Prolog och första kapitel från Kia Hedmans debutdeckare Patient 43. Inspiration kom från ett nyhetsreportage om föräldrar som dödat sina barn, och gav Kia möjlighet att slå ihop två intressen; skriva och psykologi.
Prolog och första kapitlet från Patient 43 av Kia Hedman
Stenväggarna var fuktiga, luften unken och rå. Hon satt mitt på det svala jordgolvet, urskilde knappt benen framför sig i mörkret. Efter att dörren slagits igen hade den sista ljusglimten från dörrspringan försvunnit. Låset hade reglats från utsidan och gestalten med den barska rösten avlägsnat sig till ljudet av tunga fotsteg.
Hon satte handflatorna mot det jordstampade golvet. Händerna kallnade och fingrarna blev jordiga, ändå fortsatte hon trevande sökandet efter något som bröt av mot golvets karga yta. En filt, ett tygstycke, något att värma sig med. Kylan trängde igenom hennes tunna kläder och hon visste att natten skulle bli lång.
Ett ljud fick henne att stanna upp. Hon hade antagit att hon var ensam i källaren, förstod att hon inte var det. En vass röst från en flicka inifrån mörkrets djup framträdde allt tydligare.
Hon rös till, visste inte om det var på grund av kylan eller personen med den fientliga rösten. Ville komma därifrån, insåg att det inte gick. Inga rop hjälpte, ingen skulle komma till undsättning. Hon drog åt sig händerna, tog ett hårt tag om sina uppdragna knän. Knep ihop ögonen, uteslöt den skarpa stämman. Sjöng sången hon ofta sjungit i försök att lugna sig.
Flickan hade kunnat bli en vän, men tiden som inlåsta förde dem inte närmare varandra. Tvärtom.
LEON
**********
Kyrkklockornas sorgesång tystade gästernas lågmälda mummel. När budskapet spridits och klangen upphört, fylldes kyrkan av de inledande ackorden från Adagio. Kyrkorgelns toner dånade ner över kyrkorummet, spreds till vapenrummet, letade sig in under dörrlisten till sakristian. Själv satt hon redan tyst, inga ord kunde göra sorgen mindre påtaglig.
De vackra ackorden återspeglade tragedin, intensifierade saknaden och fick hjärtat att brista på nytt. Tårarna gick inte att hålla tillbaka. De droppade ned på kinderna, bröt av mot den oklanderliga sminkningen. En tomhet hon inte upplevt tidigare spreds i kroppen, med blodets rytm förankrades plågan in i märgen. Smärtan var ohanterlig. Tankarna centrerade kring hur fel det var att begrava Leon, allt hon önskade var att följa med sonen på hans sista resa.
De hade varit med när deras son placerats i kistan. Köpt vackra satinsängkläder i en ljusblå nyans och en pyjamas i finaste bomull. Pyjamasen hade känts len när hon strukit tyget mot kinden, idealisk för Leons sköra bebishud. Hon hade hållit pyjamasen mot bröstet, stått så länge. Leon behövde vara omgiven av hennes doft i kistan, få sista vilan i trygghet.
Omsorgsfullt hade hon bäddat om honom med täcket upp till midjan. Som en vanlig sovstund, förutom att spjälsängen var utbytt till en kista. Vid hans sida var favoritnallen placerad. Nallen var knappt använd, hade inte hunnit bli luggsliten eller smutsig, men symboliserade ett lugn.
Fastän hon inte trodde sig kunna må sämre, förvärrades känslorna i kyrkan. Åsynen av kistan, smyckade med vita liljor och specialbeställda ljusblå kallor, fick henne att vilja springa fram och dra av locket. Ta upp sin älskade bebis, krama honom, låtsas att han var vid liv igen. Ta hem honom och fortsätta leva som om inget hänt.
Istället satt hon fastnålad i kyrkbänken. Undvek att se på kistan, fokuserade på korets pråliga glasmålningar. Hon huttrade till, den medeltida stenkyrkan var kall och fuktig. Otrivsam. Känslor hon inte ville kännas vid dök upp, tog fokus från begravningen. Hon skakade av sig dem, ville inte bli påmind om hur kyrkan frammanade en obehaglig närhet som inkräktade på hennes sfär och vägrade släppa taget. Hon tyckte inte om kyrkor, inte heller kyrkbröllop övervann den isande kylan. Därför hade de gift sig borgerligt. Men Edvin hade velat ha begravningen i samma kyrka han själv döpts. Eftersom de enbart haft namngivning för Leon hade hon fogat sig, varpå Edvin bestämt med kyrkoherden om en begravningsgudstjänst.
Hon fortsatte att torka tårarna med pappersnäsduken som redan var våt. Edvin noterade det, räckte över en ny och lade en beskyddande arm om hennes axlar. Gesten var fylld av falskhet och förräderi. Allt var ett spel för honom. Han ville visa vilken omtänksam älskvärd make han var. Tänk om de kände till hennes misstankar, att han var skyldig till Leons död.
Hon baddade kinden med pappersnäsduken, rädd att sminket skulle försvinna från blånaden hon försökt täcka över. Fyra äldre män i svart kostym kom in i synfältet. Tiden var inne för sonen att försvinna från henne för evigt. Förpassas till den mörka underjorden och tidlösa ensamheten. Edvins fingrar skar in i överarmen när männen gick förbi med kistan vilande på axlarna. Något inombords kom till liv, krafter förpassade till vila vaknade. Hon fylldes av begäret att ta på kistan en sista gång. Behövde känna närheten till Leon innan det var för sent. För alltid. Förstod han inte det? Hon ville komma loss, men Edvin parerade
försöken och i samma stund slog krafterna av. Kroppen var förlamad, hon orkade inte kämpa för att göra sig fri greppet. När gråten kom lät Edvin henne sjunka ner i kyrkbänken till hans lättade utandning.
Gästerna gick ut i mittgången, med nedböjda huvuden följde de männen med kistan. Systern Amelie stödde henne upp. Sist av alla, med armarna om varandra, lämnade de kyrkan.
Höstvädret fick vinden att blåsa upp drivor av löv längs med gångarna. Hon drog kappan tätare om sig, kurade ihop sig mot lillasystern. Snart var de framme vid Leons gravplats som låg ett stenkast från kyrkan. De var väntade, gästerna hade lämnat en passage åt dem.
Med nedsänkt huvud och handen om halssmycket gick hon förbi skaran. Ville inte visa sitt rödgråtna ansikte, fokuserade istället på gästernas nederdelar. Svarta kappor och rockar gömde mörka kjolar och kostymbyxor.
Vid gravplatsen gapade ett mörkt hål. Männen stod på var sida öppningen, kistan hängde i remmar mellan dem. Gröna remmar. Borde de inte haft svarta remmar? Hon visste inte varför men av någon anledning hakade hon upp sig på färgen. Grönt var för färgglatt. Allt som kretsade kring en begravning borde vara svart. Allt utom blommorna, de tilläts med sina vackra färger sprida ett värmande ljus.
Hon väcktes ur tankarna av Edvins beröring. Hans varma hand slöts om hennes kalla. Sonen hade hissats ned, männen avlägsnat sig. Det var dags för dem i egenskap av föräldrar att ta ett sista farväl. Hon kunde knappt ta ett steg framåt. Ett sista farväl. Hur skulle hon förmå att ta ett sista avsked av Leon?
Hand i hand gick de upp på metallställningen runt det öppna hålet. Hon bävade för att se ner, tvingade sig att betrakta kistan på gravens botten. Paniken vällde upp, hon satte handen för munnen för att hindra kväljningarna. Inte kunde hon lämna sonen där nere. Allt inom henne skrek att det som skedde var fel.
Edvins röst avbröt hennes förtvivlade tankar. Gästerna stod tysta, ville inte missa en stavelse när han talade till sin döde son. Han tystnade, turen blev hennes. Hon behövde inte prata, vägrade visa gästerna sin trasiga insida. I tankarna talade hon desto mer. Överförde de ljudlösa meningarna till ett sista farväl. Med darrig hand förde hon den vita långstjälkade rosen närmare, snuddade med läpparna vid kronbladen. Blundade. Såsom hon släppt taget om Leon släppte hon taget om blomman, lät den falla. När hon öppnade ögonen fann hon att rosen landat på kistans huvudsida. Stjälken låg i vacker formation mot den vitlaserade kistan, likt ett konstverk.
Edvins lätta tryckning i handen var tecknet på att följa med, bort från graven. Nu var gästernas väntan över, nu förärades de ett sista farväl. En efter en, i olika konstellationer, gick de upp. Mumlade vackra ord, slängde ner fler rosor. Rosor, som hamnade ovanpå hennes perfekta ros, som stökade till hennes konstverk.
**********
Edvin tvingade henne att stå med vid entrén och ta emot gästerna vid begravningskaffet. Motsträvigt insåg hon att tvånget var föranlåtet. Hon omhöljdes av kramar. Det värmande stödet lindrade tillfälligt plågan. Samtliga beklagade sorgen över den plötsliga spädbarnsdöden.
En man presenterade sig som en bekant till Edvin.
”Jag är ledsen för er sons död.”
Han var lång och mörkhårig, hon uppfattade honom som världsvan. Som om han ständigt gick iklädd kostym med en självsäkerhet få förunnad. Ändå uppträdde han nervöst med flackande blick. Han verkade önska komma därifrån eller också led han av en bokstavskombination.
Hon tog blicken från honom i samma stund som hennes farmor kom fram. En len men skakig hand lades mot hennes kind.
”Jag kan inte förstå att Leon är död. Livet är orättvist när små barn drabbas”, sa den äldre damen.
Farmoderns andhämtning var tung trots de få stegen och hennes varma utandning landade i ansiktet.
”Tack farmor. Jag hoppas du vet hur mycket jag uppskattar att du är här i dag.” Hon var tagen av hur många som valt att närvara vid begravningen, inte minst Astrid.
”Det är klart jag ställer upp för dig, jäntan. Men ska inte uppehålla dig, fler vill fram. Jag går och sätter mig.”
”Gör det, jag har reserverat plats till dig vid vårt bord.”
”Tack, det var snällt av dig.”
Hon log ömt mot den äldre släktingens ryggtavla. Kutryggig och med små steg stödde sig farmodern på käppen in till det dukade rummet. Hon viftade bort känslan av att Astrid skulle vara huvudpersonen nästa gång släkten samlades i kyrkan.
Hon harklade sig medan hon vände sig framåt. Rynkade pannan vid synen av Edvin som stod och viskade med den nervöse mannen. Vad tisslade de om? Gestikulerade med små rörelser, för uppjagade för att inte använda händerna samtidigt som de anpassade sig efter situationens allvar. Hennes tankar avbröts av att närmsta vännen omfamnade henne.
”Min fina vän, du vet att vi finns här för er”, snyftade Caroline. Kramen var lång och innerlig.
”Tack snälla.”
”Jag kan inte föreställa mig hur du känner dig. Men du är stark, jag hade inte klarat av att begrava Melvin.”
Caroline hade blivit gravid tre månader före henne. Lyckan i att vara gravida samtidigt hade fört dem närmare varandra. De hade gemensamt följt graviditetens olika stadier och fostrets utveckling i magen. Diskuterat allt från hur man kunde förebygga hudbristningar på växande magar till packning av förlossningsväskor. Skrattat åt varandras berättelser när de nattetid skickat ut makarna till butiker för att stilla graviditetsbegären. Skrämt upp varandra med otäcka förlossningshistorier, oroat sig över att männen skulle vara bortresta när de behövde åka till förlossningen. Men mest av allt, funnits för varandra.
Hon saknade att inte kunna fortsätta följa sönernas utvecklingsstadier. Tillsammans hade de målat barnfötter för att göra avtryck i nyinköpta barnminnesböcker, skrattat när avtrycket uteblivet för att Leon kräkts bröstmjölk över uppslaget. Gått gågatan fram med senaste
dagarnas blöjskörd under vagnarna som de glömt att slänga i soptunnorna. Brustit ut i gapskratt och skyllt på amningshjärnor när expediter med rynkade näsor kommenterat soporna.
Nu fick Caroline fortsätta utforskandet på egen hand. Nyfikenheten inför att ta reda på olika framsteg var inte detsamma utan Leon. Intresset försvann. Hon fick acceptera att det tog tid, att på sikt känna engagemang och klara av att träffa Melvin. Men för tillfället fick bebisar det att våndas i magen.
”Stark vet jag inte …” Hon var allt annat än stark, gladdes ändå åt orden. ”Jag har reserverat plats för er vid vårt bord. Sätt er vid Astrid så ses vi om en stund.”
Vännen nickade och lämnade rummet tillsammans med maken.
Hon rättade till håruppsättningen. Caroline var en fin vän. Inga ord hade behövts, Caroline hade förstått att det var bäst att lämna Melvin hemma med farföräldrarna. Små gester av omtänksamhet personifierade hennes bästa vän.
