Ett smakprov frånUlf Varg 2: En man med många talanger av Alexander McCall Smith, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2021. Alexander är en av världens mest populära deckarförfattare, främst känd för Damernas Detektivbyrå, men nu skriver han om Malmö-polisen Ulf Varg!
Första kapitlet från Ulf Varg 2: En man med många talanger av Alexander McCall Smith
Kapitel ett: Stora porer
Ulf Varg, inspektör vid Malmöpolisens Avdelning för känsliga brott, färdades i sin ljusgrå Saab genom ett småskaligt landskap. Han var på väg till hälsocentret Helheten för en temadag med psykoterapi, och redan själva bilresan tyckte han kändes terapeutisk. Södra Sverige bredde ut sig framför honom, med gårdar som ägts av samma familjer i generationer. Här och där dök lite vitt upp i grönskan när man skymtade husen som tillhörde dem som brukade jorden. Det var människor fast förankrade i myllan, med ett långt minne om det kom till oförrätter och avund, och vilkas metaforiska horisonter slutade där land mötte himmel, ibland till synes bara ett stenkast bort.
Det var människor som i stort sett inte hade rest någonstans och inte heller kände någon önskan att göra det.
Han tänkte på dessa människor och deras liv, som skilde sig så mycket från hans egen tillvaro i Malmö. Här behövde man inte göra sig någon större brådska. Ingen hade några analyser att ta del av eller rapporter att skriva. Det skulle inte vara något prat om input eller output och kommunikativa mål. De flesta arbetade åt sig själva och ingen annan, de visste vad deras grannar skulle säga, om vilket ämne det än var, eftersom de hade hört alltihop förut, gång på gång, och allting var lika välbekant som vädret. De visste också precis vem som gillade eller inte gillade vem. De visste vem man inte kunde lita på, vem som för flera år sedan hade gjort vad, och vilka konsekvenser det hade fått. Här skulle man inte få det så svårt som polis, tänkte Ulf, eftersom det inte fanns några hemligheter att tala om. Man skulle känna till brotten nästan innan någon hunnit begå dem. Men de borde knappast vara särskilt många på en plats där människor var laglydiga och välanpassade, där de framlevde sina skötsamma om än lite förutsägbara liv tills det var dags att läggas till sista vilan i familjegraven.
Ulf öppnade bilfönstret och tog ett djupt andetag: lantluften bar med sig en svag blomdoft – ärttörne, tänkte han, eller de blommande träden i fruktodlingen längs med vägen. Träd var inte hans starka sida, och Ulf kunde aldrig komma ihåg vilket fruktträd som var vilket, men han trodde att han nu befann sig i ett område med äppelodlingar – eller var det persikor? Vilket det än kunde vara blommade träden nu, lite senare än vanligt, hade han hört, eftersom våren hade dröjt i Sverige det året. Allting hade varit sent, faktiskt, även hans befordran. Ulf hade fått veta – inofficiellt – att han stod i tur för en högre tjänst inom Avdelningen för känsliga brott i Malmö, men det var för flera månader sedan och ingenting hade hänt sedan dess.
Det hade inte varit någon lyckad idé att lägga den väntade löneförhöjningen på en ny soffgrupp till vardagsrummet, särskilt inte en i mjukt italienskt skinn. Den hade varit svindyr, och när hans lön envetet förblev densamma såg han sig nödsakad att göra en överföring från sitt sparkonto till sitt vardagskonto för att täcka kostnaden. Ulf avskydde att behöva göra det, eftersom han hade föresatt sig att inte röra sitt sparkapital förrän han fyllde sextio, vilket var om exakt tjugo år. Ändå kändes tjugo år som en lång tid, och han undrade om han fortfarande skulle finnas bland de levande då.
