Ett smakprov från Okänt besök av Hans Söderlund, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2021. Den väl mottagna debutromanen fick omgivningen att höja på ögonbrynen och denna science fiction-thriller är ett av de ovanligare inslagen på årets deckarfestival.
Första kapitlet från Okänt besök av Hans Söderlund
1. Ljus och mörker i vinternatten
Kniven trängde sig förbi senor och brosk och fann sitt mål. Han kände hur djurets spända muskler allteftersom dränerades på sin kraft samtidigt som pulsen blev allt svagare. Ännu ett liv var släckt. Strax därpå drog Pekka sakta ur kniven som hölls i ett fast grepp även om hans händer var slippriga och klibbiga av mörkrött varmt blod. Det var den tredje skadade renen han varit tvungen att nödslakta till följd av järvens härjningar. Han torkade av händerna på en trasa som han hade nedstoppad i overallen. Den hade skiftat färg från vit till mörkröd under den sena kvällen.
Pekka mindes när han i de tidiga tonåren hade gjort det för första gången. Pappa hade vänligt men bestämt fällt ner hans fingrar runt knivens handtag, lagt sin hand över hans och fört hans hand för att göra de rörelser som krävdes för att genomföra slakten. Han hade hulkande gråtit en halvtimme innan han samlat sig. Det hade inte blivit någon gråt sedan dess. Numera var slakten ett naturligt inslag i livet. Allt har en början och ett slut.
Det började närma sig midnatt på fjället. Han pulsade några steg genom snön till den orange skotern som hade en snösläde kopplad till sig. I pannlampans sken hoppade han enkelt upp på skotern. Han fick då och då höra att andra var imponerade över att han trots sin ålder var så smidig. Men smicker var inget som han tog någon notis om. Han visste att allt kunde förändras i en trollslag. Det var bara en fråga om tid.
Han svängde vant runt skotern så att släpet stannade upp vid den varma kroppen som låg omgiven av mörkröd snö. Efter att ha lagt en snara om benen drog han upp renen på den del av släden som fortfarande hade ledig plats. En bit nedanför på kalfjällets sluttning kunde han förnimma att renhjorden hade börjat röra sig från honom, men han tänkte för ögonblicket inte närmare på det utan fortsatte att säkra slädens last.
Han var nästan färdig när han upptäckte att det började bli ljusare. Även om han sett norrsken tusentals gånger tidigare kunde han inte låta bli att titta upp mot himlavalvet. Det han såg förbryllade honom. Ljuset kom från en lysande punkt på himlen.
Han avbröt arbetet, satte sig tillrätta och fortsatte att studera himlafenomenet. Det såg ut att bli större. Han sänkte blicken och konstaterade att snölandskapet blivit klätt i ett spöklikt skimmer. Men hans blick vände strax åter mot himlen. Det var en hypnotisk känsla att se det växande intensiva ljuset. Han slogs av tanken att han borde känna sig rädd, men det gjorde han inte. Istället var det overkligt, som att han såg en film utspela sig. Det blev ännu större. Troligen var det något som närmade sig. Kunde det vara en komet?
När ljuset började bli större än en fullmåne, var han tvungen att titta åt sidan. Det var som att se in i en strålkastare. Ljuset verkade passera honom strax västerut. Han märkte att ljuset började bli svagare så han såg upp igen. Det var konstigt att händelseförloppet var helt ljudlöst. Strax falnade ljuset och några ögonblick senare var det ersatt av ett kompakt mörker.
Sakta sänkte han blicken mot skotern igen. Han såg inget förutom ett svagt pulserande ljus som verkade återspegla hans puls, samtidigt kände han en begynnande huvudvärk. Hade han råkat slå av pannlampan i hastigheten? Den verkade vara död, så han började treva sig fram mot en förvaringsbox han hade längst fram på släpet. Efter lite grävande kände han konturerna av reservpannlampan.
”Nähä!” sa han missmodigt när inget hände när han försökte få igång den. Det var inget annat att göra än att starta Ockelbon. Efter att ha pulsat runt skotern kom han till sidan där starthandtaget fanns. Han greppade det och ryckte till. Motorn spann igång.
Rädslan träffade honom som en käftsmäll. Det var becksvart i alla fall. Hade han blivit blind? Han visste att lyset var på när han slog av motorn senast. Trots det trevade han efter ljusreglaget tills han fann det. Upprepade gånger slog han av och på i en förhoppning om att det skulle skingra det mörker som omgav honom.
Pulsen dunkade i tinningarna. Han sjönk ihop på sätet. Det måste ha varit det intensiva ljuset om förblindat honom. Tankarna snurrande runt i huvudet. Det var viktigt att han tog det lugnt. Kanske var det bara tillfälligt? Han bestämde sig för att vänta och blunda, i hopp om att synen skulle komma tillbaka.
Han lyssnade i stillhet på Ockelbons spinnande motor. Den hade alltid haft en lugnande effekt på honom. Han räknade sekunderna tyst för sig själv. När han trodde det gått fem minuter tog han ett djupt andetag. Försiktigt öppnade han ögonen igen.
”Nej!” väste Pekka och slog av motorn.
Han satte händerna för ansiktet och funderade på vad han skulle ta sig till. Ann-Inger därhemma skulle säkert skicka någon för att söka efter honom i morgon. Han måste vänta. Det skulle nog ordna sig.
Han blundade och tänkte tillbaka på barndomen och på dagen då han fick Ockelbon av sin pappa. Pekka saknade honom. Den hade varit så fin och det hade då inte gått att få en bättre skoter för sysslorna i fjällandskapet. Pappa hade gjort sig för och slagit in den i ett stort ljusblått paket. Han mindes som igår hur han rivit upp det och upptäckt det mekaniska underverket. På kvällen hade de gjort den första provturen. Den hade gått perfekt och den gick lika bra idag. Det hade han sett till.
Tiden gick långsamt. Sekunderna verkade släpa sig fram. Han huttrade. Det kändes som om det började bli kallare och vinden tilltog. Han insåg att han behövde röra på sig för att hålla värmen uppe, annars skulle han bli allt mer nerkyld. Strax hade han klivit ner och börjat pulsa runt skotern med dess släp samtidigt som han då och då kände efter med höger hand så att han inte förirrat sig bort från den. Ett varv, två varv, tre varv. Han gick tills han tappade räkningen i mörkret.
Det var tungt att pulsa runt och han kände att han behövde vila. Han satte sig flåsande på skotern och kände att underkläderna blivit klibbiga av svett. Kanske han gick för länge. Han fick inte somna, då skulle han aldrig vakna igen. En stund senare frös han, men värre än tidigare. Kylan letade sig in under hans kläder och gjorde honom allt stelare.
Han behövde göra något. Kanske han kunde ta sig till Perssons i mörkret? Det var närmast dit. Där fanns svag mobiltäckning. Han hade ju kört sträckan tusentals gånger tidigare. Han skulle kunna klara det, även om han var blind.
Han fann starthandtaget och drog igång skotern igen. Ljudet från motorns tomgång utstrålade trygghet, men han visste att den kunde vara falsk.
Han bestämde sig för att pröva, vred försiktigt på gasen och svängde runt så att han kände att han var på väg utför fjällsluttningen. Först skulle han ta sig ner till dalgången för att sedan följa den i sydostlig riktning. Det fanns några tecken i landskapet som han skulle känna av för att kontrollera att han inte åkt vilse.
Sakta, sakta fortsatte färden utför. En stund senare stannade han upp och slog av motorn. Han behövde lyssna efter bäcken. Det var tyst, så det var nog en bit till innan han skulle vara där. Stelfrusen drog han igång motorn igen. Han visste att passagen över den lilla bron var ett av de vanskligaste momenten under färden. Ett tag därefter stannade han ånyo upp. Fortfarande hörde han inget porlande. Han borde vara där snart. Resan fortsatte tills allt förändrades.
Några ögonblick senare kände han en intensiv smärta i höger axel och ben för att omedelbart därpå känna kyla. Stark kyla. Han hade kört ner i bäcken! Instinktivt försökte han komma från vattnet som sköljde över hans huvud och täckte halva hans kropp.
Han satt fast. Med adrenalinet pumpande tog han spjärn för att rubba den tunga skotern som hade fjättrat hans högra ben. Han tänkte inte, han bara tog i för allt vad han var värd. Benet gled loss och han kunde krypa upp ur bäckfåran. Han lade sig på rygg och hyperventilerande. Hjärtats bultande framkallade en pulserande smärta i hans högra axel och ben.
Skulle han dö här? Han var så trött, så trött.
