än behaglig. Ibland hade den letat sig in i min nattsömn och fått mig att vakna kallsvettig. Fast då var det ju inte på riktigt, kunde jag trösta mig med. Nu var det däremot blodigt allvar. Jag var tvungen att gå dit.
Stärkt av några djupa andetag klev jag in genom porten. Det fanns en hiss men denna dag föredrog jag att ta trapporna. Då slapp jag ju åtminstone stå stilla och vara passiv under uppfärden.
Adrenalinet rann till när jag nådde fruktans dörr, som jag kallade den. Modellen var rätt vanlig. Flera gånger hade jag råkat på en liknande vid besök i andra fastigheter. Trots att han då inte väntade på andra sidan brukade jag ändå få en klump i magen. Men nu var jag verkligen här. Och någonstans där inne fanns han, fasan själv.
Min hand tryckte ner handtaget, öppnade dörren och så steg jag in i lokalen. Medan jag tog av mig rocken hördes ljudet av små trippande fötter. Det var hon som närmade sig.
– Hej! ropade hon. Kul att se dig. Jag började nästan bli lite orolig.
Ett genomfalskt leende mötte mig.
– Ja, jag råkade bli lite försenad, sade jag och förvånades av hur lugn och självsäker min röst lät.
– Det är bara att gå in, upplyste hon.
– Tack.
Jag visste var rummet låg och begav mig dit. Det var tomt så jag tog och satte mig i den specialtillverkade stolen som fanns där för min skull.
Strax därefter kom han in i rummet…
Mindre än en timme senare lämnade jag fastigheten igen. Jag var på ett lysande humör och dansade nästan fram längs gatan. Allt hade gått mycket bättre än förväntat. Och jag lovade mig själv att inte känna samma stora fruktan inför mitt nästa tandläkarbesök.
Pär Dunges litterära förebilder är på novellområdet Roald Dahl, Edgar Allan Poe och Jean Bolinder. På deckarområdet är John Dickson Carr (aka Carter Dickson) den stora idolen.
