Ett smakprov från det laglösa Nordmark – ett område i norr som har brutit sig loss från Sverige för att bilda en egen stat efter katastrofer och pandemier. Luleå och Piteå är utplånade men situationen i Sverige är ännu värre! Författarna Thomas Engström och Margit Richert kommer till Svenska Deckarfestivalen 2021!
Första och andra kapitlet från Armasjärvi av Engström & Richert
***** 1 *****
Som vanligt hade det inte lönat sig att vara duktig. Detta konstaterade Mårten Rönndal beskt där han stod och blickade ut över det tomma landskapet någonstans på Kolahalvön. Rasten var en kvart lång, prick – lagom för att få i sig en kopp blaskigt, skållhett te och en torr skorpa. Sedan var det bara att marschera vidare. Eller snubbla, snarare. De var ingen rutine rad trupp, och även om ryggsäckarna blivit beklämmande lätta så fanns risken att det snart skulle vara för tungt för de mer utmärglade av mannarna. De hade bara fyra packhästar, och ransonerna var magra.
Mårten avskydde vid det här laget den tröstlösa vy som bredde ut sig framför honom. Det var inte det att landskapet var förött – tvärtom var det långt frodigare än han hade trott, med sina späda björkar och låga brandgula buskar – det var bara det att ingen var hemma. Bokstavligt talat. Allt var öde.
Tomma, uppbrutna vägar som det var lättare att gå bredvid än på. Bilvrak. Här och där en hoprasad stuga; mitt i ingenstans en utrymd by med de hopplöst sovjetiska Chrusjtjovhusen som sakta föll samman. Alltihop var sedan länge övergivet. En och annan ren och hare hade de skjutit, som komplement till torrvarorna, men i övrigt var det dött, förutom rovfåglarnas eviga cirklande högt ovanför.
Mårten visste varför, men det höll han givetvis tyst om. Han hade hört Klaus geigermätare; hade hört det äckliga, stegrande klickandet. När ljudet så småningom övergått till ett skrikande kras verkade Klaus ha löst problemet genom att helt enkelt stänga av apparaten. Det fanns ingen poäng med att mäta strålningen, eftersom de ändå inte hade någon skyddsutrustning att tala om.
De hade blivit tilldelade några sladdriga ansiktsmasker vardera, mot ”smitta”. De skulle inte hjälpa. Kanske fanns det verkligen mjältbrand eller något annat i luften också – gudarna visste vad ryssarna hållit på med den sista tiden före evakueringen, men knappast någon annan. Murmansk med omnejd hade blivit ett svart hål: en plats varifrån ingenting tog sig ut.
Det var inte ens meningen att Mårten skulle begripa var de befann sig, än mindre vart de var på väg; han var ju inget riktigt befäl, även om han knappast var en vanlig instegsjobbare heller. Och med tanke på hur kompetenta Klaus och André var, med tanke på att de kommunicerade på bruten svenska till truppen, och mumlad engelska sinsemellan… de var inte från Kirunas folkmilis, vad de än påstod.
Förutom de två ledarna så hade Mårten tillsammans med två andra fångar, Jocke och Calle, blivit belönad för sin pålitlighet och betrodd med vapen. Mot rovdjur, hade man sagt.
Fem beväpnade män, trettiofyra värnlösa. Ett magert skrälle till karl hade försökt desertera en mulen natt någonstans i Finland, men med ett välriktat skott i ryggen hade André satt stopp för alla flyktidéer. De hade lämnat honom där han låg. Ingen talade mer om saken.
Men Mårten var inte dum: De hade gått i snart fyra veckor, nästan rakt österut från Kiruna. Det fanns bara ett mål, och det var inget ställe han såg fram emot att besöka. Murmansk hade verkat vara en sorgsen håla redan på den gamla goda tiden. Nu? Vem visste vad som väntade där. Vem ville ens veta?
Om det var någonting den långa marschen hade tagit ifrån honom så var det just hans nyfikenhet. Han undrade inte ens längre vad det var som var så viktigt där borta att det var lönt att offra fyrtio man. För det var uppenbart att han och de andra i truppen var förbrukningsvaror, på ett eller annat sätt. Och varför så många? Eller så få, slog det honom plötsligt. Allt berodde ju på vad som väntade.
