Petter Österlund romandebuterar 13 november 2020 med en thrillerskröna med hela 1900-talet som fond och med avstamp i den berömda tågresa som revolutionsledaren Vladimir Lenin företog sig genom Sverige. I samarbete med författaren och förlaget bjuder vi på hela det första kapitlet av boken.
Lenins guld av Petter Österlund
Kapitel 1
Dagen då Nina fick frid: September 1991
Då han öppnade dörren till den stora gråa Stalinskrapan, efter att ha släpat sig upp för trappen kände han sina 99 år i kroppen. Självklart fungerade inte hissen, som vanligt. Det sentida Sovjetunionen, hade gett honom en ny syn på funktion och service, där inget fungerade om inte mycket pengar kom under bordet. Trots att det här var en av Moskvas finaste adresser, en hög Stalinskrapa vid floden, fylld av professorer, höga tjänstemän och även partipampar, så var underhållet satt i ett allt mer forcerat förfall.
– Ja, vad gör man, tänkte han, och började släpa sin gamla kropp uppför de breda marmorstegen i trappan.
Han tänkte högt för sig själv:
– Det är snyggt med tre meter höga våningar, men det blir väldigt många trappsteg om man skall till fjärde våningen med en nästan 100 år gammal kropp.
Vid varje våningsavsats, bredvid den icke fungerande hissen, fanns ett språng i art deco-byggnaden. Där finns en stor bänk och ett fönster med utsikt över floden, snett mitt emot Röda oktobers chokladfabrik. På floden rullade någon av de få fungerande rostiga turistbåtarna förbi, himlen var stålgrå, det var en sen septemberdag med föraning om vinterns antågande. Sovjetunionen var döende. Efter det misslyckade kuppförsöket, kidnappningen av generalsekreteraren och de försupna KGB-höjdarnas allt annat än genomtänkta maktövertagande, så var slutet ett faktum.
Han tog sig upp några våningar till, vilade på varje avsats och använde en halvtimme för att släpa sig upp mellan våningarna. Hissen flinade med dödens leende mot hans gamla ansikte och han tänkte:
– Dit jag snart skall finns inga trappor!
Han tänkte på sitt liv, revolutionen, då han som ung envoyé, hjälpte Kamenev, Trotskij och Lenin. Hur han redan första gången de träffats hamnat i handgemäng med Stalin, som då fortfarande var en ung, burdus, oborstad bankrånare och präststudent. Det förvånade honom att han överlevde 1930-talet. Att Stalin aldrig utkrävde någon hämnd. Han visste att det berodde på att Stalin visste. Stalin visste att han Nikolai Alexandrovitch Frinze hade kunskap och tillgång till något Stalin ville ha.
Den lismande georgiska ormen hade ända till sin död frågat Frinze, lite försynt, om den där resan genom Sverige 1917. Om vad som hände, vilka som var med, vad som sades? Stalin hade på sitt vanliga inställsamma sätt luskat och fiskat. Frinze hade spelat oförstående, men bibehållit en aning av myten, att det var något. Det var hans livförsäkring. Att Stalin trodde att han hade något, kunde något, visste något som han tilldelats av Lenin, där i sin ungdom, på ett förseglat plomberat tåg genom Sverige, på väg med Lenin och hans närmaste hem till Ryssland från landsförvisningen.
Men nu var det gjort, nu skulle snart, i varje fall inom något decennium, sanningen komma fram och han själv skulle då vara där det inte fanns några trappor. Det skulle slå ner som en bomb, den skulle skada hela västvärlden och de nya ryssarna med ambitioner som girigt började tugga på den döda kroppen av Sovjetunionen. Skatten skulle lösgöra alla dokument om vilka som finansierade Lenin, alla konspirationer och alla olika oheliga allianser. Dessutom allt guld och alla ädelstenar. Det var en stor summa som, om inte Sovjet och kampen fanns kvar, skulle tillfalla frihetsrörelser och kämpande gerillor runt om i världen. Frinze var stolt över sig själv. Ett helt liv hade han förberett denna skatt för att flyta upp till ytan, i rätt situation och inför rätt människor.
Han hade gjort det sinnrikt, och med all den kunskap nära 90 år som spion och förslagen gett honom.
Nu var det bara en trappa kvar. Han satte sig att vila på bänken, tittade ut på floden, han såg en glimt av de svarta bilarna som stod runt hörnet, långt nere på gatan och en massa män i svart. Han blev iskall. Hade han trots allt inte varit nog försiktig? Hade de genomskådat honom?
Nej det var omöjligt, men det var väl de vanliga trakasserierna, som började med Stalins lismande för 50 år sedan och fortsatte med Chrusjtjovs och Berijas omväxlande djävulska och korkade utfall. Fortsatt genom ett 1960–1970-tal där en alltigenom ointelligent Brezjnev och hans stab, snokade och frågade, förmodligen utan att veta efter vad. Det hade blivit värre de senaste åren. Myter och papper hade flutit upp till ytan under Sovjets sammanbrott. Han nämndes här och där i dokument, den plomberade vagnen, Lenin, Trotskij, skojaren Fürstenberg, Kejsaren, Churchill, den svenska regeringen. Det var sammankopplandet som fått varningsklockor att ringa inne på de högsta kontoren på Lubijanka, KGB:s högkvarter. Den gamle försynte spionen och revolutionären hade blivit störd i sitt matande av duvor. Åter svarta bilar, trenchcoats. Män som stod och satt där han var. Klickande i telefonen. Han var gammal men inget dumhuvud. De hade honom under bevakning. Men han hade lärt sig leva med det, till och med gilla det. Han blev ju, så att säga, åter någon av betydelse. Det blev en katt-och-råtta-lek mellan en av världens största spionorganisationer och en gammal skröplig gubbe, som bodde med sin hushållerska Nina, vilken han räddat från koncentrationslägret då hon var ett barn i januari 1945.
Han var politisk officer i tredje bataljonen av inrikes-truppernas specialförband för socialistisk fostran. Där och då, den gången, så kände han motivet för sin politiska, socialistiska kamp som helt rättmätigt. I ljuset av de nazistiska illdåden som visade hur lite värd en människa var, så blev han ännu mer socialist och bestämde sig för att behålla sin hemlighet, än starkare.
Han somnade till av allt vandrande uppför trapporna, men vaknade med ett ryck, en skugga, snabba steg och ett vinddrag. Man kunde inte se prånget med bänken från trappen, så den som sprang förbi, märkte inte gubben som satt där.
Frinze vaknade till och kände skuggan, kände den dåliga energin, lukten av billigt rakvatten och svett. En sorts fotsvett som män som har gått i militärstövlar ett helt liv får, och som aldrig går ur dem även om de byter till bästa kostymen.
Han hade också hört en duns, eller dov smäll. Han satt tyst kvar och väntade, lyssnade intensivt med den lilla hörsel han hade kvar, på vänster öra. På det andra försvann hörseln i försvaret av Moskva december 1941.
Inget. Det var tyst, han reste sig mödosamt upp, tog tag i räcket och började gå, men fick vända om. Hatten. Sen gick han upp mot det gnissel han hörde. Han visste vad det var. Det var hans egen osmorda ytterdörr som gnekade av samma förfall som hade låtit hissen bli vilande.
Dåligt underhåll.
Mycket riktigt, dörren var öppen, korridoren var stökig och mitt i den, mellan köket och kammaren mot gården, låg Nina. Att hon var död förstod han omedelbart. Om detta vittnade det faktum att hon hade en lång bajonett instucken mellan skulderbladen.
Nina var 60 år. Hon var 20 då han räddade henne från koncentrationslägret. Hon hade stannat med honom hela livet. De första tio åren gick mest ut på att få henne att sova och äta, två sysslor som nazisterna vant henne av med genom slag och tortyr. Då, i januari 1945, vägde hon max 30 kilo och de här fyrtiofem åren hade gett henne på sin höjd 15 kilo till. Tunn och smal, mörkt struligt hår, jagad blick, insjukna kinder, stor byst och en lätt haltande gång efter ett hundbett i lägret 1943. Hon kom inte ihåg varifrån hon var. Inte ens hennes efternamn lyckades Frinze få tag på. Hon pratade flytande tyska, franska och polska samt redan från start en hel del ryska.
Det gick inte att säga varifrån denna misshandlade judinna kom, så hon stannade med Frinze, som hans hushållerska. En syssla hon egentlig aldrig lärde sig. Hon måste ha kommit från en bättre familj för hon kunde varken koka ägg eller städa, men hon var snäll och en duktig pianist som hade en tunn och vacker röst. Frinze och hon hade levt som ett par i 45 år, utan att någonsin röra varandra.
Han själv var från trakten kring Lvov, Lemberg eller Lviv på Ukrainska. Hans far tillhörde västkosackerna så han skulle även kunna kalla sig Frinza, med a-ändelse, Taras Bulbas ättlingar. Kosacker, ett frihetsälskande folk som gick sin egen väg. Inte som de moderna kosackerna, tänkte Frinze som inte hade något till övers för de moderna kosacker som var någon form av nationalistisk svans. Hans mor var ryska från trakten kring Jaroslav. Båda dog under ett österrikiskt anfall in i Galizien under första världskriget. Men då var han redan därifrån och ansluten till Lenins rörelse. Den fattigdom familjen levde med gjorde att Frinze redan sju–åtta år gammal var tvungen att ge sig ut på vägarna för att tigga och jobba med vad som bjöds. Någon gång under alla dessa resor före det stora kriget, första
världskriget, hade han hängt med olika socialister och revolutionärer och ganska snart hamnat nära den absoluta eliten. Frinze följde och bodde med Lenin än på Capri och än i Geneve. Han var Lenins sekreterare, eller en av dem. Hans italienska fru och deras barn dog i spanska sjukan 1921, eller så var det bara svälten och undernäringen som tog dem. Han hade saknat dem i snart ett helt liv. Ett liv av krig, revolutioner, spioneri och ständig kamp. Varför skulle just han bli nästan 100 år? Kunde han inte ha fått lämna jordelivet med sin fru och med sitt barn? Han kände att han blev våt i ögonvrån när han kom ihåg att han nästan inte mindes hur de såg ut. Han kom inte ihåg deras röster och hela den tiden var som i en dimma. Han hade ju varit med Nina nästan ett helt liv. Men det var inte kärlek, utan medmänsklighet. Nina och han var som ett par utan att vara det. Två existenser som världsalltet och historien hade blåst i varandras väg. De var varandras enda hållpunkter. Judinnan som inte kom ihåg vem hon var och den gamla kommunisten som inte längre begrep var han var.
Och nu var en av dem borta. Vem var då han?
Lägenheten var helt genomrotad, uppbruten och allt var slängt i högar. Att de inte hade hittat något det visste Frinze. Till det var han allt för mycket gammal spion. Han log för sig själv, tittade på Nina och tänkte: ”I Sverige finns sanningen och alla lögner skall snart skingras och världen skall aldrig bli sig lik”.
Sen tog han sitt sista andetag.
Länkar:
