Andrew Child tar över efter storebror Lee och fortsätter en av världens mest populära bokserier, den om Jack Reacher, som har sålts i över 90 miljoner exemplar och som har filmatiserats två gånger med Tom Cruise i huvudrollen. Andrew Child intervjuas under Svenska Deckarfestivalen 10-13 november.
Första kapitlet från Vaktposten av Lee & Andrew Child
Rusty Rutherford kom ut från sin lägenhet en måndagsmorgon, exakt en vecka efter att han fått sparken.
De första dagarna efter att yxan föll hade han tillbringat med neddragna persienner och jobbat sig igenom sitt lager av fryspizzor medan han väntade på att telefonen skulle ringa. Avsevärda svag heter, hade det stått i uppsägningsbeskedet. Djupgående brister i ledarskap. Grundläggande och djupgående förseelser. Det var helt otroligt. Att förvränga sanningen på det sättet. Och så orättvist. De försökte ge honom skulden för problemen som staden haft den sista tiden. Det var… ett misstag. Så måste det vara. Vilket innebar att det säkert skulle rättas till. Och det snart.
Timmarna kröp förbi. Hans telefon förblev tyst. Och hans pri vata epostkonto slammade igen av skräppost och ingenting annat. Han stod emot en hel dag till, sedan tog han sin gamla bärbara dator och satte på den. Han hade ingen pistol eller kniv. Han visste inte hur man firade ner sig från en helikopter eller hoppade fallskärm från ett flygplan. Men någon måste betala för det här. Kanske skulle hans fiender i den verkliga världen komma undan med det. Den här gången. Men inte skurkarna i datorspelen som en kompis som jobbade som spelutvecklare hade skickat till ho nom. Hittills hade han dragit sig för att spela dem. Våldet kändes för extremt. För onödigt. Så kändes det inte längre. Det var slut med barmhärtigheten. Om inte…
Telefonen förblev tyst.
Tjugofyra timmar senare hade han en hel radda nya high scores och ett milt fall av uttorkning, men mycket annat hade inte för ändrats. Han stängde datorn och lutade sig tungt mot soffans ryggstöd. Där satt han kvar större delen av ännu en dag och valde på måfå ur en hög med blurayfilmer som han inte kom ihåg att han hade köpt, medan han tyst bad till universum att det skulle skicka honom tillbaka till jobbet. Han skulle ändra på sig, det lovade han. Bli lättare att ha att göra med. Tålmodigare. Diplomatisk. Empatisk, till och med. Han skulle köpa munkar till alla på kontoret. Två gånger i månaden. Tre, om det behövdes. Telefonen förblev tyst.
Han brukade sällan dricka, men vad fanns det annars att göra? Eftertexterna började rulla på ännu en film. Han orkade inte med en till, så han gick ut i köket. Tog fram en oöppnad flaska Jim Beam som stod längst in i ett skåp. Tog med den tillbaka ut till vardagsrummet och lade en gammal knastrig lp med Elmore James på skivspelaren.
Han somnade, liggande framstupa på golvet, efter… han visste inte riktigt hur lång tid. Det enda han visste var att när han vak nade så kändes skallen som om någon tryckt den full med stenar som låg och malde mot varandra medan de försökte spränga sig ut ur hans huvud. Han trodde att smärtan aldrig skulle gå över. Men när baksmällan äntligen gav med sig insåg han att det han upplevde var en helt ny känsla. Kämpaglöd. Han var oskyldig, trots allt. Det var fanimej ett som var säkert. Det var han som hade förutsett vad som skulle hända. Varnat sin chef för det. Gång på gång. Både offentligt och privat. Och blivit ignorerad. Gång på gång. Så efter att ha suttit instängd i sin ensamhet i sju dagar bestämde sig Rutherford för att det var dags att träda fram. Att berätta sin sida av historien. För alla som ville lyssna.
Han tog en dusch och grävde fram lite kläder ur garderoben. Chinos och en tenniströja. Sprillans ny. Dämpade färger, med märkesloggor för att visa att han menade allvar. Sedan hämtade han sina skor från andra änden av hallen dit han hade kastat dem. Plockade åt sig nycklar och solglasögon från bokhyllan vid dörren. Steg ut i korridoren. Åkte ner i hissen, ensam. Gick genom lobbyn. Tryckte sig igenom den tunga svängdörren och stannade till när han kom ut på trottoaren. Förmiddagssolen kändes som en pust ur en masugn och den plötsliga hettan fick svetten att bryta fram i hans panna och armhålor. Han kände ett sting av panik: skyldiga människor svettades. Det hade han läst någonstans, och det han absolut ville undvika nu var att verka skyldig. Han såg sig omkring, övertygad om att alla skulle stirra på honom, sedan tvingade han sig att sätta sig i rörelse. Han skyndade på stegen, kände sig mer uttittad än om han hade gått gatan fram naken. Men sanningen var att de flesta av dem som han passerade inte ens lade märke till att han var där. I själva verket var det bara två av dem som fäste någon uppmärksamhet vid honom över huvud taget.
Samtidigt som Rusty Rutherford kom ut från sin lägenhet bröt sig Jack Reacher in på en bar. Han var i Nashville, Tennessee, tolv mil nordost om Rutherfords sömniga lilla stad, och han letade efter lösningen på ett problem. Det var huvudsakligen ett praktiskt problem. En fråga om fysik. Och biologi. Närmare bestämt hur man hänger upp en snubbe i taket utan att orsaka alltför mycket permanent skada. På taket, i alla fall. Snubben brydde han sig mindre om.
Taket ifråga tillhörde baren. Och baren tillhörde snubben. Reacher hade satt sin fot där för första gången drygt en dag tidigare. På lördagen. Eller söndagen, nästan, eftersom det varit nästan midnatt när han kom in till staden. Hans resa dit hade inte varit särskilt smidig. Den första bussen som han åkt med hade tagit eld, och ersättningsbussen hade kilats fast under en låg vägbro efter att föraren svängt fel tre mil in på färden. När Reacher äntligen kunde kliva ut på Greyhoundterminalen var han stel av allt sittande, så han gick åt sidan och ställde sig i närheten av rökrutan där han ägnade några minuter åt att mjuka upp muskler och leder. Där stod han, halvt dold i skuggorna, medan resten av passagerarna drev runt och pratade och höll på med sina tele foner och hämtade ut sitt bagage och så småningom skingrades och försvann.
Reacher stannade där han var. Han hade inte bråttom. Han hade kommit fram senare än han räknat med, men det var inget större problem. Han hade inga tider att passa. Inga möten att gå på. Ingen som väntade på honom och blev orolig eller arg. Han hade planerat att hitta ett ställe där han kunde övernatta. En enklare restaurang för att få i sig något att äta. Och en bar där han kunde lyssna på lite bra musik. Allt detta borde han fortfarande kunna göra. Kanske skulle han få ändra på ordningen. Kanske kombinera ett par av aktiviteterna. Men han skulle överleva. Och på en del hotell, den sorten som Reacher föredrog, kunde det löna sig att dyka upp sent. Särskilt om man betalade kontant. Vilket han alltid gjorde.
Musiken först, bestämde Reacher. Han visste att det fanns gott om spelställen i Nashville, men han var ute efter en särskild sorts ställe. Någonting slitet. Med lite historia. Där Blind Blake kunde ha spelat på den gamla goda tiden. Kanske till och med Howlin’ Wolf. Absolut inget som var nytt, eller uppfräschat, eller tillpiffat. Frågan var bara var han skulle hitta ett sådant ställe. Det var fortfarande tänt inne på bussterminalen, och en handfull människor jobbade eller väntade eller bara satt där för att slippa vara ute på gatan. Några av dem var säkert från orten. Kanske allihop. Reacher kunde ha frågat om tips. Men han gick inte in. Han föredrog att navigera på instinkt. Han visste hur städer funkade. Han kunde läsa deras former och flöden som en sjöman kan känna riktningen på vågorna när de kommer. Hans instinkt sa åt honom att gå norrut, så han korsade en stor, triangulär korsning och kom till en ödetomt full med skräp. Den tunga stanken av diesel och cigaretter började lätta bakom honom, och hans skugga växte sig längre framför honom medan han gick. Den ledde honom till rader av smala, parallella gator kantade med tegelbyggnader, alla i liknande stil och med sotiga fasader. De såg ut som industrier, men nedgångna och tomma. Reacher visste inte vad för sorts företag som hadeblomstrat i Nashvilles förflutna, men vad som än hade tillverkats eller sålts eller lagrats så var det tydligen här det hade skett. Och lika tydligt var att det inte skedde längre. Det enda som fanns kvar var byggnaderna. Och inte länge till, tänkte Reacher. Om det inte snart rann till pengar till renovering skulle de rasa ihop.
Reacher steg ner från den söndervittrade trottoaren och fort satte mitt på gatan. Han tänkte att han skulle ge det två kvarter till. Tre, på sin höjd. Hade han inte hittat någonting bra då skulle han svänga av åt höger, mot floden. Han passerade ett ställe som sålde begagnade bildäck. Ett magasin där en välgörenhetsorgani sation förvarade donerade möbler. Sedan, när han korsade nästa gata, hörde han mullret av en elbas och dundret från ett trumset.
Ljudet kom från en byggnad mitt i kvarteret. Det såg inte sär skilt lovande ut. Inga fönster. Ingen skylt. Bara en tunn strimma av gult ljus som sipprade fram under en vanlig trädörr. Reacher gillade inte ställen som saknade reservutgångar så han var be nägen att promenera vidare, men när han kom i jämnhöjd med dörren öppnades den. Två män, kanske en bit under trettio, med ärmlösa T-shirts och en samling urblekta tatueringar raglade ut på trottoaren. Reacher flyttade sig för att undvika dem, men just då började en gitarr yla där inne. Reacher hejdade sig. Det var ett bra riff. Det växte och svällde och svävade, och just när det verkade vara färdigt och sluttonen dog ut tog en kvinnoröst över. Den var sorgsen, desperat, förtvivlad, som en direktförbindelse till en värld av djupast tänkbara sorg. Reacher kunde inte stå emot. Han klev över tröskeln.
Där inne luktade det öl och svett, och lokalen var mycket grun dare från ingången till baksidan än Reacher hade väntat sig. Den var också bredare, vilket i praktiken skapade två separata utrym men med en död zon i mitten. Högra sidan var för musikälskarna. Det var kanske ett trettiotal där denna natt, några som stod, några som dansade, några som gjorde lite av varje. Framför dem fanns scenen, mot den bortre väggen, som fyllde hela rummets ena kortsida. Den var låg, byggd av ölbackar med någon sorts trä skivor fastspikade ovanpå. På vardera sidan stod en blygsam högtalarstapel, och i taket satt ett par metallstänger där scenljuset var monterat. Längst fram i mitten stod sångerskan. Reacher tyckte att hon såg pytteliten ut. Max en och femtio och smal som en sticka. Hennes hår var friserat i en perfekt blond page som lyste så starkt att Reacher undrade om det var en peruk. Gitarristen stod till vänster om henne, närmast dörren. Han speglades av basisten på hennes högra sida. Båda hade vildlockigt hår och höga, vassa kindben och var så lika att de kunde ha varit tvillingar. Definitivt bröder. Det fanns en trummis också som satt och bultade fram rytmen, men längst bak på scenen låg skuggorna så täta att Reacher inte kunde se henne tydligt.
