Den sista berättelsen i Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019. Ostabila psykopater, monster, hämnd, mord, flykt, interner, svindlare, pedofiler och annat ruskigt har du kunnat läsa om. Nova Ling har generöst donerat finalnovellen till Svenska Deckarfestivalens följare. Mycket nöje!
Strax efter midnatt tillhörde världen honom. Ty han var Gud.
Ensam i den kalla natten. Dold inne i dimman. Som i filmer om Jack Uppskäraren i sina bästa år ute på dimmiga, mörka, smala Londongator.
London låg långt härifrån. Men dimman var densamma.
Inga andra människor där ute. Det kändes som att domedagen hade kommit och alla dött ut.
Tills det ögonblicket han såg henne – en flicka i en blå kappa.
Hon gick ut genom dörren på Järnvägsstationen. Stannade några sekunder för att fingra på sin mobil.
Han uppskattade henne i ett omsvep: en tjej just i den rätta åldern, vilket var från 13 och upp till 17 (det kunde ha funnits undantag men som regel var det någonstans däremellan).
Kappans nederkant nådde inte ens till knäna. Han lät blicken glida över deras smäckra skönhet: smala, sköra, uppstramade i svart nylon.
Tjejens rödblonda hår i en hästsvans lade sig över ena axeln i lydiga, glittrande i lyktornas sken, slingor.
Vilken tur att just idag, tänkte han.
Tur att han fått impulsen att ge sig ut. En vinstbringande inre röst som viskat när det var dags.
Han stod vid Pressbyrån. Höll i ett paket Marlboro. Skulle precis tända en cigg och avgöra vart han skulle gå härnäst, när tjejen uppenbarade sig rakt framför honom.
Paketet åkte ner i fickan på en gång. Bättre att vara på den säkra sidan än att lämna DNA efter sig.
Man ska inte va dum, ska man inte.
Blå kappan stod stilla en kort stund. Sedan fortsatte mot hållplatsen på motsatta sidan vägen.
Han kollade tiden – klockan visade 00.13 – och följde efter henne. Tjejen var värd mödan. Det kändes i magen, och lite mer söderut.
Han märkte att hon hade blå Converse. Det fick fötterna att verka mindre. Försvarslösa. Skor som passade till flykt, inte till kamp. Sista drag som övertalade honom att det var det.
Hon var fullkomligt upptagen med mobilen. Medan de stod på hållplatsen tog hon upp prylen minst fem gånger. Pysslade med den. Stoppade tillbaka i fickan. Tog upp och nallade med mojängen igen.
Inte förvånande. Nutidens unga. Somliga lyckades även göra konster med sina mobbar samtidigt som de cyklade. Utan händer på styre. Rena cirkusen.
Han hade en lösning på detta problem: om någon av idioterna skulle råka ramla – fråga om de behöver hjälp; skulle idioterna vara tillräckligt korkade att tacka ja – trampa sönder jäkla mojängen med en kort kommentar: nu lär det inte hända igen!
Han kom på sig själv med att glo på tjejens skära fingrar. Riktade genast blicken åt annat håll.
Vad höll han på med? Han måste ju se ointresserad, nonchalant ut. Inte väcka misstankar med onödigt stirrande.
Tjejen hade en vit iPhone8 – han trodde sig känna igen prylen – och små hörlurar som var inpluggade i öronen. Hon pekade med ett elegant, litet finger på skärmen.
Händer utan handskar.
Han kände en varm stråle av begäret fara genom kroppen när hon rättade till hörlurarna, som i skillnaden från iPhone var knallröda. Allt detta utan en enda orolig blick åt hans håll.
Bättre än bra. Toppen!
När spårvagnen kom fram och stannade, steg de in genom olika dörrar. Han satte sig på motsatta sidan några meter bakom tjejen. En strategisk plats. Perfekt för ändamålet.
Vissa föredrog planera det hela. Andra chansade. Idag gjorde han lite av bådadera. Planerade att chansa. Införde extrakrydda.
Samtidigt som han skuggade henne, föreställde han sig hur hon hade levt sitt liv. Ett liv som han fick makt över. Något som han kunde avsluta när som helst.
Han fantiserade att han varit i hennes hem, rört vid hennes saker, suttit på en stol vid ett sminkbord (hon lär ju ha ett sånt). En stol som fortfarande bibehöll hennes värme. Att han legat i hennes säng…
Hennes hår var som en rävpäls. Det kliade i fingrarna av lusten att dra dem genom den silkeslena kaskaden. Att föra bort en slinga från pannan bakom örat.
Hon hade ingen aning att hon blivit iakttagen. Han såg det i hennes lugna reflektion i mörkret bakom fönstret. För iakttagandet påverkar ett objekt, ändrar dess beteende. Om hon visste… Vad skulle hon göra?
Vad kan hon göra?
Inte sitta så fridfullt i alla fall.
Hon tittade ut i natten.
Måste hetta Elvira, bestämde han plötsligt. Insikten kom från ingenstans. En tjej med en sådan utsökt näsa fick inte kallas något annat. En näsa som en liten perfekt snäcka. Han ville röra vid den. Gnida sin egen mot hennes.
Hans tankar återgick till de små fötterna i Converse. Var det inte märkligt att ta på sig tygskorna i november? Förvisso sprang tonåringar med bar mage även i februari, dock i soliga dagar. I natt blev det däremot svinkallt. Slaskigt var det också. Överallt under gulbruna, ruttna löv lurade isiga pölar med snögegga i.
Han hade andats ut vita ångmoln, som en drake efter en avfyrad eldsalva. Temperaturen måste ha sjunkit under noll.
Fan i mig om det gör nån skillnad.
Han skulle fullfölja det han planerat oavsett.
Att stirra ner tjejen – var hon medveten om det eller inte – var ingen lysande idé. Han vände sig mot fönsterrutan på sin sida. Mörkret tog över hela världen. Det enda som syntes i natten var gigantiska, skenande vita ordet HOLMEN. När spårvagnen kröp förbi började H och L darra. De tappade ljusstyrkan. Slocknade samtidigt. OMEN fortsatte att sända sitt nya budskap genom natten.
Lysande. Verkligen.
Han skakade lätt på huvudet. Ingenting funkade som det skulle. Allting höll på att rasa samman och förfalla. Fast det var gamla nyheter.
Den apokalyptiska känslan återvände.
Han tittade i smyg på tjejen.
Vad gjorde Elvira ute så sent? Hade hon rymt hemifrån, men ångrat sig? Hade hon rest hit från nåt annat ställe? Eller följt med någon till stationen och vinkat ajökken? Vem då? En pojkvän?
Han kände ett smärtsamt sting av svartsjuka. Hade hon redan gjort det där?
Nuförtiden var de så smutsiga, de där småtjejerna med piercade läppar, navlar och färgade neonhår.
Nej. Inte hon. Se bara på henne – så ren, så oskyldig.
En skötsam flicka som definitivt inte ägnat sig åt sådana aktiviteter alls.
Två andra passagerare, som åkte med i annars tomma spårvagnen, steg ut på Söder Tull. Inombords tackade han dem – ett tråkigt medelålders par. De pratade lågt med trötta röster. Förmodligen hade firat sitt tråkiga jubileum på en krog och nu var på väg till sitt trista hem.
Han blev ensam med Elvira. Väntade när spårvagnen skulle fortsätta sin makliga resa.
Dörrarna höll på att stängas när en snubbe klev in. Ett muskelberg i svarta jeans och svart läderjacka. Typisk enprocentare. En dödskalle satt tatuerad på halsen.
Snubben ignorerade andra medpassagerare så när som på en blick mot Elvira. Sedan gick han längre bort mot sista sektionen.
Elvira vände sig aldrig om. Hon tittade på snubbens reflektion i fönstret, sedan gled blicken förbigående över den andra passageraren, han som intensivt tänkte på henne. Och han blev varm. Rentav svettig.
Hon skulle bli hans fjärde.
Han mindes hur skrattretande det hade varit att titta på den där fåniga smörjan I’m number four. En trist rulle.
Det enda roliga var att hans flickor också hade numrering. Han höll reda på det. Och på de souvenirerna han fått av flickorna. Något litet. Av varenda en av dem. En ring, en hårslinga… Från Elvira ville han få sin största trofé så här långt – de röda hörlurarna. De som var i tät kontakt med hennes söta öron. Han skulle föredra skorna, men det vore dumt. För farligt.