Fler gäster kom fram, gav kramar, framförde kondoleanser. Vackra ord men som för somliga var utan innebörd. Tomma. Vissa förstod mer än andra, Caroline till exempel. Förkrosselsen av att mista ett liv man burit på. Som man känt böka runt i magen och ödmjukt betraktat rörelserna från under mammakläderna. Efter förlossningen var det äntligen dags att se barnet som gjort sig påmint alltmer under tredje trimestern. Genast glömdes de svåra förlossningsvärkarna och utbyttes till en oövervinnerlig kärlek. Man stod inför en ny utmanande livsuppgift som inte gjorde något eftersom livet fått en större betydelse.
Jo, vissa förstod. Deras tårar var äkta, deras röster sprack av medkänsla i fasa för att själva drabbas av en tragedi och omvandlas till ett offer. När de återvände till verkligheten blev de pånyttfödda av insikten att de hade allting kvar. Livet, barnen, familjen. Lättade insåg de att deras barn levde, sprang omkring, gav kärlek. Skapade minnen att blicka tillbaka på med känslosamma leenden. Förtjusta utrop över att få äta glass varenda dag på semestern, fniss från gömstället under trappen föräldrarna inte låtsades hitta, synen av utklädda barn som tyckte att de var finast i världen. Små fragment ur vardagen, oväsentliga händelser men som omvärderades och betydde allt efter att ha mist ett barn.
De kanske begrep. Men inte den dödslängtan som uppstår när man tvingas begrava ett barn. Önskan om att hellre begravas med sitt döda barn än att fortsätta ett tungt, plågsamt liv i en tomhet man inte visste fanns. Saknaden var för stor att uthärda. Ingen lösning fanns på situationen. Vad alla än sa fanns ingenting som kunde göra livet bättre. Ingenting.
Döden var det enda hon längtade efter insåg hon under begravningskvällen. När tanken befästs upplöstes benens förmåga att stå och hon sjönk ihop på vardagsrumsgolvet. Till väggklockans tickande i det tomma huset övertog golvets svalka hennes kropp. Edvin hade följt med ett par nära begravningsgäster hem, själv föredrog hon ensamheten. Ingen hade reagerat på att makarna tillbringade sonens begravningskväll på olika håll, eller också valde de att inget säga.
Liggande på parkettgolvet snärjde livmodern ihop sig, som vid upptäckten att hon varit gravid med Leon. Hon tog sig för magen, kunde inte hindra spykänslorna. Halvsittande kräktes hon upp begravningsmaten, rakt över den exklusiva ekparketten.
Hon tog sig upp från golvet, klev över spyan, sprang in i badrummet. Förstod att hon rest sig för hastigt när det svartnade för ögonen och hon famlade efter något att stödja sig mot. Händerna fann badrumskommoden att hänga sig över. Hon höjde ansiktet mot spegeln. Blicken var grumlig, men gradvis syntes ett likblekt anlete med svettpärlor hopade i pannan. Synen påminde om brådskan till badrummet.
Visst fanns paketet med graviditetstest kvar? En rännil letade sig nerför ryggraden och med skälvande händer grävde hon runt i badrumsskåpets låda. Längst in bakom ett paket bindor fann hon det. Slet upp förpackningen, hittade Edvins tandborstmugg att kissa i. Hon fick köpa en ny, men efter vad han kanske hade gjort borde hon inte avslöja vad muggen använts till. Stoppade ner graviditetsstickan i muggen, räknade sekunderna, tog upp stickan och lade den plant framför sig på golvet.
Med hopknipna ögon satt hon lutad mot kommoden, väntade, rädd för resultatet. Lät minuterna gå. Tordes inte se på stickan, tvingade sig att göra det. Slog upp ögonen, förde stickan närmare. Strecken hon inte hoppats se syntes tydligt.
Hon tog ett darrande andetag. Testet visade positivt. Mitt i sorgen över att ha förlorat Leon, väntade en ny graviditet och ett nytt barn. Hur var det möjligt? Orkade hon börja om med en ny bebis? Men så slog det henne. Hon visste att hon var en kärleksfull och omsorgsfull moder. Visst måste graviditeten vara gudabenådad, som gav styrka och mening att gå vidare. Bevisa att hon hade vad som krävdes för att vara mamma. Visst måste det vara så.
Utigven av Lava Förlag, januari 2022.
Aktuella länkar:
