I år har vi ett extra fokus på debutanter på vår hemsida. Därför bjuder vi på ett smakprov från Ogräs bland ax av Anna Schön, som kom ut november 2020.
Boken beskrivs av författaren som en romantisk deckare. Anna Schön är själv undersköterska och har hittat sin boks handling i den sfären. En gammal dam hittas hänsynslöst mördad på ett äldreboende. Den medelålders, uttråkade undersköterskan Stina Eriksson börjar, tillsammans med kriminalinspektör Hugo Lind, nysta i en väv av gamla lögner, ofantlig smärta och evig kärlek. Allt fler egendomligheter kring boendet visar sig. Samtidigt som Stina och Hugo kämpar mot sin åtrå och lust måste dom lösa fallet, innan ytterligare pensionärer får sätta livet till.
Lyssna på författarintervjun som Region Värmland gjorde med Anna.
Ogräs bland ax av Anna Schön
KAPITEL 1
Kvinnan låg i sin säng och sov djupt. Hennes andetag var ovanligt lugna och jämna för en 87-åring med hjärtproblem.
Framför sängen stod hennes rullator och på sängbordet hade hon en flaska med vatten som det stack upp ett sugrör ur. Fönstret stod aningen på glänt. En strimma månljus letade sig in vid sidan av persiennen.
Hennes rum på äldreboendet Herrgården var inte stort, men det var nyrenoverat. Möblerna var nya, inköpta av hennes dotter. Allt från det fyrkantiga massproducerade köksbordet i furu med matchande stolar till öronlappsfåtöljen med gängse blommigt tyg fick rummet att framstå som något ur en Ikeakatalog.
Inte ens den blå hortensian på soffbordet fick rummet att kännas levande.
Där fanns endast en gammal möbel, en klocka med pendel som hängde på väggen. Den hade för länge sen slutat gå.
Sakta, utan ett ljud, gled den olåsta rumsdörren upp. Lika tyst stängdes den.
En figur stod stilla en stund, som för att vänja ögonen vid mörkret, innan den började röra sig framåt. Inte ett ljud, förutom en svag andhämtning, hördes när den objudne gästen sträckte sig efter den blommiga prydnadskudden i fåtöljen.
Gestalten placerade utan tvekan kudden över den sovande kvinnans mun och näsa.
Hon vaknade med ett ryck. Inte av trycket över ansiktet. Det var känslan av att inte få luft som var fasansfull. Hon fäktade med armarna. Försökte skrika, men rummet förblev tyst.
Snart slutade hon kämpa emot. Sakta gled hon in i det stora intet.
När kvinnan i sängen var helt stilla rätade den ovälkomna skuggan i rummet på sig. Kuddens tryck lättade. Figuren avlägsnade sig lika tyst som den kommit med ett belåtet leende på läpparna.
KAPITEL 2
”Skynda dig Elin, bara för att betygen redan är satta betyder det inte att det är okej att komma för sent.”
Stina ropade upp mot övervåningen där hennes dotter sov. Hon skulle precis till att gasta på nytt när hon hörde hur det spolade vatten i badrummet på övre plan.
Som vanligt rasade Elin nerför trappan. Jäkla unge. Hon kunde ju slå ihjäl sig.
”Jag har ju sagt till dig att inte springa i trappan.”
Elin satte sig vid det stora bordet i lantköket.
”Gud vad du är tjatig.”
Stina såg på Elin och log.
”Det är bara för att jag älskar dig, min trollunge.”
Elin himlade med ögonen och stönade. Stina skrattade.
Tänk att Elin redan var 15 år. Att hon efter sommaren skulle börja gymnasiet.
Idag bar hon sitt raka bruna hår utsläppt och ansiktet var försiktigt sminkat med bara lite mascara. Hennes blå jeans var smala i benen men satt trots det inte tight. Den svarta blusen som var kort i ärmarna synliggjorde dom tunna armarna.
Det stack till i Stinas mage. Oron fanns där så gott som hela tiden.
”Jag har dukat fram frukost.”
”Mamma, kan jag inte slippa?”
”Kom igen nu, en yoghurt och en pyttemacka klarar du.”
Elin suckade tungt. Stina visste att hon var tjatig, men hur skulle hon kunna låta bli? Hennes dotter var hennes allt. Elin kanske var på bättringsvägen, men det skulle ta lång tid innan hon kunde se normalt på mat igen.
”Är pappa hos kossorna redan?”
”Han kommer strax in och äter frukost han med.”
Stina slog sig ner med en kaffekopp.
”Jag börjar sju idag så jag måste strax åka. Ska jag köra dig till skolan eller tar du moppen?”
”Moppen. Jag och Lina drar till stallet direkt när vi slutar.”
Tack gode gud för Lina. Hon hade varit en bra kompis till Elin under det här året.
”Okej, ta med frukt till i eftermiddag bara.”
Elin muttrade men sträckte sig efter ett äpple.
Att vara den jobbiga mamman hade Stina inga problem med om det skulle göra hennes dotter frisk. Terapeuten hade sagt att hon skulle vara medveten om att det skulle bli en hård kamp, hon tänkte fortsätta tjata.
Ibland kändes det bara orättvist att det alltid var Torsten som var den roliga föräldern. Varför kunde han inte ta lite vuxet ansvar? Att alltid vara den starka och inte kunna dela sin hopplöshet med någon tog på henne.
Inte tänka på det nu. Elin var på bättringsvägen, och Stina kunde slappna av lite igen. Bara det inte blev något bakslag!
Hon kontrollerade att Elin verkligen åt sin yoghurt innan hon reste sig. Ställde sin kaffekopp på diskbänken.
”Pappa plockar undan resten av frukosten när han är klar.”
Hon tog sin väska och började gå ut i hallen.
Tusan, hon hade glömt tvätten. Kvickt sprang hon tillbaka in i huset och vidare in i tvättstugan. Slängde in en laddning med mörka smutsiga kläder och satte igång maskinen. Hon fick hänga den när hon kom hem från jobbet.
Halvspringande satte hon fart mot bilen.
”Hejdå, nu drar jag.”
Hennes blå Golf passerade den vackra björkallé som ledde upp till Herrgården, men hon såg varken hur storslagen naturen var eller hur ståtlig den gula fyravåningsbyggnaden såg ut. Tankarna bara surrade i huvudet.
Vad skulle dom äta till middag ikväll? Det var tomt i kylskåpet, en tripp till affären behövdes nog. Det var dags att byta i sängarna igen. Vad hon hatade det. Hon kunde inte förstå varför Torsten hade blivit sur sist när hon struntat i att mangla lakanen.
Jäklar. Torsten hade bett henne tvätta hans byxor. Visst hade hon glömt slänga med dom? Nu skulle han säkert bli sur för det också.
Hon suckade. När hade hon förvandlats till en hushållerska?
Hon trivdes som undersköterska på Herrgården. Visst. Men varje dag var den andra lik. Vart hade Stina tagit vägen? När hade hennes önskningar och tankar försvunnit?
Kanske var det en 40-årskris som kommit lite sent? Hon hade ju ett bra liv. En man som hon älskade och som älskade henne. Inte kunde man begära att kärleken skulle vara som för 20 år sen?
Sen hade hon ju Elin. Hennes fina flicka som blivit så stor.
På personalparkeringen parkerade hon mellan en grön Volvo och en svart Fiat. Klev ut och vände ansiktet mot vårsolen. Hon tog ett djupt andetag. Drog in försommarens alla dofter och kände hur solen gav henne styrka och energi.
Nej, hon hade verkligen ingen rätt att klaga.
KAPITEL 3
Stina stod i omklädningsrummet på markplan och tog på sig dom lila byxorna och den lika lila sarongen. Där var inte mycket plats att byta om på. Dom orange skåpen var gamla och tog upp två väggar, och det stod bara en liten sliten bänk i mitten av rummet att sitta på. Duschen och toaletten var i alla fall renoverade för bara två år sen.
När den vita dörren till lokalen öppnade sig stod hennes kollega Karin där. Hon sken upp när hon fick se Stina.
”Hej, går du också på nu?”
Stina lade huvudet på sned.
”Ja. Hoppas ventilationen funkar lite bättre idag.”
Karin hämtade arbetskläder i klädförrådet vid ingången samtidigt som hon nickade.
”Annars får vi se till att få korsdrag och kanske få tag i lite fläktar.”
Stina svirade upp håret i en hästsvans. Det var skönt att det var Karin hon skulle jobba med. Karin slängde upp en fot på bänken och började stretcha.
”Jag har sådan himla träningsvärk.”
”Vad har du hittat på nu då? Har du börjat träna?”
”Fasiken heller, då kan man ju få muskler.”
Hon garvade.
”Nä, jag kröp i rabatten igår och rensade lite ogräs.”
Stina föll in i hennes skratt. Smällde igen skåpdörren och klickade i hänglåset.
”Jag går upp till Björken och sätter på kaffe.”
Karin nickade och började stretcha ut andra benet.
”Jag kommer strax jag också.”
Stina började sin vandring genom Herrgården.
Äldreboendet var litet. Bara två avdelningar med totalt tolv vårdtagare och därför mycket omtyckt. Hade man inte en väldig tur eller bra kontakter fick man stå i kö länge för att få ett rum här. Boendet samarbetade med två större äldreboenden inte långt bort och där var det lättare att få en plats.
Stina passerade matsalen och terapin innan hon kom fram till trappan som ledde upp till Björken.
Med vana steg gick hon raka vägen till köket och kaffebryggaren. Samtidigt som hon plockade ner kaffet från ett överskåp hörde hon något bakom sig. Hon hoppade till.
”God morgon. Var inte meningen att skrämma dig.”
Anette drog ut en stol och sjönk ner med en suck.
Stina pustade ut.
”Var kom du ifrån?”
”Kontoret. Var tvungen att skriva lite journaler innan jag går hem.”
Vad trött Anette såg ut.
”Har det varit en tuff natt?”
Anette blundade.
”Inte speciellt, men lång. Kändes som om den aldrig skulle ta slut.”
Javan var klar. Stina tog ner två muggar.
”Kom och ta dig lite kaffe. Karin kommer strax, då får du berätta om natten.”
Anette reste sig och gick fram till bryggaren.
Under tystnad hällde dom upp varsin kopp och gick ut i vardagsrummet. Dom satte sig i den vackra soffan. Stina kände den mjuka dynan krama henne. Hon blundade och tog en klunk av den svarta drycken. Lät vätskan rinna ner i halsen. Hon öppnade ögonen igen och då stod Karin där, också hon med en kopp.
Karin slog sig ner i fåtöljen mitt emot soffan. Anette log tappert mot henne men påsarna under ögonen var avslöjande.
”God morgon Anette. Har du redan börjat rapportera?”
”Nä, vi väntade på dig.”
Karin tog en klunk kaffe.
”Du ser trött ut.”
”Jag somnade igår på dagen men glömde stänga av telefonen så jag vaknade när den ringde. Det var hopplöst att somna om. Jäkligt varmt.”
Karin nickade.
”Hur var det här på avdelningen inatt? Hände det något speciellt?”
”Det var kris på Tallen. Jag var upp dit och hjälpte till ett tag, men jag hade larmtelefonen på mig.”
Stina svalde sista klunken kaffe.
”Fick du några larm?”
Anette nickade.
”Ja, men inte fler än vanligt. Det var lugnt hos dom flesta. Ruth larmade och ville gå på toa. Evert hade vält ut ett saftglas som stod bredvid sängen – igen. Vi måste komma ihåg att bara ge honom vatten till natten. Det blir inte lika kladdigt om han spiller.”
Karin ställde ner sin kopp på bordet.
”Eller ge honom en flaska med sugrör att ha saften i.”
Anette nickade.
”Ja, nu går jag i alla fall hem.”
Hon gäspade och reste sig upp.
”Förresten, glöm inte ge blommorna lite vatten idag. God natt.”
Medan Anette försvann nerför trappan andades Stina in djupt och vände sig till Karin.
”Ska vi börja med Maria tillsammans, så fortsätter du sen på vänster sida och jag tar rummen till höger?”
Karin gjorde tummen upp och reste sig.
Köp boken på Akademibokhandeln eller Adlibris eller lyssna på den på Bookbeat.