Ulf var dock inte den som brukade fundera över sådana mer dystra aspekter av vår existens. Det gick inte att ta på sig hur mycket som helst i livet. Hans jobb var att skydda människor från personer som skulle kunna skada dem på något sätt – att bekämpa brott, även om det var inom ett ganska speciellt område av polisiär verksamhet. Han kunde inte göra allt, fastslog han, och bära all världens bekymmer på sina axlar. Vem kunde det? Inte så att han var en oengagerad eller ansvarslös medborgare, en av dessa som inte brydde sig om konsekvenserna av mängden plastpåsar överallt. Han var lika angelägen som någon annan om att göra ett så litet klimatavtryck som möjligt – med undantag för Saaben, förstås, som kördes på fossilt bränsle och inte på el. Men om man räknade bort Saaben kunde Ulf ändå hålla huvudet högt bland de miljömedvetna, inklusive hans kollega Erik, som hela tiden pratade om fiskbestånd i riskzonen medan han samtidigt gjorde sitt bästa varje helg för att dra upp sådan fisk. Erik gjorde stor affär av sin vana att släppa tillbaka all fisk han fångade, men Ulf påpekade att dessa fiskar var traumatiserade och förmodligen aldrig skulle bli sig själva igen. ”Det är en jättelik sak för en fisk att bli infångad”, sade han till Erik. ”Även om du släpper tillbaka den igen, kan den där fisken inte undgå att känna sig otrygg.”
Erik hade bara viftat bort invändningen, trots att Ulf kunde se att hans kommentar hade träffat rätt. Det fick honom att genast ångra sig, för det var så lätt att få någon som Erik att känna sig illa till mods. Kollegan hade det tillräckligt kämpigt ändå, tänkte Ulf, utan att behöva lyssna på kritik från sådana som jag. Ulf var en snäll person, och även om Eriks prat om sportfiske kunde bli tröttsamt i längden var han noga med att inte visa det. Han brukade lyssna tålmodigt, och lärde sig kanske till och med ett och annat – fast det, tänkte han, var nog inte särskilt troligt.
Medan han körde längs den stilla landsvägen upptogs Ulfs tankar dock inte så mycket av hållbar utveckling och mänsklighetens framtida utsikter som av något märkligt som dykt upp i samband med ett av hans senaste fall. Avdelningen för känsliga brott brukade vanligtvis inte hantera vardagsbrott, utan överlät dem till lokalpolisen. Då och då kunde dock en incident av det slaget få en politisk eller social innebörd, och hamnade därigenom på Ulfs avdelning. Så hade varit fallet när det gällde en misshandel, där en luthersk pastor en lördagsmorgon hade slagit näsan blodig på sitt offer inför ögonen på åtminstone femton vittnen. Det var ovanligt i sig, då lutherska prästmän inte kunde sägas vara överrepresenterade i kriminalstatistiken, men det som gjorde saken intressant för avdelningen var inte förövarens identitet, utan offrets. Näsan som angreppet riktats mot tillhörde ledaren för en grupp resanderomer.
”Tillhör de nationella minoriteterna i Sverige”, noterade Ulfs kollega Carl.
”Tattare”, sade Erik tankfullt, men blev genast rättad av deras kollega Anna, som himlade med ögonen åt det förlegade, nedsättande namnet. Anna, mer än de andra på avdelningen, var noga med de korrekta termerna. ”De är inte tatarer, Erik”, sade hon. ”De är resande, en kringresande minoritet.”
Ulf hade gripit in och avdramatiserat situationen. ”Erik pekar bara på andras okänslighet”, sade han. ”Och visar vad det är för slags attityd som leder till sådana här händelser.”
”Såvida han inte förtjänade det”, muttrade Erik.
Ulf ignorerade detta och tittade i stället på fotografierna i mappen om näsan ifråga. De hade tagits på sjukhusets akutmottagning, när blodet fortfarande droppade från den vänstra näsborren. I övrigt var det inget märkvärdigt med näsan, men Ulf lade märke till att porerna på båda sidor om näsvingarna var aningen förstorade.
”Det finns konstiga små hål här”, sade han, medan han reste sig från sin plats för att ge mappen till Anna, vars skrivbord – ett av fyra i rummet – stod närmast hans. ”Titta på den stackars mannens hy.”
Anna granskade fotografiet. ”Stora porer”, sade hon. ”Fet hy.” Carl tittade upp från rapporten han höll på med. ”Kan man göra något åt det?” frågade han. ”Ibland när jag tittar mig i spegeln – jag menar, när jag tar en närmare titt på min näsa – ser jag liksom små nålstick. Jag har undrat vad det är.”
Anna nickade. ”Det är samma sak – och helt normalt. Man kan se dem på ställen där hyn är naturligt fet. De fungerar som ett slags dränage.”
Carl verkade intresserad. Han kände på huden runt sin näsa. ”Och går det att göra något åt dem?”
Anna lämnade tillbaka mappen till Ulf. ”Tvätta ansiktet”, sade hon. ”Använd någon typ av ansiktsrengöring. Och för speciella tillfällen kan du lägga en iskub på dem. Det får huden att dra ihop sig, så att porerna ser mindre ut.”
”Åh”, sade Carl. ”Is?”
”Ja”, sade Anna. ”Men det viktigaste är att hålla huden ren. Jag antar att du inte använder makeup …”
Carl log. ”Inte än.”
Anna framhöll att en del män gjorde det. ”Man kan ha allting nuförtiden. Det finns en kille på kaféet tvärs över gatan – har du sett honom? Han använder rouge, rätt mycket, faktiskt. Han borde vara försiktig, porerna kan täppas igen om han inte tar bort allt ordentligt.”
”Varför använder han sådana grejer?” frågade Carl. ”Jag skulle inte vilja ha ett lager med kemikalier i ansiktet.”
”Därför att han vill se så bra ut han kan”, sade Anna. ”De flesta, vet du, är inte nöjda med sitt utseende. Det är lite sorgligt, antar jag, men så är det.”
”Mycket märkligt”, sade Ulf, som tänkte mer på fallet än på skönhetsprodukter.
Angreppet på mannen från resandefolket kunde ha lett till ett snabbt och okomplicerat åtal av förövaren, om det inte vore så att inget av de femton vittnena var berett att lämna en redogörelse. Fyra av dem sade att de hade sett åt ett annat håll vid den tidpunkten, fem sade att de hade råkat blunda när misshandeln skedde – en påstod sig till och med ha sovit och resten hävdade att de inte mindes någonting av incidenten och faktiskt tvivlade på att den överhuvudtaget hade ägt rum. Därmed återstod bara utsagorna från offret och den lutherska pastorn. Offrets bild av vad som hade hänt var klar: han hade varit upptagen med sina egna angelägenheter på ett av stadens torg när en främling i prästkläder hade kommit fram och gett honom ett slag i ansiktet. Det berodde bara på att han var resande, sade han. ”Vi är vana vid att bosatta i samhället behandlar oss på det sättet. De ogillar vår frihet.”
Pastorn å sin sida hävdade att en fullständigt främmande man plötsligt närmat sig honom med någon obegriplig harang och då blivit så uppeldad att han kolliderade med en lyktstolpe och slog i näsan. Pastorn hade blivit så bekymrad över olyckshändelsen att han erbjudit mannen sin näsduk för att torka bort blodet. Denna gest hade avvisats på det mest ovänliga sätt. Alla anklagelser om att han skulle ha angripit den här mannen var avskyvärda och uppenbart osanna. ”En del människor är inbitna lögnare”, sade han slutligen. ”Välsigne dem, men de har ingen skam i kroppen. Inte för att jag vill peka ut någon speciell grupp, som du förstår.”
Ulf föreslog offer och angripare att det bästa kanske vore om det hela löstes med en ömsesidig ursäkt. ”När det är omöjligt för oss att avgöra vad som faktiskt har hänt”, förklarade han, ”är det ibland bättre att gå vidare. Det finns olika uppfattningar om en konflikt – som i det här fallet – och om båda sidor kan tänka sig att sluta fred …”
Offrets kroppsspråk visade tydligt att förslaget inte föll i god jord. Mannen verkade öka i omfång, hans hals svällde med ett till synes farligt tryck och ögonen smalnade av ilska. ”Jaså, en romsk näsa är mindre värd än andras”, väste han. ”Är det vad du försöker säga?”
”Jag gör ingen bedömning av din näsa”, sade Ulf lugnt. ”Och alla näsor är likvärdiga vad oss beträffar, det kan jag försäkra.”
”Det säger du, ja”, fräste offret. ”Men när det kommer till kritan är det något helt annat, eller hur?” Han höjde rösten medan han stirrade på Ulf, och fortsatte: ”Min näsa är lika svensk som din.”
Ulf stirrade tillbaka. Aggression gjorde honom alltid irriterad, och den här mannen, tänkte han, var onödigt konfliktsökande. Samtidigt var han medveten om att han hade att göra med en person tillhörig en minoritet som så många såg ned på. Det måste förändra ens förhållningssätt. Han svarade i blidkande ton: ”Naturligtvis, något annat har jag inte påstått.”
”Men ni vill låta honom slippa undan, eller hur? För något slags berättigat angrepp? Är det så?”
Det stack till i Ulf. ”Vili …” Han tystnade, och insåg att han inte visste namnet på käranden. Det fanns i ärendets mapp, men den hade han inte till hands. Med tanke på att han blev anklagad för diskriminering var det en särskilt olycklig lapsus memoriae. Han mindes namnet på pastorn, men inte på den här mannen. ”Vili …”
”Se bara!” utbrast offret. ”Du bryr dig inte ens om att ta reda på mitt namn ordentligt.”
Ulf svalde. ”Ursäkta.” Han mindes nu, och undrade hur han kunde ha glömt det. Viligot Danior. ”Jag är ledsen, Viligot. Det är många problem som ska lösas. Jag får saker från alla möjliga håll, och ibland kan det vara svårt att överblicka alla detaljer. Men det jag vill säga är att jag inte kommer att släppa det här. Jag förstår hur du känner det och jag anser att pastorn ska stå till svars för sina handlingar.”
Viligot såg märkbart mer avslappnad ut. ”Bra, det vore mycket bra.”
”Så jag kommer att föreslå att vi åtalar honom. Det blir sedan upp till domaren att besluta vem man ska tro på. Ord kommer att stå mot ord, men vi får hoppas att rätten kan reda ut vem som talar sanning.”
”Jag, med andra ord”, sade Viligot snabbt.
”Om det är vad du säger”, sade Ulf, ”kommer jag att tro dig, ifall jag inte blir överbevisad om motsatsen. En blodig näsa uppstår ju inte av sig själv.”
”Särskilt inte när det saknas lyktstolpar på det där torget”, sade Viligot.
Ulf tänkte efter. Sedan log han. ”Jag tror att du just har övertygat mig”, sade han.
Rätten var även den övertygad, till försvarets förtret, vid framvisandet av ett foto av incidentens locus. Var, frågade man pastorn, fanns lyktstolpen i vilken Viligot skulle ha gått in i? Efter det var pastorns dom klar. Han blev bötfälld och fick en skarp varning. ”En kyrkans man har en särskild förpliktelse att leva och verka på ett redbart sätt”, sade domaren. ”Och ert brott mot denna regel är synnerligen anmärkningsvärd.”
Ulf tyckte att rättvisa hade skipats. Viligot hade blivit utsatt för ett oprovocerat angrepp för att han tillhörde en illa sedd grupp i samhället. Pastorer kunde kanske förväntas vara mer toleranta än människor i allmänhet, men förmodligen fanns det personer bland dem som bar på agg och fördomar. Ändå var det ett märkligt fall, och Ulf var inte helt säker på att han hade gått till botten med saken.
Den känslan kom lite senare – knappt en halvtimme efter förhandlingen. När han lämnade domstolen för att gå och dricka en cappuccino på en kaffebar i närheten, kom ett av de motsträviga vittnena, som inte hade sett någonting, fram till honom – en brevbärare som passerat förbi men tittat åt ett annat håll vid tidpunkten för bråket.
”Ulf Varg”, sade brevbäraren. ”Jag hoppas att du är nöjd nu.”
Ulf gav mannen en varnande blick. ”Och vad ska nu det betyda?”
Brevbäraren lät sig inte påverkas. ”Mannen där borta”, sade han och gjorde ett föraktfullt kast med huvudet i riktning mot domstolsbyggnaden. ”Den där Danior …” Orden spottades ut. ”Vet du något om honom? Vet du vad han gör?”
Ulf ryckte på axlarna. ”Jag vet att han är resande, om det är det du menar. Men de har precis samma rättigheter som du och jag … Hur var namnet?”
”Johansson.”
”Nå, Johansson, lagen diskriminerar ingen.”
Johansson log. ”Åh, det vet jag, Ulf. Det behöver du inte tala om för mig. Men vet du vad Viligot Danior höll på med? Vet du varför pastorn gjorde som han gjorde?”
Ulf stirrade på brevbäraren och tänkte på vittnenas motvillighet – femton personer som måste ha sett någonting. Femton! ”Jag trodde att du inte såg någonting.”
”Vad jag såg eller inte såg har ingenting med saken att göra”, replikerade brevbäraren. ”Jag talar om det som Danior hade för sig. Han och hans söner. De är tre stycken. Riktiga typer, alla tre. Tatueringar överallt.”
Ulf stod tyst och väntade på fortsättningen.
”De stjäl däck”, sade brevbäraren. ”Vi är en liten stad där ute, Ulf, och vi har alla fått däck stulna från våra bilar. De kom till vårt område, och snart kunde vi märka att våra däck började försvinna. De tar dem bara – och hjulen också, ibland.”
”Så Danior gör det, säger du?” Brevbäraren nickade.
Ulf rynkade pannan. ”Och lokalpolisen? Vad säger de om det här?”
Brevbäraren började skratta. ”De har blivit tillsagda att inte sätta åt dem. Det har någonting att göra med att det är en känslig fråga för samhället. Polisen tittar åt andra hållet.”
Som du, tänkte Ulf. Och ändå …
”Så Danior och hans söner stal pastorns hjul. Han har en Volvo – en fin bil. Men två av hans hjul plockades av, liksom ett av de andra däcken och reservdäcket.”
Ulf suckade. ”Och hur visste han att det var Danior?” ”Därför att han såg en av sönerna göra det. Han sprang efter honom, men killen hoppade in i en bil och försvann. Så nästa gång pastorn träffade på Danior inne i stan blev det för mycket, så han klippte till honom.” Brevbäraren gjorde en paus. ”Det kan hända vem som helst. Till och med dig, faktiskt – om du ursäktar.”
Ulf stod tyst. Han försökte föreställa sig hur det skulle kännas om någon stal däcken till hans Saab. Men trots allt var hela poängen med ett rättssystem att förhindra att människor agerade på egen hand och angrep dem som hade gjort dem orätt. Det var hela poängen. Och ändå …
Han suckade igen och kände hur en plötslig trötthet kom över honom, som om hela samhällsbygget och dess grundläggande principer tyngde ned honom. ”Det var tråkigt att höra”, sade han. ”Men vi kan inte låta folk misshandla andra för någonting de har gjort. Det kan vi helt enkelt inte.”
Brevbäraren tittade ned i marken. ”Ibland undrar jag vad som har hänt med det här landet”, sade han.