Den vänstra sidan var för dem som ville dricka. Där fanns sex runda bord, vart och ett med fyra stolar, och fyra höga pallar vid bardisken som stod vid väggen mittemot scenen. Den var utrustad med den sedvanliga uppsättningen ölkranar och drickakylar och spritflaskor med doseringsmunstycken. En spegel löpte bakom hela dess längd med en taggig, stjärnformad spricka halvvägs upp i mitten. Resultatet av att någon kastat en flaska, tänkte Reacher. Han tyckte det såg bra ut. Gav extra karaktär åt stället. Men det räckte inte för att väga upp ställets största skönhetsfläck. Taksektionen framför baren. Där hängde det massor av behåar. Kanske hundratals. De var i alla tänkbara stilar och färger och storlekar. Varifrån de kom ville Reacher inte veta. Han tyckte det kändes sjaskigt. Onödigt. Och störande, rent praktiskt. För att komma fram till baren måste den som var någorlunda lång antingen tränga sig igenom eller huka sig under dem. Reacher väntade tills bandet var klara med sin sista låt, sedan böjde han sig fram och snurrade tills han kom tillräckligt nära för att ta en av barstolarna. Han var ensam på den sidan rummet, och av bartenderns uttryckslösa min kunde han inte avgöra om denna situation var något som denne gillade eller inte.
”Kaffe”, sa Reacher när bartendern slutligen visade att han sett honom. ”Svart.”
”Har inte kaffe”, svarade bartendern.
”Okej. Ostburgare. Pommes. Ingen sallad. Ingen gurka. Och en cola.”
”Har inga ostburgare.”
”Vad har du för mat?”
”Har ingen mat.”
”Var har de det då, här omkring?”
Bartendern ryckte på axlarna. ”Bor inte här.”
Reacher tog sin cola och vände sig mot scenen. Han hoppades att ett annat band skulle börja rigga, men det syntes ingen aktivi tet. Halva publiken hade drivit genom lokalen och samlats kring borden. Resten hade redan börjat röra sig mot dörren. Eftersom det inte skulle bli mer musik och inte fanns något hopp om mat tänkte Reacher att han lika gärna kunde dricka upp och följa dem ut. Han fortsatte åt samma håll som han gått innan han lockats in, men när han kom fram till gränden i bortre änden av byggnaden hörde han ett skrapande ljud. Han vände sig om och var nära att krocka med gitarristen från bandet han just hade lyssnat på. Killen ryggade tillbaka med skräckslaget uppspärrade ögon och höll upp gitarrfodralet framför sig som en sköld. Sångerskan gick nästan in i honom bakifrån. Reacher höll upp händerna med handflatorna utåt. Han var medveten om den effekt hans utseende kunde ha. Han var en och nittiofem lång. Vägde närmare etthundrafemton kilo. Hans hår var rufsigt och ovårdat. Han var orakad. Det hade hänt att barn skrek och sprang iväg när de såg honom.
”Ursäkta.” Reacher försökte sig på ett lugnande leende. ”Det var inte meningen att skrämmas.”
Gitarristen lät gitarrfodralet sjunka men fortsatte inte gå. ”Jättebra spelat i kväll, förresten”, sa Reacher. ”När spelar ni igen?” ”Tack.” Gitarristen stod kvar där han var. ”Snart. Hoppas jag.” ”Här?”
”Aldrig i livet.”
”Varför då? Jobbig publik?”
”Nej. Jobbig ägare.”
”Vänta lite.” Sångerskan blängde upp på Reacher. ”Varför är du här? Jobbar du åt honom?”
”Jag jobbar inte åt någon”, sa Reacher. ”Men vad är det som är jobbigt med ägaren? Vad är problemet?”
Sångerskan tvekade, sedan höll hon upp ett finger, sedan ett till. ”Han vägrade betala vårt gage. Och han blåste oss. Han stal en gitarr.”
”En av mina”, sa gitarristen. ”Min bästa reservgitarr.” ”Gjorde han?” Reacher backade ett steg. ”Det låter inte som något bra sätt att sköta affärerna. Det kan knappast vara hela historien.”
”Vad skulle det vara mer, då?” Sångerskan tittade på gitarristen. ”Ingenting”, sa han. ”Vi körde vårt set. Råddade ut grejerna. Bad om våra pengar. Han vägrade betala.”
”Det låter väldigt konstigt.” Reacher var tyst en stund. ”På ett sådant här ställe är det musiken som drar. Inte inredningen, det är då säkert. För att kunna ha musik måste man ha band. Och om man inte betalar banden, hur får man dem då att spela? Jag tycker det låter som en självdestruktiv strategi. Ni måste ha gjort honom förbannad på något sätt.”
Gitarristen skakade på huvudet. ”Du greppar inte musik branschen.”
”Förklara den för mig.”
”Varför?”
”Varför? För att jag ber dig. Jag tycker om information. Lä rande är en dygd.”
Gitarristen stödde sitt instrumentfodral mot marken. ”Vad finns det att förklara? Sådant här händer jämt. Det finns inget vi kan göra åt det.”
”Banden har inte makten.” Sångerskan lade handen på gitar ristens axel. ”Det har spelställena.”
”Finns det någon som kan hjälpa er att få ordning på det här? Er manager? Er agent? Har inte musiker sådana?” Gitarristen skakade på huvudet. ”Framgångsrika musiker, kan ske. Inte vi.”
”Inte än”, sa sångerskan.
”Polisen, då?”
”Nej.” Sångerskans hand nuddade vid hennes jackficka. ”Ingen polis.”
”Vi kan inte dra in dem”, sa gitarristen. ”Om vi får rykte om att vara jobbiga är det ingen som bokar oss.”
”Vad är det för mening med att bli bokad om man inte får betalt?”
”Grejen är att vi får spela. Folk hör oss.” Sångerskan knackade sig på sidan av huvudet. ”Man kan inte bli upptäckt om ingen hör en.” ”Nej, det är klart.” Reacher funderade lite. ”Fast om jag ska vara ärlig tror jag ni måste fundera på vilket budskap ni sänder ut.” ”Vad då för budskap?” Gitarristen lutade ena axeln mot väggen. ”Vi får svälja det. Det är det enda vi kan göra.”
”Då kommer vi att slå igenom”, sa sångerskan. ”Till sist.” Reacher sa ingenting.
”Vad då? Tycker du vi gör fel?”
”Jag kanske lägger mig i för mycket.” Reacher tittade på dem i tur och ordning. ”Men jag tycker det låter som om ni talar om för klubbägarna att det är okej att blåsa er. Att ni går med på att inte få betalt.”
”Vad menar du?” sa sångerskan. ”Jag hatar att inte få betalt. Det suger.”
”Förklarade ni det för honom?”
”Ja, det är klart.” Gitarristen rätade på sig. ”Jag gjorde det. Jag insisterade på att han skulle betala. Det verkade som om han tänkte göra det, han sa att jag skulle följa med in på kontoret. Fast där väntade det en snubbe. Utkastaren. En gigantisk typ. De måste ha planerat alltihop i förväg, för han sa ingenting. Och väntade inte heller. Bara högg tag i min hand. Den vänstra.” Han höll upp vänsterhanden för att understryka det han sa. ”Han tog tag i den och tryckte ner den på skrivbordet där det låg en rund metallplatta, typ som en plåttallrik. Alldeles repig och bucklig. Hur som helst, han höll fast min hand där, och ägaren gick runt skrivbordet och drog ut översta lådan. Tog fram en hammare. Använde änden som är som en kofot för att breda ut mina fingrar, sedan sa han att jag fick välja. Antingen fick vi våra pengar och då skulle han slå sönder mina fingrar. En i taget. Eller så kunde jag gå därifrån oskadd, fast utan pengar.”
Reacher blev uppmärksam på en röst i sitt huvud, en som sa åt honom att bara gå därifrån. Att det här inte var hans problem. Men han hade hört hur den här killen kunde få en gitarr att yla. Han kom ihåg att han tittat på gitarristens fingrar när bandet stod på scen. De var raka motsatsen till Reachers egna. Snabba och känsliga, dansade över strängarna. Han såg för sig hur gorillan höll fast hans hand. Ägaren som höll i hammaren. Reacher stannade där han var.
