Barndomsvännerna som blev deckarförfattare. Debutromanen Det sista livet har fått fantastiska recensioner och utsågs till årets debut av Crimetime . Inför att duon kommer till Svenska Deckarfestivalen 2021 med uppföljarboken Den andra systern kan du läsa ett smakprov från fjolårets debut, som vi bjuder på i samarbete med Norstedts.
Det sista livet av Mohlin & Nyström
Kapitel 1
Baltimore, 2019
Han låg i sängen och tittade upp i det vita taket. Missfärgningen i gipsplattan blev gradvis skarpare i konturen. Fläcken såg ut som ett spöke eller kanske en ballong. Något ett barn hade kunnat rita.
John förstod att han vistades i gränslandet mellan vakenhet och sömn, men hur länge han vacklat mellan de båda världarna hade han ingen aning om. Han prövade att vrida på huvudet för att se var han befann sig. Sekunden senare kom smärtvågen. Den hade sitt epicent rum i bakhuvudet och rullade vidare ut i kroppen. Han blundade hårt och försökte hitta någonstans inuti sig själv där han kunde ta skydd. Någon sådan plats fanns inte.
Han väntade tills den värsta smärtan klingat av och bestämde sig för att ta in rummet med andra sinnen än ögonen. Det luktade rengö ringsmedel, men utan den sortens syntetiska doft som sådana produk ter brukade innehålla. Ingen citrus eller blomsteräng, bara en klinisk lukt av renhet.
Han uppfattade ett pipande på sin vänstra sida. Ljudet upprepades med några sekunders intervall och måste komma från en teknisk ap paratur i höjd med huvudet.
Långsamt knöt han ena handen om sängens stålram och lät den glida längs konstruktionen tills den krockade med något som ver kade vara en sladd. Han tog tag i kabeln och lyfte tillräckligt högt för att kunna se den. I änden satt en plastcylinder med en röd knapp. Han tryckte på den och väntade på att något skulle hända. Det dröjde inte länge förrän dörren öppnades och han hörde ljudet av steg som när made sig. En kvinna i vit rock och med håret uppsatt i en knut i nack en lutade sig över sängen.
”Är du vaken, John? Hör du mig?”
Han nickade försiktigt och fick ett leende tillbaka.
”Du befinner dig på Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore”, sa hon. ”Du har opererats här för skottskador i bröstet.”
I samma stund som han hörde sköterskans ord blev han medveten om värken efter ingreppet. Den var annorlunda till sin karaktär. Inte lika explosiv som den i nacken, utan mer molande. Som ett andra la ger av smärta.
Kvinnan fortsatte att uppdatera honom om hälsotillståndet. Han hade förlorat mycket blod och varit medvetslös när han kommit in på akuten för ett dygn sedan. Därefter hade han opererats och läkarna lyckats stoppa de inre blödningarna. Kulorna, två till antalet, hade missat vitala organ och passerat genom kroppen.
”Vatten”, sa han och överraskades av hur tunn rösten lät. Sköterskan tog en mugg med sugrör från bordet och sträckte fram den mot honom. John var ivrig och sög in mer vatten än han kunde svälja. Han hostade till och den vitklädda kvinnan fick torka kinden med en servett.
”Det är svårt att dricka när man ligger helt plant. Ska jag vinkla sängen?”
Han nickade.
Sköterskan tryckte på en knapp på väggen och huvudänden restes uppåt. Äntligen fick han en överblick över rummet. Bredvid sängen på den vänstra sidan såg han en ställning på hjul med intravenösa läkemedel. John räknade till tre genomskinliga slangar som försåg hans kropp med kemikalier via infarter i armvecket. Pipandet som han hört kom från ett instrument som övervakade andning och syresättning.
Gardinerna framför de två fönstren var tunna och släppte igenom mer sol än han önskade. Dörren till korridoren hade också en glas ruta. Den var infälld upptill och tillräckligt stor för att han skulle se polismannen som höll vakt utanför.
John vred sakta huvudet åt andra hållet och upptäckte en säng till. Tydligen var han inte den enda patienten här inne. När han såg ansik tet exploderade smärtan i bakhuvudet igen.
Där – bara några meter bort – låg mannen som tjugofyra timmar tidigare hade tryckt en pistol i nacken på honom.
Karlstad, 2009
Telefonsvararen igen. Heimer visste att hon såg att han ringde även om klockan närmade sig midnatt. Mobilen var fastsydd i han den på henne och plingade dygnet runt. När en kontinent stängde, öppnade en annan – och hon fanns alltid tillgänglig när trupperna behövde sin befälhavare.
Men när han, hennes man, ville få tag i henne valde hon att inte svara. Eller screenade sina samtal som det hette på modern svenska. Ibland fick han lust att låna mobilen från någon i ledningsgruppen och ringa Sissela från den istället. Bara för att se om hon svarade.
Heimer tittade genom det stora panoramafönstret och överraska des av hur mörkt vattnet var där ute. Snart skulle Emelie åka tillbaka till Stockholm och sommaren officiellt vara över. Han tänkte på att han knappt känt igen sin dotter när han hämtat henne på stationen veckan före midsommar. Förvandlingen till prydlig Handelsstudent hade gått så fort att han nästan glömt bort hur hon såg ut numera.
Sissela var förstås överlycklig när Emelie började utbildningen förra hösten. Det gamla glömt och arvtagerskan till familjeföretaget på plats i den finaste av skolbänkar. Själv hade han inte varit lika övertygad. Under sommaren ansträngde han sig verkligen för att reparera relationen och vinna tillbaka Emelies förtroende efter det som hänt. Men hon hade vägrat att släppa in honom.
Han ringde Sissela på nytt. Varför i helvete svarade hon inte? Om han ringde tre gånger på en timme borde hon väl fatta att det var viktigt?
Heimer satte sig vid köksön och tänkte på vilken skitdag det varit. Den hade startat med ett bråk redan under frukosten. Under hela läsåret hade rapporterna från Stockholm varit bra. Emelie hade sagt att hon klarade tentorna och trivdes med de andra i klassen. I enrum med hustrun ifrågasatte Heimer studieresultaten. Dottern hade ärvt hans dyslexi och han mindes hur svårt det varit för honom att hänga med i arkitektutbildningens teoretiska delar. Sissela viftade bort invänd ningarna och undrade varför han inte trodde mer om sitt enda barn.
Men igår hade luftslottet rasat. En affärsbekant till Sissela som var nära vän till rektorn på Handels hade uppfattat en oro på skolan för Emelie. Frånvaron var hög och hon syntes knappt till i korridorerna längre. Sissela ringde upp rektorn och gav sig inte förrän den stackarn talade klarspråk om dottern. Av sextio möjliga högskolepoäng efter två terminer hade hon bara tagit tjugofyra. De två senaste tentorna hade hon inte ens försökt skriva.
Frukosten blev till ett korsförhör, där Emelie konfronterades med sina lögner. Heimer försökte få hustrun att lugna ner sig, men det var som om hon glömt hur dåligt dottern mått de senaste åren. Hur nära det varit att de förlorat henne för gott.
Morgonen slutade med att Emelie försvann in på sitt rum och lämnade huset med en ryggsäck. Strax därefter gav sig även Sissela iväg och kvar i spillrorna av det som skulle föreställa en familj satt han själv. Ensam att städa upp efter de andra, som vanligt.
Han tillbringade förmiddagen i vinkällaren och försökte få lite ordning där nere. De senaste månaderna hade han slarvat med in venteringen och om försäkringen skulle gälla var han tvungen att hålla listan med flaskorna uppdaterad. Terapin fungerade och när han snörde på sig skorna för att springa de tolv kilometrarna som träningsprogrammet föreskrev mådde han bättre.
Men den ljusare sinnesstämningen varade inte länge. Efter middagen som han lagat och ätit i ensamhet sprack den sista illusionen av dotterns nya liv. Heimer gick in på hennes rum. Det var aldrig hans avsikt att snoka. Han ville bara vara där en stund. Han gjorde så ibland efter att hon flyttat till Stockholm. För att påminna sig om att det en gång varit de två mot världen.
Att dra ut den översta lådan i skrivbordshurtsen var en impuls. Den var inte ordentligt stängd och egentligen tänkte han bara skjuta igen den. Åtminstone intalade han sig själv det. Men istället drog han ut lådan och reagerade omedelbart på högen med gamla skoluppgifter. Den såg misstänkt ditlagd ut. Han lyfte på pappren och hittade påsen med det vita pulvret.
Det var bara lite kvar på botten och han drog med långfingret för att fånga upp innehållet. Han la det på tungan och kände genast den kemiskt beska smaken av kokain.
Sedan dess hade han ringt dottern minst åtta gånger utan att få kontakt. Någonstans var det detta han anat, men inte velat se. Den nya Emelie var för perfekt. Terapeuterna på behandlingshemmet hade gång på gång påmint om att resan tillbaka från psykisk ohälsa var lång och ofta kantad av motgångar. Men för hans dotter hade vistelsen på Björkbacken verkat som en mirakelkur. In genom dörren gick en utåtagerande nittonårig flicka med smak för droger – och ut kom en tjej som sökt in på Handelshögskolan och ville engagera sig i familjeföretaget. Allt på bara sex månader.
Heimer lämnade köksön och började planlöst vandra runt i huset. Läderskornas sulor knarrade mot den vitsåpade enstaviga parketten och han kände sig som den enda gästen på den ödsligaste av fester. Överklädd med skjorta och kavaj när han lika gärna kunnat hasa runt i tofflor och morgonrock. Ingen var ju ändå här.
Han bytte kläder till beiga chinos och den svarta polon som han köpt i Milano. Tröjan satt bra över hans vältränade, seniga överkropp. Den hade han löpningen att tacka för. Inte många män som fyllt fyrtioåtta var i sådan form. Hårfästet hade visserligen krupit uppåt och huden runt ögonen blivit rynkig. Men han tyckte om sitt ansikte, det hade åldrats med värdighet.
Det hände att han köpte Svensk Damtidning i smyg efter att han och Sissela besökt någon premiär i Stockholm. Att vara en av människorna på de där bilderna, han älskade det och brukade jämföra sig själv och Sissela med andra par i samma ålder. Bjurwalls var en svårslagen duo när det gällde att utstråla pondus och god smak. Heimer återvände till köket. Han bredde sig en smörgås, men kunde bara äta halva. Tankarna gick till Emelie och var hon befann sig någonstans. Hon hade varit så arg när hon lämnade huset i morse och han ville få en chans att prata med henne. I lugn och ro, när den värsta ilskan runnit av.
På nytt gick han in i dotterns rum och satte sig på sängen. Det slog honom hur illa den nya Emelie passade den gamla. Vita blusar och kashmirtröjor hängde på galgar bredvid svarta huvtröjor och t-shirts med bandnamn. Burberry-väskan stod på golvet intill en gul plastback med vinylskivor. Och den tydligaste kontrasten av alla – den nätta Macbooken i skinnfodral bredvid ett höghus till PC med tre skärmar och ett headset värdig en stridspilot.
Fotografiet över skrivbordet hängde där som en påminnelse om en annan tid. En gruppbild på Striker Chicks från den första tävlingen de deltagit i på Dreamhack i Jönköping. Emelie stod längst till höger, huvudet längre än de andra tjejerna i laget. Det blonda håret var färgat mörkt på den tiden och klippt i en kort pagefrisyr. Sminkningen var hårdare och i överläppen satt de två ringarna som Sissela varit så upprörd över.
Heimer vände bort blicken från fotografiet. Han ville ut och springa igen. Bara tömma kroppen på energi och känna blodsmaken i munnen. Glömma vilken ryggradslös amöba han hade varit om än bara för en stund.
Så hörde han dörren som öppnades på nedervåningen. Därefter den dova dunsen från väskan som ställdes på klinkergolvet och klir randet från galgarna som svängde mot varandra på stången under hatthyllan. Och till sist de trötta stegen i trappan.
”Har du lust att ge mig ett glas vatten, älskling?”
