Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för elever i Medelpads högstadieskolor. Priset delades ut till fyra elever efter att juryn hade läst och bedömd en stor mängd inskickade noveller. Fjärilsmannen av Isa Ekbladh på Mimerskolan i Sundsvall vann tävlingen i år. Grattis!
Fjärilsmannen av Isa Ekbladh
“Det har hänt igen!” Utbrast kommissarie Olofsson. Jag kunde både höra folk mumla, skrika och gråta, men de tjutande sirenerna överrumplade snabbt den högljudda folkmassan. Jag försökte tränga mig fram för att se vad som stod på, men fastnade någonstans i mitten av havet där det var som svårast att andas. Folk pekade upp mot ett av de ståtliga träden längs Torggatan. Jag sneglade upp mot ett av almträden och tyckte mig se en fläckig säck, som hängde i en av trädets massiva grenar. Säcken såg ut att vara lika stor som en människokropp. Jag kastade kvickt ner min blick mot de spräckliga kullerstenarna och försökte samla mig. Vad hade jag precis skådat? Jag stelnade till och jag kunde känna hur hela mitt ansikte blev likblekt. Jag förstod precis, Fjärilsmannen hade slagit till igen.
******
Kommissarie Olofsson muttrade fundersamt samtidigt som han försiktigt sippade på sitt alldeles för heta, svarta kaffe. Mörkret hade lagt sig som ett täcke över staden och det enda som lyste upp hans trånga, dammiga arbetsrum var ljuset från hans fotogenlampa som var på väg att ge upp. Han kliade sig aggressivt i håret och rynkade bekymrat sina buskiga ögonbryn, samtidigt som han läste igenom rapporten om Fjärilsmannen för sjunde gången. En halv sida med information fanns, vilken enbart bestod av vilka offrena var och hur de hade mördats. Inget om gärningsmannen, absolut ingenting. Ingen hade skådat eller hört något då morden utförts. Hur kunde det vara möjligt? tänkte kommissarie Olofsson för sig själv. Två mord under en vecka och inga ledtrådar, vittnen eller misstänkta. Hans lungor fylldes med tung luft och en kraftig suck brast ut. Han lyfte sedan på vänster arm, kvart i tio visade det lilla guldiga urverket. Det var sedan länge dags att gå hem, men han kunde inte låta bli att läsa igenom rapporten en sista gång.
“Fjärde oktober, år 1917. Kropp hittad upphängd i ett träd utanför konditoriet på Baldersvägen. Anmälande av den upphängda kroppen: Maria Jönsson. Anställd på konditoriet som skulle öppna en halvtimme senare efter upptäckandet av kroppen. Kropp: Identifierad som Agneta Eriksdotter. Ålder: 52 år. Dödsorsak: Hjärnblödning. Kroppen hittad upphängd i ett träd, cirka 3 meter från marknivå. Kroppen var inlindad i en tygsäck, det fanns ej några tecken på liv vid kroppens upptäckt. Dock visar tecken att Agneta Eriksdotter var vid liv när hon blev inlindad och upphängd, men att hon sedan dog på grund av för högt tryck i hjärnan, vilket ledde till hjärnblödning. Detta eftersom kroppen hittades upp och ned i tygsäcken. Kroppen hade fått ett slag mot huvudet…”
Plötsligt kunde inte kommissarie Olofsson längre tyda det han läste. Han tittade hastigt upp, det var helt kolsvart i hans arbetsrum. Olofsson fruktade i en sekund innan han kände lukten av fotogen. Trycket mot bröstet lättade och han gav ifrån sig en liten pust. Nu är det på tiden att gå hem mumlade han, samtidigt som han sträckte sig efter sin fodrade läderrock.
******
Jag ansträngde mig för att slå upp mina ögonlock, men det intensiva ljuset som trängde sig igenom mitt minimala vindsfönster gjorde det omöjligt att se något. Trots att det hade bildats ett tjockt lager imma på glaset. Jag gnuggade mig hårt i ögonen och gäspade stort. Min andedräkt smakade unket och fick mig att göra en underlig grimas. Jag reste mig upp från den styva träbädden med endast en insjunken dyna som madrass. Solstrålarna från fönstret kröp in och la sig mjukt mot min hud. Jag slöt mina ögon i några sekunder innan jag betraktade den klarblåa himlen. Min mage avbröt det fridfulla ögonblicket av att den knorrade högljutt.
Innan jag började äta min frukost gick jag ut till mitt brevinkast för att hämta morgonens dagblad. Luften var fuktig och jag kände hur gåshuden reste sig längs mina armar och ned mot mina bara ben. Mitt brevinkast gnisslade våldsamt när jag öppnade det och fick mig att ruska på huvudet. Jag sträckte mig efter det skrynklade dagbladet. “Fjärilsmannen slog till igen!” löd rubriken med stora, svarta bokstäver. Jag fick genast en tillbakablick ifrån det jag bevittnat på torget dagen innan. Jag ville egentligen inte läsa om det, men det var svårt att vinna över min nyfikenhet. Jag bet mig hårt i min spruckna läpp och öppnade första sidan. “En till kropp hittad inlindad och upphängd i ett träd. Kommissarie Olofsson konstaterar att kroppen tillhörde Sven Almqvist 28 år.” Det räckte för att jag skulle sluta läsa och skrynkla ihop hela dagbladet till en ynklig liten boll. Jag drog min hand ängsligt genom mitt blonda hår medan jag kunde höra mitt hjärta slå hårdare och hårdare för varje slag. Sven bodde i kvarteret nedanför mitt, jag brukade alltid träffa på honom i den lilla livsmedelsbutiken på Bergsgatan. Han verkade alltid ha så bråttom när han skulle handla. Jag brukade intala mig själv att det var därför han ofta tittade på mig väldigt nonchalant. Men i själva verket gjorde han nog det för att jag bodde så odugligt. Jag gick tillbaka in igen med en kraftig klump i magen. Väl inne i min dystra bostad iakttog jag min vanligtvis välsmakande frukost, som inte alls såg så aptitlig ut längre.
******
Samtidigt som jag iakttog min frukost stod Ruth Pettersson och vattnade sina prunkande pelargoner. Helt omedveten om att hon skulle dö den här dagen, en alldeles för vacker dag att dö på. Ruth böjde sig fram och doftade varsamt på sina blommor. Hennes bekymmersrynkor i pannan försvann för ett ögonblick på grund av den friska doften, som hade en svag ton av citrus. Men de återvände genast när hon vände sig om för att kolla vad uret var. “Halv tolv, jag måste skynda mig” sa Ruth stressat för sig själv och jäktade mot hallen. Hennes klackar klapprade högt när hon skyndade över det nyskurade trägolvet. Ruths magra handled sträckte sig efter den röda tunikan. Den matchade fulländat med hennes välborstade kastanjebruna hår. Hon öppnade sedan den högra byrålådan som hade ett välputsat bronshandtag. Ruth knep ihop sina ögon samtidigt som hennes klumpiga fingrar ansträngde sig för att få tag på den lilla broschen som låg längst in. Broschen glänste och var mörkblå, med en färggrann fjäril som utsmyckning. Den satte hon sedan fast på sin röda tunika. Hon lämnade sedan sin förtjusande vindsvåning på Köpmangatan, för sista gången. Hon brukade vanligtvis undvika att lämna sitt hem på grund av hennes introverta personlighetsdrag, men banken kunde inte vänta.
******
Fjärilsmannen slog sig belåtet ned samtidigt som han lyxade till det genom att tända en cigarr. Hans mun fylldes med kompakt rök, som sedan blåstes ut genom det lilla hålet som formats mellan hans torra läppar. Framför honom på bordet av furu låg morgonens skrynkliga dagblad. Han läste om mordet på Sven, medan hans mungipor höjdes för varje litet ord hans ögon kom över. De var som absolut högst då han läste om sitt omtalade namn, som konstant upprepades i artikeln. “Fjärilsmannen… lustigt hur de så fort kom på att säckarna skulle efterlikna kokonger”, sa han högt för sig själv och flinade stort, samtidigt som han lutade sig tillbaka. Han rullade cigarren lekfullt mellan sina fingrar. Den utslitna pallen som Fjärilsmannen satt på knakade högt och fick honom att sluta flina. Han rullade sakta sina ögon, tog sedan ett sista bloss innan han lutade sig framåt igen och drastiskt askade sin cigarr rakt ner i bordet. En mörk fläck bildades på träslaget. Cigarren var långt ifrån slutrökt, men det var inget som bekymrade honom. Han knöt ihop sin näve hårt och spände käkarna. Fjärilsmannen stod inte ut med tanken att han inte visste vem han skulle döda härnäst. Han öppnade sakta sin näve igen och riktade sin fundersamma blick mot sin handflata. Den var full med stelnat, svart blod som hade lagt sig tillrätta i de djupa såren. Såren hade han fått från de kraftiga repen, som han använde sig av för att så smidigt som möjligt hänga upp sina offer. Plötsligt spärrade Fjärilsmannen upp sina ögon och flög upp från pallen. Med en duns smällde den rakt ner på det kalla trägolvet, men det var inget han lade märkte till då han redan hunnit passera ytterdörren med en hammare i handen.