Ulf såg på honom. ”Jag förstår vad det är du vill säga.” ”Gör du?”
Ulf nickade. ”Det är inte så enkelt som du tror, Johansson, inte på långa vägar.”
Och sedan hade det blivit ännu mer komplicerat. Tre dagar tidigare hade Ulf kommit hem en kväll och hittat en lapp från sin granne, Agnes Högfors. Det hade kommit ett stort paket till honom, sade hon, och hon hade tagit hand om det. Han kunde ta det med sig när han kom för att hämta Marten. Marten var Ulfs hund, som Agnes tog hand om på dagarna. Hon var mycket förtjust i Marten, och han var lika förtjust tillbaka.
Paketet var slarvigt inslaget i enkelt, brunt papper. Ulf tog det med sig tillbaka till lägenheten, där han upptäckte att det innehöll en kylargrill i silver till en Saab, just till den årsmodell han hade letat efter. Hans egen grill hade fått en skada och behövde ersättas, och här hade han precis rätt reservdel.
Paketet innehöll även ett meddelande. Ulf Varg, stod det. Tack för att du försvarade mig. Du är en hederlig man, Ulf, och jag tänkte att du kanske skulle gilla den här. Jag såg att din bil behövde den. Stort tack, Viligot.
Det fanns regler för sådana saker, och Ulf visste att han omedelbart måste lämna tillbaka gåvan. Så nästa dag körde han ut till den plats där han först hade talat med Viligot: en husvagnsparkering utanför den stad där misshandeln ägt rum. Men varken Viligot, hans söner eller någon annan syntes till.
”De har gett sig av, tack och lov”, sade en kvinna i stan när Ulf hörde sig för. ”Vi tycker att det är skönt att bli av med dem.” Sedan tillade hon: ”De har tagit de flesta av våra däck – och en del andra saker från våra bilar.”
Ulf kände hur han rodnade. Saabgrillen var stulen – och nu låg den i baksätet i hans bil, fullt synlig för vem som helst som gick förbi och kastade en blick in genom bilfönstret. Han tackade kvinnan och körde tillbaka till Malmö. När han parkerat bilen tog han grillen från baksätet och bar upp den till lägenheten. Han såg inte till någon, men det kändes som om han var iakttagen från mer än ett fönster. Han sneglade uppåt och skymtade en rörelse hos en av grannarna. Nu fanns det minst ett vittne till att han hanterade stöldgods.
Ulf visste vad som gällde. Regelverket för hur poliser skulle förhålla sig till gåvor angav tydligt att gåvor från personer med vilka man hade haft en yrkesmässig relation skulle återlämnas till gåvogivaren. Under särskilda omständigheter – om gåvan kom från en tacksam samhällsmedborgare som kunde ta illa upp om den lämnades tillbaka – kunde den behållas, men bara med tillstånd från regionpolischefens kansli. När en gåva misstänktes vara stulen skulle den lämnas till ett högre befäl, tillsammans med en rapport som redogjorde för slutsatsen att det rörde sig om stöldgods. Detta måste ske inom tjugofyra timmar från det att gåvan mottagits.
Ulf hade haft för avsikt att göra det, men sedan kom annat emellan och det hela föll tillfälligt ur minnet. Nu hade det gått tre dagar och det var för sent att göra något, såvida han inte uppgav fel tidpunkt för gåvans mottagande i rapporten. Och en medveten lögn var inget alternativ, minst av allt på en officiell handling.
Publicerat i samarbete med förlaget Mondial.
Aktuella länkar:
- Svenska Deckarfestivalen presenterar Alexander McCall Smith
- Svenska Deckarfestivalen recenserar En man med många talanger
- Svenska Deckarfestivalen recenserar Avdelningen för känsliga brott
- Svenska Deckarfestivalen presenterar Mma Ramotswe
- Författarens hemsida
- Direkt till festivalbiljetterna