Nej, att visa framfötterna hade inte lönat sig. Han var betrodd. Men till vad? Vad var det Marja alltid hade klagat på i hemtjäns ten… ansvar utan befogenheter, just det.
Ett rop från André; mannarna reste sig.
Alla utom en.
Mårten var snabbt framme, ruskade om honom, var på god väg att ge honom en örfil. Men han såg snabbt att det var lönlöst – killen var stendöd. Han var ung, kanske inte mer än sjutton. Smutsblont hår, blekblå ögon, en ansats till fräknar. Liten, men långt ifrån klenast. Nog borde han ha klarat det här?
Mårten kände en ilska bubbla upp, inte över situationen – den var på tok för stor, för tröstlös. I stunden kände han sig istället rasande på pojken och ville slå till honom, på riktigt. Gå och dö, bara sådär? Svikare. Han insåg själv hur absurd känslan var, men det hjälpte inte. Vad var det han hette? Hade hetat, rättade han sig själv. Micke? Jo, Micke.
Mårten hade ofta slagits av människors behov av att diskutera till och med de mest uppenbara saker. Det var som om saker inte blev verkliga förrän folk hade fått klä dem i ord, och det hade alltid retat honom. Kanske var det därför han nu noterade tystnaden, mer än något annat. Tystnaden när Klaus delade ut ett par teleskopspadar, tystnaden när några av mannarna grävde, tystnaden när de täckte över liket. Den ringande, öronbedövande tystnaden när de marscherade vidare.
För – som Mårten alltid frågat sig – vad fanns egentligen att säga?
***** 2 *****
Genom den mörka korridoren på ovanvåningen rörde han sig som på stenar över en å; han hade lagt på minnet precis var golvplankorna knakade. Det var så tyst i skolbyggnaden om natten, tystare än han föreställt sig, och han var glad att han kommit hit barfota. Inte så mycket som en snarkning hördes från lärarnas olika sovrum.
Fjärde dörren till vänster: där. Städskrubben. Nyckeln han sökte hängde på en spik strax intill första, andra… tredje hyllplanet.
Erik Gunnarsson från övre Jokkfall var ingen van inbrottstjuv. Så var han inte heller ute efter att stjäla något. Han ville bara se sig omkring. Han ville bara, för en gångs skull, göra sitt jobb. Det var vad han intalat sig i flera dagar att han måste. Tiden började bli knapp.
Två dörrar längre bort låg arkivet. Han stod en bra stund och bara andades, men hjärtat ville inte lugna sig. Det var bara att låsa upp och öppna.
Gångjärnen var smorda, tack och lov. Han stängde dörren försiktigt bakom sig, väntade i flera sekunder och tände sedan ficklampan.
Ur det största arkivskåpet – som han visste sedan tidigare var det inte låst – drog han ut en låda stor som en vedugn och bör jade bläddra på måfå bland mapparna. Lådans innehåll sträckte sig bara fram till D. Nästa. Under G: ingenting om någon Ylva eller Håkan, ingenting om någon Gunnarsson överhuvudtaget. Han började om från början.
Efter fem eller kanske tio minuter knakade det till ute i korri doren. En gång till. Och så en gäspning som kvävdes trekvart igenom.
Beslut, beslut, beslut – det låg mappar på bordet, och det hade det gjort även innan men inte såhär många. Skulle han ställa allt i ordning eller var det för sent?
Stegen närmade sig. Han böjde sig ner och kikade genom nyckelhålet: beckmörker. Han öppnade dörren, slank ut genom minsta möjliga springa, stängde, höll sig som smetad längs väggen och började röra sig i motsatt riktning från där stegen kom.
Nu berodde allt, som så ofta när något ställdes på sin spets, på beslut som redan fattats av andra: ifall dörren till den lilla brandtrappan verkligen var olåst även nattetid.
Det var den.
Men den där nere, den som inte gick att öppna utifrån, hur var det med den?
Nattluften och doften av slaget gräs gav svaret. Han släppte nyckeln på marken och sprang ut i mörkret.
Publicerad i samarbete med Bokfabriken.
Aktuella länkar:
- Svenska Deckarfestivalen presenterar Engström & Richert
- Svenska Deckarfestivalen recenserar Armasjärvi
- Direkt till festivalbiljetterna
