2019 delades Lilla Sherlockpriset ut till fyra elever i Medelpads högstadieskolor. Juryn läste och bedömde 64 inskickade noveller. Denna novellen, Den vackra flickan av Jennifer Lundqvist, vann tävlingens pris för särskild kreativitet.
Idag var det 43 år sedan. 15 695 dagar sedan den dag jag aldrig kommer glömma! Jag kommer minnas den dagen till sekunden jag tar mitt sista andetag. Jag kommer ihåg allt glasklart men på nått sätt är allting så oklart om vad som egentligen hände. År 1976 den 13 december kl 19.17 sitter jag i min skruttiga bil påväg hem från jobbet! Det var en kall vinterkväll med mycket snö. Det stod -6 på termometern och fönsterna var frusna längs kanterna. Jag lyssnade på radio ”kvälls sjuan” som vanligt. Jag hade kommit halvvägs hem och klockan var 19.32 och helt plötsligt stängs radion av. Jag blir fundersam men fortsätter att köra. Jag ser en liten gul prick den blir större och större ju närmare jag kommer. Jag börjar närma mig den gula pricken och ser att det är en liten flicka som bara har på sig en gulblommig klänning med ballerinaskor. Jag stannar in sakta och stannar bilen vid flickan.
Jag frågar direkt
”Vad gör du här ute i en klänning bara?”
Hon är tyst och fortsätter gå.
”Hallå”
säger jag igen.
”Jag ska hem”
Svarar hon med nästan ilska i rösten.
”Vill du ha skjuts hem?”
Hon svarar
”Ja”
Hon sätter sig i baksätet och jag fortsätter köra. Jag gav henne min kofta. Hon var alldeles blå men ändå så blek på samma gång.
”Vad heter du?”
Hon svarar med en låg ton
”Marlene Hazetone, och du?”
”Amanda”
Jag kör bara rakt fram och kommer på att jag kanske måste fråga flickan vart hon bor!
”Vart bor du Marlene?”
”Västra feltgatan 19”
Svarar flickan
”västra feltgatan? Den vid kyrkogården typ?”
”Ja precis”
Jag fortsatt att köra samtidigt som jag tittar jag på flickan, hon var så söt. Hon hade orange hår och fräknar och röda vackra läppar. Hon var så fin att jag nästan blev lite avundsjuk. Jag lämnade av flickan vid hennes hus.
Jag började köra hemåt och märkte hur min hand drogs åt ett håll och sedan blev allt svart nästan som att allt stannade upp och blev mörkt.
Jag vaknar upp på lördag morgonen och känner hur jag har ont överallt i huvudet. Flickan, började jag tänka. Flickan? Skjutsade inte jag hem en flicka? Jag blev förvirrad, hur kan jag inte komma ihåg vad som hände. Jag bestämmer mig runt 19.00 att åka till henne för att minnas vad som hade hänt igår kväll. Jag satt mej i bilen och såg att det var lite blod vid ratten. Fundersamt börjar jag tänka, vad kan jag har gjort för att det ska komma blod på ratten. Mitt hjärta stannade och jag kände hur en liten stress inombords. Jag började kolla på min kropp efter sår,ärr,blod eller vad som helst men jag hittade inget. Jag blev förvirrad. Jag satt still i bilen och bara tänkte, efter en lång tids tänkande komma ihåg, jag kommer ihåg att jag gav henne min kofta igår. Min gråa stickade kofta. jag bestämmer mej att fortsätta köra för att hämta koftan. Jag hör att kväll sjuan sätts på som vanligt.
Jag var så borta att jag inte orkade lyssna på vad dom sa det enda jag kunde höra var att ”En försvunnen”, inget annat. Jag fortsatte köra.
”En försvunnen” hör jag i min hjärna. ”En försvunnen” igen. ”En försvunnen”.
Mitt hjärta börjar slå fortare men jag fortsatt att köra. rösten blev bara tydligare och tydligare. Jag började sakta tro att dom var verkliga. Efter den längsta bilfärden i mitt liv började jag närma mig hennes hus. Huset var väldigt dött, väldigt dött faktiskt. Jag blev förvirrad men jag bestämde mig för att stanna bilen och knacka på. Jag knackade på men ingen öppnade så jag knackade igen men denna gång ännu hårdare. En gammal man öppnande.
”Hej”
”Hej vad vill du?”
Säger mannen men en sur ton.
”Jag skjutsade hem din dotter igår och så lånade hon en tröja men jag fick inte tillbaka den. Så undrar helt enkelt om jag kan få tillbaka den nu?”
”Jag har ingen dotter?”
Svarar mannen
”Men jag skjutsade hem henne igår hon hette Marlene, Marlene Hazetone”
Han smällde dörren på mig.
Jag blev väldigt fundersam, varför verkade han så känslig om detta på nått sätt. Jag valde att knacka på igen. Han öppnade igen.
”Vad fan vill du ungjävel?”
Sa mannen men en hetsig ton och ett rött ansikte av ilska.
”För det första är jag inget barn och för det andra var är Marlene? Svara nu innan jag ringer polisen!”
Jag börjar bli hetsig
”Marlene? Marlene är borta hon är någonstans men jag vet inte vart. Hon kom aldrig hem igår”
”Vadå borta?”
Svarar jag men en låg röst
”Vänta det är det dom snackade om på kväll sjuan en försvunnen.. En försvunnen.. En försvunnen flicka!”
Fortsatt jag.
”Ja”
säger mannen med en känslig röst.
Jag fick en massa skuldkänslor och gick sagta iväg och satt mig i bilen och börjar köra hemåt.
”En försvunnen flicka”
”En försvunnen flicka”
”En försvunnen flicka”
Jag blir yr och ännu mer yr och fortsätter höra röster. Rösterna blir snabbare och snabbare men på nått sätt snurrar allt runt i slowmotion.
”En försvunnen flicka”
”En försvunnen flicka”
Jag ville skrika jag ville gråta jag ville allt. Jag stannar in bilen och stänger mina ögon.
”En försvunnen flicka…..”
Sakta öppnar jag mina ögon. Jag ser nåt slags rödhårigt i backspegeln, jag kollar bak i baksätet. Jag blir i chock. Mitt hjärta stannade och rösterna stannade. Jag blinkade för att se om det jag verkligen såg var sant. Sakta men säkert öppnar jag ögon igen. Alla röster försvann, det vart tyst, jag kollar bak och ser Marlene med fastbundna händer i baksätet. Hon var blå i hela ansiktet och det rann blod från hennes mun. Och på sig hade hon min gråa stickade tröja. Helt enkelt det jag såg var en död flicka och den enda som visste hur hon hamnade där var jag. Vem skulle mördat henne tänker jag tyst för mig själv. Jag kollar i spegeln och tänker igen vem skulle kunna mördat denna söta flicka? Jag tittar noga i spegeln och inser att jag kan se mördaren framför mig.