Plötsligt äcklades han av tanken att Elvira var dömd till en sådan fantasilös, fyrkantig siffra. Sjuan vore toppen.
Vad sägs om att följa efter, ta reda på var hon bor, förberedda allt så att hon skulle få sitt rätta nummer. Och sedan… när tiden är kommen…
Elviras reflektion vände sig mot honom i profil. Rättade till en hörlursknopp. Svepte bort en slinga från pannan.
Fan! Han orkade inte vänta. För beräkneligt. Hans devis: oförutsägbar – oövervinnerlig. Beräknad var dömd till förlust.
Tänk om han skulle tappa henne. Eller om hon råkade för en bilolycka. Eller att någon annan skulle ta hand om hans Elvira.
Han planerade inte vem som skulle bli hans nästa. Det hände när det hände. Han fick en impuls, sedan rullade det bara på. Som en sten ner från en bergstopp. En sten som tar med sig grus, damm, andra stenar och skapar ett stenras. Eller en lavin där av två begravda under snön bara en dyker upp till ytan till slut.
Fast han hade sina förberedelser.
Som med nummer ett, till exempel.
Det är alltid svårare med sin första. Oavsett vad det än gäller.
Han hade tvekat länge. Och förgäves.
Henne hade han mött på en öppen gata en lugn oktobernatt för sex år sedan. En god samarier som frågade om hon behövde skjuts. En berusad tjej som tackade ja… och sedan försvann ur den vanliga världen. Hon somnade där hon satt – framme vid förarsätet. Han hade inga bekymmer med att köra ut ur stan, svänga till en bortglömd väg som löpte in i skogen bortom stadsgränsen. Han körde med strålkastare avstängda. Långsamt som en skugga mellan trädstammar.
Träden blev glesare. Han bromsade och stängde av motorn.
En ryggsäck med gasbinda i flera lager och en flaska med Isofluran låg i bagageutrymmet. Han gick ut, öppnade bagageluckan, tog ut gasbindan, genomdränkte i vätskan.
När han lade tyget över flickans näsa och mun protesterade hon inte ens. Kände säkert ingenting.
Han drog ut henne ur bilen och stannade till en stund. Om han skulle släpa flickan på marken skulle det lämna spår. Eller ännu värre. Han kunde tappa något på vägen. En tygbit av kläderna, en sko…
Hon var tung, men han började redan känna ruset. Hennes vikt skulle han klara av.
Ja… första gången var lite av en besvikelse. Tjejen hade stort sett försovit sin egen död.
Han vaknade ur minnena av det välkända plingande ljudet. Med en skoningslös vakenhet insåg han att på skylten lyste orden Hyvlaregatan och i rött Stannar.
Helvete! Vem tryckte på knappen?
Spårvagnen saktade ner. Stannade.
Han vågade inte släppa Elvira med blicken. Hörde knarrande av läder. Knutten var på väg att stiga av. Helvetes jävla enprocentare som inte ens platsade på spåran.
Har jäveln kraschat sin hoj, eller?
Elvira, som satt avslappnad och en smula sömnig, plötsligt reste på sig. I ena ögonblicket stod hon vid sitsen, och i nästa var ute.
Han blev helt paff. Orkade inte tänka igenom sina handlingar. Dörrarna pep varnande. Han kunde inte låta henne försvinna!
Ett par stora kliv till dörren, och han hann att tryckta på knappen. Dörrarna åkte åt sidorna och han slängde sig ut.
Två figurer syntes tydligt i lyktornas gula ljus.
De gick över spåren mot en parkering. Knutten tog täten.Elvira följde efter på avstånd.
Spårvagnen åkte vidare. Han hade ingenstans att gömma sig. Det var bara att fortsätta åt samma håll som de andra.
De passerade husen som skrek miljonprojektet. Enprocentaren tänkte visst ta samma väg som Elvira.
Hojjäveln! Må du fara till fan och hans mormor.
I samma sekund som den önskan var uttryckt svängde snubben mot ett av husen.
Gud finns. Eller någon annan…
Elvira gick vidare.
Skönt! Han började även gilla lädergubben. Lite grann.
Elvira tog åt vänster vid Netto. Närmade sig en gångtunnel.
Hon gick med lätt dansande gång. Skapade med sina små fotspår ett mönster på den frusna asfalten.
Han ökade tempot. Ville vara strax efter henne när hon skulle nå tunneln.
Elvira gick in i mörkret.
Han började springa. Där! Där skulle det hela starta. Om inte någon jävel vågade störa dem.
Ryggsäcken slog i korsryggen. Han märkte det knappt. Nu skulle allt avgöras: krona eller klave.
Hjärtat hoppade upp, gjorde en kullerbytta och stelnade till. Han såg Elvira stå mitt i tunneln. Hennes ansikte lystes nerifrån med mobilens blå sken och fick henne att likna en utomjording. Hon knappade något på mojängen. Hörlurarna var på sin rätta plats i öronen.
Han fattade: hon ville lyssna på musik. Avskärma hela världen. Inte höra något förutom en favvolåt. Inte höra honom närma sig bakifrån.
Han gömde sig bakom betongväggen vid tunnelns ingång.
Medan hon valde en låt kastade han ner ryggsäcken från axeln, öppnade den och slängde in sina vinterhandskar. Under dem satt redan ett par elastiska. För man ska inte slösa tid på smågrejer. Sedan tog han ut en plastpåse. Drog ut en genomdränkt tygklump. Lämnade påsen tillbaka. Krängde ryggsäcken på axlarna.
Allt detta utan att slita blicken från Elvira för ens en millisekund.
Näsborrarna fylldes med en frätande stank. Isofluran var ingen höjdare i frågan om lukt. Men för hans lilla hobby var den ett måste.
Han gick mot henne. Lugn. Samlad. Noterade i ögonvrån alla graffiti på väggarna: rödögda monster med vassa tänder och klor; zombier med svarta hål istället för ögon; en superwoman i en tajt dräkt – mitt emot stället där hans flicka väntade på honom.
Han hoppade på henne när hon stoppat mobben i fickan. Låste hennes armar i ett kraftigt grepp. Tryckte trasan mot ansiktet. Täckte både munnen och näsan.
Hon skrek men hans hand som höll trasan dödade alla ljud. Hon kämpade emot, ålade sig, slog med huvudet. Det störde honom inte ett dugg. Han väntade.
Hon blev allt slöare. Huvudet hängde ner mot bröstet. Armarna tappade egen vilja. Knäna veck sig.
Han var beredd. Tog emot hela hennes vikt. Lyfte henne i sin famn. Gick mot utgången. Långsamt. Kollade vägen. Det var grönt.
Han påminde sig själv att kontrollera stället efteråt. I fall om hon tappat något. Eller han.
Han bar henne ut. Fortsatte några meter på vägen. Sedan svängde åt höger in i buskarna. In i det vilda.
—————
Jaktsäsongen hade börjat.
Hennes namn var inte alls Elvira utan Tamara. Fast ingen använt det på åratal. Även hon själv. Det sista namnet som hon nyttjade sig av var Maria. Ett i en lång rad av andra. Inget iögonfallande.
Hon visste att mannen som nappat hette Göran. Själv föredrog hon kalla honom den sluga jäveln.
Hon spelade med. Behövde nära kontakt med honom. För att bli säker.
Och han gjorde inte henne besviken.
Tamara lät honom bära hennes till synes lealösa kropp in i buskarna. När han hoppade på henne blev det hon redan vetat uppenbart. Blodstanken från honom – särskilt den som han bar på sina händer – övertygade, suktade henne. Berusade medvetandet.
Men hon bibehöll kontrollen.
Det var inget färskt blod. Det senaste daterade hon som tvåårsgammalt. Tur var det. För Tamara ville bibehålla klart förnuft så länge det gick. Helst under hela racet.
Den sluga jäveln bar henne allt djupare in i mörkret. De lämnade den vanliga världen bakom sig. Dök allt djupare ner i en ljuslös labyrint, skapad av natten, taggiga grenar och blött, multnat gräs under fötterna.
Han gjorde halva jobbet åt henne.
—————
När Göran kände att de gått tillräckligt långt ifrån allt störande, lade han Elvira ner på marken.
Gräset var osynligt i mörkret. Kändes kallt, obehagligt.
Honom störde det inte så mycket. Man får tåla små obekvämligheter om man vill uppnå bra resultat.
Han tog bort trasan från hennes ansiktet. Hon andades. Var medvetslös. Han ville se hur Elvira såg ut nu. Men lät inte sitt begär få honom att glömma stoppa trasan tillbaka i ryggsäcken.
Nu var det fritt fram.
Han ställde ryggsäcken åt sidan. Förde ena handen in i kappans ficka och fiskade upp mobilen. Såg till att inte trycka fel och sätta på den. Det enda han ville var att skärmen skulle lysa upp och låta honom urskilja hennes anletsdrag i mörkret.
Det var för riskabelt att leka med ljuset för länge. Han lämnade mobben tillbaka strax efter, men det han såg fick honom känna sig varm i den kalla luften.
Hon såg fridfull ut. Inga spår av deras lilla kamp. Det verkade även att hon nästan log. Som Mona Lisa – med ett halvdolt leende.
Göran drog till sig hörlurarna. Dem skulle han behålla för sig själv.
Han satte in de knallröda knopparna in i öronen. Hade lust att kolla vilken låt hon lyssnat sist, men lät bli. Det var bråttom.
Men innan dess bestämde Göran att lägga hörlurarna –
(Horlurar, viskade en röst till honom, för de alla är horor. Även de bästa av dem.)
– i ryggsäcken. Att samla allt på samma ställe. Bästa taktiken för att inte glömma någonting.
Han vände sig bort mot Elviras fötter, där ryggsäcken stod, och då hände det otänkbara. Han tappade andan. Satt som förstenad och stirrade på hennes fötter. På skorna. Som hade bytt färg. Blev till knallröda, exakt i samma nyans som hörlurarna.
Han skulle inte märka det i mörkret, men han såg det tydligt. För de lyste.
—————
Att spela död liggandes i halvfrusen gyttja störde inte. Kylan var en liten, pikant detalj till det hela. Men när den sluga jäveln tryckte hennes hörlurar in i hans äckliga öron fylldes hon av avsmak.
Sen blev hon lugn igen. Log inombords. Höll hon på att smittas av mänskliga känslor och småsinta bekymmer? Uppfattade hon hans oskyldiga lek med hörlurarna som intrång i hennes privata sfär, samtidigt som hans försök att härska över hennes kropp var en del av spelet? Fick han röra henne – kunde hon lika bra skita i hans tafsande på hennes låtsasgrejer.
Alla medel var tillåtna. Som i krig och kärlek. På sätt och vis var det ett krig. Som hon hyste enorm kärlek till.
Hon visste att jäveln hade inbillat sig att hon hette Elvira. Elviras kropp var lockbetet. Han skulle aldrig nappa om han fått se henne som hon var. På riktigt.
Hon fick lust att skratta när hon föreställde sig det. Men det bästa i ett skämt är just att behålla en allvarlig min.
Trodde han att han hade hela natten på sig? Hans låtsasdoktor-medicin verkade ju inte i timmar. Bättre om han skulle skynda. För sedan var det hennes tur att överraska.
I de flesta fall föredrog Tamara att låta dem leka av sig först. Bara för att vara helsäker.
Hon iakttog Göran genom halvslutna ögon. Mörkret störde henne inte det minsta.
Han misstänkte inget.
De var omringade av total avsaknad av ljus. De befann sig på en mörk plats. Han fattade det bara inte än.
Hon hade rekat lite så länge Göran var upptagen med sin ryggsäck. På vänster sida av vägen växte en rad av svarta, ogenomträngliga lindar. De höjde sig som en mur. Skar av den biten av världen från allt och alla. Svarta krokiga grenar stack ut åt alla håll. Liknade desperata, döda armar som stelnat utsträckta upp i luften.
Så, Göran, tänkte hon medan han vände sig mot ryggsäcken för att stoppa dit hörlurarna, säger du nummer fyra?
Tamara hade en betydligt längre lista.
Vilken löjlig liten myra han är.
Hon fick plötsligt nog.
När han såg skorna byta färg satte hon sig upp. Sa: ”Oops, Göran.”
Innan han reagerade knuffade Tamara honom i bröstet. Han trillade omkull. I nästa sekund hoppade hon grensle över honom.
”Ett litet tekniskt strul. Och se hur det gått till.”
Hon viskade det i hans öra. Knappast skulle någon annan höra hennes röst. Vinden överröstade alla ljud. Avståndet från vägen kvävde alla skrik. Men bättre var det att vara försiktig.
Anfalla ska man oväntat. Hon hade lekt den leken länge. Hade låtsats vara på väg att vakna, låta dem veta om det med några stönar. De var ändå chanslösa mot henne.
Se bara på Göran. Under henne, paralyserad av skräck. Men det brukade inte dröja särskilt länge innan de började kämpa för sitt liv.
Hon tryckte hans händer mot marken. Lutade sig framåt och hittade hans mun med sina läppar.
En objuden åskådare skulle få för sig att de var ett sexgalet, av droger påtänt, par ute på ett extremt äventyr. Vilket hon skulle aldrig rekommendera. För resultatet – blötta, smutsiga kläder och stickor på mest olämpliga ställen – tilltalade inte riktigt.
Det var ingen kärlekskyss. Ingen kyss alls. Hon sände en signal in i hans hjärna. Det skulle tillfälligt förlama honom.
Tamara tittade rakt i Görans vansinniga, uppspärrade ögon.
Så här långt verkade han fatta det viktigaste – något gick fruktansvärt fel.
När Tamara drog sig bort och betraktade honom på avstånd, såg hon genast att signalen hade funkat.
Muskler i Görans ansikte slappnade av. Alla känslor utplånades.Det enda som levde var ögonen. De skrek tyst. Bara hon förmådde höra dem.
Han kunde höra, se, andas (med nöd), men allt annat i kroppen blev utslaget.
Hon behövde inte göra om det där. Nu räckte det bara att ge order.
Lukten av urin meddelade att urinblåsan var bortom all kontroll. Det hade hon tänkt på i förväg. Därför satte sig inte för lågt ner, utan på hans mage.
”Vilken överraskning, Göran. Har du satt din söta bakelse Elvira i halsen?” Hon log. ”Vi alla är horor. Och vi kan lura.”
Menande långsamt drog Tamara ut sina hörlurar ur hans hand. Lade dem demonstrativt i sin ficka.
Hon såg vansinne i hans skräckslagna ögon. Han ville vråla för full hals. Kunde inte.
Tamara var rättvis. Gav alltid sina pojkar en sista chans att välja sitt öde. Görans valmöjligheter slutade där han höll på att räkna upp sina flickor – ett bevis på att hans avsikt var att fortsätta. I detta ögonblick blev hans öde avgjort.
Hennes intuition hade alltid lett henne till sådana som han. Det var alltid hanar. Kvinnor hörde inte till hennes specialitet. Andra fick ta hand om dem.
Fick hon nys om en, följde hon honom noga tills ett passande tillfälle dök upp.
Ibland fick hon lust att gripa en sådan jävel, skaka om och vråla i hans skrämda ansikte: varför gör du ens det, din idiot! Fattar du inte att du förgör din egen själ? Tror du inte att din stund ska komma? Den kommer. Och då har du inget. INGET!
”Det är många frågor som snurrar i huvet, Göran. Hur känner jag till ditt namn? Varför verkar inte den jäkla Isofluran? Vad har jag gjort med dig? Och den viktigaste: vad jag kommer att göra nu? Vad tror du själv?”
Tamara lutade sig mot hans ansikte. Liksom ville ta en närmare titt på honom. Fast inte. Hon ville visa sina riktiga ögon – turkosa, lysande, med vertikala smala pupiller, som på en katt. Eller en orm.
I hans ögon såg hon ett stumt skrik stiga upp i en spiral.
Bra. Rätt åt honom. Även för lite.
En ny portion urin blötte ner hans skrev. Han, som hade mördat tre flickor – den första av dem strypt med hennes egna strumpbyxor, låg här panikslagen så pass mycket att han pinkat på sig i omgångar.
Livet är en ironisk bitch, tänkte hon och log mot Göran. ”Vill du veta varför händer det dig? Jag berättar gärna.”
Hon kravlade ner från honom. Lade sig tätt intill. Omfamnade honom med ena armen. Tryckte sitt huvud mot hans, så att det var bekvämt att viska i hans öra.
”Du gick över gränsen. Och jag råkar livsnära mig på såna som du. Såna som har blod på sina händer.”
