I år har vi ett extra fokus på debutanter på vår hemsida. Därför bjuder vi på ett smakprov från Stalkerns hämnd av Peter Appelqvist, som kom ut november 2020. En livslång dröm som nu finns i fysiskt format.
Peter Appelqvist är pensionerad privattandläkare som flyttat från Kristianstad till hamnstaden Lagos vid Portugals sydkust. Deckaren Stalkerns hämnd är den första boken med kriminalkommissarie Allan Qvist i huvudrollen. Han slumrar tillsammans med staden Kristianstad. Plötsligt vaknar både han och staden ur sin dvala. Unga blonda kvinnor mördas i snabb takt. Underbemannad jobbar avdelningen Grova Brott mot klockan i sitt sökande efter gärningsmannen. En oförstående chef och en snokande journalist gör inte livet lättare för kriminalkommissarien.
– När jag började skriva på boken hade Allan Qvist många egenskaper som jag hämtat från mig själv. Under resans gång märkte jag att han behövdes tuffas till. Om man jämför med hundar så blev han en terrier istället för labradoren han var från början, säger Peter till Svenska Deckarfestivalen.
Stalkerns hämnd av Peter Appelqvist
1.
FREDAG
”Jävla gubbe”, svor han när han for runt i Galleria Boulevard Kristianstad. ”Hur fan kan han sätta fem timmar på en flyttstädning en fredags eftermiddag? Nu missade jag henne när hon slutade jobbet. Jag hoppas hon tar sin vanliga runda innan hon sticker hem.” Han letade febrilt genom affärerna hon brukade besöka. Blicken svepte över butikernas gångar och låga hyllor utan att finna henne. ”Var är du?” viskade han.
Svettdroppar pärlades i pannan. Vinterjackan var alldeles för varm. Han drog ner blixtlåset och lossade halsduken. I samma ögonblick han strök ärmen över pannan upptäckte han henne. Hon skred in i Systembolagets butik och han smög efter.
Den vita halsdukens båda ändar fladdrade som vingar över ryggen på hennes vita dunkappa när hon gled mellan vinhyllorna. Hennes axellånga blonda hår inramade ett näpet ansikte vars liljevita hy förstärkte de kristallblå ögonens färg.
Min julängel, tänkte han. Så vacker hon var där hon svävade fram. Första gången de träffades var på lunchrestaurangen Martini för sex månader och tre dagar sedan. Det var ett nytt ställe för honom. I samma stund han satte sig vid ett bord såg han henne. Hon gled mellan borden och med ett pärlande skratt serverade hon gästerna. Han hade beställt sin favoritpizza La Casa Mia. Leendet han fick ristades in i hans hjärta. Han blev förälskad.
Efter den dagen käkade han lunch där så ofta tillfället bjöds. All hans fritid gick åt att spana på henne. Han jagade alla hennes hemligheter. Han ville veta rubbet, allt från musiksmak till telefon nummer. Nu visste han mycket, bland annat att hon hette Sara Larsson, var tjugosex år och singel.
Han tänkte på alla leenden hon skänkt honom och på hennes röst. Hennes stämma klingade ständigt i hans huvud efter de tusentals samtal han ringt. Aldrig att han vågade säga något. I tystnad njöt han då hon svarade, ”Sara” eller ”hallå”. Varför slutade hon svara för två månader sedan? Han tänkte på kärleksdikten han sms:ade.
Hon förstod säkert att hon hade en hemlig beundrare. Han vaknade ur dagdrömmen och insåg att han tappat henne ur sikte. Blicken for över hyllorna och fann henne när hon rundade hörnet framför honom. Hon kom gående rakt mot honom. Förstenad stod han när hon stannade vid en rödvinshylla endast fem steg framför honom. Efter en stunds tvekan valde hon ut två flaskor. I nästa ögonblick upptäckte hon honom. Deras blickar möttes. Hennes ansiktsuttryck förändrades från funderande till igenkännande. Hon avfyrade ett bländvitt leende som han tacksamt lät explodera mot sitt ansikte.
”Hej”, sa hon glatt när hon passerade honom.
”Hej”, stammade han fram och kände kindens hetta. ”Som jag älskar dig”, viskade han då han kikade efter henne när hon gick mot kassorna. ”Du log mot mig. Du älskar mig.” Han såg henne betala för vinflaskorna och lämna butiken. Med systemkassen i handen gick hon till Coop bredvid. Han följde efter. Ögonblicket senare stod hon i kassakön med chipspåsar i famnen. Han vek av till höger och gick genom raden av självbetjäningskassor. Vid sista kassan stannade han. Där kunde han iaktta henne utan att själv synas. Hon placerade varorna på rullbandet.
”Julfest på gång?” undrade den manlige expediten när han lade märke till hennes systemkasse.
”Japp, det är ju fredag”, sa hon. ”Ingen julmat men fest ska det bli.” ”Det blir femtiosex kronor.”
Hon plockade upp sitt kreditkort och betalade.
”Du får ha en trevlig kväll”, sa han.
”Det ska vi ha.”
Han såg hennes ögon glittra då hon log mot expediten. Exakt samma leende han själv brukade få gav hon honom. Vad fan höll hon på med? Hon gick till kortändan och försökte stoppa ner varorna i systemkassen. Påsarna med chips fick inte plats.
”Oj, jag måste köpa en plastkasse också.”
”Varsågod, ta du en”, sa expediten och log med sitt klotrunda an sikte. ”Den bjuder vi på.”
”Tack, snälla.”
Hon fortsatte stråla mot honom samtidigt som varorna åkte ner i kassen.
”Jag hoppas du får en fin kväll också”, sa hon med en blinkning. ”Det blir den säkert. Jag slutar snart.”
”Vad fan sysslar du med?” fräste han. ”Flörtar du med den fete jäveln? Vad fan ser du hos honom? Jävla Michelingubbe.” Han ville rusa fram och ruska om henne. I stället svalde han ilskan och backade in bakom kassan för att inte bli sedd. Hon gled bort mellan kundvagnarna och försvann ut ur gallerian. Han kastade en blick på sitt armbandsur, den visade kvart över sex. Nu var det bråttom. Snabbt hem, duscha och byta om. Innan nio måste han vara hos henne. Förra helgen kom han för sent. Han skakade av sig Saras oacceptabla beteende. I stället fanti serade han om hennes doft och läppars smak.
”Snart är du min”, viskade han.
Raskt lämnade han gallerian genom en annan utgång. Käftsmäll en han fick när vinterkylan slog emot honom var han som vanligt inte beredd på. Väderprognosen hade utlovat årets första snö. Den lyste ännu med sin frånvaro. Han drog upp blixtlåset. Ögonblicket efter fann foten en isfläck. Ryggen och bakhuvudet slog hårt i gång banan. Den svarta kepsen räddade inte skallen då den dunkade i betong plattan. Smärta blixtrade genom kroppen. Han låg som förlamad på rygg. Fan vilken smäll. Måtte inget vara brutet.
Långsamt kravlade han sig upp på alla fyra och kom på fötter. På ostadiga ben vinglade han bort mot sin cykel.
2.
Halvtimmen senare parkerade han cykeln i sitt källarförråd på Gamlegården. Han låste alltid in den där eftersom det stals cyklar på löpande band i det bostadsområde han bodde i. Med hjälp av en handduk som hängde på ena betongväggen putsade han cykeln ren. Han fjättrade den med en låskätting bultad i väggen, förseglade förrådet med ett hänglås i säkerhetsklass 5 och rusade uppför trapporna till sin lägenhet på sjätte våningen. Att riskera bli instängd i den trånga hissen var inget alternativ för honom. Flåsande stod han utanför ytterdörren. Inte förrän han återfått kontrollen över andningen tillät han sig sätta nyckeln i låset. Då öppnades dörren bredvid och ut for en shih tzu glatt viftande på svansen. Han sjönk ner på huk och strök handen längs den nyklippta pälsen.
”Hejsan Hulda”, skrattade han och kliade henne under hakan. ”Är du glad att du blev av med all din toviga päls? Det måste kännas skönt nu.”
Från lägenheten hunden kommit farande ur hasade en äldre gentle man sig fram bakom en rollator. Blek och tunnhårig med välstruken skjorta och filttofflor plirade han glatt bakom stålbågade glasögon.
”Hulda hörde dig flåsa utanför dörren. Du har väl sprungit uppför trapporna som vanligt. Hon ville hälsa på dig och samtidigt tacka för att du klippte henne i går.”
”God kväll Bengt. Det gjorde jag gärna. Hon kunde knappt se genom luggen.”
”Kan jag be dig om en tjänst? Mina ben är inte i bästa form i dag. Skulle du kunna tänka dig ta kvällsrundan med henne? Gammal som hon är behöver den inte vara lång.”
”Inga problem”, sa han efter att ha kastat en blick på uret. ”Jag gör det med en gång.”
”Det är kallt ute. Hon behöver en tröja på sig.”
”Ge mig tröjan så trär jag den på henne.”
Han undvek hennes tunga när tröjan åkte på. Att bli belönad med en våt kyss var inget han uppskattade. Trapporna ner, en runda runt huset och trapporna upp tillfredsställde Huldas alla behov.
Endast en kvart av hans dyrbara tid hade det kostat honom. ”Tack för hjälpen. Du är en snäll påg.”
Han skruvade generat på sig och tänkte på alla gånger han som liten gästat Bengt och Ing-Marie. När hans mor krävde egentid och haft herrbesök var det hos dem han fick sin fristad. Bengt hade lekt med honom och berättat godnattsagor. Ing-Marie hade bjudit på världens godaste kanelbullar. Det extra sovrummet som deras son disponerade innan han flög ur boet blev hans. Ing-Marie hade hastigt insjuknat för tio år sedan och lämnat ett stort tomrum efter sig. Nästan samtidigt försvann hans mor ur hans livet utan att saknas. Trots åldersskillnaden på nästan sextio år hade Bengt blivit fadern han aldrig haft.
”Behöver du mer hjälp i helgen? Ska vi veckohandla på Kvantum på söndag?”
”Det hade varit bra. Kommer du efter lunch som du brukar?” ”Jag slår dig en signal en timme innan. Då har du gott om tid att göra dig klar.”
”Det låter bra. Trevlig helg på dig.”
”Förresten, hur är det med tvätten? Behöver du hjälp med den eller ha en skjorta struken?”
”Jag klarar mig till söndag. Du kan ta den då.”
”Okej, ha en bra helg du också, gamle man”, log han och öppnade dörren till sin lägenhet.
Citrondoften från gårdagens veckostädning mötte honom i hallen. Han ställde skorna i skohyllan med ett pekfingers mellan rum. Handskarna placerade han på sin plats till vänster i hallbyråns översta låda. Halsduken vek han ihop två gånger innan den hamnade till höger i samma låda. Han tittade ner i lådan, rynkade ögonbrynen, rättade till ena handsken innan han var nöjd. ”Perfekt”, log han och tryckte in byrålådan.
Den svarta dunjackan fick en galge i sig innan han hängde den på den mittersta kroken under hatthyllan med baksidan mot väggen. Kepsen lade han på hyllan rakt ovanför jackan med skärmen utåt. Han kastade en snabb blick i hallspegeln som upptog större delen av ena väggen, log mot spegelbilden och gick direkt till badrummet.
Kläderna hamnade i tvättkorgen bredvid toalettstolen och mobil telefonen ställde han att ringa halv nio. Innan han klev in i duschen slog han Saras nummer. Besviken över att hon inte svarade skickade han dikten.
Han tvålade in och skrubbade sin seniga kropp två gånger. Det heta vattnet sköljde bort de motbjudande lukterna han samlat på sig under dagen. Näsan gav godkänt efter att ha sniffat vid armhålorna. Rakhyveln avlägsnade den knappt synliga skäggstubben som växt ut under dagen. Kroppen fick hudlotion, deodorant och ett stänk av Penhaligon AS Sawira unisexdoft innan han var klar. För två år sedan hade han sökt en ny doft som skulle neutralisera all odör som trängde sig på. Sawiras kryddiga trädoft med noter av mysk och myrra blev hans val.
Han fönade sitt nyklippta svarta hår och kontrollerade att nag larna hade rätt längd, trots att han klippt och filat dem kvällen innan. Ur sovrummets ena garderob valde han ut ett par svarta strumpor och strukna svarta kalsonger. Som alltid klev han i dem med vänster ben först. Han satte sig på sängkanten. Även strumporna åkte på med vänster fot först. En gång hade han tvingat sig att ta höger fot först men gjorde inte om det. Så dåligt ville han aldrig må igen. En macka med två färdigskivade ostbitar och ett glas vatten blev måltiden för kvällen. Tuggande på smörgåsen satt han vid köks bordet och granskade anslagstavlan på väggen. Ytterligare två fanns i lägenheten, en i vardagsrummet och en i sovrummet. Endast tavlorna prydde hans annars kala väggar. Samtliga var täckta med fotografier av Sara han tagit i smyg med sin mobilkamera.
”Jag älskar dig”, sa han till ett foto på Sara där hon satt och fikade med sina väninnor på Conditori Duvander. Han strök pekfingret över hennes kind. Hon log mot honom med samma leende hon alltid gav honom då de möttes. Ett leende som lovade kärlek.
”I kväll ska det bli vi.”
Mobilklockan ryckte honom ur drömmen.
”Oj, nu är jag sen.”
Trots tidsbrist diskade han och ställde i ordning köket innan han tog på sig resten av kläderna för kvällen. Dem hade han förberett dagen innan och hängt på herrbetjänten i sovrummet, svarta byxor med pressveck, välstruken svart skjorta och svart tröja. ”Vänster först”, mumlade han när kläderna åkte på. Samma fras viskades då han plockade fram ett par nyputsade svarta skor ur deras kartong.
Klädd enligt planen ställde han sig framför hallspegeln och log. Han var tillfreds med vad han såg, tog upp mobilen och ringde henne. Då uppringningssignalerna tonat bort skickade han dikten.
Utan förvarning dök ett ansikte upp i spegelglaset, Hannas. Hans första förälskelse. Det var för tio år sedan. De hade gått i samma klass under gymnasiet. Han mindes hennes blonda hår och lockande leende, den kurviga kroppen och de välexponerade brösten som ständigt försökte rymma från urringningen. Kärleken var inte besvarad då han viskande avslöjade sin, tätt dansande vid en skoldans. I stället för leendet han brukade belönas med fick han ett hånskratt. Paren runt dem stämde upp i kör när hon högljutt avslöjade hans obesvarade kärlek. Han visste inte vilket som var värst efter det, att bli mobbad resten av gymnasiet eller att se henne med den ene killen efter den andre.
Jävla hora, for det genom skallen tillsammans med hatet. Sedan hamnade blicken på fotot av Sara han tejpat fast vid spegelns vänstra överkant.
3.
Kriminalkommissarie Allan Qvist satt nedhasad i sin biofåtölj med händerna vilande i knäet. I mugghållaren stod ett halvtomt high ballglas med en longdrink på vodka och Coca-Cola. En groggadjävel, som han själv brukade säga. Säkert som amen i kyrkan tog han ett glas varje fredagskväll. Det var belöningen han såg fram emot efter veckans
slit som chef på avdelningen Grova Brott vid Kristianstadspolisen. Gatlyktan utanför vindsvåningens enda fönster lyste upp den kala väggen bakom honom. Studions fyrtioåtta kvadratmeter var hans mansgrotta som aldrig haft dambesök förutom dottern Emma och hennes tvillingdöttrar, Lina och Liva. De hade hjälp honom med flytten för fyra år sedan och aldrig satt sin fot i lägenheten sedan dess. Det var året efter hans älskade Susanne lämnat honom. Bröstcancern stod då som segrare över hennes kropp efter flera års kamp. De vita väggarna väntade fortfarande på att fyllas med konsten. Rummets enda långvägg täcktes av en bokhylla i oljad ek. Inte en bok bodde i den. Däremot var den överbefolkad av dvd-filmer. Projektorn ovanför hans huvud skickade sitt ljus till filmduken. Hemmabioreceivern kastade ljudet från actionfilmen The long kiss goodnight över honom via nio högtalare och två subbar. En av hans favoritfilmer med Geena Davis och Samuel L. Jackson i huvud rollerna snurrade i Blu-ray-spelaren. Han brukade njuta av filmens härliga dialog och exploderande våld. Fast just nu hörde han inget. Han sov.
Hakan vilade på en liten valk mot bröstet. Den blå t-shirten med Stålmannens logga hade glidit upp och avslöjade extrakilon runt midjan. Timmerstockarna han drog dränktes i filmens bullermatta.
Mobiltelefonen vaknade till liv och gav ifrån sig sitt värsta oljud. Han ryckte till och stängde av signalen. En snabb blick på filmduken talade om för honom att filmen kommit halvvägs in i handlingen. Han mindes inget av den så han förstod att han somnat direkt.
”Jäkla tur att jag ställde klockan annars hade jag sovit tills i morgon bitti.”
Sedan hustruns död pratade han ofta med sig själv när han var ensam. Det var inget som störde honom. Ibland glömde han sig och gjorde det även på jobbet, då kunde det däremot bli pinsamt. Med hjälp av gammelljud stönade han sig ur fåtöljen och stapplade till toaletten. De första stegen var alltid jobbiga nuförtiden. Musklerna och lederna var inte som förr. Samma gammelljud gled över hans läppar både då han satte sig och reste sig från toalettstolen. Han stänkte vatten i ansiktet för att vakna och såg sig i spegeln.
”Du börjar bli gammal”, suckade han.
Rynkorna kring de mörkbruna ögonen var många. Det kortklippta kastanjebruna håret hade gett vika för den breda pannan och fått de grå tinningarnas charm. Hakans fyrkantiga linjer ramade in ett par tunna läppar som log mot honom. Han konstaterade att skrattrynkorna blivit djupare.
”Att bli femtio har sitt pris. Herre jisses, hur ska det då bli vid sex tio?”
Han hämtade sitt glas och gick de få stegen till köksdelen av rummet. På barbordet stod en nyöppnad flaska Absolut Vodka och en Coca-Cola-burk. Han fyllde på glaset med grogg och kompletterade med tre isbitar från frysen. Leende återvände han till fåtöljen och startade om filmen. I kväll ville han se hela actionrullen.
”Ah, så gott”, smackade han. ”En groggadjävel är aldrig fel.” Ljudet från filmen fyllde på nytt hans vindsvåning. Han greppade fjärrkontrollen och höjde volymen. Grannarna skulle säkert upplevt det som ett åskväder på intågande. Men han hade inga grannar. Han var enda boende hyresgästen i kåken. Resten av huset bestod av affärer i bottenplan och kontorslokaler på övriga plan. Han hade haft tur att studion blev ledig samtidigt som han behövde fly den gamla lägenheten. Minnena från över tjugofem års kärleksfullt äktenskap satt i dess väggar och sköljde över honom. Han höll på att drunkna i sin sorg och klarade inte av att bo kvar. Filmen lyckades inte fånga honom. Han var uttråkad. Riktigt uttråkad. Blicken letade sig planlöst runt i det spartanskt inredda rummet. Den gled över soffbordet och tresitssoffan och hamnade på den obäddade dubbelsängen i sovalkoven. Ett kort ögonblick vilade den på nattduksbordets tända lampa innan den for vidare och svepte över rummets köksdel med barbord och två stolar, bok hyllan med filmer och hallens hatthylla. Han registrerade de kala väggarna som fortfarande väntade på den konst han ställt i städ skrubben.
Tankarna for till jobbet som han numera var gift med. Samtliga utredningar, stora som små, hade han ett finger i på den avdelning han chefade över. Innan Susanne insjuknat hade han varit instruktör i både pistolskytte och karate. Avsaknaden av kroppslig aktivitet de senaste tio åren lämnade tydliga spår på hans kropps rondör. Med pistolskyttet var det precis tvärtom. Efter hustruns bortgång hade han nästan maniskt uppsökt polishusets skjutbana varje ledig stund och tränat snabbskytte. Denna helg var han ledig men hade egentligen inget emot att jobba.
”Visst är det bra att brottsligheten är låg i stan”, suckade han. ”Att vår avdelning heter Grova Brott känns nästan som ett hån. Något jäkla mord måste hända snart. Annars dör jag av tristess.”
Köp boken på Bokus eller Adlibris eller lyssna på den på Nextory.