”Om ni vill kan jag gå tillbaka in”, sa Reacher. ”Hjälpa ägaren att se det hela ur en annan synvinkel. Kanske få honom att tänka om när det gäller kvällens gage.”
”Skulle du kunna det?” Sångerskan såg inte övertygad ut. ”Folk har sagt att jag kan vara väldigt övertygande.” ”Du kan bli skadad.”
”Någon kan bli skadad. Men inte jag.”
”Han har en hammare.” Gitarristen trampade nervöst på stället. ”Jag tvivlar på att hammaren skulle komma in i bilden. Och även om den gjorde det skulle det inte innebära något problem. Så jag kanske skulle göra ett försök? Vad har ni att förlora?” ”Jag vet inte om jag…”, började gitarristen.
”Tack”, avbröt sångerskan honom. ”Vi uppskattar all hjälp vi kan få. Var försiktig, bara.”
”Det är jag alltid”, sa Reacher. ”Berätta om gitarren nu. Din bästa reservgitarr. Stal han den verkligen?”
”Den store snubben gjorde det”, sa gitarristen. ”Typ. Han följde med mig ner från kontoret och ryckte åt sig den. Sedan kastade han den nedför trappan och gav mig en jäkligt konstig blick, typ ’hämta den om du vågar’.”
”Du lät den ligga kvar där?”
Gitarristen tittade bort.
”Det är inget att skämmas för. Det var helt rätt sak att göra.” Reacher var tyst. ”Är den värd mycket?”
”Kanske tusen dollar?” Gitarristen ryckte på axlarna. ”Det är mycket pengar för mig.”
”Och ägaren. Han med hammaren. Vad heter han?”
”Lockhart. Derek Lockhart.”
”Hur mycket hade han lovat att betala er?”
”Tvåhundra dollar.”
”Okej. Och bortsett från Lockhart, killen som var hos honom på kontoret och bartendern, hur många andra jobbar där?” ”Ingen.”
”Jo”, sa sångerskan. ”En ung kille som plockar disk och så. Han sitter oftast på baksidan och röker gräs.”
”Någon annan?”
”Nej.”
”Har ni sett några vapen i lokalen?”
De tittade på varandra och skakade på huvudet.
”Okej. Var har Lockhart sitt kontor?”
”Andra våningen”, sa gitarristen. ”Trappan är efter toaletterna.”
När Reacher kom in igen satt en ensam gäst kvar med sin sista flaska öl. Bartendern föste en tunnhårig kvast över golvet mel lan borden och scenen. Någon annan syntes inte till, så Reacher gick förbi toaletterna och smög uppför trappan. En ensam dörr fanns vid den smala trappavsatsen. Den var stängd. Från andra sidan hörde Reacher en röst. Manlig, det var han säker på, men han kunde inte urskilja några ord. Rösten talade lågt. Rytmiskt. Som någon som räknar. Veckans intäkter, antagligen. Så de skulle antagligen låsas in. Reacher grep om dörrhandtaget. Tryckte ner det. Och stötte samtidigt axeln mot dörren. Den gav lätt efter, med träflisorna yrande genom luften.
”Ursäkta, mina herrar.” Han steg in i rummet och tryckte tillbaka dörren i den förstörda dörrkarmen. ”Jag visste inte att det var låst.”
Det var ett litet utrymme. Mer en skrubb än ett kontor. Två män var inklämda bakom skrivbordet, axel mot axel. En normal stor man som Reacher antog var Lockhart. Den andre var en slapp, fet jätte som måste vara utkastaren. Båda satt som fastfrusna på sina stolar. Och bordsskivan var täckt av högar med veckade, smutsiga sedlar.
”Vem fan är du?” Det tog Lockhart en stund att hitta sin röst. ”Jag heter Jack Reacher. Jag representerar bandet som spelade här i kväll. Jag är här för att prata om deras kontrakt.” ”De har inget kontrakt.”
”Nu har de det.” Reacher tog en böjträstol som var den enda återstående möbeln i rummet, kände efter så att den skulle hålla och satte sig.
”Dags för dig att gå”, sa Lockhart.
”Jag kom just.”
”Du kan inte vara här. Inte medan vi räknar.”
”Det där tänkte du inte igenom riktigt, eller hur?” Lockhart var tyst ett tag, försökte komma på vad som var haken här. ”Vad menar du?”
”Du sa att jag inte kan vara här. Och ändå är jag uppenbarligen det. Ett felaktigt resonemang från din sida.”
”Du kan gå.” Lockhart talade överdrivet tydligt. ”Eller så kan jag slänga ut dig.”
”Du kan slänga ut mig?” Reacher tillät sig ett leende. Lockhart knöt handen framför sig på skrivbordet. ”Jag kan se till att du blir utslängd.”
”Är du säker på det? Var har du alla dina killar?”
”Jag har alla killar jag behöver här bredvid mig.” Lockhart pekade på utkastaren.
”Han? Till att börja med är han bara en. Så du skulle ha sagt ’den ende kille jag behöver’. Men det stämmer inte heller, eller hur? För han skulle aldrig klara av det. Även om jag sov skulle han inte kunna kasta ut mig. Jag skulle ha kunnat dö av ålderskrämpor utan att han klarade det.”
Hela tiden under detta meningsutbyte iakttog Reacher den store snubbens ögon. Han såg dem snegla hastigt på Lockhart. Såg den nästan omärkliga nick som Lockhart svarade med. Den store snubben reste sig från sin stol. Reacher visste att det bara fanns en tänkbar plan som hade någon chans att lyckas. Snubben kunde slänga sig fram rakt över skrivbordet. Om han var tillräckligt snabb skulle han nå fram innan Reacher hunnit resa sig. Men även om Reacher redan stod upp skulle snubben fortfarande ha sitt främsta vapen. Sin tyngd. Han vägde säkert femtio kilo mer än Reacher. Tillsammans med den fart som han skulle ha kommit upp i när han dök framåt skulle alla dessa kilon omvandlas till en respektingivande rörelsemängd. Den skulle Reacher omöjligen kunna parera. Han skulle kastas baklänges ner på golvet. Fastklämd. Intryckt i hörnet utan att kunna använda vare sig händer eller fötter eller armbågar. Och utan att kunna andas. Sedan skulle snubben bara behöva vänta. Fysikens lagar skulle avsluta striden åt honom. Han kunde bara ligga där tills Reacher svimmade. Det skulle vara den lättaste seger snubben någonsin vunnit.
Snubben gjorde fel val. I stället för att dyka över bordet för sökte han komma runt det. Det var ett allvarligt misstag för någon med hans kroppsbyggnad. Reachers pikar hade fördunklat hans omdöme. Han var inte fokuserad på hur han skulle vinna. Han fantiserade om hur han dunkade skiten ur Reacher. Vilket gav Reacher tillfälle att plocka upp metallplattan från skrivbordet. Ta ett ordentligt grepp om den med ena kanten mot handflatan. Och driva den uppåt mot snubbens hals när den närmade sig, som en omvänd giljotinklinga som krossade struphuvudet och luftstrupen. Sedan tryckte Reacher till snubben rakt i ansiktet och han föll bakåt åt samma håll som han kom från och landade, hostande och harklande, i hörnet.
”I vanliga fall skulle jag inte ha gjort så där”, sa Reacher och satte sig på sin stol igen. ”Inte utan vidare. Jag skulle ha gett honom en chans att gå. Men sedan kom jag ihåg att det var han som tog grabbens gitarr, och då tänkte jag att det var andra regler som gällde.”
Lockhart fumlade efter sin telefon. ”Vi måste ringa efter am bulans. Fort.”
”Din vän kommer att klara sig”, sa Reacher. ”Eller kanske inte. Men under tiden, medan han handskas med sina andnings problem, så får vi återgå till bandets kontrakt. Hur mycket lovade du att betala dem?”
”Jag lovade ingenting.”
Reacher drog fingret längs plattans kant. ”Det tror jag att du gjorde.”
Lockhart slängde sig åt sidan, mot skrivbordslådan. Reacher följde rörelsen och kastade metallskivan så att den snurrade iväg som en frisbee. Den träffade Lockhart på näsryggen, krossade näsbenet och fick honom att åka tillbaka ner på stolen.
”Jag börjar tro att den här leksaken är farlig.” Reacher tog upp plåttallriken och släppte den på golvet. ”Ni borde inte leka med den mer. Då så. Kontraktet. Ge mig en siffra.”
”Tvåhundra dollar.”
”Tvåhundra dollar var den ursprungliga summan. Men sedan den avtalades har du uppvisat ett intresse för människofingrar. Säg mig, hur många finns det på en gitarrists vänsterhand, till exempel?”
”Fem.” Lockharts röst var dämpad på grund av hans problem med andningsvägarna.
”Tekniskt sett är det fyra. Och en tumme. Men jag kan gå med på ditt svar. Så tvåhundra dollar gånger fem är…?” ”Tusen.”
”Mycket bra. Det är vår nya summa. Vi tar kontanter.” ”Glöm det.”
”Det finns gott om kontanter här. Om det är för besvärligt för dig att räkna borde jag kanske ta alltihop?”
”Okej”, nästan pep Lockhart. Han valde två sedelbuntar och sköt dem över skrivbordet.
”Bra. Då kommer vi till förseningsavgiften. Det blir ytterligare femhundra.”
Lockhart blängde på honom men gav honom ännu en bunt. ”Då var vi nästan klara. Nu kommer vi till avgiften för ersätt ning av utrustning. Tusen dollar jämnt.”
”Vad i…”
”För grabbens gitarr. Din kompis slängde den nedför en trappa. Du kan kräva honom på pengarna om du vill, men aldrig att min klient lägger ut dem.”
Lockharts blick flackade fram och tillbaka över hans krympande hög med pengar. Reacher kunde nästan se hur hans hjärna arbetade när han beräknade hur mycket han hade kvar och ifall hans utsikter att få behålla något av det skulle förbättras om han samarbetade. ”Okej. Tusen dollar till. Och säg åt de där kidsen att om de någonsin kommer tillbaka bryter jag mer än fingrarna på dem. Och även om de inte kommer hit kommer de aldrig att spela i den här stan igen.”
Reacher skakade på huvudet. ”Det som gick så bra, och så var du tvungen att förstöra det. Du lät mig inte tala till punkt. Vi var klara med betalningen. Men vi hade inte kommit till övriga villkor. Det här är viktigt, så lyssna noga. Samtliga bandmedlem
mar som jag representerar har mig inlagd som snabbnummer. Om det händer någon av dem någonting så kommer jag tillbaka hit. Då bryter jag armarna på dig. Och benen. Och hänger upp dina underkläder i taket i baren. Medan du fortfarande har på dig dem. Är jag tillräckligt tydlig?”
Lockhart nickade.
”Bra. Då så, villkor två: andra band. Även om jag inte repre senterar dem så erbjuder jag ett paraplyavtal. Kostnadsfritt. Se det som mitt bidrag till konsten. Vad det innebär är att om jag hör att du blåser ett annat band så kommer jag tillbaka. Och tar alla dina pengar. Och hänger upp dina underkläder i baren på samma sätt som jag nämnde tidigare. Har jag uttryckt även det tillräckligt tydligt?”
Lockhart nickade.
”Utmärkt. Och om du undrade så kommer jag att utföra slump artade stickprov för att kontrollera att villkoren efterlevs. Då så. När spelar nästa band här?”
”I morgon.”
”Okej. Jag hoppas att de är lika bra som det som spelade i kväll. Men även om de inte är det så kom ihåg: de ska ha betalt.”
Publicerad i samarbete med Norstedts.
Aktuella länkar:
- Svenska Deckarfestivalen presenterar Andrew Child
- Svenska Deckarfestivalen recenserar Vaktposten
- Direkt till festivalbiljetterna
