Prolog och första kapitel från Emilia Wahlgrens debutroman Moraliskt fördärvade (2019). Den utspelar sig på Södermalm sommaren 2015 och handlar om åklagaren Erika dos Santos Wallén som under en mordutredning på en f.d. polis återförenas med sin första kärlek – och sin paranormala förmåga.
Första kapitlet från Moraliskt fördärvade av Emilia Wahlgren
Prolog
Valente Isaksson ligger på ett av borden inne i Kvarterspuben. Som ett skal, och beskådar kristallkronan i taket. Munnen känns torr och klibbig, men samtidigt utsöndrar kroppen ovanligt mycket fukt.
Han färdas mellan vakenhet och dröm, där det förgångna rusar förbi i bilder formade som änglar. En efter en avlöser de varandra. En himmelsk upplevelse. Som att kliva in i målningen Celestial Rose av Gustave Doré. Närmare än det här kan man inte komma universums ände, tänker han och ler saligt. Fastän dåsigheten sprider sig i kroppen, i takt med varje andetag.
Det är andra gången han är med om denna upplevelse och han är säker på att det inte beror på kvällens alkoholkonsumtion.
Första gången var i samband med att han höll på att drunkna under en simtur vid en av stränderna i Praia, Kap Verde, för fyra år sedan. Eftersom vädret var förskräckligt varmt och vattnet svalkande, simmade han ut längre än planerat. När han skulle simma in mot land igen upptäckte han att han inte kom närmare. Panikslagen stretade han emot de förrädiska strömmar som försökte dra ut honom i havet tillsammans med tidvattnet. Men ju mer han kämpade emot, desto tröttare blev han och paniken växte allt starkare. Han hade avskärmat sig från allt runt omkring och var på väg att ge upp när ropet från en kvinna lyckades tränga sig in i hans medvetande. På en yacht en bit bort stod en kvinna med en stor megafon, ropade till honom på portugisiska att han skulle lugna ned sig för att spara på krafterna. Hur länge hon hade ropat visste han inte, men om han inte hade lyssnat på henne hade han inte varit vid liv i dag.
Eftersom han har varit med om det här tidigare – sett dödsskuggans dal passera revy – vet han vad han ska göra. Inte gripas av panik. Spara på krafterna och hålla sig lugn.
Tills räddningen kommer, även om tiden denna gång är betydligt snävare.
Första delen
’You don’t find love, it finds you. It’s got a little bit to do with destiny, fate, and what’s written in the stars.’
Anaïs Nin
Måndag 29 juni
En pojke kliver in i ett svagt upplyst vardagsrum. Möter sin mor i sällskap av två rödklädda kvinnor från kvinnojouren, liksom väntande på honom. De är tystlåtna varav en av dem håller i en bibel som hon klappar på med handflatan. De har bildat en halvcirkel kring en man som sitter stilla på en trästol. Det är pojkens far, vars ögon är slutna. Han är medellång, muskulös med en spetsig näsa och ljust kortklippt hår.
Kvinnan med bibeln i handen höjer händerna upp över huvudet, och utan varsel förvandlas hennes kläder till en lång svart kaftan med prästkrage. Samtidigt som det sker, sänker hon händerna, och förklarar för pojken att de är här för att hjälpa till att kasta ut demoner som plågar hans far. Hon förklarar även att detta är en viktig erfarenhet för pojken, en erfarenhet som kan leda till stor andlig tillväxt för honom. Pojkens kroppsform, hållning och den knappt märkbara rundheten som anas runt kinderna samt hakan tyder på att han är strax under tioårsåldern. Men trots sin ringa ålder försäkrar den kvinnliga prästen att han är trygg och säker.
Pojken nickar, hans uteblivna svar blir hängande i den tunga luften. Han öppnar munnen men säger inget, utan vänder i stället blicken mot den andra kvinnan i cirkeln som tar bibeln från prästens grepp. Och bryter tystnaden genom att börja läsa högt ur Mark kapitel nio vers tjugofem med skälvande röst.
Sakteligen faller fadern från stolen och reflexmässigt tar modern tag i pojkens axlar. De backar några steg. Sedan börjar fadern vrida sig på mattan och stöna, som om han är väldigt trött. Axlarna är uppdragna, nacken och ansiktet är spända, men ögonen är fortfarande slutna.
‘Vak vak vak’, börjar han säga i en djup, grumlig röst som inte låter mänsklig.
Kvinnan skickar vidare bibeln till prästen. Det är hennes tur att läsa, men hon hinner knappt bläddra fram till sin vers innan fadern hastigt lyfter upp sitt huvud. Ögonlocken åker upp, han stirrar rakt på pojken. Ansiktet är förvridet i en horribel grimas, ögonen formas till helsvarta och munnen gapar, långsamt. Det är som att titta på djävulen själv.
‘Vakna!’ vrålar han och nalkas pojken ostadigt i exakt samma sekund som bibeln i prästens hand formas till ett vapen.
Hon avfyrar ett öronbedövande skott, som i sin tur formas till en grov och lång kanyl.
Åklagare Erika dos Santos Walléns ögon spärras upp som på en buktalardocka när hon landar på golvet med en duns som nästan tar andan ur henne. Ett ögonblick vevar hon med knytnävarna i luften i ett försök att försvara sig mot kanylen innan hon kommer ihåg var hon är.
‘Idiotisk ologisk dröm’, suckar hon och gnuggar ögonen.
Vardagsrumsfönstret står på glänt och ett infernaliskt oväsen kommer utifrån. Omtöcknad ställer hon sig upp och går till fönstret för att se vad som försiggår.
Hjärtat av Södermalm har sitt udda inslag av brottslighet i form av slagsmål och oberäkneliga alkoholister, men där hon bor förflyter det mesta utan störningsmoment. I dag är första gången sedan flytten som hon blir väckt av sirener. Allt fler blåljus åker förbi och vidare in mellan husfasaderna. Hon stänger fönstret och går till bokhyllan. Trevar bakom den stora blomkrukan efter vapnet hon införskaffade för ungefär ett år sedan utan egentlig orsak. Den har avfyrats någon enstaka gång på en skjutbana hon knappt minns namnet på, och sedan dess legat på hyllan och dammat.
En våg av lugn sveper över henne när fingertopparna nuddar dess konturer. I samma veva får en vibrerande känsla i handen henne att rycka till. Det är mobiltelefonen som hon måste ha plockat upp från golvet. Skärmen visar fem i två på natten och namnet Tea D.S lyser tvärs över.
Märkligt, hon brukar inte ringa så här dags.
‘Ja’, svarar hon och rättar till krukan.
‘Jag har försökt nå dig sen i går, varför svarar du inte?’
‘Jag kan inte ägna varje dag åt att prata med dig förstår du väl.’
‘Jag är din mor och jag har rätt att veta hur min dotter mår.’
Erika suckar, funderar på att lägga på men masserar i stället nacken som känns öm på grund av den obekväma sovställningen på soffan.
‘Vi båda vet att det inte är mitt mående du ringer för. Svaret är fortfarande detsamma kära mor, jag kommer inte att följa med er till Luanda i år. Du och pappa får nöja er med era söner, barnbarnet och svärdottern.’
‘Dina bröder kommer inte spendera tid med oss där, du vet hur de är. Vad gäller lillan så sover hon och äter bara, och upptar moderns all vakna tid. Vi vill ha våra prinsessor med oss.’
’Mãe… nästa gång, men inte i år.’
Hon suckar demonstrativt. ’Lovar du?’
‘Jag ska göra mitt bästa men vad gäller Claire kan jag ju inte lova å hennes vägnar. Förresten varför ringer du så här sent, är du ute och kör bil?’
‘Hade du svarat på mina samtal eller läst mina sms, hade du vetat att jag har varit på en kvällskonferens för kvinnor med kyrkan. Och nu är jag på väg hem för en sista packning innan vi åker till Arlanda. Utan mina prinsessor, mina enda döttr…’
‘Mamma lägg av nu.’ Intuitionen fladdrar till. ’Och sänk hastigheten.’
‘Hastigheten? Varför?’
‘Gör det bara är du snäll och sätt på dig bilbältet också, god natt, puss och kram’, avslutar hon samtalet och sätter därefter mobiltelefonen på ljudlös.
*********
Maken har alltid varit fysisk av sig. Kramar, smekningar, och förtjust i att låta fingrarna kamma genom hennes hår och löpa vidare längs med hennes rygg. Kanske för att han vet att beröring gör henne lugn. Men det var inte det som fick poliskommissarie Veronika Bergman att falla för sin älskade Mats i början av relationen, utan det var snarare hans osjälviska kärlek. Och redan första gången de träffades visste hon att han skulle ge henne det hon sökte men inte lyckades finna på egen hand efter mycket vånda.
Tryggheten.
‘Vad är klockan?’ mumlar han halvt sovande och drar henne intill sig.
Hans svaga doft av kryddig muskot sticker till njutningsfullt i näsborrarna.
‘Den är elva över två. Hinner sova lite i alla fall, ska inte in förrän klockan nio.’
‘Hur går det med den nya chefen?’
‘Ja…’, svarar hon gäspande. ‘Alltså hon började i fredags, jag har ännu inte träffat henne, men ändå har hon befordrat mig redan. Det har jag väl berättat?’
‘Jo, det har du nog. Du förtjänar kommissarietiteln älskling.’
Veronika hummar instämmande, flätar samman deras fingrar.
‘Är ni klara med mordutredningen som hade urartat? Den har du inte nämnt något om på sistone’, mumlar han mot hennes hals, antydan till skäggstubb raspar strävt mot huden.
‘Du menar att jag inte har gnällt om det på ett tag?’
Mats fnittrar. ’Något i den stilen.’
‘Det var förresten en rånutredning. Vi är i slutfasen tack och lov, men det är fortfarande människor som ringer och lämnar tips och information utan värde. Flickvänner som anger sina egna pojkvänner, mammor som är säkra på att deras söner ligger bakom dådet.’ Veronika vänder sig om, Mats drar hennes ansikte till sig och kysser henne men hon bryter av helt kort med att dra undan läpparna. ‘Men lyssna nu. I går ringde en man och gav en falsk bekännelse. Och så avslutade han samtalet med grisljud.’
‘Dagens människor är tokiga. Blir så förbannad’, svarar han hest och föser en hårslinga bakom örat på henne.
‘Mm, men skönt att jag har fått lämna över ärendet till polismyndigheten Göteborg city.’
Hon tystnar, lindar en hårslinga runt fingret.
‘Den där blicken känner jag igen.’
‘Ja, jag älskar när du engagerar dig i mitt arbete’, svarar hon med vinkande ögonbryn och imiterar en klösande katt medan hon sätter sig grensle över honom så att nattlinnet glider upp över baken.
’Nämen, poliskommissarie Bergman, ska du inte läsa upp mina rättigheter först?’
’You have the right to remain silent’, börjar hon och drar ned det vänstra axelbandet. ‘Anything you say can and will be used against you’, fortsätter hon och drar ned det högra axelbandet. Böjer sig fram och trycker munnen mot honom medan han stryker med händerna över hennes nakna rygg.
Med en snabb, otålig rörelse svänger han runt henne och ställer sig upp på knäna.
‘Ingen uppvärmning?’
Det är första gången på snart fyra månader som de äntligen har fått till en dag där båda två är lediga samtidigt och har kvalitetstid för varandra. Som förhoppningsvis föranleder en graviditet. Deras tvillingar var resultatet av en julikväll för lite mer än fyra år sedan med två flaskor vitt vin. Det är åtminstone Veronika övertygad om. Hon hoppas att denna vackra kväll också skulle bära med sig frukt även om vinets effekt redan avtagit.
De har tillbringat större delen av kvällen på akutmottagningen på Danderyds sjukhus. Barnvakten hade ringt mitt under middagen de hade på Le Rouge i Gamla stan. Hon var hysterisk. En av sönerna hade fått hög feber och enligt henne hade han svimmat. Men han var vid medvetande när de anlände till mottagningen.
Trots det inträffade vill Veronika fullfölja kvällens plan. Hon ser det fina vädret som ett positivt tecken. Och mängden flytningar, som förmodligen är ägglossningens intåg. Två säkra indikationer på att sönerna kommer att få en bror eller syster till våren nästa år.
‘Mamma, vad är det för lek du och pappa leker?’ frågar sonen vid dörröppningen hållande i sin nalle.
‘Men kära nån’, utbrister Veronika och sveper kvickt in sig i täcket medan Mats händer snabbt far ned för att täcka sitt skrev.
‘Pappa, v…’
‘Men lilla hjärtat, kom så ska vi ge dig något mot febern’, avbryter hon skamset och leder sonen ut till sitt rum.
*********
Golvfläkten surrar i bakgrunden och skänker svala vindpustar som viskningar. Något som inverkar lugnande på Erika där hon ligger inbäddad i sin mjuka dubbelsäng, och lyssnar på Lascia ch’io pianga av G.F. Händel som strömmar ur den trådlösa högtalaren. Händerna är placerade knäppta över magen, och fötterna i kors. Meditationens position, att låta kroppen och tankarna vara som de är i stunden. Inom några minuter ansätts hon av att det isar till i magtrakten, och att det trycker över bröstkorgen med utstrålande dämpad smärta. Men utan minsta tillbud till hjärtinfarkt, konstaterar hon och lugnar ned sig. Kort därpå lyses mörkret upp av mobiltelefonen som ligger på nattygsbordet. Hon reser sig upp på armbågarna och sneglar på mobiltelefonen avvaktande innan hon plockar upp den.
Skärmen visar ett missat samtal i rött och två olästa textmeddelanden. Det första är information om missat samtal från modern och det efterföljande är från tvillingsystern:
Avsändare: Claire D.S. Wallén
I dag 02:17
God natt,
Puss puss.
Hon textar tillbaka en hjärtformad emoji, och ringer sedan upp modern som svarar innan den första ringsignalen hinner klinga ut.
‘Erika, precis efter att vi hade lagt på, korsade en katt vägen och jag var tvungen att tvärbromsa. Jag slungades framåt och bilbältet drog åt om kroppen’, berättar hon på både in- och utandningen utan paus. ‘Hade jag inte sänkt hastigheten eller tagit på mig bilbältet när du sa det, hade jag förmodligen omkommit i den förfärliga bilolyckan.’
‘Gumman, din mor mår bra och det hon var med om var inte en bilolycka’, förklarar fadern i bakgrunden.
‘Avbryt inte mig’, snäser modern åt honom.
Erika betraktar mobiltelefonen med ihopdragna ögonbryn, trycker sedan den mot örat igen.
‘Hörni, börja inte bråka nu och jag behöver verkligen sova så trevlig resa, god natt på er.’
‘Boa noite, nós amamos você, nossa princesa och vi syns senare i höst när vi är tillbaka från Luanda.’ Modern tystnar. Erika undrar om hon var för kort i tonen. ’Bara så att du vet min lilla ängel, så vakade Gud över mig i natt via dig.’
En ilsken tanke om att hon inte bad om denna påfallande framsynthet som hon bär på, eller vad hon ska klassificera den som, biter sig fast i medvetandet.
Men hon slår bort den.
Som alla andra gångerna när den stundom ovälkommen dyker upp.
‘Det kanske han gjorde… Jag älskar er med’, avslutar hon samtalet.
Hon stirrar tafatt på skärmen och textar sedan i väg ett textmeddelande till sina bröder:
Mottagare: Cristiano D.S, Felix D.S, Samuel D.S
I dag 02:28
Trevlig resa,
ta hand om er där borta,
älskar er kram.
Någon sekund senare mottar hon ett textmeddelande från Cristiano innehållande ett videoklipp på honom, frun, deras ettåriga dotter Erika samt Felix och Samuel. Alla vinkar och säger hej då i kör.
*********
‘Välkommen till elva sjuttiosju vårdguiden, for information in english please press five’, säger en datoriserad kvinnlig telefonröst. Veronika hade somnat i sonens säng, men vaknade av att han kallsvettades och ryckte till då och då. ‘Sjukvårdsrådgivning om barn, tryck två.’
Hon böjer sig fram, ser på sonen som sover djupt med armarna om nallen och näsan begravd i den grå lurviga pälsen. Andetagen är lugna, regelbundna. Oron är obefogad förvissar hon sig om och trycker lättad bort samtalet. Direkt efter får hon ett inkommande samtal.
‘Veronika’, svarar hon med skrovlig röst.
‘Hej, det är Zalika Hudson’, introducerar en bestämd röst i andra änden av telefonen medan Veronika varsamt lyfter upp sonens nacke, placerar en kudde under huvudet som stöd och smyger upp ur sängen. ’Ringer jag olägligt?’
‘Hej, nej, det gör du inte’, svarar hon med skärpt röst och skjuter sig sakta ut genom dörren.
‘Jag har blivit informerad om att man har funnit en död person på en uteservering på Södermalm. Skjuten till döds.’ Veronika förblir tyst, så Hudson fortsätter. ‘Jag vill att du ska biträda mig i en förundersökning. Du får fria händer och jag undrar om du redan nu kan vara med och undersöka saken närmare?’
‘Ja, det kan jag. Vad heter uteserveringen?’
Prasslande ljud av papper hörs. ‘Ursäkta mig, sa fel. Det är visserligen inte en uteservering, utan en pub vid namnet Kvarterspuben. Belägen på Swedenborgsgatan 6, mitt emot Mariatorgets tunnelbanestation. Jag kommer att möta dig där.’
‘Uppfattat’, avslutar Veronika samtalet.
