Lilla Sherlockpriset är Svenska Deckarfestivalens novelltävling för elever i Medelpads högstadieskolor. I år delades priset ut 12 november 2021 till fyra elever efter att juryn hade läst och bedömd en stor mängd inskickade noveller. Stilla natt, blodiga skräckfyllda lucianatt av Noah Nordlander på Mimerskolan i Sundsvall tog hem andrapriset.
Stilla natt, blodiga skräckfyllda lucianatt av Noah Nordlander
Jag slog upp ögonen. Klockan på mobilen visade 03.03. Idag var det fredagen den 13 december. Det kändes spännande och skrämmande på samma gång. Jag hade försovit mig och hade inte vaknat när väckarklockan ringde. Typiskt när vi skulle fira lucia i skolan och allt.
Planen var att vi skulle samlas mitt i natten på skolan för att lussa för våran tyskalärare. Jag tittade ut genom fönstret men det gick inte att se något för all snö som virvlade i luften. Utetermometern visade 20 minusgrader.
Jag slängde mig ur sängen med andan i halsen och hoppade direkt i mitt lucialinne. Ja eller staffanslinne som det väl egentligen är för killar. Jag hann få på stjärngossestruten också. Mamma sov fortfarande så jag smög iväg utan att väcka henne. Jag greppade en banan ur fruktskålen på köksbordet på vägen ut för att kunna stilla den värsta morgonhungern efter vägen. Vi skulle ju ha lussefika på skolan senare.
Jag halvsprang i mörkret till skolan för att inte komma allt för sent till mina klasskompisar. Jag ångrade att jag inte hade klätt mig lite varmare för kylan bet hårt i mina bara ben och armar under lucialinnet. Stjärngossestruten värmde inte särskilt mycket heller. Det var tur att vägen till skolan inte var så lång.
Väl framme vid skolan syntes ingen till. Det var mörkt i alla fönster och oskottat framför huvudentrén. Var är alla, tänkte jag och testade om min nyckelbricka fungerade den här tiden på natten. Yes, den funkar, tänkte jag och jublade inombords. Nu ska frostskador och gåshuden bli ett minne blott.
Väl inne i skolans trapphall, så var det mörkt och tyst. Man skulle kunna höra en fjäder falla mot det hårda kalla stengolvet. Så tyst var det. Det kändes plötsligt väldigt kusligt att vara där ensam mitt i natten. Hade jag tagit fel på tiden? Ingen annan hade ju kommit. Och jag var ju ändå sen. Jag bestämde mig för att söka igenom skolan i ett försök att hitta mina klasskompisar.
Skolan som för länge sedan varit ett slags sjukhus för lungsjuka patienter andades just i kväll en hel del ångest och obehag. Atmosfären gav mig rysningar. Jag halvsprang uppför trapporna till tredje våningen, men jag hittade inte ett enda spår av några klasskompisar eller luciaglitter där. Jag sprang vidare ner till våning två. Samma där. Helt tomt.
På bottenvåningen ekade det också tomt och då var frågan om jag skulle våga mig ner till källarvåningen. Klasskompisarna var kanske i musikrummet där nere och övade på luciasångerna. Jag öppnade dörren ner mot källaren och gick nedför de första trappstegen. Dörren slog igen och jag omslöts av mörkret.
Då hördes plötsligt ett skärande skrik. Håret reste sig på mina armar och gåshuden var åter ett faktum. Hjärtat slog volter och det bultade allt snabbare under lucialinnet. Händerna darrade och benen kändes som gelé. Innan jag hann stelna till helt av skräck tog jag ett felsteg och föll handlöst nedför de sista trappstegen. Jag landade med huvudet mot det hårda stengolvet.
När jag vaknade upp kände jag något varmt och kladdigt runt mitt huvud. Jag kunde inte se något i mörkret. Det rann något från min panna ner mot munnen. Det smakade blod. Huvudvärken låg som ett band runt huvudet. Jag rörde på kroppen och förstod att jag låg i en blodpöl. En pöl av mitt eget blod.
Jag hade förmodligen skadat huvudet i fallet. Jag kände med fingrarna runt huvudet och upptäckte att jag hade fått en ordentlig bula i pannan och förmodligen även ett sår eftersom jag blödde ymnigt. Och nu skulle jag förblöda i källaren på skolan. Vilket öde! Jag såg tidningsrubrikerna framför mig. ”Stjärngosse hittad död i källare”. Det var ju inte direkt det sättet jag hade planerat att lämna jordelivet på.
Paniken spred sig i min kropp. Här på golvet i källaren i ett gammalt sjukhus för lungsjuka patienter ville jag verkligen inte dö. Ett hus som förmodligen var hemsökt av hundratals gamla spöken efter människor som varit sjuka och dött i byggnaden. Jag försökte kravla mig upp och se om jag kunde resa mig. Det bultade i huvudet och jag kände mig mörbultad i hela kroppen efter fallet.
Jag sträckte ut armarna för att känna mig fram till en av väggarna. En lysknapp vore ju rena högvinsten nu, tänkte jag i mitt stilla men rätt uppjagade sinne. Men en sådan tur skulle jag väl inte ha. Någon lysknapp kändes inte heller så långt mina armar, händer och fingrar kunde nå.
Jag trevade mig fram i mörkret längs ena väggen i källaren. Då kom oväntat en vindpust ilande genom källargången. Vinddraget fick lucialinnet kring min halvnakna plågade kropp att fladdra till. Det ännu inte helt stelnade blodet som nyss runnit ner i mitt ansikte, frös nu till is. Och det gjorde även blodet i mina ådror. Hur kunde det blåsa här nere? Säkerhetsdörrarna var ju stängda på natten och något fönster var knappast öppet den här tiden på natten.
Vindpusten avlöstes av ljudet av knarrande steg. Steg som närmade sig mitt håll. Är det någon här, ropade jag! Hallå, vem är det? Inget svar. Knarret avbröts av ännu ett skrik. Jag hörde tydligt och klart en kvinnoröst som ropade. ”Noah kom. Du måste hjälpa mig!”.
Hörde jag rätt? Var det verkligen Noah hon ropade? Är det någon som behöver min hjälp? Jag måste ha misstagit mig. Nu såg jag en svag strimma av ljus som sken från ett rum längst bort i källargången. Jag måste försöka ta mig mot ljuset och ringa till mamma, tänkte jag. Det planerade luciafirandet hade ju visat sig vara rena skämtet och nu ville jag verkligen hem.
På vägen mot ljuset grep plötsligt någon tag i min västra arm. Jag såg en kvinnogestalt. Hon hade ett varmt leende och såg snäll ut. Ett varmt och vackert ljussken lyste upp rummet. Hon höll fast min arm i ett stadigt grepp som hon inte släppte. Hade jag hamnat i himlen. Jag kanske inte överlevde fallet i trappen nyss ändå?
”Jag är Lucia, sa gestalten. Helgonet Lucia från Sicilien”. Det var ingen jag kände igen. Men jag tänkte ”vilket positivt klimax på en skräckfylld natt i skolkällaren ändå”. När man tror att det bara ska bli värre, så blir det plötsligt härligt och vackert.
”Sankta Lucia, ljusklara hägring. Sprid i vår vinternatt glans av din fägring.” Det var mammas ljuva stämma. Vad gjorde hon här? Jag öppnade ögonen och såg att jag låg i min säng hemma. Hade jag drömt alltihop?
”God morgon Noah! Glad Lucia”, sa mamma. Vad tyckte du om min skönsång? Jag har lussat för dig en stund men du vaknade inte. Du måste ha sovit extremt djupt”! Har du drömt något spännande? Jag drog en djup lättnadens suck men svarade inte.
”Kliv upp nu så att du hinner till luciafirandet i skolan”, sa mamma. Tvätta dig ordentligt för du har fått någon slags rödfärg i ansiktet. Rödfärg, tänkte jag. Nu skojar hon väl ändå? Jag klev upp ur sängen och snubblade till…vad i hela friden hade jag på mig? Hade jag lagt mig att sova i lucialinnet?
Nu började frågorna att hopa sig i mitt huvud. Ett huvud som sprängde av huvudvärk. Vad var egentligen dröm och vad var verklighet? Hade det varit en stilla och helig lucianatt på skolan? Där allt var frid och stjärnan blid. Eller hade det varit något helt annat?
Hedersomnämnanden till de elever som var närmast prispallen i tävlingen, orangerat:
Emma Wahlberg, klass 9C Engelska skolan, för novellen Glömskans ljuvliga tystnad
Nellie Persson, klass 9 Mimerskolan, för novellen Sanningen kommer alltid fram
Ida Hammarberg, klass 8B Hagaskolan, för novellen Svart sommar
Mira Berggren, klass 8A Hagaskolan, för novellen Månsken
Fanny Lundström, klass 8D Hagaskolan, för novellen Ett spel i kurragömma
Intresserad av att anmäla en högstadieelev eller klass till 2022 års tävling? Kontakta lillasherlockpriset AT svenskadeckarfestivalen.se för information.
