Smakprov: Äppelmannen av Anne Mette Hancock

Ett smakprov från Äppelmannen av Anne Mette Hancock, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2021. En förhållandevis ny dansk bestsäljande författare, men hon kommer inte att vara okänd efter att du mött henne på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall om några veckor.


Första kapitlet från Äppelmannen av Anne Mette Hancock

MANNEN RÖRDE SIG snabbt och smidigt längs de kala träden och buskarna. Februarivinden tycktes blåsa från alla håll och kändes som tusentals små nålstick mot hans kinder. Han drog i snörena på sin hoodie så att huvan stramade runt hans ansikte och såg sig sedan omkring.
Det var inga motionärer eller hundrastare på Kastellet i dag. Temperaturen hade legat och guppat taktfast kring nollstrecket i flera dagars tid och de kraftiga vindarna fick det att kännas som århundradets strängaste isvinter. Köpenhamn verkade avfolkat i kylan. Som en spökstad.
Mannen stannade och lyssnade.
Ingenting …
Inga sirener som störde stadens behärskade brus. Inget blåljus som blinkade i halvmörkret.
Han ställde sig högst upp på vallen och blickade ut över hamninloppet framför Mærsks högkvarter och parkeringen utanför Toldboden. Han rynkade ögonbrynen när han såg att parkeringen var tom, och tittade på klockan.
Var fan håller de hus?
Mannen fiskade upp en cigarett ur paketet i innerfickan och satte sig på huk bredvid en av kanonerna. Sedan gjorde han ett försök att få fyr på tändaren, men händerna var gulaktiga av köld och såg ut som döda klumpar längst ut på armarna. Han sträckte och böjde fingrarna om vartannat för att försöka få fart på blodcirkulationen, och fick då syn på blodet. En intorkad liten halvmåne av lilasvart massa under pekfingernageln.
Halvhjärtat försökte han peta ut den koagulerade massan, men efter ett ögonblick gav han upp och lyckades i stället få fart på tändaren. Så snart han fick glöd klämde han fast cigaretten 8 mellan läpparna och började vanka av och an längs vallen, otåligt spejande mot parkeringen.
Kom nu, för helvete!
Han gillade inte tystnaden. Att vänta gjorde honom rastlös och fick det att krypa av oro i mellangärdet. Då höll han sig hellre sysselsatt, i ständig rörelse. Tystnad betydde tid för tankar, och då kom alltid samma bild tillbaka: en rök så tjock att han måste famla sig fram bland de sargade, döda kropparna. Blodet, som rann från hans ögon, ner längs kinderna – och tystnaden. Den förlamande tystnaden som följde efter braket, och ögonblicket då de som kunde, kravlade sig ut från det dammande mörkret för att skockas utanför den raserade byggnaden.
Förstenade. Chockade.
Om han bara kunde göra sig av med de där bilderna. Släppa taget om dem, som ett knippe heliumballonger, och stå och titta efter dem när de dansade upp mot himlen, ända tills de var utom synhåll.
Mannen kastade en blick mot Toldboden igen och såg den silvergrå Audin rulla in längs byggnaden och stanna. Motorn hölls i gång, avgaserna var varma och ångande i kylan. En blinkning med helljuset signalerade att kusten var klar.
Äntligen!
Han började gå mot bilen, men halvvägs nedför vallen fick han syn på något som fick honom att sakta in. Han knep ihop ögonen och spanade mot bron som löpte över Kastellets vallgrav.
Han stannade.
Mitt på bron, delvis kamouflerad av mörkret, stod en gestalt. En kapuschongklädd skepnad med orange ryggsäck.
Det var gestaltens underligt framåtlutade ställning som först hade väckt hans uppmärksamhet. Men det var barnet som personen höll i som fick honom att stanna helt.
En pojke, kanske i åtta-, nioårsåldern, hängde slappt över brokanten, samtidigt som personen med ryggsäcken höll fast i axeltyget på pojkens dunjacka. Personen talade med pojken, men vinden fångade upp och slog hål på orden, så det gick inte att höra vad personen sa.
Han kastade en blick mot bilen igen och möttes av en insisterande blinkning med helljuset. Han var tvungen att dra, men …
Han vände sig mot bron igen.
Gestalten släppte taget om pojken.


Publicerat i samarbete med Louise Bäckelin Förlag (LB).

Aktuella länkar: