Första kapitlet från den sprillans nya deckaren Carol, av Sundsvallsförfattaren Micael Lindberg. Boken är den tredje om polisen Tore Jönsson, kriminalpolis i Sollefteå, som är både en rejäl manschauvinist och hypokondriker, men ändå skicklig på sitt jobb. Även lite synsk. Boken utspelar sig i Sundsvall och Sollefteå.
Första kapitlet från Carol av Micael Lindberg
Veronica Carlgren tittade upp mot den inre backspegeln, den svarta Mercedesen låg fortfarande kvar bakom henne. Hon sträckte upp höger hand, justerade spegeln något till vänster, lade sina fingertoppar mot kinden, suckade och såg på flickan som satt på sätet intill. Hon stirrade mot skärmen på sin Iphone, ett svagt leende.
Veronica hade en magkänsla inom sig om att snart skulle något hända och det fanns inte mycket hon kunde göra för att ändra på det. Det som gjorde mest ont var att Carol Jönsson satt bredvid henne, en oskyldig tjej på sexton år. Hon hade ingen aning, var ung och oerfaren med hela livet framför sig. Snart skulle allt ändras. Den svarta bilen låg kvar bakom dem.
Veronica och Carol hade varit på shoppingrunda. Gått i klädbutikerna som kantade gågatan i centrala Sundsvall, efter det hade de åkt ut till köpcentret Birsta city. De hade gjort fynd i några klädaffärer, helt enkelt haft en fantastisk dag tillsammans. Nu var de på väg till Alnö, där ute låg Mats och Veronica Carlgrens villa.
Carol Jönsson var flickvän till Jens Carlgren som var sonen i huset.
Carol lyfte vänster arm och spretade med fingrarna, hon drog dem genom sitt blonda hår. Flickan var noga med sitt utseende, rätt märke på kläder, blå stretchjeans, till det en röd och vit T-tröja med tryck, Metallica. Egentligen tyckte hon inte om bandet eller den sortens musik, men för att passa in hade hon valt tröjan. Alla andra tjejer hade liknande tryck med namn på band, U2, Nirvana. Helt enkelt så måste man passa in, annars ansågs man som konstig. Carol satt i sin egen värld, uppslukad av mobiltelefon. La ut bilder av sig själv på Snapchat. Veronica hade fotograferat när Carol provat kläder som hon köpt på H&M och Gina Tricot.
Veronica ökade hastigheten genom Ljustadalen. Gick in i rondellen och efter den tog hon till höger i den långa kurvan upp mot Johannedalsvägen, tätt följd av den svarta Mercedesen som hängde på.
Hon tvingades stanna för att släppa förbi trafik som kom från vänster på huvudleden innan hon kunde svänga höger mot Alnöbron. En långtradare från Sundsvalls Express kom allt närmare, Veronica vågade inte smita ut före lastbilen. Nervöst trummade hon på ratten, om och om igen tittade hon upp mot backspegeln, Mercedesen låg bakom. Hon kunde se att det satt två män i bilen, det var svårt att få en bild av deras utseende. Tacksamt nog hade hon tonade rutor på sin Volvo vilket gjorde det omöjligt att se in i hennes kupé bakifrån.
”Carol, jag vill att du gör en sak.” En svettdroppe trängde fram ur Veronicas hårfäste.
”Okej?”
”Jag vill att du tar av dig bilbältet och kryper ner på golvet.”
Carol vände blicken bort från mobilen och såg förvånat på Veronica.
”Vad vill du att jag ska göra? Driver du med mig, vad är det för knäpp idé?”
”Du förstår inte, jag menar allvar, du måste ta av dig bältet och gömma dig!” Veronica ändrade tonläget i rösten från lugn till vass. Hon gav flickan en blick som Carol aldrig sett förut. Veronica pressade ner gasen mot golvet, bilen tog fart i riktning mot bron och Alnö.
”Gör som jag säger, fråga inte!” skrek hon.
Mercedesen följde efter, Veronica försökte köra om lastbilen. En lokalbuss kom i motsatt körfält och tutade, hon fick avbryta och bromsa in bilen, lägga sig bakom tradarens släp. Carol kröp ihop på golvet och stirrade skrämt på henne.
”Vad i helvete håller du på med, varför måste jag … ”
”Inga frågor, allt kommer gå bra!” Veronicas fingrar krökte sig om ratten så att knogarna vitnade, hon lutade sig framåt.
”Jamen, du kan väl tala om vad som pågår!”
”Inte nu!” Veronica skrek och Carol tystnade.
De närmade sig Circle K som låg till vänster på en höjd strax innan rondellen. På parkeringen intill vägräcket satt tre män på varsin motorcykel. När de fick syn på Veronica startade de upp motorerna, hon såg dem och förstod. Tydligare än så här kunde det inte bli, det fanns inte längre någon återvändo, vad kommer att hända med Carol?