Heimer som gått ut i köket för att möta Sissela såg hur hon tog av sig klackarna och sjönk ner i soffan i det anslutande vardagsrummet. Hon snubblade knappt märkbart på orden, men tillräckligt för att han skulle uppfatta att hon var berusad.
”Visst”, sa han och ansträngde sig för att inte visa hur irriterad han var för att hon inte gått att nå under kvällen. Emelie behövde deras stöd och då vore det dumt att starta ännu ett gräl.
Han tryckte ett glas mot fördjupningen i kylskåpsdörren. Medan det kalla bubbelvattnet strömmade betraktade han sin fru i soffan. Det platinablonda håret med den trilskande slingan som inte ville ligga på sin plats bakom örat. Näsan med den aristokratiska formen som han visste att hon var så nöjd med. Och så hakan som hon brukade stryka sig över lite för ofta. Läkaren hade spänt huden för hårt vid det senaste ingreppet. Det såg inte naturligt ut för en kvinna över fyrtio brukade hon beklaga sig. Heimer hade inte sagt något, men tänkt att det var väl hela poängen med plastikkirurgi. Om Sissela velat se naturlig ut hade hon kunnat behålla sin gamla haka.
Han ställde ner vattenglaset på ett underlägg för att skydda soffbordet.
”Tack”, sa hon och tömde halva i ett svep. ”Ledsen att jag blev sen. Mötet drog ut på tiden och jag hade alldeles glömt bort att vi skulle ha vinprovning efteråt. Jag fick med mig några flaskor hem till dig. Den nya killen i styrelsen är delägare i en gård i Sydafrika och när jag berättade om ditt vinintresse ville han absolut att du skulle ha en låda.” ”Hälsa och tacka”, sa Heimer och satte sig i laminofåtöljen. Han hatade när hans fru gjorde så där. Vad fick henne att tro att flaskorna från den där hästhandlaren skulle vara värdiga en plats i hans källare? Förstod hon inte med vilken omsorg han köpt in sin samling och att den lilla plats som fanns kvar var vikt för några bordeauxer som han hoppades kunna köpa på Sotheby’s vinauktion senare i höst.
”Har du hört nåt från Emelie ikväll?” frågade han.
”Nej”, sa hon. ”Är hon inte hemma?”
Han skakade på huvudet medan hustrun drog upp det ena benet i soffan och började massera sin egen fot. Heimer försökte minnas när hon slutat att be honom göra det efter långa arbetsdagar i obekväma skor.
”Hon mår inte bra”, sa han och reste sig upp.
Med en gest visade han att hon skulle göra likadant och tillsammans gick de in i dotterns rum. Han drog ut lådan och pekade på påsen med resterna av kokainet.
”Är det vad jag tror?” sa Sissela.
Han nickade.
”Jag känner mig så lurad”, fortsatte hon efter en stunds tystnad. ”Först alla lögnerna om skolan och nu det här. Hon lovade ju att slu ta.”
”Vi har varit naiva, vi borde ha fattat att det inte skulle gå så här lätt.”
”Du menar att jag har varit naiv. Själv har du ju aldrig trott på att hon faktiskt mår bättre.”
Det var exakt vad han menade. Men Heimer tyckte om att hon drog slutsatsen själv utan att han behövde leda in henne på den. ”Hon svarar inte i mobilen”, sa han. ”Jag tänker gå ut och leta efter henne.”
”Är det verkligen så klokt?” invände Sissela. ”Hon kommer säkert tillbaka snart och då vill jag att vi är hemma båda två. Emelie lyssnar mer på dig än på mig.”
Fel, tänkte han. Hon brukade lyssna mer på honom, men det var före Björkbacken.
I vanlig ordning lät han Sissela bestämma och de drack kamomillte för att hon påstod att det lugnade nerverna. När klockan passerat ett och dottern ännu inte synts till gick Sissela och la sig i sovrummet. Själv kröp han upp i soffan och drog filten över sig. Om Emelie försökte smyga förbi honom skulle han vakna. Han lovade sig själv att verkligen försöka prata med henne. Någonstans där inne fanns den gamla Emelie kvar. Hon som hade satt sitt hopp till honom – och den här gången tänkte han inte svika henne.
