Debutanten: Jeanette Bergenstav

Alla deckarförfattare har varit debutanter, men alla läsare var inte där när de etablerade började sin bana. Nu har du möjlighet att följa nästa svenska deckardrottning eller kriminalkung från början. Nyss släppte Jeanette Bergenstav debutdeckaren Syndoffer, och hon är december månads debutant på SvenskaDeckarfestivalen.se

Grattis till din debutbok, Syndoffer. Vad handlar den om?
Tusen tack! Den handlar om frilansjournalisten Jennifer Sundin som, när vi kommer in i handlingen, aldrig har mått sämre. Hon är nyligen stelopererad, har ständig värk, går med kryckor och äter mer piller än hon borde. Hennes man har lämnat henne för en yngre kvinna och lurat av henne huset. Dessutom har han vänt deras dotter emot henne. Tillsammans med tonårssonen William och collien Goblin flyttar Jennifer in i sin pappas gamla båt vid Drömmarnas kaj i Göteborg. På ett rutinuppdrag för lokaltidningen i Torslanda råkar Jennifer kliva rakt in på en brottsplats. Det väcker den gamla kriminalreportern i henne och ger henne samtidigt chans att tjäna snabba pengar och slippa tänka på sitt havererade privatliv.

Hur länge har du arbetat med boken?
I drygt fyra år. Det började som en hemuppgift inför en skrivkurs med Dag Öhrlund 2017. På kursen fick jag också pepp och mod att försöka skriva en deckare för vuxna. Efter det har jag utvecklat den under flera terminer i den omtalade Gangsterkällaren i Sören Bondesons eminenta författarskola. Utan honom och mina skrivarvänner i manusgruppen är det inte säkert att det hade blivit en bok.

Hur kom du på att du ville skriva just en deckare/thriller?
Eftersom det är det enda jag själv läser så har det aldrig varit aktuellt med någon annan genre. Jag är en deckarnörd i själ och hjärta.

Har du någon större plan bakom, eller en idé till en bokserie?
Ja, det har jag absolut men avslöjar jag det så måste jag döda dig sen 🙂

Förutom några spännande timmar, finns det något djupare budskap i boken som du hoppas läsarna tar till sig?
Egentligen är det inget jag explicit uttalat för mig själv. Men i takt med att läsarreaktioner och recensioner ramlar in så inser jag att jag nog ändå har flera budskap. Och de är:

• Att även om man har en funktionsvariation, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, så kan man vara både cool, smart, modig och rolig. Man ÄR inte sin diagnos.
• Att vi människor är komplicerade, vi har alla både goda och dåliga sidor och vi kanske inte ska vara så jäkla snabba på att döma varandra.
• Att kärleken från ett djur kan betyda enormt mycket.
• Att familjen är det viktigaste man har i livet.

Vad var det svåraste med att skriva din debutroman, tycker du?
Det svåraste för mig var nog att hitta den perfekta avvägningen. När jag gillar en scen eller en karaktär eller ett villospår så blir jag lätt lite ”too much”. Jag har en tendens att driva saker lite för långt. Det kluriga är att vara trogen min magkänsla och övertygelse men ändå ta in respons och konstruktiv kritik från min skrivcoach, min manusgrupp, mina testläsare, min förläggare och min redaktör. Att hitta den balansen är en utmaning.

Många författare ”gräver där de står” och så även du, som har lång erfarenhet som journalist. Din hjältinna Jennifer Sundin är journalist (med ett förnavn som inte är väldigt olikt Jeanette!). Journalistdeckare är en klassisk undergenre, hur har du tänkt för att undvika klyschor – eller leker du med dem medvetet?
Ärligt talat har jag aldrig tänkt tanken på att försöka leka med klyschor. För mig är det inte ett dugg klyschigt att skriva en journalistdeckare eller att gräva där du står. Tvärtom, tycker jag att det ofta blir väldigt bra när författare kan sitt ämne och sina karaktärer, utan och innan. Jag tänker att språkliga klyschor är slitna uttryck som inte tillför något. Det kan också vara platta och förutsägbara karaktärer. Och det har jag självklart försökt att undvika. Dock är jag väldigt förtjust i gamla ordspråk och uttryck så jag har valt att ha dem kvar, i möjligaste mån.

Den seriösa journalistiken är under press; tidningar har inte råd att anställa och alternativa medier som ibland inte ens har en redaktör ”informerar” publiken. Hur speglas detta i din bok?
Eftersom jag själv – med fasa – upplevt nedskärningar, fulavtal, minskade resurser och tid till genomarbetade texter så är det ofrånkomligt att skildra det i boken. Det är ju så verkligheten ser ut. Men medan jag har valt att ta ett kliv tillbaka och i stället skriva böcker så försöker Jennifer förhålla sig till ”klickjournalistiken”, på gott och ont. I uppföljaren kommer jag att komma in lite mer på det där med källkritik, exempelvis på sociala medier.

Du ”tjuvdebuterade” egentligen 2015 med Vargskräck, en hunddeckare för barn. Nu som du skriver ”riktiga” deckare, är det något du lärde dig som barnförfattare som du kan använda som vuxenförfattare?
Jag lärde mig att våga skriva det jag tror på. Att läsarna gillar en story där det händer mycket men där det också finns plats för tankar och känslor. Och jag lärde mig att läsarnas kärlek till hundar inte ska underskattas. Jag fick faktiskt en vuxen läsarskara också!

Har du någon favoritscen eller favoritkaraktär i din bok?
Jag är barnsligt förtjust i en scen där en vardaglig intervju för Jennifer i ett slag förvandlas till något helt annat. Hon har missbedömt sin intervjuperson totalt och situationen skapar ganska obehagliga bilder i huvudet, åtminstone hos mig själv. Vissa tycker nog att den är lite ”too much” men jag älskar den. För att inte spoila kan jag inte vara mer konkret än så.

Vad har du lärt dig under processen som du vill tipsa andra, framtida debutanter om?
Att det är ett hantverk att skriva en bok. Det räcker inte med att vilja, man måste lägga ner otroligt mycket hårt jobb och galet mycket tid. Man måste vara beredd på att skriva om och om igen. Och man behöver lyssna på konstruktiv kritik men ändå våga lita på sin magkänsla. Själv hade jag aldrig rott i land det arbetet utan min manusgrupp, min deckarcoach, min förläggare och min redaktör.

Vilka litterära förebilder har du, favoritförfattare och genrer som du gärna läser?
Mina absoluta favoriter är Jo Nesbø och Karin Slaughter. Framförallt för deras trasiga karaktärer, jag älskar underdogs. Men också för deras förmåga att skapa smarta intriger och oväntade twister. Och, skulle jag tro, för deras språkbehandling. Jag analyserar sällan språk i böcker. Om jag dras in i handlingen och det känns som att jag är där, på plats med karaktärerna, så funkar språket. Det är bara när språket är för torftigt – eller för den delen för överlastat – som jag tänker på det. Då står det i vägen för handlingen och det kan jag tycka är störande.

Liza Marklund vill jag också nämna som en stor förebild eftersom hon gav mig min allra första och största läsarupplevelse av en spänningsserie. Av rädsla för att efterlikna hennes journalist Annika Bengtzon så har jag inte vågat läsa om serien sedan jag själv började skriva böcker. Förutom hennes senaste, Polcirkeln, som jag tycker är briljant.

Jag gillar också Hans Rosenfelt & Michael Hjort, Mohlin & Nyström, Mons Kallentoft, Åsa Larsson och Jenny Rogneby.

Hur ser ditt läsande ut, föredrar du ljudböcker, papper eller e-böcker? Hur många spänningsromaner läser du per månad/år?
I år har jag läst lite mer än en bok i veckan. Plus ett antal böcker jag läst som research, kanske ett femtontal. Jag gillar både pappersböcker och ljudböcker men det blir fler och fler ljudböcker av praktiska skäl. Man hinner ju med så många fler böcker när man lyssnar! Och det blir så mycket härligare att hänga tvätt och laga mat med en ljudbok i lurarna. Dessutom kan jag inte få stopp på min hyperaktiva hjärna när jag ska sova, utan en ljudbok.

Vilken är din senast lästa spänningsroman/deckare?
Av kött och blod av Anna Grönlund. Hon är en skrivarvän som är helt genialisk. Om jag så tränade hel livet så skulle jag aldrig kunna skriva som hon. Boken är en ganska skruvad historia som är inspirerad av Sveriges största forskningsskandal på Karolinska, där Anna jobbat. Det är högst oklart vad som är verkligt och vad som är fiktivt vilket inte gör det hela mindre spännande.

Den svenska spänningsscenen är stor, det är mycket och hård konkurrens; vad hoppas du tillföra genren?
Med barnböckerna så hade jag en tydlig vision att jag ville skriva hunddeckare eftersom jag tyckte att det saknades. Den här gången har jag inte tänkt i lika tydliga banor, även om det givetvis finns hundar med här också. Jag förstår varför bokhandel och bibliotek vill ha tydliga genrer men jag har svårt att hålla mig inom givna ramar. Men recensenter har nämnt ord som en deckare med en roman inuti, eller en roman med en deckare. Andra ord som nämnts är amatördetektivroman, spänningsroman, hämnddeckare och journalistdeckare. Någon lyfte också det faktum att kvinnorna i boken är starka och coola, vilket gläder mig något enormt. Det är mitt sätt att idka feminism. De läsare som hört av sig verkar uppskatta fem saker mest. Att huvudkaraktären lever med kronisk smärta, att hon har hund och att den utspelar sig i Göteborg. Plus spänningen och tempot.

Om någon erbjuder dig att filmatisera boken, skulle du då föredra en långfilm på bio eller en tv-serie? Och vem skulle spela huvudrollen om du fick bestämma?
En tv-serie! Det är ett självklart val för mig eftersom jag själv är en sådan serienörd, både när det gäller tv och böcker. Alicia Vikander kanske skulle kunna få huvudrollen? Hon är ju göteborgare och både tuff och mjuk som Jennifer. Hon är visserligen tio år för ung och en aning för vacker men det kan de väl fixa i sminket, haha.

Bokfakta:

• Titel: Syndoffer
• Författare: Jeanette Bergenstav
• Utgivningsdag: 2021-12-02
• Antal sidor: 450
• Förlag: Norstedts
• Hitta boken: Akademibokhandeln – Adlibris – Nextory