Kan inte den där förbannade lastbilen flytta på sig? Chauffören blinkade åt vänster i rondellen, för att köra mot Hovid. Veronica visade med sin blinkers att hon planerade att åka åt samma håll samtidigt som hon bromsade hårt. Tryckte därefter ner gaspedalen mot golvet och svängde höger mot Ankarsvik. Den svarta Mercedesen följde inte efter, förvånad såg hon hur bilen körde rakt fram. Den fortsatte vidare ut ur rondellen, männen på motorcyklarna åkte istället efter henne.
”Så det är ni som ska göra det.” Mumlade hon.
”Göra vad?” Frågade Carol.
”Ingenting, var tyst och håll dig gömd. Det är ingen fara.”
Hastighetsbegränsningen låg på 50 kilometer enligt skyltarna. Veronicas hastighetsmätare visade över nittio. Vägen var smal, lång och rak för att sedan bli kurvig. Hon satt med bägge händerna på ratten och bet sig själv i underläppen.
”Vilka är det som jagar oss?” Carol stirrade på Veronica.
”Några obehagliga män, jag försöker få ett försprång så de inte får syn på dig. När jag stannat hoppar du ut och slår igen bildörren. Spring så fort du kan och göm dig bakom ett träd eller en buske. De får inte se dig, förstår du?” Veronica sneglade på Carol.
”Jamen, vad händer med dig?”
”Bry dig inte om mig, gör bara som jag säger. Det är mig de är ute efter, de vet nog inte att du sitter i bilen. Om de inte får syn på dig när de kommer i kapp så klarar du dig”, sa hon.
”Jamen, kommer de att göra dig illa?” Carol började gråta.
”De vill bara prata lite, det är ingen fara.” Veronica visste att hon ljög.
När hon kom ut på en raksträcka, följdes den upp av flera skarpa kurvor, därefter visste Veronica att det fanns en parkeringsficka.
När hon kommit till slutet på raksträckan såg hon hur motorcyklarna dök upp i backspegeln när de kom ut ur kurvan långt bakom.
Hon tryckte ner bromspedalen mot golvet och gick in i kurvan före den korta raksträckan, en bit fram låg parkeringsfickan.
”Gör dig beredd Carol, nu måste du vara snabb ut ur bilen och sedan gömma dig!”
”Snälla Veronica jag … ”
”Gör som jag säger, ditt liv hänger på det, försök fatta det din skitunge!” Skrek hon och bromsade hårt med högerfoten, några sekunder senare stod Volvon stilla. Hon sträckte sig över passagerarsätet och öppnade dörren. Carol kämpade för att ta sig ut. Det tog tid, på tok för lång tid. Veronica tittade bakåt, inga motorcyklar syntes till, flickan lyckades fastna med benen under sätet.
”Men för helvete rappa på, du kommer bli dödad om de får syn på dig, begriper du inte det!”
”Det sa du inte!”
”Spring härifrån!” Carol rusade ner i diket och mot buskaget. I paniken hade hon glömt att stänga dörren efter sig som nu stod vidöppen på passagerarsidan.
”Satans helvete, förbannade ungjävel som inte kan göra något rätt!” Sekunderna tickade, Veronica lutade sig över passagerarsätet, med nöd och näppe lyckades hon få fingertopparna runt handtaget och dra igen dörren. När hon satt sig tillrätta och lagt handen på växelspaken, tittade hon upp mot den inre backspegeln, männen på motorcyklarna var bara ett tiotal meter bakom.
Några sekunder gick, en mc stannade intill hennes bil och två ombyggda Harley Davidson svängde in och stannade framför. Veronica rörde sig inte, mannen som satt på sin mc intill stirrade på henne. Han drog fram ett skjutvapen ur innerfickan. Hon såg på sina händer, gned dem mot varandra och slängde en snabb blick mot höger. Carol syntes inte till, en svag vind fick buskarna runt träden att röra på sig.
En av männen som parkerat framför bilen, petade ut stödet med klacken. Han valde att sitta kvar på sin mc vänd mot henne. Lugnt lade han upp vänster hand på styret.
De andra två klev av sina motorcyklar utan göra sig någon större brådska, de gick fram till förarsidan, kände på handtaget, Veronica hade låst. En grå Passat passerade, de brydde sig inte om den. Bikern utan pistol trädde ett knogjärn över sin svarta skinnhandske. Mannen med pistolen backade undan samtidigt som hans kumpan drog armen bakåt, ett snärtigt slag mot sidorutan och glasbitar yrde runt i kupén. Bitar fastnade i håret på henne samtidigt som hon skrek allt hon kunde. Veronica tystnade, tog tre djupa andetag, tårarna rann nedför hennes kinder. Fast i en rädsla som hon inte kunde kontrollera. Slöt ögonen, försökte föra över tankar till Carol; ”Du måste vara tyst, inte ett ljud, annars kommer du att dö.”
En hand som öppnade bildörren, rasslande ljud när glas föll ner på asfalten och mot den inre tröskeln. Någon sekunds tvekan, därefter grep han tag i Veronicas hår och drog ut henne. Bikern med pistolen tryckte henne mot bakdörren, pressade med vänster handlov mot hennes haka. Med kraft tvingade han hennes huvud bakåt och mot biltaket, det knakade i nacken. Han tryckte in pistolens mynning mellan hennes tänder, samtidigt sökte hans vänstra hand igenom hennes fickor. Mobiltelefon och plånbok, han gav dem till den andre som tittade på. Veronica såg på hans hals, en tatuering. Annabelle, namnet på en otäck docka från en film, varför då?
Hans hand sökte sig över hennes kropp. Veronica slöt sina ögon, ville inte vara med. Kände sig kränkt samtidigt som mannens fingrar grävde utanpå tyget mellan hennes ben.
”Jag skulle mer än gärna knulla dig,” viskade han i hennes öra.
Han drog ner masken till hakspetsen, sträckte ut tungan och slickade henne över kinden. Lyfte tillbaka tyget över näsan och kramade in avtryckaren på vapnet, skottet brann av.
Övre delen av Veronicas huvud exploderade, hjärnan stänkte ut över biltaket. Blod blandat med en ljusgul vätska rann längs rutorna på andra sidan mot samma håll som Carol låg gömd.
Hon snyftade, det gick inte att hålla tårarna tillbaka, de rann nedför kinderna, hon höll händerna över sin mun, tvingade tillbaka ett skrik som tryckte på. Männen vid bilen såg på varandra, sedan mot buskaget, rakt mot Carol. Mördaren, han som skjutit Veronica pekade mot hennes håll, hon pressade sig ner mot marken. Han kan inte se mig; tänkte hon. Det är omöjligt.
”Gå och kolla i buskaget!” Bikern på den svarta Harleyn klev av motorcykeln, tillsammans gick han med den andre fram mot dikeskanten och spanade in mot skogen.
När de tagit sig nedför diket, vreds styret om på en av motorcyklarna och stödet for upp från marken, med ett brak föll den ner mot asfalten. De vände sig om och såg när samma sak hände mitt framför deras ögon med den andra motorcykeln.
”Vad i helvete!” skrek de samtidigt, sprang uppför diket, en av dem halkade och föll. Carol andades ut, tryckte sig mot gräset som stack i näsa och ögon.
Männen hjälptes åt med att lyfta upp motorcyklarna och kontrollera så att inget gått sönder. Han med tatueringen stoppade vapnet i innerfickan och rättade till jackan innan han satte sig på sin mc. Vickade på motorcykeln så att stödet åkte upp mot ramen. Han skrek till de andra två som genast hoppade upp på sina cyklar och startade motorerna. De varvade upp och gav sig iväg mot samma håll som de kommit. Ljudet från dem dog ut i fjärran. Tystnaden lade sig över vägen mellan Ankarsvik och Vindhem.
******
Carol grät, hon pressade ansiktet mot en tuva i ett försök att dämpa ljuden hon gav ifrån sig. Hjärtat slog i bröstet på henne, handlingsförlamad och chockad. En gråsvart spindel kröp upp på hennes hand. Hon stirrade på den, hatade spindlar, i normala fall hade Carol drabbats av panik. Nu vågade hon inte ens skrika, trots att hon visste att männen hade gett sig av. Långsamt lyfte hon på huvudet, försökte blåsa bort den, spindeln klamrade sig fast. Kunde tydligt se insektens åtta ögon som stirrade tillbaka på henne, ondskefull och det där andra under ögonen? Var det tänder som … hon visste inte, tankar, fantasin skenade, Carol kunde inte se en enda människa i närheten, alla spärrar släppte. Hon flög upp och slog mot handen, därefter kom skriket, djupt nerifrån magen. Fumlade med sin Iphone, tappade den mot marken bland tuvor och stenar. Lät den ligga, tänkte på spindeln, det kunde finnas fler, ingen logik, gick mot diket och bilen. Carol sjönk ner på knä, satte sig, lade kinden mot asfalten. Hon lät blicken glida in under bilen. Fick syn på Veronica som låg på andra sidan. En pöl av blod runt hennes kropp som växte och blev allt större. Carol vände sig om, lutade sig mot bakdäcket. Hon satt i sin ensamhet, gungade, fram och tillbaka och mumlade ”Annabelle” om och om igen.
Micael Lindberg föddes 1962 i Sveg i Härjedalen, har bott i Skellefteå men bor i Sundsvall. Hans debutroman En annan verklighet kom ut 2015 och är baserad på verkliga händelser med våld, missbruk och övergrepp. Carol är hans fjerde roman.