Det var ett brett område. Just hon intresserade sig för seriemördare, men det fanns andra som sysslade med alla möjliga sorters karmaförvrängare.
”Flickorna är din drog. Du – min. Ser du, det finns vissa likheter oss emellan.”
Tamara lade sin hand på hans bröstkorg och kollade hans hjärtslag. Det var inte meningen att han skulle dö innan hon fått sitt lilla roliga. Hon hade lärt sig det av erfarenhet. Var uppmärksam med det. Görans hjärta skuttade som en skålad katt. Annars inga andra oroande tecken.
”Du tänker att om du tar dig levande härifrån då kommer du aldrig, aldrig, aldrig nånsin… Inte ens att fantisera om det. Men…” hon hävde upp sig. Kollade hans min. Allt var fortfarande dött där. Bara i ögonen såg hon hoppet att födas.
Hon suckade.
”Men som sagt – men. Både du och jag vet att det kommer att hända igen. Och igen. Och igen! Så länge du ska leva. Så länge du får tillfälle.”
Ögonen förlorade gnistan.
Hon lade sig ner igen. Uttråkad. Hon kunde förutse alla deras rörelser, ord, tankar. Spänningen – det var det som saknades. Självklart, om man upprepat samma akt för många gånger. På jakt efter spänningen hade hon försökt att tänka ut nya taktiker. Nu var det slut med det. Omöjligt efter alla dessa år. Alla dessa sekel. Hon hade lockat dem med ett riktigt byte, låtit dem springa ifrån, lekt som en katt med möss.
Sedan slutade hon med det. Spelade alltid själv en liten, vilsen tjej…Eller vad de än tände på. Lät dem aldrig se en öppning. Ville inte bli för brutal.
Det enda nöjet var den mättande känslan efteråt. Tanken att hon gjorde världen renare, närmare till en för länge sedan förlorad balans.
De hade kvar en liten stund innan Göran skulle återfå talförmågan. En hög tid att passa på. Det var ett av de viktigaste stegen i deras korta relation.
Tamara tittade i mörkret. Den ingången till friheten. Utan irriterande människor som kröp överallt och lade sig i andras angelägenheter.
”Lyssna, Göran. Det är din sista predikan. Du vill be. Böna. Krypa på mage och slicka mina fötter. Du, som dödat för nöjes skull, förstår nu livets värde. Det lustiga och samtidigt beklagliga är att du fattar det när det är ditt liv vi leker med. Andras liv är bara värdelösa rekvisita i dina spel. Så är det för dig.”
Han gav ifrån sig ett lågt läte.
Tamara satte sig upp. Rörde med sin långa, rosa pekfinger vid hans tinning. Noterade att han svettades trots kylan.
”Tyst med dig”, sa hon.
Det räckte.
Om Göran inte själv fått uppleva verkan av hennes ord skulle han tro att hon limmat ihop hans läppar.
”Visst vill du prata”, viskade hon förstående. ”Det går att förhandla, tänker du. Att be om nåd för dina barns skull, tänker du. Din son och dotter. Ser du, jag vet. Fast de ska ha det bättre utan dig. För de kommer att veta. Till slut träder allt fram. Och då kommer de att bli äcklade.”
Tamara hoppade på honom igen.
Hans ögon spärrades upp. Helt galna i skräck.
”Inte än”, hon förstod precis. ”Jag har också barn. Fattar hur det funkar. Ser du, vi är inte så olika. Har bara olika anledningar att döda.”
Hon log. Strök honom över kinderna.
”Det går snabbt. Var inte rädd, du. Det blir inte alls plågsamt som cancerdöden eller svält.”
Tamara satte sitt finger igen mot hans tinning.
”Nu får du viska.”
Göran tuggade med läpparna. Verkade inte tro att de rörde sig.
”Hjälp…”, väste han.
”Fel”, svarade hon lugnt. ”Slösa inte din tid. Ingen hör dig ändå.”
”Åh, Gud… snälla…”, bad han. Ögonen översvämmades av tårar.
”Jag heter inte Gud.” Hon skrattade hest. Ett gammalt skämt, men så sant i stunden.
”Vem är du?” viskade han.
Du är på rätt spår, raring. Halleluja, tänkte Tamara.
”Din död”, svarade hon på största allvar.
De fick alltid ställa den sista frågan.
Hennes mun igen mot hans öra. Det var slut med viskningar. Hon ville dricka. Suga i sig den substansen som inte någon vanlig människa skulle urskilja. Görans liv. Hon drack utan brådska. Gick igenom alla sju chakran i hans kropp. Tömde dem ett efter ett – en exotisk cocktail med flera lager.
Hans kropp krampade som i ett epilepsianfall. Ögonen ploppade ut. Munnen – ett svart hål med darrande kanter.
Nu vet du hur de flickorna hade det när du tyckte dig vara Gud.
När hon passerade halschakra hörde hon ett knak. Göran bet igenom sin tunga. Blodet sprutade över henne.
Det var dags att sätta sista punkten.
I ett omsvep drack hon upp honom helt. Han stelnade livlös.
Tamara lyssnade. Det enda ljudet var vintervindens tjutande i svarta buskar.
Bloddroppar hade hamnat på hennes arm. Hon slickade förstrött bort dem – en liten dessert han hade bjudit på. Annars skulle hon aldrig riskera att tömma kroppen på blod.
”Döden kommer till alla. Varenda en av oss. Men för somliga…såna som du…blir det ett riktigt, oåterkalleligt slut”, sa Tamara högtidligt.
Sista akten i hennes pjäs var avslutad.
Hon ställde sig upp. Drog med händerna längst kappan. Och…det fanns ingen kappa längre. Hon var naken: inga kläder, inga skor, inga mobiler. Bara hon – som hon var: med brunt fjälligt skinn, ormögon, kraftiga käkar. En lång kluven tunga svepte över underkäken och gömde sig bakom rader av vassa tänder.
Om han såg mig så här, tänkte hon och flinade.
Ingen hade sett hennes riktiga jag på länge. Hon, som Maria, var gift med en människa. Deras enda barn var en människa.
Under alla dessa sekel hade hon fått många barn. De flesta – vanliga. Två var som hon. Dem träffade hon ibland. När de hade tid för sin gamla morsa.
De var inte många. Måste hålla låg profil. Just för att de var så få. Även om de var starkare än människor. Och inte alla ville jaga. Jäkla pacifister!
Sitt första möte med en like mindes Tamara tydligt. I minsta detalj. Som om det hände nyss.
Fast det var länge sedan. Hon var bara tre år gammal. Gick hand i hand med sin mamma (som var en människa). Det var hennes farsa som hade rätta gener. Men honom hade hon aldrig fått äran att träffa.
Så hon och mamman promenerade längst kanalen. En kvinna gick mot dem. Hon var klädd som en riktig dam. Hade även en mantel med pälskantad kapuschong.
Trots det att skuggan lade sig över ansiktet visste Tamara på en gång: hon är som jag!
Kvinnan passerade förbi. Stannade inte.
Tamara drog mamman i handen. Vände sig om.
Kvinnan stannade till. Ansiktet i halvprofil. Tamara såg ett leende.
Sedan gick kvinnan vidare.
Tamara tittade upp på mamman. Visste att mamman inte sett någonting. Och inte heller förstått.
Kvinnan hittade Tamara om några år. Invigde flickan i det hemliga som var annars dolt.
—————
Många år hade gått sedan dess.
Hon tittade ner på kroppen.
Tog ett steg från den. Sedan ett till. Lämnade kroppen och ryggsäcken där de låg.
De skulle få ligga där, tills våren kom. Kanske någon förbipasserande hund skulle få vittring, stanna vid vägen och yla, med nosen upp mot himlen. Men knappast fanns någon frivillig som skulle masa sig i snön, genom taggiga slånbärsbuskar.
På våren väntade en överraskning. Naturen skulle ta sitt.
Det kommer att stinka rejält.
Japp, men det lärde dröja innan liket skulle bli upptäckt. Det låg ju på en av platserna där man ramlade ur sitt vanliga universum och hittade aldrig tillbaka.
En sak hon nyss insett var att det fanns ett behov av en ordentlig självgranskning. Hade hon glidit av den raka vägen? Höll hon på att bli som de hon jagade? Eller var hon en sådan från början?
De återstående fyra bokstäverna på Holmen-huset fladdrade till och slocknade alla på en gång.