Hon stirrar en stund på skärmen innan hon öppnar samtalslistan på mobiltelefonen och skrollar ned. Ett par missade samtal från Valente syns i rött. Det senaste för tre timmar sedan. Vad är det han vill nu, undrar hon medan hon stapplar in till köket med mobiltelefonen tryckt mot örat. Med en enkel vridning får hon igång vattenkranen, tar ett glas ur skåpet och sätter det under det rinnande vattnet.
‘Hej, du har kommit till Valentes telefonsvarare, lämna namn och nummer så ringer jag upp dig.’
Händerna darrar utan att hon lägger märke till det.
Egentligen hade hon påbörjat en tankegång kring varför den nya chefen hade bett henne delta i en ytterligare förundersökning när enheten redan går på knäna på grund av den extremt höga arbetsbelastningen utan möjlighet till återhämtning.
Men den avbröts av kombinationen av ljudet glaset gav ifrån sig när det träffade diskhon och telefonsvararens öronbedövande pip.
Hon plockar upp glaset, fyller det till brädden och sveper i sig allt i tre klunkar.
Självklart ska hon tacka ja när hennes överordnad tilldelar henne ett fall.
Kvinnan som bör tackas i all evighet gällande hennes kommande karriär som poliskommissarie.
*********
Det råder en besynnerlig blandning av kaos och ordning runt området kring Mariatorgets tunnelbanestation. Polispatruller och ambulanspersonal försöker få allt folk att hålla sig undan från den avspärrade Kvarterspuben, särskilt ett antal ivriga reportrar från olika tidningar.
‘Hej, poliskommissarie Veronika Bergman’, säger hon och visar upp tjänstekortet för polismannen som står vid dörren. ‘Var är den döde?’
‘Han ligger där borta’, svarar han och pekar på ett av borden längst in i puben. ‘Skjuten till döds.’
Precis när Veronika ska stiga in ropar någon på henne. En lång, mörk och något bredaxlad kvinna med tunn kappa stiger ur en svart bil och börjar gå emot henne. Sitt mörkbruna lockiga hår har hon satt upp i en hästsvans som gungar, medan hon rättar till glasögonen.
‘Zalika Hudson’, presenterar hon och sträcker fram handen för att hälsa.
Hennes fasta, kalla handslag var väntat.
‘Hej, Veronika Bergman.’
‘Tack för att du kunde ta dig hit på så kort varsel.’
‘Självklart.’
‘Se till att ingen lämnar lokalen’, uppmanar Hudson polismannen som nickar till svar och tilldelar både henne och Veronika varsitt par gummihandskar som de träder på.
Puben är liten med möjlighet till barhäng mot fönstren. Flera bilder hänger ovanför bardisken och på varje bild poserar en man med skotsk flagga runt halsen bredvid ett gäng glada människor. Måste vara pubägaren, tänker Veronika och lägger märke till att hans skotska påbrå avspeglas i inredningen.
Teknikerna arbetar strukturerat för att hitta alla eventuella spår såsom fingeravtryck och DNA som kan vara till nytta. De penslar på bordskanten som offrets kropp ligger på och stolarna bredvid. Under tiden förhörs en kvinna som står bakom baren, förmodligen pubens bartender. Hon tycks inte ha sett eller hört något och ruskar räddhågset på huvudet. När hennes flackande blick möter Veronikas tittar hon ned.
Veronika vänder bort blicken från henne och stegar fram till offret som badar i sitt eget blod. Synen får hjärtat att slänga sig mot revbenen, och börjar slå så hårt att det dånar i öronen bortom kontroll.
‘Folk mördas som flugor nuförtiden’, säger Hudson och skakar förargligt på huvudet. ‘Vem var det som hittade kroppen?’
Det är Valente som ligger på bordet med ett skotthål i bröstkorgen, och armarna utbredda. Blod har sipprat ut genom hans blå pikétröja, droppat ned på golvet och bildat ytterligare en röd pöl. Bredvid honom ligger ett vapen. En 9-millimeter Glock.
‘Är du okej?’
Veronika hör att Hudson talar till henne men orden låter som susningar.
‘Jag vet inte’, mumlar hon och känner kväljningar leta upp sig i strupen.
‘Hur är det fatt?’ fortsätter Hudson och lägger en hand på hennes axel.
Det snurrar runt omkring, bröstkorgen snör ihop sig och krampaktiga vågor bildas i magsäcken som får ena handen att fara upp kupad runt munnen.
’Jag kommer strax’, svarar hon och skyndar ut från puben som ter sig alltmer syrefattigt.
Hon går under avspärrningsbandet, drar av sig gummihandskarna och hinner inte längre än några meter runt hörnet innan kroppen viker sig dubbel och magsäckens innehåll pressas ut. Smakar surt. Benen darrar, hon faller ned på knä och blundar när en lättnad sveper över henne. Sedan torkar hon sig om munnen med baksidan av sin darrande hand och rycker loss en våtservett från en förpackning hon har i handväskan. Känns svalkande mot huden.
’Måste ringa… hem’, mumlar hon rotande efter mobiltelefonen och söker efter Älskling under kontakter när hon får fatt i den.
Men när signalerna sugs upp i den urholkande etern kommer hon underfund med att han inte vet något. Givetvis. Och förmodligen kommer det att förbli så, men samtidigt finns det ingen annan hon kan ringa.
Det hettar till bakom ögonlocken, tårarna strilar stillsamt nedför kinderna.
’Fan!’ Hon greppar i luften efter mobiltelefonen som glider ur hennes grepp, studsar mot skons kant och far i väg över marken.
Fortfarande hel, tack och lov. Hon borstar bort gruset och stirrar på skärmen.
Hon ringer igen.
Fortfarande inget svar.
Mobiltelefonen åker in i väskan igen och med bestämda steg går hon tillbaka in till puben.
‘Ber om ursäkt. Behövde lite luft’, säger hon gående emot Hudson och stannar några centimeter från bordskanten. ‘Valente är… eller var någon jag arbetade tillsammans med.’ Hon stryker sin lugg åt sidan, drar efter andan och blundar i två sekunder. ’Jag träffade honom en kort stund i går… för råd angående ett gammalt fall’, harklar hon fram de sista orden.
‘Beklagar sorgen.’
‘Tack.’
‘La du märke till något som kan vara av vikt?’
‘Nej, inget alls. Han var sig själv. Glad och flörtig.’ Veronika pausar. ‘Eller jo, det var något annorlunda. Han verkade bekymrad över situationen med sin fru Anita Isaksson. Men ville samtidigt inte prata om det.’
‘Då måste du prata med Anita så snart som möjligt.’
Det hugger till i magen. ‘Instämmer’, säger hon utan avsikt att genomföra det.
Hon flyttar sig runt Valentes kropp, studerar dess ställning, ansiktet och vapnet. Iakttar blodpölen under honom och på golvet, vänder sedan blicken mot vapnet igen – och ansiktet. Han ser fridfull ut.
‘När du var ute, blev jag informerad av den ansvariga kriminalteknikern Sara Leander om vad hon tror föregick här. Hon tror att han har slagits med någon.’
‘Intressant, för jag ser inga tecken på fysiskt våld.’
På väg att lyfta upp vapnet med pekfingret innanför avtryckaren, och röra vid Valentes tämligen höga kindknota med den andra handen, blir Veronika avbruten.
‘Rör inget utan gummihandskar är du snäll’, säger Leander och fotar liket med kameran som hon har hängande runt halsen.
’Självklart.’
Det ansvar som vilar på kriminalteknikernas axlar skulle göra många nervösa. Eller bara den avgörande betydelse som den tekniska bevisningen har i en brottsutredning. Inga andra bevis väger tyngre än den tekniska bevisningen, men Leander är inte som många andra. Hon är ämnad att arbeta som kriminaltekniker och blir ibland retad för sitt mikroskopiska arbetssätt.
Dessutom har hon vid flera tillfällen yttrat sig om att allt bevis som påträffas av henne på en brottsplats, är de enda existerande bevisen.
‘Han blev skjuten och vi har bara hittat ett ingångshål. Följ med är ni snälla.’
Leander leder in dem till kontorsrummet bakom baren.
‘Vi har hittat spår av blod och ett hårstrå på dörrkarmen’, säger en manlig teknikerassistent som säkrar DNA-spår. ‘Möjligtvis från gärningsmannen eller offret.’
‘En strid har definitivt skett här inne’, tillägger Leander och pekar på en omkullvält fåtölj. ‘Förmodligen mellan gärningsmannen och offret, jag förmodar att striden fortsatte där ute.’
‘Vilken färg har hårstrået?’ frågar Hudson.
‘Rött’, svarar teknikerassistenten.
‘Den kvinnliga bartendern där ute har rött hår’, säger Hudson.
Leander nickar eftertänksamt. ‘La märke till det. Tänker att vi tar DNA-prov från henne, och beslut om det har vi redan hunnit inhämta från jourhavande åklagaren.’
’Bra, passa även på att undersöka om krutstänk förekommer på henne.’
*********
Polisinspektör Jonas Strömgren gnuggar sömnen ur ögonen, trycker mobiltelefonen mot örat men den halkar ur hans grepp och dunsar mot axeln.
‘Jävla telefon’, suckar han och plockar upp den. ‘Jonas.’
‘Hej, det är poliskommissarie Veronika Bergman.’
I bakgrunden hörs Hudson. Hon ger order om att hela puben ska vara fortsatt avspärrad, att allt ska noggrant gås igenom. ’Två gånger om det så behövs’, hör han henne säga.
‘Ja?’
‘Ber om ursäkt att jag väcker dig mitt i natten under din ledighet. Det är nämligen så att jag har blivit anvisad om att utreda ett mord som har inträffat på Swedenborgsgatan 6. Offret är en före detta polis vilket innebär att ärendet måste prioriteras’, fortsätter Veronika. ’Jag skulle vilja att du deltar i utredningen.’
‘Mm.’ Jonas blickar oavvänt på väckarklockan på nattygsbordet som visar kvart över tre på natten. Ungefär tre timmars sömn har han lyckats få till sig. ‘Jag är där om max tjugo minuter.’
‘Och förresten, vi ska utreda fallet tillsammans med åklagare Erika dos Santos Wallén, tror inte att du minns henne, men vi har arbetat med henne en gång tidigare.’
Han sätter sig upp på sängkanten. En oväntad veva av känslomässig rörelse sätts igång inombords.
’Jo absolut, jag minns henne.’
Nu är han vaken.
*********
Framme vid sin svarta Mercedes GLE SUV kommer en kort ung man fram till Veronika. Han har flottigt bakåtslickat blont hår och blyertsstreck till mustasch som markerar övre läpplinjen.
‘Kan jag hjälpa dig med något?’
‘Nej, men jag kanske kan hjälpa dig’, säger han med låg röst och en dialekt som verkar ha sitt ursprung från västkusten vid Göta älvs mynning. ‘Jag vill inte ta det här, så har du typ ett visitkort eller något?’
‘Vem är du?’
‘Damen, vem jag är, är inte viktigt just nu. Har du ett nummer jag kan nå dig på eller inte?’
Veronika trevar efter i innerfickan och fiskar upp ett.
‘Här.’
Mannen tar emot det och börjar gå från platsen.
‘Ursäkta, skulle du kunna vänta en stund medan jag ringer ett samtal?’
Han höjer på ögonbrynen och tittar runt.
‘En minut.’
Veronika plockar snabbt upp mobiltelefonen för att ringa till Jonas, men när hon kikar bak är mannen borta.
*********
‘Jag kan ta över förhöret här’, säger Jonas till en polisassistent som står och förhör en rödhårig kvinna.
‘Absolut’, svarar assistenten och ger honom ett litet anteckningsblock med en penna fäst i mitten innan han går i väg.
‘Linnéa Henriksson står det att du heter, stämmer det?’ frågar Jonas.
’Ja’, svarar hon och går ut från puben. Jonas följer efter. Hon stannar utanför dörröppningen och tar ett djupt andetag. Blickar uppåt och följer en fågel vars fjäder fångar den antågande soluppgångens färger. ’Men jag vet ingenting. Jag var i köket bakom baren när allting hände.’
‘Okej, vi tar en sak i taget.’ Jonas skummar igenom anteckningsblocket. På vissa ställen har bläcket flutit ut, vilket gör texten svårläslig. ‘Du har lämnat DNA-prov ser jag… man efterfrågade det eftersom man vill veta om du har avfyrat ett vapen, och dels för ett rött hårstrå, dels blod upptäcktes på dörrkarmen.’
‘Vilket vapen? Vilken dörrkarm?’
‘Har du handskats med ett vapen nyligen?’
’Självklart inte!’
’Okej, men vad gäller dörrkarmen står det kontorets.’
‘Jaha.’
‘Du har rött hår. Vill du berätta hur ditt hårstrå hamnade där?’
‘Nej… eller jag… jag… vet inte.’
‘Du vet inte hur det hamnade där eller menar du att det inte var ditt hårstrå?’
Linnéa ruskar på huvudet och tittar ned.
‘Okej.’ Jonas antecknar. ‘Du nämnde att du var inne på kontoret när allting hände. När vad hände?’
‘Ja, men du vet. Det där’, säger hon och pekar med darrande hand på Valentes döda kropp.
‘Hörde du något? Det står här att du var på väg att stänga puben innan mordet skedde?’
‘Ja, precis. Det minns jag, men när jag trodde att alla hade gått gick jag in till kontoret och när jag kom ut…’ Hon stannar upp och hämtar andan. ‘När jag kom ut låg han bara där.’
‘Jag förstår att det här är jobbigt, men jag får en känsla av att du vet mer än du säger.’
‘Du har fel!’
Jonas vet att när en förhörd person låter uppjagad är det nästan lönlöst att fortsätta förhöret. Han tittar på armbandsuret. Kvart i fyra. Dags att avrunda. Ytterligare ett par timmars sömn hoppas han kunna åtnjuta innan morgonskiftet drar igång.
‘Vi gör så här Linnéa, ta mitt visitkort och ring om du kommer på något mer som kan vara viktigt, okej?’ säger han och räcker fram kortet, men hon tiger som en mur och vägrar ta emot det.
*********
Jonas joggar från garaget under polishuset på Kungsholmen, vidare uppför trapporna och slutligen genom korridoren. Prick klockan tio är han framme vid målet och smyger in genom Hudsons dörr. Veronika står precis innanför dörren tillsammans med Leander.
Hudson vinkar in alla tre medan hon pratar i telefon. Hon sitter bakom sitt skrivbord med kostym, slips och ser oberörd ut, som alltid. Hon är fyrtioåtta år och har det där som de andra samlade i rummet saknar. Pondus i blicken och en orubblig stadighet i rösten, oavsett omständighet.
‘Strömgren, stäng dörren’, viskar hon hållande för telefonen, för att personen i andra änden inte ska höra henne.
Jonas stänger tyst igen dörren bakom sig och sätter sig i en av fåtöljerna. Veronika och Leander gör detsamma.
‘I korthet kan man säga att de tidigare lokala polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium har den första januari omorganiserats till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Den verksamhet som Statens kriminaltekniska laboratorium ansvarade för utförs nu av den Nationella avdelningen Nationellt forensiskt centrum, NFC, och verksamheten som Rikskriminalpolisen ansvarade för utförs nu av den Nationella operativa avdelningen, NOA.’
Ännu en lokaltidning har ringt för att ställa frågor om hennes nya roll som chef för sektionen Grova brott vid polisområde City efter att hon har lämnat en åttaårig tjänst som biträdande sektionschef i Göteborg bakom sig.
Trots att Polisförbundet i region väst gratulerade Hudson till utnämningen, gav de henne inte särskilt högt betyg med motiveringen att hon hade ett defensivt sätt att leda sektionen på, vilket bland annat ledde till ett ekonomiskt överskott för polismyndigheten. Något som många av Polisförbundets medlemmar blivit frustrerade över.
Utöver det hade många av de anställda inte känt att de fått tillräcklig uppskattning från Hudson för det goda och hårda arbete de hade utfört. Något många av de anställda på den nuvarande arbetsplatsen redan kunde relatera till.
‘Ja, det stämmer min föregångare har satt sin prägel på de centrala delarna av Stockholms stad samt Lidingö stad och har gjort ett bra jobb med att förebygga brott och samarbeta med viktiga aktörer. Arbete som är värt att bygga vidare på och göra det starkare och unikare’, säger Hudson och dricker upp de sista dropparna i cappuccinon.
Rynkan mellan ögonbrynen tyder på att hon lyssnar eftertänksamt på personen hon pratar med.
En högljudd mobilsignal hörs över hela rummet, alla sneglar åt Jonas håll som ursäktar sig. Han halar snabbt upp mobiltelefonen, trycker bort samtalet och sätter mobiltelefonen på flight mode.
‘Mellan Västra Götaland och Stockholm kan jag inte se så stora skillnader arbetsmässigt. Det är samma linje som man följer, dock i större skala gällande bland annat utländska beskickningar och demonstrationer’, fortsätter Hudson och drar handen genom sitt mörka välvårdat hårsvall. ‘Ja, ja. Jag instämmer. Behovet av utveckling i samtliga polisområden är stort. Vi måste bli bättre på att utreda vanliga brott, därav den nya omorganiseringen inom polisen. Så det stämmer. Men du, hur trevligt det än är att få berätta om min nya roll måste jag tyvärr lägga på nu.’
Hudson hummar instämmande ett par gånger, tackar för sig och lägger därefter på luren. Tar upp ett papper från skrivbordet, reser sig och med en knapptryckning på telefonen ber hon kontorsassistent komma in med kaffe och vatten.