******
Ruth steg ut på gatan och kände hur regnet började ösa ner som grus mot hennes hårbotten. Hon började småspringa samtidigt som hon sneglade upp mot den mörka himlen. Från att ha varit en alldeles underbart klarblå höstdag, till att hela staden dränktes med regn och tung dimma. Dimman slingrade sig gåtfullt längs stadens gator och fick gatlyktorna att se alldeles grumliga ut. Ruth ryste och svepte sin röda, tunna tunika hårt, runt sin överkropp. Hon vände sig konstant om med några sekunders mellanrum. Medan hon noggrant betraktade den ruggiga omgivningen runt omkring henne. Det enda Ruth kunde höra var ljudet från sina klackar mot de spräckliga kullerstenarna och sina djupa inandningar. Tystnaden fick henne att känna sig iakttagen vilket gjorde henne väldigt obehaglig till mods. Från ingenstans hörde Ruth lätta steg komma hastigt bakifrån. Hon kände hur hjärtat hoppade ur bröstkorgen samtidigt som om kastade sitt huvud över axeln. Ruth var beredd på att skrika men hejdade sig själv i sista sekund när hon insåg vem det var.
******
Jag bromsade hastigt upp, helt omedveten om att jag hade skrämt henne. Den tjocka dimman gjorde så att jag enbart såg siluetten och hennes uppskrämda ansiktsuttryck. Den synen glömmer jag aldrig. “Jag ber så hemskt mycket om ursäkt ifall jag skrämt upp fröken Pettersson”, sa jag med låg stämma och tittade med en vädjande blick på henne. Ruth fnyste åt mig samtidigt som hon höjde sin hesa röst. “Varför förföljer du mig! Har en sån som du inget bättre för dig?”, sa hon och blängde argsint på mig. Jag harklade mig och lyfte försiktigt ut min hand ur min trasiga byxficka. Ruth följde bestämt min handrörelse med sin blick. Jag öppnade upp min sönderrivna handflata och där låg hennes glänsande brosch helt oskadd. “Jag såg att fröken Pettersson tappade den när hon småsprang förut. Den är otroligt vacker, jag har alltid varit svag för fjärilar. Det är så fascinerande hur dom till en början är något groteskt, som sedan utvecklas till något så otroligt förtjusande med hjälp av en kokong.”, sa jag och beundrade broschen där den låg. Ruth tog den genast ur min hand, gav mig ett svagt leende och vände ryggen om. Jag betraktade hennes kastanjebruna hår som fladdrade i vinden tills hon smälte samman med dimman och försvann ur min åsyn.
******
Ruth hann endast gå några meter in i dimman innan hon återigen hörde lätta steg komma hastigt bakifrån. Denna gång struntade hon i att vända sig om, det var något hon för alltid skulle ångra de återstående 23 sekunderna av sitt liv. Fjärilsmannen kastade sig över henne så att hon stupade och landade med ansiktet rakt på kullerstenarna. Ruth kämpade för att andas, men hela hans kroppsvikt låg uppe på hennes bröstkorg. Tegelstenarna var kalla och blöta men hennes eget blod värmde hennes hud, samtidigt som det bildade en pöl runt hennes ansikte. Hon försökte skrika men den kraftiga tygbiten hon hade fått in stoppad i sin mun kvävde hennes rop på hjälp. Ruth gjorde allt i sin makt för att komma undan honom, men det var lönlöst. Det sista Ruth kände var ett fruktansvärt hårt slag med ett trubbigt föremål mot sin tinning. Hon ansträngde sig för att se något överhuvudtaget, men skärpan blev suddigare och suddigare för varje sekund som gick. Till slut blev det helt svart. Ruth var medvetslös.
******
Fjärilsmannen vände på Ruth, inspekterade henne noggrant och borstade sedan bort lite grus från hennes panna. Han la även märke till den glänsande broschen som för övrigt hade fått en kraftig repa mitt över den färggranna fjärilen. Han tog den från henne och satte fast den på sin grova ulltröja. Fjärilsmannen tittade sig sedan hastigt om, innan han började linda in Ruth i en av hans tygsäckar.
Fjärilsmannen pustade ut en aning samtidigt som han torkade bort svettdropparna som forsade ner för hans panna. Han slickade sig sedan ängsligt runt sin torra mun. Svettet runt hans läppar smakade salt, men hans fokus låg på sina händer. Sårskorporna var upprivna och det svarta torkade blodet ersattes med rött pulserande blod, som rann ner mellan hans fingrar och fortsatte längs hans armar. Han blickade upp mot Ruth där hon hängde i en tygsäck, fastspänd i en massiv gren. Tygsäcken var till en början brun, men röda fläckar hade trängt igenom juteväven och färgat stora delar av säcken röd. Det hade samlats en stor fläck med blod i nedre delen av säcken som det ständigt droppade från. Ruth var helt livlös, precis som Agneta Eriksdotter och Sven Almqvist. Fjärilsmannen betraktade den stora blodiga tygsäcken i några sekunder, samtidigt som ett leende uppstod. Han studerade sedan omgivningen noggrant, så att han kunde vara säker på att ingen skådat det mord som precis inträffat. Sedan vände han sig hastigt om och började med raska steg gå från mordplatsen. Han fortsatte in i den omfamnande dimman och försvann spårlöst.
******
Jag vände mig om och började gå hemåt, då jag plötsligt hörde sirenerna tjuta högljutt någonstans i dimman. Jag började undrande gå mot ljudet, och tids nog hörde jag även förskräckta röster prata i munnen på varandra. Jag knep ihop mina ögon för att se vad som stod på men det blå röda ljuset bländade min syn. Jag gick närmare och såg en folkmassa snävt samlad runt en stor ek. Flera av dem pekade upp mot en av trädets massiva grenar. Men jag hade redan fått syn på den stora fläckiga tygsäcken som sakta gungade i vinden. Även den stora pölen av rött trögflytande blod som hade lagt sig tillrätta bland kullerstenarna och sakta börjat torka. Det kryllade av konstaplar som stressat försökte pressa bort människor från trädet. En av dem var kommissarie Olofsson som hetsigt gick fram och tillbaka i cirklar, samtidigt som han tuggade på sin välvässade blyertspenna. Jag mötte kommissariens blick. Han såg nog att jag var skärrad eftersom han med tunga steg började röra sig mot mig. Jag hade mina händer skymda i mina trasiga byxfickor och jag hälsade
på honom med en lätt nickning. Olofsson la sin ådriga hand lätt på min axel. “Det är ingen fara, jag och mina kollegor tar hand om det här ska du se”, sa han och lyfte på sin hand för att ge mig en klapp på axeln. Jag nickade och gav honom ett svagt leende. Han böjde på huvudet en aning och riktade sin blick neråt mot min ulltröja. “Vilken fin brosch du har, fjärilen är verkligen otroligt vacker”, sa han med ett leende, innan han fortsatte. “Ta dig hem säkert nu.” Jag tackade honom samtidigt som jag log stort. Jag vände sedan ryggen om och leendet gick över till ett ondskefullt flin. Jag började upphetsad gå mot mitt odugliga hem där jag skulle lyxa till det med en cigarr. Samtidigt som jag traskade så funderade jag på vem som skulle bli mitt nästa offer, eller ska jag kanske säga… Fjärilsmannens nästa offer?
Hedersomnämnanden till de elever som var närmast prispallen i tävlingen, orangerat:
Emma Wahlberg, klass 9C Engelska skolan, för novellen Glömskans ljuvliga tystnad
Nellie Persson, klass 9 Mimerskolan, för novellen Sanningen kommer alltid fram
Ida Hammarberg, klass 8B Hagaskolan, för novellen Svart sommar
Mira Berggren, klass 8A Hagaskolan, för novellen Månsken
Fanny Lundström, klass 8D Hagaskolan, för novellen Ett spel i kurragömma
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2022 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
