Novell: Försoning av Sofia Rustan

För den som håller sig inne och hemma denna julen bjuder vi på lite extra julläsning. Novellen Försoning publicerades första gången i häftet Deckarnoveller i Sundsvallsmiljö som författaren själv, Sofia Rustan utgav 2017.

Sofia Rustan föddes i Malmberget 1973. Hon växte upp utanför Luleå och studerade juridik vid Umeå Universitet. Hon har arbetat som jurist vid Brottsoffermyndigheten i Umeå och sedan 1998 på ett försäkringsbolag. Nu bor hon i Sundsvall. Sofia Rustan har hanterat överfallsskador i över 20 år och de har både fascinerat och berört henne. Förutom juridiken har hon även en kreativ ådra och i kombination med ett intresse av psykologi drivs hon av en nyfikenhet att ta reda på vad som har hänt och varför. Detta utgör grunden för hennes skrivande. 2017 gav Sofia ut häftet Deckarnoveller i Sundsvallsmiljö med tre kortnoveller. Hösten 2020 har hon skrivit kontrakt med bokförlaget Polaris som kommer att ge ut deckare i serien Morden i Sundsvall. Huvudpersonen är polisinspektör Amanda Junisson som arbetar vid avdelningen för grova brott i Sundsvall. Den första boken kommer i juni 2021.


Försoning av Sofia Rustan

Elsa låg med kinden mot den grusade och blöta vägbanan. Snöflingorna landade mjukt på den lilla kroppen. Lukten från avgaserna spred sig i ett rökmoln och ljudet var öronbedövande. Hon var helt synlig för omvärlden. De höga stenhusen reste sig likt stumma åskådare. Håret spred sig som en ljus gloria. Vinddraget från bilarna lyfte upp klänningstyget som en fladdrande vinge. En övergiven sommarblomma vid vägkanten.

Natten hade varit tuff eller rättare sagt de senaste nätterna hade varit hårdare än vanligt. Fårorna i ansiktet bad inte om ursäkt utan bredde ut sig som en nyplöjd åker. Regnbågens färger trängdes runt ögonen och skrek på uppmärksamhet. De senaste dygnen flöt ihop. Han hade fått mycket stryk genom åren och nattens misshandel hade så när tagit kål på honom. Minnesluckorna avlöste varandra och hans händer var blodiga. När han gick släpade benet efter, smärtan var obeskrivlig. Han visste inte om han skulle orka ytterligare en natt på Sundsvalls Centralstation. Madrassen av wellpapp hade den omöjliga uppgiften att vagga in honom i sömnens dimma. Kylan hade varit hans sällskap alltsedan löven föll och rädslan att bli angripen kretsade som en korp runt hans redan sargade kropp. En dam i en beige gabardinkappa som letade i de gröna soptunnorna fångade hans intresse. Några strips blev hennes belöning. Hennes taniga ben och kutiga hållning påminde om hans mamma. Barndomens minnen trängde sig på. Mamma hade alltid försvarat pappa, till och med den gången när han var fem år och pappa hade låst in honom på vinden utan mat i två dygn. Det var straffet eftersom han hade kissat i sängen. Fortfarande, i vuxen ålder, mindes han hur den härliga varma ombonade känslan övergick till iskall förnedring. Han var fortfarande övertygad om att det var hans fel att han hade gjort på sig. Efter den händelsen slog skammen och övergivenheten rot i hela hans väsen. När pappan släppte ut honom vände mamma bort huvudet. Känslan av utanförskap började gro och kom att prägla hela hans uppväxt. Nu spelar det inte någon roll längre. Snart kommer han att slippa lidandet.

Han vände upp ansiktet mot himlen. Snöflingorna landade på hans sargade hud och det var befriande. Snart skulle det vara över, alldeles snart. Han tittade på den överdrivna julbelysningen på Casino Cosmopol som gjorde sitt bästa för att tränga igenom det ymniga snöfallet. Ljudet från trafiken ökade och han kunde höra polissirener som närmade sig. Nu var han nära målet, snart skulle han bli fri men det var något som hejdade honom. En liten flicka, hon trängde rakt in i hans hjärta, så liten och så oskyldig. Han kunde inte låta bli.

Jag kom med tåg till Sundsvall den dagen. Förseningarna hade avlöst varandra och det var överfullt på tåget. Bredvid mig satt en äldre herre som tyckte att hygien var överkurs. Odören hade varit fruktansvärd och letade sig ner i min gom och fastnade som en klibbig bismak till det beska tågkaffet. Dessutom var han helt upptagen av att dela med sig av berättelser från sin ungdom. Han hade vunnit diverse priser i olika skolidrottstävlingar. Det han var mest nöjd över var vinsten i kula på skol-DM i årskurs fem.

”Ja, det var tider det, det var på den tiden som ungdomarna tränade”, sa han samtidigt som han snöt sig ljudligt i den rutiga näsduken som bitvis hade stelnat. Jag hade vänt bort huvudet och tittat ut genom fönstret. Den intensiva och gnälliga rösten fortsatte under hela resan. När jag klev av tåget och andades in den kyliga och friska vinterluften sjönk axlarna. Snöyran som började bädda in landskapet var befriande. Jag strök med händerna över min kappa med pälskrage som jag hade fyndat på rean. Den andades lyx och fasad men innanför skalet var jag tom. Resan tillbaka till hemstaden Sundsvall var tänkt som en nystart. Min man hade lämnat mig för sin nio år yngre sekreterare. Jag hade blundat för den notoriska otroheten i flera år och till slut var det han, den skitstöveln, som lämnade mig. Jag kände mig värdelös men jag hade stannat kvar i relationen eftersom jag var livrädd för att vara ensam. Hellre han än ingen alls. Jag stannade upp när jag skulle passera övergångsstället. Ljudet av en polisbil närmade sig. Det var omöjligt att missa dig. Du stirrade rakt fram och ditt fårade ansikte gick delvis i regnbågens färger. Mitt hjärta fylldes av medlidande. Du hade förmodligen släppt taget för länge sen. Jag var tvungen att vända mig om när du passerade. Jag kunde inte undgå att fundera över ditt liv och vad som hade fört dig in på förnedringens bana. Då gjorde du något oväntat, du klev rakt ut bland bilarna. Bildäck skrek och det blev fullständig kaos. Jag fick inte luft. Du var helt lugn och tog ytterligare några steg. Då fick jag syn på något som låg i snömodden vid sidan av vägen. Det var en liten docka med blå klänning. I ljuset från strålkastarna lyfte du varsamt upp den. Med släpande steg gick du fram mot en liten flicka som stod vid övergångsstället. Du gav henne dockan. Flickan som inte kunde varit mer än fyra år tryckte den hårt mot bröstet och borrade in näsan i det smutsiga och blöta tyget. Flickans mamma log mot dig och jag kunde se att hennes läppar formulerade ordet tack. Du sträckte på dig och gick vidare. Det var något i det trasiga som gjorde mig nyfiken. Jag var tvungen att följa efter. Till en början höll jag mig på avstånd. Du passerade SEB:s stora skyltfönster och gick vidare mot parkeringen i hamnen. En plogbil var i full gång och föraren kryssade skickligt mellan de kvarvarande bilarna. Den blinkande lampan på taket kastade ljus över hela parkeringen och tillförde värme till den folktomma platsen. Nu ångrade jag mitt val av skor. Lågskor var ingen höjdare i snöglopp men när jag lämnade Stockholm var det sol och snöfritt. Tårna var stelfrusna. Den tunga blötsnön byggde snövallar som blev till vita hinder. Du gick rakt igenom och fortsatte med bestämda steg framåt. När du saktade in på stegen och började vrida på huvudet slängde jag mig ner bakom en parkerad Saab. Jag hörde mina egna hjärtslag och det snurrade i huvudet. Vad håller jag på med? Men det var omöjligt att hejda. Jag reste mig försiktigt, fortfarande hukande tittade jag fram bakom bilen. Du var borta. Min blick flackade över hela parkeringen. Jag såg inga tecken på rörelse. Till slut fick jag syn på dig. Du stod farligt nära kajkanten och hade blicken riktad neråt. Jag skyndade på stegen. När jag hade ungefär fem meter kvar vände du dig om.

Du stirrade rakt in i mina ögon och frågade
”Följer du efter mig?” Jag kunde inte ljuga så jag svarade
”Ja.”
”Varför det och vem fan är du? Irritationen i rösten ökade liksom volymen.
”Jag vet inte” fick jag fram knappt hörbart. Nu skämdes jag. Din blick var iskall när du svarade
”Kom närmare så jag kan se dig bättre.” Jag gick fram som i trans och ställde mig precis framför dig. Du tittade ner när du sa
”Jag orkar inte leva längre men jag är livrädd för att dö.”
”Vad är du rädd för” hörde jag min röst svara.
”Att jag ska träffa min far och mor” svarade du.
”Jag är verkligen ledsen för din skull.”
”Varför det?” Du tittade upp, och spände käkarna.
”Jag vet inte” svarade jag.
”Det är klart du vet.” Du tog tag i mina armar och drog mig närmare. Jag kände din unkna andedräkt när du väste med hög röst ”Du har min mors ögon.”

Jag vred bort huvudet i riktning mot havet och blev medveten om hur farligt nära vi stod den isiga kanten. Nedanför rörde sig det isblandade vattnet långsamt men bestämt. De fjäderlätta snöflingorna absorberades av havets mörker. Du började ruska mig fram och tillbaka. Jag blev paralyserad. Du fortsatte
”Mamma, vad gör du här?” Du skakade ännu hårdare och med ännu högre röst
”Varför lämnar du mig aldrig ifred? Svara då mamma, svara.”
Du tog tag i mina överarmar och höll mig utanför kajkanten. Jag kunde varken skrika eller andas utan var som ett djur som fångats av bilens strålkastarljus. Min blick fastnade på den blå festivalbelysningen som dekorerade båten M/S Medvind. Det sista jag kommer att se i livet är blått ljus hann jag tänka.
”Varför mamma, varför” nu var rösten ännu högre.
”Jag är inte din mamma, vrålade jag.”
Du slöt dig och var inte längre kontaktbar.
”Snälla dra in mig igen, jag finns här för dig” snyftade jag och förvånades av min egen generositet. Du drog in mig och vi föll ihop på marken av utmattning. Du storgrät och jag lade armarna om dig. Samtidigt snurrade tankarna i mitt huvud. Jag är inte klok, varför gör jag det här? Du viskade, nästan ohörbart
”Mitt mål för kvällen var att göra slut på mitt eget lidande, jag orkar inte längre. När jag gick över vägen fick jag syn på den lilla flickan som grät och kunde inte motstå att ge henne dockan. Jag ville döva mitt eget dåliga samvete men ingenting hjälper. Hålet är för stort. Det finns ingen botten bara en mörk avgrund. Den slukar allting.”
”Jag vet hur svårt det kan vara” hörde jag mig själv svara och jag fortsatte
”Min pappa var aldrig närvarande under min uppväxt.”
”Varför inte?” kontrade du.
”Ja, det har jag tyvärr inget svar på.” Du fortsatte
”Var höll han hus?”
”Någonstans här i Sundsvall tror jag men ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte ens om han lever.”

Mina fötter hade domnat bort och jag var tvungen att komma in i värmen så jag frågade om jag fick bjuda dig på en kopp kaffe och du svarade ja. Vi gick till pizzerian som ligger vid busstorget. Det var så skönt att komma in i värmen. Vi satte oss längst in i hörnet vid ett runt bord. Den unga tjejen som tog betalt tittade misstänksamt på dig men sa ingenting när jag betalade för oss båda. Jag tog en klunk av det varma kaffet och det spred sig sakta genom kroppen. När vi hade suttit tysta en stund frågade jag om jag fick ställa en privat fråga och du nickade tyst.

”Har du några barn?” Du svarade direkt
”Ja, två stycken, en kille och en tjej.”
”Har du någon kontakt med dem?” undrade jag.
”Nej, det har jag inte.” svarade du.
”Det är ingenting som jag är stolt över men jag bär med mig dem hela tiden. Jag tar aldrig av den.”

Du öppnade guldmedaljongen som du bar runt halsen. När du knäppte upp den och jag fick se fotografierna tappade jag koppen i glasbordet. Kaffet skvätte över min kappa och rann vidare ner på stengolvet. Du skyndade dig att hämta servetter.

”Ursäkta, jag kommer snart” hasplade jag ur mig och stormade ut på torget. Känslorna svämmade över, kärlek, hat, avsky, illamående. Jag sprang genom snödrivorna. Kappan var öppen och tårarna rann nerför kinderna. Efter en liten stund hejdade jag mig, det var så här pappa hade gjort när vi var små och mamma hade varit otrogen och ville skiljas. Han stack och nu gör jag likadant. Jag stannade upp och pulsade tillbaka mot pizzerian. När jag kom in såg du på mig med sorgsen blick. Jag sträckte fram min hand. ”Pappa, är det något du vill säga har du chansen nu.”

Du tog min kalla hand i din och omfamnade den.


Deckarnoveller i Sundsvallsmiljö finns att köpa t.ex. hos Vängåvans bokhandel i Sundsvall eller från sofiarustan.se