‘Tack för att ni tog er tid att komma till detta sammanträde’, harklar hon ur sig och ställer sig framför skrivbordet. ‘Ber om ursäkt för telefonsamtalet som drog ut på tiden, men jag ska fatta mig kort. En före detta polis, Valente Isaksson, blev mördad i natt och jag har fått order uppifrån om att en specialgrupp ska sättas in i detta fall. Därav detta möte.’
‘En specialgrupp?’ frågar Jonas.
‘Ja, som ska ledas av poliskommissarie Veronika Bergman.’
‘Jag utgår från att det är vi samlade som är specialgruppen och då vore det lämpligt att få eget kontorsrum?’
Veronika och Jonas tittar på varandra.
‘Jag instämmer, hade tänkt komma till det. Du och Veronika kommer att få dela ett av de större kontorsrummen. Personalen från kontorsservice håller på att flytta över era tillhörigheter dit i talande stund.’
‘Vad trevligt, nu slipper vi det högljudda kontorslandskapet’, säger Jonas och ler mot Veronika, men slutar le när han möter Hudsons irriterade blick.
Att någon pratar mitt i ett viktigt tal hon håller är likvärdigt med ett allvarligt överlagt brott.
‘Ni slipper kontorslandskapet tillfälligt. Kan jag få fortsätta?’ frågar Hudson vasst. Jonas sitter tyst. ‘Som ni redan vet vid det här laget ska ni tillsammans med åklagare Erika dos Santos Wallén utreda fallet och ni får självklart ta in extra assistans där det behövs utöver det sedvanliga, så att säga.’
Jonas mungipor kan inte låta bli att glida avspänt uppåt när Erikas namn nämns.
En lätt knackning hörs, alla tittar samtidigt på dörren.
‘Kom in’, ropar Hudson.
‘Ber om ursäkt för att jag stör.’ Kontorsassistenten kommer in med en bricka innehållande kaffemuggar, en vattenkanna och ett antal glas.
‘Som jag nämnde kommer ni tillsammans med åklagare Erika dos Santos Wallén att utreda fallet och även om hon inte kände Valente, betyder detta fall lika mycket för henne som för oss alla och som ni redan vet är det inte helt ovanligt att en åklagare deltar direkt i en utredning som gäller grov och komplicerad brottslighet.’ Hudson pausar och tackar kontorsassistenten som efter att ha ställt ned brickan på bordet, även ställt en kaffemugg på hennes skrivbord. ‘Vi vill alla hitta gärningsmannen snarast. Men först måste vi se till att Valente Isakssons närmaste anhöriga får dödsbudet och sedan måste en husrannsakan av hans bostad genomföras i dag. Beslutet fattades av Erika i dag klockan nio.’
Veronika nickar.
‘Och om jag har förstått rätt är Valentes föräldrar inte längre vid liv, men brodern och fru Isaksson är det samt att ni har varit i kontakt med hennes syster.’ Hudson sneglar tafatt på pappret hon håller i handen. ‘Men inte själva frun ännu? Är hon fortsatt bosatt utomlands?’
‘Enligt systern återvände hon till Sverige för gott nu i juni och har mestadels bott hos systern fram till i dag. Hon flyttade tillbaka in till hennes och Valentes gemensamma bostad på Folkungagatan 70. Vi har försökt få tag på henne men inte lyckats’, svarar Jonas. ‘Jag hade tänkt åka till bostaden direkt efter detta möte.’
‘Och innan Valente mördades berättade han för mig att han skulle bli pappa’, tillägger Veronika med dämpad röst.
*********
Det första Jonas gör efter mötet, tillsammans med en polisassistent, är att sätta sig bakom ratten och styra mot Valentes bostad som han innehar tillsammans med frun Anita. De ska utföra den tyngsta delen av utredningsarbetet. Informera Anita om att hennes och Valentes gemensamma framtid har upphört. Att i välvalda, förutbestämda ord lämna ett dödsbud angående fadern till hennes ofödda barn.
Solen tränger sig varsamt in genom framrutan och tvingar Jonas att fälla ned solskyddet när han kör ut från Kungsholmsgatan mot Södermalm. Uppe på centralbron blir han stående ett tag på grund av bilkön. Han tittar ut över Riddarholmen som visas upp från sin oskyldigaste sida av solens reflektion. Inte kan man ana från denna vackra vy att grova brott begås dagligen i denna stad.
Mobiltelefonen ringer på instrumentbrädan. Han plockar upp den, ett okänt nummer som börjar på 010 blinkar på skärmen.
‘Polisinspektör Jonas Strömgren.’
‘Hej Jonas, det är åklagare Erika dos Santos Wallén.’
Han rätar på ryggen. ‘Hej.’
‘Ville bara meddela att jag står och väntar utanför Valente Isakssons bostad.’
‘Jag visste inte att du skulle följa med’, svarar Jonas och blickar över den trögflytande bilkön som äntligen börjar röra på sig.
‘Det var inte planerat, men när Hudson informerade mig om att frun ännu inte vet vad som har hänt, ville jag vara med när dödsbudet lämnades. Trodde att Hudson hade uppdaterat dig?’
‘Nej, men bra, då vet jag. Är vid Söder mälarstrand just nu, mycket trafik, men jag bör vara framme om fem till tio minuter.’
‘Toppen, vi syns då.’
‘Det gör vi, hej så länge.’
Med hög hastighet kör han ut från centralbron, svänger in på södra järngraven och sedan in till Folkungagatan där han stannar intill vägkanten på nummer 70. Tillsammans med polisassistenten stiger han ur bilen och joggar upp för trapporna till tredje våningen.
Det första de möts av är en välbekant kvinna som humoristiskt pekar på en till synes dyr klocka på handleden. Hon bär en svart liten kavaj och under den en gråfärgad klänning som diskret framhäver en smal midja, följd av en kurvig bak. Hennes mörka vågiga hår faller mjukt över axeln, ögonen är lätt sminkade och läpparna matt rosa. Kvinnligt och smakfullt. Det är Erika, som har stått och väntat på honom. Hon är mån om sitt yttre och rent objektivt lika attraktiv i dag som när han såg henne för första gången.
‘Ja, jag vet. Förlåt för att du har fått vänta.’
‘Hej, Jonas. Kul att se dig igen’, säger hon med ett leende och nickar sedan en hälsning åt polisassistenten.
Hennes röst är varm, vänlig trots att hon snart ska vara med och lämna en dyster nyhet.
‘Detsamma.’
Hon trycker på ringklockan medan hon lyfter upp sin portfölj från golvet. Ett plingande ljud ekar i trappuppgången och efter det andra plingandet, öppnas dörren. Försiktigt.
‘Hej’, säger en rödhårig kvinna, med smått solbränd hy och klädd i en khakigrön klänning.
Hon doftar somrigt – citrus och kokos – och har på sig skor, som om hon är på väg ut.
‘Anita Isaksson?’ frågar Erika med låg röst.
Kvinnan föser undan hår bakom öronen och blottar sina blänkande pärlörhängen. ‘Ja.’
‘Hej, mitt namn är Erika dos Santos Wallén. Jag är åklagare på City åklagarkammaren. Det här är två utredare från polisen. Får vi komma in?’
Anita rynkar på ögonbrynen och står stilla i vad som känns som två sekunder.
‘Självklart, välkomna in.’
Hon backar några steg in i hallen.
Erika och Jonas utväxlar ett ögonkast innan de kliver in. Hallen är välkomnande, den domineras av garderobsvägg med skjutdörrar i spegelglas. Plankgolvet är av ek och tycks löpa vidare genom bostaden. Vardagsrummet är rymligt med högt i tak och fönster längs hela väggen ut mot Folkungagatan.
Och som med nästan alla bostadsrätter innanför tullarna hänger vardagsrummet ihop med köket.
Erika sätter sig bredvid Anita i soffan medan Jonas och polisassistenten sätter sig i var sin fåtölj mitt emot.
‘Vi har tråkiga nyheter’, börjar Jonas, och pausar av en klump i halsen. Det är omöjligt att linda in ett dödsbud, även om han önskar att så inte var fallet. ‘Tyvärr måste vi meddela att din make, Valente Isaksson, har påträffats död i natt.’
‘Död? Hur då?’ frågar Anita med ett mjukt tonfall och nedsänkta ögonbryn.
‘Skjuten i bröstkorgen.’
Hon tystnar, låter nyheten sjunk in medan hon vrider på sin förlovningsring med tillhörande vigselring.
’Vi beklagar sorgen’, skjuter polisassistent till med darrig röst.
’Nej!’
Assistenten studsar till. ’Ursäkta?’
’Det kan inte stämma’, viskar Anita. Hennes axlar sjunker ihop, ögonen vattnas och hon börjar snyfta. ‘Det kan inte stämma’, upprepar hon och låter snyftningarna övergå i ångestladdad gråt, som utmynnar i ett långt skrik. ’Nej, nej.’
Erika lägger sin ena hand på hennes arm men hon rycker till av den plötsliga beröringen, och tittar på Erika med en svårtolkad blick.
‘Förlåt’, säger Erika och drar undan sin hand. Sträcker sig därefter efter asken med pappersnäsdukar som står på soffbordet. ’Det var inte meningen att skrämma dig.’ Hon räcker asken till Anita som tacksamt tar emot den, med stel blick och kroppshållning. ’Orkar du fortsätta prata med oss?’
‘Jag vet inte.’
’Ta din tid.’
‘Jag pratade med honom nyligen’, fortsätter Anita och plockar ut ett par pappersnäsdukar som hon baddar under ögonen med. Omsorgsfullt, för att inte förstöra sminket. ’Det här är ofattbart.’
‘När var det sist du pratade med honom?’
‘I går kväll innan jag åkte i väg till min syster. Han skulle ut med några vänner. Grabbkväll, sa han.’ Hon tystnar. Betraktar ett fotografi på henne och honom som står mellan två ljusstakar på sidobordet. ‘Jag vet att grabbkväll innebar flörta med kvinnor.’ Små hulkningar hörs, sedan är hon blickstilla och blinkar till en gång. ’Det var anledningen till att vi separerade… och nu är han borta.’
‘Hur länge var ni separerade?’ frågar Jonas.
‘Inte länge. Jag reste väldigt mycket under separationen, men när vi hittade tillbaka till varandra igen ville jag aldrig mer vara utan honom’, säger hon med blicken fäst vid golvet. Hon böjer sig fram, plockar upp en vit pappersbit som hon rullar till en nästintill osynlig boll mellan fingrarna och lägger på soffbordet. ’Vet ni vem det var som… som mördade min man?’
Jonas kan inte låta bli att reagera på hennes pedanteri.
‘Vi ska göra allt vi kan för att hitta gärningsmannen, vet du om Valente hade blivit hotad nyligen eller liknande?’
‘Hans vän eller kompanjon, eller vad man ska kalla honom för, drog in honom i sina olagliga aktiviteter. Han ligger säkert bakom mordet.’
Polisassistenten antecknar frenetiskt.
‘Vi känner till Valentes bakgrund, och det vi har fått fram gäller ekonomiska brottsligheter men det är högst osannolikt att det har med hans död att göra. Vet du namnet på vännen du pratar om?’
‘Nej, tyvärr inte. Han hade ett svenskklingande namn och utseende, men det var något med honom som fick mig att tro att han hade utländsk härkomst. Jag tror det var sättet han pratade på, minns tyvärr inte mer än så.’
‘Har du träffat honom menar du?’
‘Ja, vid ett par tillfällen. Senast för någon vecka sedan. Jag kom hit för att hämta min post och såg att han och Valente stod inne i köket och grälade om något. Minns inte vad det var.’
‘Verkade vännen hotfull?’
‘Jag minns faktiskt inte’, svarar Anita. Hon tittar på Jonas med rödgråtna ögon – de är kattformade och hasselbrunfärgade med gula skärvor som glimmar i irisarna – men vänder snabbt bort blicken, och stirrar i stället på ett av fotografierna som hänger på väggen. Det med Valente tillsamman med hans föräldrar och broder. ‘Jag kan inte fatta att han är död. Hur dog han?’
’Han blev skjuten.’
’Ja, just det, det sa du.’
’Vill du ha ett glas vatten?’ frågar Jonas.
‘Ja, tack. Så oförskämt av mig att inte bjuda på något.’
‘Det är ingen fara. Besöket var oväntat för din del.’
Jonas reser sig, och gående mot köket lägger han märke till att fotografierna på väggarna är inramade i identiskt lika ramar. Silverfärgade, och Anita är inte med på ett enda.
Köket är klanderfritt. Ett specialbyggt marbodalkök med stora förvaringsutrymmen. Inte ett enda damm virvlar i skenet av solen som lyser in genom fönstren, och stillheten som råder här inne penetreras av dunkande ljud från diskmaskinen.
Gasspisen, ugnen samt den inbyggda mikrovågsugnen i högskåpet ser oanvända ut. Även köksbordet som blänker av polermedel och pryds av en vit keramikvas med ett antal färska kvistar eukalyptus i, samt lavendel.
Jonas tar ut ett glas från skåpet, fyller det med kranvatten och återvänder till vardagsrummet.
‘Som ni säkert redan vet dog Valentes föräldrar för fem månader sedan, men far- och morföräldrarna är fortfarande vid liv. Har ni pratat med dem?’
‘Nej, inte ännu, vi hade tänkt kontakta dem efter samtalet med dig’, svarar Jonas och ger vattenglaset till Anita innan han sätter sig.
‘Tack, Valentes föräldrar efterlämnade ett arv till honom. Visste ni om det?’
’Nej, skrev Valente ett testamente?’
Anita tar en klunk av vattnet, ställer ned glaset på soffbordet och lägger händerna på knäna. Det är som om det tunga, sorgliga har runnit ur henne och om det berodde på vattnet hon drack eller frågan kan Jonas inte bedöma.
‘Nej, inte vad jag vet. De efterlämnade arvet till honom, men även till brodern som numera är bosatt i Danmark. Han kanske vet något.’
‘Du råkar inte ha kontaktuppgift till honom?’
‘Om ni dröjer en sekund, ska jag ta fram hans nummer.’
Hon går i väg och återvänder inom en minut med en svart adressbok som hon ger till Jonas. Därefter brister hon återigen ut i gråt utan att säga något när hon slår sig ned. Det enda som hörs från henne är snyftningar, men ingen annan säger något heller. De låter henne gråta ut. Ett enhälligt tyst beslut, eftersom det är det minsta de kan göra för henne.
‘Du, ring oss om du kommer på något som kan vara viktigt’, harklar Jonas sig efter en stunds tystnad.
‘Tack’, säger hon och snyter sig.
‘Förresten, befann du dig hos din syster hela natten? Även mellan klockan ett och två?’
‘Ja.’
‘Ber om ursäkt för frågan. Det är en rutinmässig fråga som måste ställas till samtliga.’
‘Jag förstår.’
‘Om någon timme behöver vi göra en teknisk undersökning av bostaden. Har du möjlighet att vara hos din syster eller någon annan under tiden?’
Hon nickar.
‘En sista fråga’, säger Jonas. ‘Hur långt gången är du?’
‘Ursäkta?’
‘Du är väl gravid?’ frågar han i samma stund som han fiskar upp mobiltelefonen från byxfickan och trycker fram det nytillkomna textmeddelandet som vibrerar.
Det är Veronika som vill mötas upp vid Skanstulls tunnelbanestation. Något om att träffa ett potentiellt vittne.
‘Jag fick missfall’, suckar Anita och låter tårarna rinna på nytt.
*********
‘Jag är villig att hjälpa till, men på ett villkor: att inte bli inblandad’, säger Per Gustavsson bestämt.
Veronika rynkar på pannan. ‘Okej, men jag vill påminna dig om att det var du som ringde och önskade detta möte.’
’Ja, men jag krävde att få träffa dig ensam’, kontrar han, och blänger tafatt på Jonas.
’Vi börjar med en enkel fråga, varför stack du direkt efter att du tog emot mitt visitkort?’
‘Jag ville inte bli sedd av de andra poliserna som var i närheten’, svarar Per och ser sig om bland kafégästerna.
Sedan tar han upp ett visitkort ur sin smala jeansficka och slänger det på bordet.
‘Det här hittade du på brottsplatsen?’ frågar Veronika och tar fram en liten bevispåse som hon plockar upp visitkortet med och stoppar i det.
Sveriges främsta tarottydare Von Lidén står det på kortet, följd av ett inrikes telefonnummer.
‘Ja.’
‘Du befann dig alltså på brottsplatsen vid tidpunkten då Valente Isaksson blev mördad?’
‘Nej, nej. När jag lämnade Kvarterspuben var Valente vid liv. Han stod utanför puben och bråkade med en snubbe som såg ut att vara hemlös. Snubben var förbannad, skrek en massa saker och slängde sen visitkortet på Valente.’
‘Var mannen hotfull mot Valente menar du?’
‘Ja, men efter att han slängt kortet gick han i väg och han hade en hund med sig. Hur som helst så drog jag till McDonald’s på Folkungagatan efter tjafset. Valente skulle komma, men när han inte dök upp gick jag tillbaka till puben och det var då jag såg en massa grisar på plats. Jag visste inte vad som hade hänt och ville inte riskera att bli inblandad, så jag höll mig i bakgrunden. Men på väg därifrån upptäckte jag visitkortet på marken och plockade upp det.’
Veronika nickar.
‘Okej, men varför kom du fram till Veronika om du var rädd för att bli inblandad?’ frågar Jonas.
‘Ey, jag är inte rädd. Jag lägger mig bara inte i saker som inte rör mig, men när jag fick veta att det som hände i puben var att man hade hittat Valente död, ändrade jag mig. Valente är meu amigo. Jag är lojal mot honom tills den dagen jag dör och det är min plikt att catcha horungen som mördade honom, så jag var tvungen att göra något snabbt. Jag såg dig’, säger Per och nickar mot Veronika. ’Och tänkte bingo. Dessutom stank det inte gris om dig.’
‘Det där med catcha horunge får du lägga ner. Du ska inte ta lagen i dina egna händer’, säger Jonas.
Per lyfter upp hakan, men ett leende letar sig fram i hans mungipor när han vänder blicken mot Veronika igen.
’Och som du redan vet är jag en polis oavsett om du anser det eller inte’, säger Veronika.
‘Ja, men du känns chill. Ingen svennebanan till utseendet, som din kollega här.’
‘Vart kommer du ifrån?’ frågar Jonas.
‘Jag är svensk ser du väl, men kapverdian i själen. Varför undrar du? Är du rasist eller?’ frågar Per enerverande.
‘Kalla inte m…’
‘Nu lugnar vi ner oss’, avbryter Veronika.
’Den enda rasisten här är du Per, mot dig själv’, fortsätter Jonas.
‘Per, vi kommer att behöva träffa dig igen. Ställa flera frågor.’
‘Damen, lyssna: ni har fått det ni behöver. Jag kan inte hjälpa er mer.’
‘Hur vet vi att du inte är inblandad?’ tillägger Jonas.
‘Är du knäpp eller?’ flinar Per och reser sig. ’Jag skulle aldrig knäppa min egen broder fattar du väl och dessutom satt jag och käkade burgare när han blev mördad, kolla upp det, de har säkert kameror och skit där på McDonald’s.’
Han ser sig om, rättar till sin svarta kavaj och lutar sig fram mot Veronika som ryggar tillbaka av ren reflex. Jonas ställer sig hastigt upp och spänner blicken i Pers.
‘Tuffing.’ Per backar ett steg för att släta över den fientliga atmosfären. ‘Var försiktig. En vacker dam som dig ska inte jobba med sånt här skit’, ler han till Veronika och går mot utgången.
’Vänta’, hejdar Jonas honom. ’Valentes fru Anita Isakson sa att hon för någon vecka sen hade sett Valente gräla med en vän till honom. Var vännen du?’
‘Ja, men det var bara lite småtjafs om vår broder som släpps fri från fängelse nu i augusti. Jag och Valente var inte ense om vem av oss shunon skulle bo hos’, förklarar Per. ’Jag har lite bråttom nu. Ni vet, affärerna väntar.’
Han fnyser åt Jonas, blinkar åt Veronika och försvinner sedan ut i regnet.
‘Idiot.’
‘Lugna ner dig Jonas. Av någon konstig anledning tror jag på honom.’
‘Att han inte är inblandad?’
Veronika nickar.
‘Mm, samma här, men vi måste ändå hålla ett öga på honom.’
’Instämmer’, säger Veronika och känner på bevispåsen med tummen och pekfingret.
Att tyda av informationen hon och Jonas precis erhållit kan detta kort vara länken till mördaren. Hon ringer upp numret, möts av en dämpad bakgrundsmusik och en förinspelad röst som välkomnar henne och säger att de strax tar emot hennes samtal. Hon tittar ut genom det stora inramade fönstret som vetter mot Ringvägen. Det är rusningstid och Ringvägen är som vanligt full av bilar och blå bussar, men trots det tycks trafiken flyta på bra. Dock gör regnet att trottoarerna i det närmaste blir tomma på gående, som annars brukar stressa sig in och ut genom Ringens centrum och de närliggande byggnaderna. De som syns till skyndar förbi och de med paraplyer försöker återfå kontrollen av paraplyerna som viker sig bakåt av vinden.
Mer än fem minuter har gått sedan hon slog numret och ännu står hon i kö.
En minut senare hörs ett tutande ljud.
‘Samtalet bröts. Men du, jag måste smita i väg till morsan. Kan du ta med dig bevispåsen till polishuset?’
‘Ja, självklart.’
‘Klarar du dig?’
‘Varför skulle jag inte klara mig?’
Jonas skakar på huvudet. ‘Förlåt, vet inte varför jag sa det där.’
‘Det är okej, smit i väg du så hörs vi sen.’
‘Ja, det gör vi. Hej.’
*********
Erika beger sig mot en närliggande busshållplats på sina lagom höga klackar och bara ben. Bilen lämnade hon in till verkstaden för reparation tidigare i dag och för omväxlings skull väljer hon att åka kommunalt i stället för att ta taxi. Det klargula solskenet strömmar genom grå små tussar till moln, som förhoppningsvis inte kommer att vräka ur sig mer regn. Det är varmt ute, fuktigt i luften, och det blåser knappt. Hon sneglar ned på sina svarta mockaskor som blivit smått blötta under promenaden. Dumt att hon inte tog på sig något mer passande på fötterna. Inget av det hon har på sig är egentligen lämpat för denna dag som har stått under konstant molntäcke. Varken hennes klänning, eller kavaj som hon tar av sig och hänger över armen i samma stund som treans buss mot Karolinska sjukhuset saktar in framför henne.
Tillsammans med folksamlingen tränger hon sig in och sätter sig i främre delen, bredvid en äldre dam med gips och krycka.
‘Biljettkontroll’, anför en SL-kontrollant med blå regnjacka och sträcker ut en handapparat mot Erika.
Hon halar upp sin mobiltelefon från portföljen och söker fram sms-biljetten. ’Ett ögonblick’, säger hon och placerar därefter skärmen vänd mot kontrollantens apparat.
Det lyser grönt, han tackar och går vidare. 17-tumskärmen, som är monterad ovanför busschaufförens säte, visar fem över sexton. Inte många minuter tillgodo, tänker hon och kliver av några busshållplatser senare vid Kungsholmstorg.
En oväntad svärm av fjärilar fladdrar i magen, och kort därpå hörs ett ivrigt tutande. Hon vänder sig om och ser en vit BMW närma sig. Bakom ett nedfällt solskydd skymtas ett leende ansikte, men hon ser inte vem det är. Med en vinkande hand och ett påklistrat leende saktar hon ned när bilen stannar bredvid. Rutan på förarsidan åker ned och ett bekant mansansikte träder fram. Hela hans uppenbarelse får känslor inom henne att porla.
Det är Gabriel Cederlund, som andas maskulinitet och värme.
Man brukar sällan säga om män att de är vackra men det är just vad han är. Med sitt mörkblonda kortklippta hår, den absorberade rynkan över näsroten, kindbenen som framträder och den vältrimmade skäggstubben.
’Erika?’ frågar han förläget med ett brett, smittsamt leende och stiger ur bilen.
Hans skånska dialekt håller i sig än.
‘Nej, eller jag menar ja.’
‘Känner du inte igen mig?’ fortsätter han konfunderat och ger henne en kram, som känns lite väl hård.
Och trots att hon håller sig lugn och ryggen är lika rak som på en balettdansör kan hon inte hindra sig från att svepas undan av hans doft som lockar fram känslor hon trodde var begravda.
‘Det är klart att jag gör. Jag har bara mycket i huvudet just nu.’
Han studerar henne ögonblickligt med sina intensiva melerade irisar som skiftar blått. ‘Du är lika fin som när jag såg dig sist.’
‘Tack detsamma.’ Hon slår ned blicken, men lyfter snabbt upp den igen. ‘Bor du i närheten eller vad gör du här?’
‘Nej, jag var och hälsade på en vän som bor i närheten och på vägen hem råkade jag köra åt fel håll.’ Han pausar. ‘Kanske ödet att vi skulle träffas.’
‘Kanske det.’
’Träffar du någon?’
‘Hur menar du?’
‘Har du pojkvän?’
Erika ler. ‘Du har alltid varit rak på sak. Nej, inte för tillfället. Själv?’
Han dröjer med svaret.
‘Nej, inte längre.’
‘Du, jag måste skynda mig, men kul att se dig igen. Ha det bra.’
‘Kan jag få d…’, fortsätter han, men blir avbruten av att hon går från platsen med bestämda steg.
Hjärtat stampar i bröstet som en fångad kanin. Handflatorna är fuktiga och omdömet är uppenbarligen fördunklat med tanke på vad hon nyligen gjorde.
Hon vet inte vad som for i henne att avbryta honom på det där abrupta sättet. Gabriel är en före detta till henne. Eller Mannen som stal hennes hjärta som han uteslutande kallades för av henne när hon brukade prata om honom med tvillingsystern Claire och bästa väninnan Lisa Marklund förr i tiden. De gjorde slut för fem år sedan – efter att han hade varit otrogen mot henne – och Erika har inte velat träffa honom sedan dess. Men känslorna finns kvar än i dag. Hon kände det så fort deras blickar möttes. De har uthärdats i alla dessa år, men samtidigt svider det i hjärtat av en oväntad ilska. Något hon skäms för, som om den är en pinsam fysisk sjukdom i behov av botemedel.
Hon fortsätter att gå och står emot lusten att vrida på huvudet för att se om han kör efter henne. Sin lilla kavaj trycker hon in i portföljen, därefter tar hon upp mobiltelefonen och söker efter adressen på kartappen. Fötterna stannar tvärt när hon inser att hon är på väg åt fel håll. Där hon står syns som en pulserande blå prick på kartan följd av en blå slinga till en röd prick, destinationen. Och enligt klockan, som visar sexton och fjorton, slutar Hudson om några minuter.
‘Mår du bra?’
Hon tittar upp, där är han igen. Framför henne och ler som om han plötsligt har fått oväntade underbara nyheter. Han plockar upp ett headset från den blöta trottoaren. Skakar lite lätt på det och trycker ned det i hennes portföljs ytterfack. Det måste ha ramlat ur när hon i sin uppflammande hetsighet fiskade upp mobiltelefonen.
‘Gabriel förlåt, men ja…’
‘Jag hade en sambo men nu är det slut mellan oss. Har ingen som helst kontakt med henne längre.’ Han lägger händerna i byxfickorna och huvudet lite på sned. ‘Det finns ingen flickvän eller liknande i mitt liv heller.’
‘Okej, men jag måste verkligen i väg.’
‘Vill du ha skjuts?’
‘Nej, men tack för att du frågar.’
‘Kan jag få ditt nummer då? Jag vill gärna träffa dig igen.’
‘Du var otrogen mot mig, finns inget för oss att träffas för’, kontrar Erika men så fort hon uttalar orden ångrar hon dem.
Smärtan i rösten är väldigt svag, men Gabriels ansiktsuttryck avslöjar att han uppfattar den.
‘Jag var störtfull’, säger han mjukt och överbryggar avståndet mellan dem genom att ta hennes hand i sin. ‘Tjejen, jag inte ens minns namnet på, kysste mig, och ja jag var dum nog att besvara kyssen. Riktigt korkad av mig. Men vi låg inte med varandra, för att jag inte ville vara med någon annan än dig Erika, det var dig jag var kär i. Dig jag älskade.’ Han pausar och smeker hennes handrygg med tummen. ‘Du är den mest loja människan jag någonsin har haft i mitt liv, den som fanns där för mig oavsett vad… och ärligt talat är du den jag fortfarande älskar, efter alla dessa år. Du måste förlåta mig någon gång.’
’Varför det?’ frågar hon retoriskt med dämpad röst. ’Du gav upp det vi hade bara för att vi genomgick en tuff period, och till råga på allt slutade du höra av dig efter din otrohet.’
’Nu är du orättvis. Tidigare den kvällen hade du bestämt dig för att vi skulle ta paus ifrån varandra, jag blev förvirrad, hjärtekrossad.’
’Och därför låg du med någon annan?’
’Jag låg inte med henne. Och jag hörde visst av mig till dig. Varje dag dessutom, försökte träffa dig men du ville inte. Till slut gav jag upp. Vad skulle jag har gjort?’
’Jag vet inte.’
De blir stående tysta en stund, utan att släppa taget om varandras händer.
’Du måste förlåta mig.’ Han klämmer åt hennes hand, eftergiven. ’Förlåt mig.’
Hon snörper på munnen, sneglar på armbandsuret och sedan upp på Gabriel igen. Han har rätt. Någon gång måste hon förlåta honom och komma underfund med att hennes åtstramade ovilja att stifta fred med det förflutna vållar henne onödig värk i hjärtat. Dessutom var han och är fortfarande hennes första kärlek, och tiden de tillbringade ihop var och är fortfarande en gåva. En sådan som få förunnar.
‘Okej’, får hon ur sig slutligen och uttalar noggrant vartenda efterföljande ord: ‘En träff, en chans. Och om du så mycket som blinkar åt en annan dam under träffen, går jag omedelbart.’
Det breda leendet tonar fram på hans läppar igen och sprider sig över hela ansiktet. ‘Deal, kan jag få ditt nummer?’
‘Ja’, svarar hon och denna gång avbryter hon inte interaktionen abrupt, utan kramar om honom och andas in hans maskulina doft.
I hopp om att få träffa honom igen, väldigt snart, trots ilskan som har etsat sig fast i hjärtat.
Det går snabbt för Erika att ta sig till polishuset Kronoberg, som om det nyfunna hoppet om kärlek sveper henne dit. Hon går mot receptionen med klackarna ekande mellan väggarna och taket, samtidigt som hon lägger upp håret i en knut på huvudet.
‘Hej, jag ska träffa sektionschefen Zalika Hudson’, säger hon till mannen bakom plexiglaset och legitimerar sig.
‘Tack, var god och slå dig ner medan jag meddelar henne’, säger han och arbetar sedan snabbt över tangentbordet samtidigt som han talar i headsetet.
’Tack.’
Erika slår sig ned i tystnaden. I vanliga fall är väntrummet i ett polishus fullt av en inkonsekvent blandning av människor som ska på förhör eller göra polisanmälningar, men också av en skara människor som är i behov av trygghet. Den typen man känner av i en polisiär atmosfär. Men här genomsyras atmosfären av hårdbevakning, ingen får komma in och gå ut hur som helst.
‘Välkommen Erika’, säger en kvinna med något hård röst och skakar hand med henne. Hon är snarlik Oprah Winfrey, bortsett från den muskulösa kroppen och skrattgroparna när hon ler. ’Zalika Hudson’, fortsätter hon. ’Problem i trafiken?’
’Nej, jag åkte buss hit. Ber om ursäkt för att du fick vänta. Något oväntat dök upp’, svarar Erika och följer med in genom glasdörren till vänster om receptionen.
’Ingen fara, bra att du hann.’
De åker upp några våningar med hissen, under tystnad, och går sedan till ett kontor som ligger precis i början av korridoren. En svag doft av rengöringsmedel fyller Erikas näsborrar när hon kliver över tröskeln. Kontoret känns litet i jämförelse med hennes på Åklagarmyndigheten och medan hon föredrar entydiga färger, verkar Hudson föredra kontrasterade ljusa nyanser i all dess färgton eftersom väggarna är täckta av färgstarka tavlor. De ser ut att vara målade av barn, och över golvet ligger två flerfärgade mattor utspridda.
Hudson sätter sig bakom skrivbordet, tar upp telefonluren och säger att hon inte önskar bli störd den närmaste halvtimmen till personen i andra änden av telefonen. Sedan bläddrar hon igenom ett par papper och sneglar på datorskärmen. På skrivbordet står ett foto av två flickebarn och bredvid står ett annat av Hudson tillsammans med en annan kvinna.
‘Då ska vi se’, inleder hon och räcker en bunt med papper till Erika som tacksamt tar emot den.
I bunten finns en ingångsanmälan, fotografier på en brottsplats vid Mariatorget, skiss över ett bord där man hittade offret Valente Isakssons döda kropp, beskrivning av Valente, en logglista med tider och åtgärder som har vidtagits sedan Valente påträffades död, och till sist förhörsanteckningar samt övriga noteringar.
‘Man försökte prata med bartendern Linnéa Henriksson som ringde larmcentralen, men hon var svår att få kontakt med och uppträdde på gränsen till hysterisk’, berättar Hudson. ‘Hon upprepade ett antal gånger att hon inte visste något, talade osammanhängande och till slut ville hon inte prata mer.’
‘Är hon misstänkt tänker du?’ frågar Erika och bläddrar i pappersbunten fram till förhöret med Linnéa.
‘Ja, hon har inget alibi. Dessutom upptäcktes hårstrå samt blodspår vid dörrkarmen på kontorsdörren inne på Kvarterspuben, och i dag bekräftade den ansvariga kriminalteknikern Sara Leander att de tillhör Linnéa’, svarar Hudson.
Erika lyfter upp blicken från sidan hon läser. ’Det framgår här att man även testade henne för krutstänk?’
’Stämmer, men laboratorietestet visade inget.’ Telefonen på skrivbordet ringer och Hudson slänger ett ögonkast på den. ‘Du, jag måste tyvärr avbryta vårt möte. Det är dagiset som ringer, förmodligen är min fru sen med att hämta upp barnen därifrån. Kan du förresten delta på teammötet i morgon klockan nio? Jag kommer dock inte att ha möjligheten att delta men vore toppen om du kunde?’
Erika nickar, lägger pappersbunten i portföljen och skakar hand med Hudson innan hon ger sig av.
Emilia Wahlgrens debutroman Moraliskt fördärvade (2019) faller inom genrerna kriminal- och spänningslitteratur. Boken utspelar sig på Södermalm sommaren 2015 och handlar om Erika dos Santos Wallén som är åklagaren i ett uppmärksamt mordfall. Efter romanen skrev Emilia en fristående fortsättning, novellsamlingen Skimrande eljest, där hon lyfter fram de kvinnliga huvudkaraktärernas paranormala förmågor, i mötet med föråldrade samhällsnormer.
