Tyska riddare intar Visby, skrämmer iväg pirater och skänker staden en polis, som direkt börjar lösa sina första fall. Ungefär där börjar Dick Harrisons första deckare från medeltida Gotland. Men vänta, Dick Harrison är ju historieprofessor! Blir det en spännande historia av det?
I filmbranschen sägs det att om man ska göra en film från tidigare tider så tillkommer en kostnad på minst 30% på grund av alla specialkostymer, gamla föremål och antika byggnader som måste skapas. På samma sätt kan man tänka sig att en historisk roman kräver mängder av research för att det mesta ska bli rätt. Å andra sidan, är man är Dick Harrison så är man en person som andra författare kontaktar för att göra research; historieprofessor i Lund med medeltiden som specialområde, välkänd från TV, radio och oräkneliga fackböcker. Jag ser i fantasin en bild framför mig hur Harrison på ett par veckor vräker ur sig en färdig roman eftersom han har skrivit uppslagsverk och inte behöver leta i dem när det ska diktas.
Till författarskapet hör också fem romaner, föga överraskende med handling långt bakåt i tiden. Herrens år-serien med Thierry av Liége i huvudrollen är Dick Harrisons andra romanserie, efter trilogin om stridsmannen Ulvbjörn Vamodsson i tiden strax innan vikingatiden, vendeltiden.
I Herrens år 1398 är det alltså medeltidens Visby som är plats för onda gärningar. Visserligen ser det ljusare ut nu, när pesten har avtagit och Tyska ordens knektar har jagat bort den senaste tidens härskande pirater. Men de oroliga tiderna har satt sina spår och desperation ger sig uttryck i våld och brott. Tyska orden vill åtgärda detta, och skapa tillit mellan dem och Visbys borgare, genom att låta Visbyborna få hjälp med sina bekymmer, i alla fall av det allvarligare slaget. När en skomakare hittas död innanför murarna hos några munkar blir det ordensmannen Thierry som får i uppdrag att undersöka vad som hänt, men en skomakare är inget mot ett långt större uppdrag; en av stadens rikaste män, borgaren och handelsmannen Botolf Jakobsson, har försvunnit. Han har gått upp i rök och ingen vet vad som har hänt. Har han gett sig av frivilligt? Har han mördats och dumpats i havet?
Det är lätt att ta för givet att Harrisons detaljer är historiskt korrekta. Då och då flikar han in verkliga historiska händelser och personer av större eller mindre betydelse för berättelsen, som t.ex. Adam Le Messer. Han överlevde sin egen hängning i Ilchester i England 1276. I Herrens år 1398 är Adam enbart en digression men faktakollen ger Harrison mycket väl godkänt. Ett annat exempel är Sven Sture, en viktig person i boken men som bara medverkar indirekt. Sven Sture var 1395 drottning Margaretas befälhavare på Gotland, men inledde en allians med Vitaliepiraterna året efter. Avtalet innebar av piraterna fick en fristad på Gotland, och det var denna kriminella aktivitet som Tyska orden, en kristen riddarorden, ingrep mot 1398 och tvingade Sven och vitalianerna att lämna Gotland och söka sig längre norrut, i princip till södra och mellersta Norrland. (Kanske till Sundsvall?) Sven Sture var alltså både högt uppsatt kunglig representant, riddare och pirat; gränsen mellan dessa olika sysslor var kanske inte lika tydlig på den tiden. Men det är alltså inte honom boken handlar om.
Andra gånger beskrivs tankesätt eller fenomen som är främmande för oss i dag, fiktiva men historiskt trovärdigA, som uppgiften att änkan Barbara giftes bort vid 13 års ålder. På Gotland, inte i något främmande Långtbortistan. Annorlunda kulturer är bara en fråga om tid, verkar det som. En tanke som planteras i mitt huvud och som inte har med kriminalgåtan att göra, men som visar hur boken kan få en att fundera. Vill man så kan man även filosofera om vad det betyder att bokens hjälte är en invandrare som inte ens kan språket.
Detta är den historiska bakgrunden för berättelsen om Thierry och som fullständigt sömlöst finns med i boken. Jag ska egentligen inte recensera den historiska ramen, för då måste jag utmana en äkta historieprofessor, men slår bara fast att utvalda delar i Harrisons fiktion stämmer med vad man snabbt kan googla sig till. (Hade inte väntat annat!) Det viktigaste är självklart intrigen, försvinnandet, gåtan, det eventuella mordet, eller är det en avancerad iscensatt blåsning? Sakta nystar Thierry i olika trådar. Han har egentligen bara två verktyg; samtal och observationer, men kombinerar verktygen med logik, erfarenhet och list. Kriminaltekniken fanns inte, så det blir extra intressant (och fortfarande trovärdigt) när Thierry och några medhjälpare kommer på att använda en metod som är väldig modern. Så modern att i våra dagar kan brott lösas enbart med denna metod. Överlag är det dock en avskalad utredning Thierry ägnar sig åt, eftersom verktygen är få, och det är just där jag tycker boken blir spännande. Harrison kan inte ta litterära genvägar genom att någon ringer någon eller googlar. Det går inte att hitta på futuristiska teknikprylar som läsaren med lite fantasi kan acceptera, till exempel en avancerad scanner av något slag. Lögndetektorer finns inte i Thierrys verktygslåda, knappt skriftlig dokumentation, så även i de på ytan bästa vittnesmål kan det ligga felkällor som hjältar inte nödvändigtvis upptäcker. Alla i staden är utsatta i något mån och alla behöver skydda sig själva och har anledningar att ljuga.
Dessutom föregår handlingen enbart i Visby. Thierry gör inga större avstickare av den typen som man i moderna deckare ofta använder för att göra det hela mer ”exotiskt”; hjälten åker till något diktatoriskt ökenland för att döda terrorister, eller till Spanien för att följa upp en marginell ledtråd och därmed skapa igenkänning för alla svenskar som har åkt sällskapsresor till Mallis. Vi får heller inte glömma att Gotland är en ö och att Visby var mycket mindre på den tiden (gissar jag), vilket är ett smart drag, eftersom det skapar ett slags slutet rum-mysterium. Det gör det svårare för författaren och mer spännande för läsaren när man varken kan sticka i väg eller förvänta hjälp från utsidan.
Herrens år 1398 är från första meningen en ren pusseldeckare, och en minimalistisk sådan med tanke på avsaknaden av teknik och praktiska möjligheter. Thierry har inte ens kollegor, bara några assistenter. Det konstiga är att det är just det minimalistiska som gör att berättelsen får ett extra lager jämfört med många andra och mer traditionella pusseldeckare från nu- eller nästan nutid. Avsaknad av saker skapar möjligheter för nya och andra saker, helt enkelt. Då spelar den ingen roll att Harrison på klassisk pusseldeckaremanér låter alla inblandade samlas i bibliot… jag menar i kyrkan för att få upplösningen förklarad för sig. Klassiska deckardon i nya kläder. Det gäller även Gotland som plats, som är otrygg mark om man räknar hur många som mördas där i böcker (hej Mari och Anna), men det är förhållandevis få författare som har valt en såpass realistisk attackvinkel som Harrison. Skall man mörda på Gotland är ju inget bättre än den ”laglösa medeltiden” då ett mord från eller till inte betyder så mycket.
Minimalistisk är också Harrisons litterära stil i miljöbeskrivninger och all kringinformation om Visby, invånarna, deras utseende, kläder och göromål. Inget saknas i berättelsen och inte är det ett fattigt språk, men det frossas inte i onödiga detaljer eller staplar av slitna klischéer, t.ex. billiga trix som att flika in lite ”medeltida smuts” på varje sida bara for att det år något vi förknippar med medeltiden. (Det kanske inte var så smutsigt som vi tror? Fråga en historieprofessor!) Det är få språkliga krusiduller, och sidospår är frånvarande – vi får veta tillräckligt om den lokala politiken på ön till att kriminalgåtan kan greppas lagom hårt. Jag vet inte om det är fackexperten som skiner genom, men jag gillar detta sätt att berätta. Jag kallar det effektivt språk; det gör sitt jobb utan om och men. Snygga krusiduller kan tillföra en roman något men när berättelsens handling och gåtans historiska koncept är avskalad på grund av medeltidens naturliga begränsningar, då är det bättre att sättet det berättas på matchar. Form och innehåll går upp i en högre enhet, skulle man kunna säga.
Thierry av Liège återkommer i uppföljaren, Herrens år 1399 (2021). Det ska bli spännande att läsa om vad den ”belgiska detektiven” (!) måste klura på ett år senare.
Glenn Folkvord
Bokfakta:
- Titel: Herrens år 1398
- Författare: Dick Harriso
- Utgivningsdag: 2021-06-15
- Förlag: Ordfront
- Antal sidor: 350
Länkar:
- Svenska Deckarfestivalen presenterar Dick Harrison
- Direkt till festivalbiljetterna
