Recension: Vaktposten av Lee och Andrew Child

En av världens största thrillerserier de senaste åren är Jack Reacher-böckerna av Lee Child. I år kommer två böcker på svenska och vi är också just nu vittnen till att lillebror Andrew Child tar över skrivandet. Recensionen skrevs inför Andrew Childs medverkan på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 10-13 november 2021.

Vaktposten är den tjugofemte boken i den extremt framgångsrika serien om Jack Reacher som sålts i mer än 90 miljoner exemplar över hela världen. Serien startades av Lee Child (egentligen James Grant) 1997 och just nu pågår en överväxling inom familjen; lillebror Andrew ska ta över serien och den senaste boken har de skrivit tillsammans.

Vagabonden och actionhjälten Reacher hamnar av en slump i en liten stad utanför Nashville, Tennessee. Tanken är att ta en kopp kaffe och fortsätta, men så blir det inte. På gatan ser han några som uppenbart riggar för en kidnappning, reagerar instinktivt, slår ut kidnapparna, räddar Rusty Rutherford, och det hela växer ut till en högdramatisk berättelse om cyberattacker, korruption och utpressning av hela städer. Underhållning på hög nivå. Jag har absolut inte läst alla delar av serien, bara några, men ville läsa den nya eftersom Andrew kommer att medverka hos oss på Svenska Deckarfestivalen i november.

Det finns ofta en hel del förakt för den här typen av böcker hos många som skriver om litteratur. De kanske inser att en författare måste sälja en del för att överleva, men säljer de för mycket måste det vara kommersiellt skräp. Det är så hycklande; vore det enkelt att sälja 90 miljoner böcker skulle väldigt många ägna sig åt det, det är svårt, det kräver en enorm skicklighet och den skickligheten är värd stor respekt. Reacher-serien är naturligtvis inte ”stor litteratur” i den meningen att det är texter som drabbar läsaren, ger nya insikter som är livspåverkande, men det har heller aldrig varit avsikten; det här är underhållning på hög nivå, varken mer eller mindre, och liksom andra former av underhållning på hög nivå är den värd beundran. Jag menar inte att allt som säljer mycket är bra, så mycket kan vi inte lita på marknadsekonomin; pornografi, energidrycker och mycket annat är och förblir förkastligt. Jag menar inte heller att litteratur ska värderas av försäljningssiffror, jag älskar verkligen att drabbas av stor litteratur även om försäljningssiffrorna är måttliga, jag menar bara att litteraturfältet är stort och att skicklighet och kvalitet ska värderas respektfullt, var vi än befinner oss på detta fält.

Jack Reacher är en ”superhjälte” av liknande slag som James Bond och Jason Bourne. Likheterna handlar om att de har förmågor som ligger långt utanför realismens gränser. Hur övermannade de än är klarar de sig alltid. Bland andra likheter finns enorma volymer av våld, men det är ett våld som dels är viktigt för berättelsen, dels så orealistiskt att det egentligen aldrig blir obehagligt. Men det finns också en del skillnader. Reacher extremt low-tech och dessutom ännu mer av en ensam vagabond, som nästan helt utan packning kuskar runt i USA för att hamna i olika problem som han löser på sitt alldeles egna sätt.

När den här berättelsen börjar finns Reacher i Nashville, Tennessee, och letar efter en bar med någon bra livemusik. Det hittar han också, de är bra, men när han pratar med bandet efteråt berättar de att barägaren lurat dem på ersättning. Det borde han inte ha gjort! För att komma vidare får han lift med en ung försäkringstjänsteman som ska till en liten stad han aldrig hört talas om. Det är hans första större uppdrag på egen hand och han är nervös. Stadens alla IT-system är utslagna och de behöver ekonomisk hjälp från sin försäkring.

Vi får också träffa Rusty Rutherford som var ansvarig IT-tekniker i denna lilla stad, men för en vecka sedan fick han sparken. Han har utsetts till syndabock och smädas våldsamt i alla kanaler. En vänlig och hederlig man som nu hatas av alla i staden. Efter det ovan nämnda kidnappningsförsöket lär sig Reacher mer om vad som pågår. I bakgrunden finns ett större syndikat som med hjälp av cyberattacker mot städer och större företag blockerar verksamheten för att sedan kräva stora pengar för att öppna systemen igen. Det blir både spännande och våldsamt på vägen mot en dramatisk upplösning, innan Reacher kan stoppa tandborsten i fickan för att dra vidare till någon annan plats.

Det är väldigt välskrivet och skicklig översatt av Jan Risheden, bland mycket annat också bärare av den goda svenskan i Cara Hunters böcker.

Jag älskar litteraturens klassiker och även stor samtidslitteratur. Men jag älskar också karaktärer som James Bond, John McClane och Jason Bourne. Vet inte hur många gånger jag sett de filmerna. Det finns ingen motsättning i detta, man kan älska olika saker. Jag är mycket mer en bok- än filmmänniska, men just för denna sorts underhållande actionhjältesagor passar filmformatet bättre för mig. Det hindrar inte att jag hade några riktigt underhållande timmars läsning med Vaktposten.

Bokfakta:

  • Titel: Vaktposten
  • Författare: Lee och Andrew Child
  • Utgivningsdag: 2021-04-28
  • Förlag: Norstedts
  • Antal sidor: 340

Länkar: