För den som håller sig inne och hemma denna julen bjuder vi på lite extra julläsning. Novellen Kvällstur till Tallåsen av Anders Lövgren är en mycket aktuell satirisk thriller som väcker frågor om vilka åtgärder som egentligen är lämpliga 2020…
Svenska Deckarfestivalen bjuder på novellen i samarbete med författaren.
Kvällstur till Tallåsen av Anders Lövgren
Myndigheten har gett mig ett uppdrag och jag är på väg upp mot Tallåsen. Jag kör i laglydig fart genom de små byarna som ännu har upprätta hus men som saknar tecken på liv.
Ska det någonsin bo folk i de här kåkarna igen, ska männen och kvinnorna om de ens lever återvända och ska de skotta sina krokiga uppfarter och bygga travar av ved igen, funderar jag medan decemberdagens sista kvardröjande ljus tynar bort.
Att de hört av sig och erbjudit mig jobb är välkommet. Förstås. Om än oväntat. Kanske är jag förlåten, eller så är förklaringen den mer troliga att långhelger med ledigheter och sjukdom i leden gör tillgången på händer och fötter begränsad. Jobbet måste ju ändå göras.
Jag hittar grusvägen som leder till ett hus uppe på en höjd. På gårdsplanen står en mager stövare och skäller. Den drar i löplinan och hoppar till slut med ett skutt upp på taket till hundkojan. Den får jag väl skjuta och gräva ner sen. Det är nog mjukt i backen efter den milda hösten, tänker jag och går mot huset med min portfölj under armen.
Jag ser i ögonvrån hur det fladdrar till i köksgardinen när jag stiger upp på farstukvisten som ropat efter omtanke och färg i många år. Bredvid en trött pinnstol står en glasburk med cigarettfimpar. Det enda som är vackert i Tallåsen är nysnön. Jag hinner inte knacka innan dörren öppnas av en kvinna som kan vara både 30 och 50. Ålder är svårt.
Jag ler mitt neutrala tjänstemannaleende och lutar mig en aning framåt.
– Jag söker Beatrice Karlsson i Tallåsen.
– Det är jag.
– God dag, eller god kväll, mitt namn är Bengt och jag kommer från Statens karantänkontroll. Kan jag få komma in en stund?
Hon står kvar med armarna över bröstet, lägger huvudet på sned och ser på mig.
– Bengt, inget efternamn? Och sent kommer du.
Jag har hoppats slippa presentera mig med fullständigt namn. Det är oftast efternamnet som avslöjar mig.
– Bond. Jag heter Bengt Bond, säger jag eftersom jag inte gärna kan ljuga för henne.
– Att klockan är sen beror på att det var längre hit än jag trodde, lägger jag till.
– Då var det du som var på nyheterna förut då. Du hade varit på något ställe ute vid kusten. Jag känner nog fan igen dig. Och det konstiga namnet glömmer väl ingen.
Jag tittar åt sidan och säger inget.
– Så nu kommer du hit, fortsätter hon. Har de ingen annan snokjävel att skicka?
Hon gör en ansats att dra åt sig dörren, men jag hejdar henne.
– Det är jag som fått uppdraget och endera släpper du in mig eller så kommer jag tillbaka imorgon med kollegor. Det blir ingen rolig dag.
Hon drar tillbaka hakan och sveper koftan tätt om sig, men kliver ändå åt sidan och släpper in mig. Bakom mig fortsätter stövaren skälla. Vi går in i köket och hon ställer sig med ryggen mot diskbänken där dagens skörd av glas och porslin står och väntar på rengöring.
– Jag kan inte bjuda på något annat än en sittplats, säger hon och nickar mot en stol vid bordet.
– Tack. Jag tror det är bäst att du också sätter dig, säger jag och tar upp mina papper ur portföljen.
Hon gör som jag säger och skjuter upp axlarna.
– Hur länge har du bott här ensam, börjar jag.
– Vem har sagt att jag är ensam, har hund och har aldrig känt mig ensam.
– Åh, så hur trivs du här då?
Hon svarar inte utan pillar i stället i hörnet på en tidning som ligger på bordet. Då kallprat inte är aktuellt bläddrar jag i mina papper och tar fram ett av dem. Det är utskrivet av Rut Landin, assistent på enheten för personkontroll, och skickat med brev till mig. Jag har fått det i min brevlåda för en dag sedan och innehållet är också anledningen till mitt uppdrag.
– Som du vet Beatrice så gäller restriktioner även dig. Men på det här papperet står att du för åtta dagar sedan passerade gränsen till Jämtland och där tillbringade ett drygt dygn i Smedbäcken. Flera vittnen har identifierat dig.
– De har blandat ihop mig med någon annan kärring.
– Nej, det tror jag inte. Vi har ansiktsigenkänning på minst tre platser och din mobil har du använt där under det aktuella dygnet också. Så det finns inga frågetecken i det här fallet.
Jag låter mina ord hänga i luften medan hon kniper ihop läpparna.
– Jag behöver ett erkännande från din sida, en underskrift som intygar att det är på det viset.
– Aldrig, säger hon, det får du inte. Jag vet vad som händer med folk som skriver under.
Jag säger inget.
– Det är ingen som kommer tillbaka. Ni säger att de sätts i statligt karantänboende, och därifrån kommer aldrig nån hit igen. Vi saknar många här.
– Kan man inte sköta restriktioner och allmän karantän så måste vi se till att reglerna ändå efterlevs. Vi kan inte ha folk åkande kors och tvärs. Det tror jag även du förstår, Beatrice.
– Jag har pengar. Hur mycket fick du av det där paret ute vid kusten? Du kan få av mig också. Och ingen får veta nåt. Det kommer aldrig att komma ut som det gjorde där. Jag kan hålla käften, säger hon och tar spjärn med händerna i bordskanten.
Påminnelsen svider och jag knyter händerna.
– Det var ett misstag. Det kommer inte att hända igen. Glöm det, säger jag med låg röst.
– Men du kanske vill ha något annat, säger hon och ser rakt in i mina ögon.
– Jag vet inte vad du har att erbjuda men jag kan garantera dig att det inte väger upp mot den ersättning jag får för det här uppdraget.
Hon sitter tyst och funderar.
– Men jag är ju frisk.
– Det vet du inte. Och det är inte det som det handlar om, det handlar om att du åkt över länsgränsen. När du skrivit under får du en timme på dig att packa och sedan följer du med mig tillbaka.
– Men det är ju helt sjukt. Helt vansinnigt. Det kan inte gå till så.
Nu kommer tårarna. Hon gråter, hyperventilerar och ser sig desperat omkring. Det är i dessa lägen det gäller att ha koll på var köksknivar och andra vassa eller tunga föremål finns. Jag sitter med handen på elpistolen i jackfickan. Och när hon far upp och kastar sig mot en skåpdörr är jag beredd. Den starka stöten får henne att med en flämtning falla ihop på golvet.
Jag jobbar snabbt, det är jag mycket uppskattad för på myndigheten. En halvtimme senare sitter Beatrice Karlsson med handfängsel i baksätet på bilen. Hon sover, jag har av ren omtanke gett henne en spruta innan jag tog hand om hunden.
Det är länge sedan jag tappade räkningen på hur många individer jag hämtat. Även om det är en bra intäkt för mig så undrar jag om det aldrig ska ta slut. Till dig som fått tillgång till den här texten vill jag bara avslutningsvis påminna om att följa restriktionerna från myndigheterna, det är mycket viktigt.
