Novell: Spår i natten

Svenska Deckarfestivalen och författaren Johanna Wideholt bjuder på en helt färsk, nyskriven, ej tidigare publicerat novell i vår novellserie hösten 2019. Väntetiden till festivalen blir kortare, men läsmyset blir längre! Mycket nöje!

Sakta betraktar hon de vackraste två i världen. Mannen som sitter bredvid henne på klippavsatsen och kvinnan som sitter snett mitt emot dem. Tillsammans betraktar de solen som är på väg ner över horisonten. Med en lätt suck andas hon ut all den luft som hon hållit inne så länge, som om hon hållit andan i en evighet. Livet kunde inte vara bättre än det var just nu.

Med andan i halsen fingrar hon på smycket i sin mans kavaj. Det är en liten blodröd glasdroppe på en vacker silverkedja. Hjärtat slår hårt. Hon undrar vid vilket specifikt tillfälle han ska ge den till henne.

En blond hårtest ramlar ner i Amandas ansikte. Sakta smeker hon hennes lena kind, lutar pannan mot hennes axel. Mellan brösten glimrar något rött – något blodrött. En blodröd glasdroppe på silverkedja…

• – Men Amanda – hur mår du?
  Amanda sätter hastigt handen för munnen och rusar mot badrummet. Hon kräks rakt ner i toaletten. Hon skyndar efter, stryker den svettiga raggen, känner ryggraden under fingertopparna.

• – Jag tror jag är med barn, flämtar Amanda.

Sakta sjunker hennes hand ner för Amandas rygg. Blir hängande som livlös längs med låret. Med barn? Amanda är gravid… Och smycket – hur hamnade det kring Amandas hals?

 

¤

”Björkdalens hotell och restaurang

Välkomnar till invigning för nyöppnandet

Halloweenafton, kl 18.

Lättare servering, snittar och bubbel.

Klädsel: kavaj

Musik: Lars N

Utställning av: Helena D”

Sven prasslade med tidningen vid frukostbordet och harklade sig. Han läste upp annonsen för sin hustru Ada. Skulle det nu äntligen bli lite ordning på det gamla lärosätet? Som på den gamla goda tiden, när Sven och Ada var nygifta och brukade äta söndagslunch på den vackert belägna restaurangen?

¤

• – Hej då älskling, nu går mamma. Ha en fin och rolig dag!
  Helena böjde sig ner och pussade sin lilla dotter på kinden.
• – Älskar dig, viskade hon och kände doften av den lena barnkinden.
• – Hej då mamma! Flickan kramade sin mamma hårt och sprang in i bygg- och konstruktionsrummet där hon dagen innan hade påbörjat ett bygge med träklossarna och nu hoppades att, det skulle finnas kvar så att hon kunde dekorera med fina stenar i olika färger som hennes förskollärare Ann-Charlotte hade introducerat till barngruppen dagen innan.

Helena skyndade sig ut i hallen, hon hade bråttom iväg till ateljén där hon behövde avsluta sitt senaste projekt som snart skulle ha vernissage.

• – Jo, förresten…, hastigt vände hon sig om så att hon nästan snuddade vid Ann-Charlotte som stod vid barnlistan och kontrollerade vilka som hade kommit

Ann-Charlotte kände Helenas blick och tittade upp.

• – Ja?
• – Jo, det är så att…att, ja det…att jag och Martin precis har separerat, och jag tänkte att det kunde vara bra för er på förskolan att känna till. Ja, om Mimmi skulle bli ledsen eller så. Jo, och så hämtar jag klockan ett idag för vi ska till BVC.

Helena skyndade iväg och Ann-Charlotte tittade en lång stund efter den späda kvinnan med långt fladdrande hår. Ännu ett perfekt par, som inte visade sig vara perfekta för varandra längre. Hur kunde man veta att kärleken var för evigt?

¤

• – Hej, och välkomna! Lovisa heter jag och kommer att vara er bvc-sköterska. Ja, och här har vi underverket. Saligt slår hon ihop med händerna. Har hon något namn? Mimmi? Jaha, åå en sådan sötnos. Välkomna, slå er ned.

Lovisa har precis börjat arbeta på en ny barnavårdcentral, efter att ha flyttat från storstaden ut till en mindre ort på landsbygen. Det var en lättnad att lämna det hektiska storstadslivet bakom sig och liksom börja om på nytt på ett ställe där hon inte kände någon. Hon hyrde en liten stuga ute i skogen och körde sin lilla fiat in till ortens centrum för att arbeta på bvc. Hon älskade att arbeta med barn, från de små späda nyfödda till de lite större barnen, men bebisarna var ändå bäst, det var något visst med dem. Hon tyckte om samarbetet med vårdnadshavarna också, särskilt bra hade hon blivit på att vara ett gott stöd för mödrar som hade det kämpigt. Hon hade genom sitt arbete som bvc-sköterska genom åren haft förmånen att vara en trygg kontakt för många mammor, flera som gick igenom separationer som hon kunnat stötta genom den jobbiga processen. Nu hade hon de senaste fyra åren fått lära känna Helena och hennes familj.  Lovisa hade sett hur paret till slut inte orkade hålla ihop och Lovisa gjorde allt för att stötta Helena. De hade kommit varandra nära.

¤

Katja vaknade med ett ryck och kände hur den välbekanta hjärtklappningen spred sig i hela bröstkorgen. Klockan vara bara halv fem på morgonen, men det gick omöjligt att somna om. Ångesten började riva om i henne och tankarna bara malde på. Vart var det där viktiga brevet med räkningen som hon inte fick missa att betala idag? Tänk om hon hade förlagt brevet, tänk om det inte fanns tillräckligt med täckning på kontot efter hon storhandlat mat igår? Hon hade inte vågat checka saldot efter hon handlat, rädd för sanningen och rädd för att krascha precis innan hon skulle hem till barnen. Måste vara stark, alltid vara stark. Hon kände sig nästan kallsvettig. Idag var dessutom första dagen på nya jobbet. Kanske ändå dags att kliva upp snart och göra sig i ordning. Hon suckade, morgnar var verkligen värst. Hon önskade att hon kunde vakna och känna sig trygg och hoppfull i alla fall de flesta morgnar, men det var alltid samma sak varje morgon, tankar som malde och malde och till slut dränerade henne totalt på den lilla energi och livsgnista som hon fortfarande kände. Kaffet på morgonen var hennes livselexir. När hon druckit en eller två heta koppar och låtit sitt sinne drunkna i värmen och koffeinruset var hon redo att väcka barnen och börja den nya dagen. Fullt fokus på det som var viktigt.

Nu var det dessutom ett nytt arbete hon skulle till. Det var som receptionist på det nyöppnade hotellet som låg ett par kilometer utanför ortens centrum. Det var inget nybyggt hotell, snarare tvärtom. Gamla anrika byggnader i lantlig miljö med en historik som både internat, restaurang och flyktingförläggning. Nu var alla byggnader på marken upprustade och det såg riktigt majestätiskt ut. Det var verkligen en fantastiskt inspirerande miljö att få arbeta i. Tänk vad mycket som måste ha hänt genom åren och så många spännande människor som säkert hade vistats där. Kärlek, intriger, maktspel – ja vem visste vad som hänt och vad som komma skulle? Hon kunde knappt bärga sig att komma iväg. Fokus Katja, fokus – du måste fokusera på uppgiften nu.

¤

Helena vred om nyckeln till ateljédörren och öppnade dörren. Där inne stod alla hennes tavlor som hon för tillfället arbetade med. De alla föreställde olika vyer samt historiska händelser från Björkdalen genom tiderna. En del tavlor var trogna verkligheten, medan andra var tagna ur fantasin. Alla hade dock ett gemensamt tema, att på ett intressant och nyskapande sätt presentera Björkdalen, både för vad det hade varit genom tiderna och vad det betytt för människor som på olika vis kommit i kontakt med stället samt vad det skulle kunna betyda för ortens invånare och besökarna i framtiden. Särskilt förtjust var Helena i en målning där hon avbildat sin dotter under ett vackert blommande körsbärsträd i fruktträdgården. Helena kunde nästan känna den idylliska stämningen som hon ville förmedla och som hon också själv känt när hon vandrat på markerna då hon precis fått uppdraget. Hon avbröts i sina tankar av en ilsken ringsignal från mobiltelefonen. Hastigt slet hon upp mobilen ur väskan, varpå väskan välte och hennes sminketui ramlade ner i golvet och öppnade sig så att alla grejer ramlade ut. Det var Martin som ringde såg hon på displayen. Irriterat svarade hon.

• – Hallå!
• – Det är Martin här.

Tystnaden ekade emellan dem. Kall, isande. Hopbitna käkar.

• – Hallå Helena, är du där?
• – Ja, vad vill du?
• – Kan vi inte bara ha en normal konversation? Hur mår Mimmi?
• – Bra, hon är på förskolan.
• – Jag tänkte hämta henne idag, efter jobbet. Umgås lite med henne. Visa henne lägenheten.

Helena suckade, kände sig maktlös.

• – Ok, gör så.

¤

Martin andades ut, hade bävat för samtalet, fastän det handlade om något så självklart som att få umgås med sin dotter. Martin visste dock att det var långt ifrån en självklarhet för Helena att de skulle ha delat vårdnad om sitt barn. Deras konflikt var sedan länge så förgiftad att varje konversation hotade att eskalera till en mullrande katastrof utan varken rim eller reson. Det var en sak att de inte kunde fortsätta sin relation som man och hustru, men han tyckte att de gott och väl kunde föra en vuxen konversation och samarbete kring sin flicka. Martin blaskade vatten i ansiktet och kände skäggstubben mot fingrarna, bäst att han rakade sig innan han gick till jobbet.

¤

Linnéa skyndade genom korridorerna på lätta fötter. Nu var det inte långt kvar innan det var dags för invigningen. Hennes pappas hotell skulle äntligen slå upp portarna för allmänheten. Och som både hon och ortens invånare väntat på detta tillfälle, då Björkdalen skulle börja blomstra igen. All anrik historik som fanns i väggarna på alla byggnader, det var så pampigt och majestätiskt, samtidigt skrämmande – som om det fanns mycket av både gott och ont som hade försiggått här. Linnéa hade alltid haft nära till fantasin och sitt barnasinne och ett ställe som detta fick verkligen henne att börja drömma all sköns dagdrömmar. Drömmen som författare kanske inte var så långt borta med dessa miljöer som inspirationskälla. Men nu hade hon annat i görningen. Som spindeln i nätet till Björkdalens nyöppnande hade hon mycket att stå i. Det var maten som Martin skulle stå för, Katja i receptionen, Helena med sin utställning, musiker, speciellt inbjudna gäster som skulle komma med häst och vagn från ortens säteri. Hon fick inte glömma att gå igenom detaljerna med kusken ännu en gång för att vara på den säkra sidan.

¤

Mimmi tyckte att katten var söt och följde efter den.

• – Vänta kissen, kss, kss. Men vänta då!

Flickan skyndade efter katten, runt hörnet på den gula byggnaden, där konstutställningen skulle äga rum.

• – Vänta, vart tog du vägen?? Mimmi tittade sig omkring. Hon kunde inte se vart katten tagit vägen.

Plötsligt såg hon spår i snön, små spår utav tassar – kattassar?? Mimmi lade sig på alla fyra i snön, noga med att inte nudda spåren så att de skulle suddas ut. Joo, nog såg det ut som tassar från en liten katt alltid. Det hade hunnit bli mörkt nu, men gatlyktans sken skimrade rakt över Mimmis fynd i mörkret. Hon tittade upp, följde spåren med blicken för att se vart de tog vägen. Mot dörren till huset – som stod på glänt. Katten måste ha smitit in i huset.

Sakta smög hon fram till dörren, som knarrande gled upp när hon gav den en lätt knuff. Hon kikade in med huvudet och tog sedan ett försiktigt kliv in i den stora hallen. En mäktig trappa gestaltade sig framför henne. Hon tittade upp. Det var högt i tak. Hon satte handen på träräcket till trappan och började kliva uppför trappan. Det knarrade lite och hon tyckte att hon hörde katten som jamade. Stannade till och lyssnade, hörde sin egen andhämtning och så katten igen. Uppför trappan, knirr och knarr. Mimmi tittade uppåt. Snart nådde hon det sista trappsteget och kunde beskåda ännu en magnifik våning i det gamla huset. Där fanns rum med skyltar med bokstäver utanför, det verkade lite högtidligt och samtidigt skrämmande. Mimmi lyssnade, höll andan. Katten! Jo, där inne! Sakta öppnade hon dörren som förvånansvärt öppnades lätt och tyst. Där…där satt inte katten och slickade sina snöfrusna tassar. Katten satt inte där och blinkade till henne med sina gröna vänliga ögon. Den syn som mötte Mimmi skulle hon för alltid bära med sig, hon skulle aldrig riktigt kunna förstå vad det var hon hade sett, men ögonblicket skulle aldrig lämna henne för så länge som hon levde. Även om hon med barnets fantastiska hjärna skulle kunna ägna sin vardag åt lek och skratt under långa trygga stunder för att då och då återkomma det fasansfulla ögonblicket som för alltid skulle förändra hennes barndom och syn på livet.

• – Pappa? Pappa?!

Där inne på rektorns gamla kontor fanns inte någon katt. Huvudstupa, framåtlutad befann sig däremot någon i rektorns gamla kontorsstol vid hans vackert snidade skrivbord. En man, som var mycket blickstilla, en man som såg ut som hennes pappa. Sov han?

• – Pappa??

Mimmi ruskade lite på honom men han vaknade inte.

• – Pappa?

Kanske sov pappa, trots allt, trött efter allt arbete och mamma och pappa som hade bråkat så mycket. Fast på senaste tiden hade de börjat bli snälla mot varandra igen. Men man kunde nog bli trött i efterhand, när man blev glad och lättad för att bli sams igen. Så brukade Mimmi känna, när hon hade bråkat med sin bästis Sara. Bäst att sitta här bredvid pappa tills han vaknade. Mimmi satte sig på golvet och lutade ryggen mot skrivbordet. Men se, där kom ju katten och strök sig mot hennes arm.

¤

• – Martin, har någon sett Martin?
• – Nej, han borde vara här när som helst, skulle kolla något i förråden.
• – Ok, vi får börja utan honom så länge, sa Linnéa. Så…invigning i kväll, är alla redo?

Samtliga närvarande på mötet nickade och tillsammans gick de igenom alla detaljer för kvällen. När de var färdiga med mötet hade Martin fortfarande inte dykt upp. Helena gick för att se hur det gick för Mimmi som hon satt i personalrummet med i-paden innan mötet. Hon var inte där. Hon måste ha gått med Martin då. Men var höll de hus? Helena började att leta, men ju längre tiden gick och hon inte kunde finna ett endaste spår efter varken Mimmi eller Martin började hon bli allt mer orolig. Vad kunde ha hänt, var höll de hus? Hon mötte Linnéa i korridoren som också började se lätt stressad ut. Snart skulle gästerna börja anlända och allt måste vara perfekt.

Helena kikade ut genom fönstret. Under en lyktstolpe anade hon en stickad röd vante. Hon drog koftan tätare omkring sig och steg ut i den mörka kylslagna kvällningen. Tittade under lyktstolpen – jo det var Mimmis vante. Men vad gjorde hon här ute, eller rättare sagt, vad hade hon gjort här ute? Hon satt ju i personalrummet och tittade på sin i-pad. Vad hade kunnat slita henne från den? Uppenbarligen något. Nu var bara frågan om vart hon tagit vägen. Helena letade efter fler spår efter dottern på marken. Det hade börjat snöa nu och några medarbetare höll på att tända marschaller, det skulle bli stämningsfullt att komma till hotell Björkdalen.

• – Titta! Sade Linnéa. Spår som leder in till utställningen. Små fötter.
• – Och tassar…

De började leta i alla rum och vrår och när de slutligen fann henne var det som att tid och rum upphörde.

• – Min lilla flicka, snyftade Helena. Mimmi hade somnat med katten i famnen. Vid skrivbordet satt Martin – död.
• – Men herregud vad har hänt?!, flämtade Linnéa.

Snabbt fick hon fram mobilen och ringde till larmtjänsten och förklarade läget. Sedan ringde hon sin pappa samtidigt som hon hörde att de första gästerna började anlända där utanför.

• – Min kära Helena, jag är så ledsen.
• – Å du kom hit i alla fall…
• – Ja, jag ville se din utställning. Men det här…kan jag göra något för dig? Och lilla gumman, lilla Mimmi, lilla vän.

Lovisa omfamnade dem båda ömt.

• – Jag är här nu, allt kommer att bli bra, viskade hon.

Ambulans och polis var snabbt på plats. Det som skulle blivit en gemytlig invigning under halloweenafton, hade nu verkligen blivit en fruktansvärt tragisk kväll i dödens tecken. Hur detta skulle påverka hotellets framtid visste ingen. Linnéa undrade hur hon skulle kunna klona sig. Hon visste att hennes far valt att ta emot gästerna i den andra byggnaden och att polisen just höll på att spärra av området kring huset där dödsfallet hade skett. Frågan var nu bara orsaken. Martin verkade vara lite väl ung för att det skulle varit en hjärtinfarkt. Dessutom var det underligt att Martin befann sig i den gamla rektorsbyggnaden, när han borde ha varit i köket i huvudbyggnaden för att göra sitt arbete. Hon stod och väntade tillsammans med Lovisa, som likt en hökmamma passade Helena och Mimmi som var invirade i filtar och hade varma drycker i varsin kopp på bordet bredvid dem. Det rök ur kopparna i kylan. Polismannen kom fram till dem och presenterade sig.

• – Kommissarie Andersson skakade hand med dem samtliga. Ambulanspersonalen har hittat märken av strypgrepp runt den dödes hals. Vi kommer att behöva rubricera detta fall som mord och förhöra samtliga på plats. Ingen kommer att få lämna invigningen förrän vi har talat med alla på området.

I samma stund hördes ett skrik bortifrån den pågående festtillställningen.

• – Ambulans hit snabbt! En kvinna har kollapsat!

Linnéa skyndade dit tillsammans med ambulanspersonal och Kommissarie Andersson.

En vackert festklädd kvinna i röd klänning låg på golvet. Bredvid henne stod en man i grå kavaj, något förvirrad och skräckslagen med två champagneglas i sina händer.

• – Hon…hon bara drack ur sitt glas och sedan föll hon till marken, sade mannen till kommissarie Andersson samtidigt som ambulansvårdaren började undersöka kvinnan.
• – Ingen puls.

Chockad tog mannen en klunk från sitt champagneglas. Plötsligt föll han också till golvet.

• – Herregud, utbrast Linnéa. De måste vara något i champagnen!!

De båda champagneglasen hade gått sönder vid mannens fall, men det fanns fortfarande lite kvar i och vid glasen. Teknikerna var på väg och de skulle behöva undersöka detta. Ett strypmord och två förgiftningar på en och samma tillställning – fanns det något samband?

Kommissarie Andersson beslöt sig för att förhöra hustrun Helena till att börja med.

• – När såg du senast din make?
• – Kl 16. Då kom jag hit med Mimmi. Jag berättade för honom att Mimmi skulle få sitta med i-paden i personalrummet medan vi hade vårt möte inför kvällens invigning. Han dök aldrig upp på mötet. Hon tittade ner i bordet. Jag…jag tänkte att han var med Mimmi i personalrummet, så jag gick dit. Mimmi var inte där, inte Martin heller. Tänkte att de gått ut, började leta efter Mimmi.

Kommissarie Andersson förhörde många av de närvarande på invigningen men ingen hade sett något av verkligt värde för utredningen. Alla gästerna hade kommit dit efter att Martin hade dött och alla hade de alibi som såg ut att stämma. Då återstod bara de som arbetade med invigningen – Linnéa, Linnéas far, Helena, kökspersonalen, receptionisten samt Martin själv. Det återstod även frågetecken kring de eventuellt förgiftade gästerna och om det fanns någon koppling mellan deras dödsorsak och anledningen till Martins död. Det hade blivit en lång kväll, ända in på småtimmarna innan alla var förhörda. Nu behövde de invänta svar från teknikerna samt obduktionerna och rättsmedicin för att kunna fortsätta att hitta svaret på gåtan. Tanken var ju att hotellet skulle firas och få möjlighet att blomstra igen, i stället hade det blivit en skräckens och tragediernas afton. Hur detta skulle påverka de framtida affärerna visste inte Linnéa, bara att de måste hitta svaren på vad som hänt – och varför.

Sven och Ada suckade lättat. Äntligen kunde de få lämna området. Vilken obehaglig upplevelse det hade blivit, denna afton. Det som skulle blivit deras kära återseende utav en svunnen tid, hade blivit en besvikelse och de hoppades att den eller de skyldiga skulle få sitt straff.

Lovisa följde med Helena och Mimmi hem och bäddade ner dem i sina sängar. Det hade blivit en lång kväll och hon försökte att pyssla om dem så gott som det gick. När både Helena och Mimmi hade somnat hällde hon upp ett glas vin och satte sig vid köksbordet och tog en klunk. Andades, drack sitt vin, blev sittandes stilla med en känsla av hopp mitt i sorgen. Nu var hon den enda för Helena och Mimmi, de skulle bli en liten enhet de tre tillsammans. Tand om varandra. Så lätt det hade gått nu, när Martin var borta. Om hon ändå hade vetat det redan då… Lovisa skakade på huvudet. Det förflutna fick inte påverka den lycka som stundade runt hörnet. Ingen bitterhet fick komma och störa nu. Hastigt drack hon upp det sista av vinet, kramade glaset hårt. Sedan lade hon sig att sova en drömlös sömn på soffan i vardagsrummet.

Två dagar senare fick Helena ett telefonsamtal från kommissarien. Martins dödsorsak var strypning, men gemensamt med de andra två offren från invigningen var att det fanns spår av arsenik i deras kroppar samt i de krossade champagneglasen.

• – Vi skulle vilja träffa dig igen Helena, för att se om det är något vi kan ha missat.

Helena bestämde sig för att låta Mimmi vara kvar hemma med Lovisa.

• – Nej mamma, jag vill följa med! Utbrast dottern.
• – Du kan stanna här hos mig, gumman, sade Lovisa.
• – Nej jag vill inte! Mimmi skrek och sprattlade.

Helena för sökte att lugna Mimmi utan resultat.

• – Kom Mimmi, utbrast Lovisa. Vi fortsätter att titta på filmen du såg på i förrgår, innan du hittade katten.

Helena hajade till. Hur kunde Lovisa vet vad Mimmi tittat på när hon var i personalrummet?

Deras blickar möttes. Plötsligt förstod Helena allt. Varför Lovisa kommit dem så nära, för nära. Att hon ville ha dem för sig själv och att Martin var i vägen för deras vänskap. Men varför just dem?

Lovisa stängde dörren till Mimmis rum.

• – Varför? Helena ställde sig framför Lovisa, spärrade av hennes väg. Varför gjorde du det?!
• – Förlåt mig, min finaste Helena. Förlåt, jag gick för långt den här gången. Men jag ville att du skulle vara min och jag trodde att det skulle bli så när du och Martin bestämde er för att separera, men sedan började ni hitta tillbaks till varandra och jag fick panik. Vi kom varandra så nära och vi skulle ju skapa något fint tillsammans, eller hur?
• – Lovisa, du missförstod allting. Och nu, nu – hur tror du nu att du ska kunna få vara min vän? Du har förstört allt!

Lovisas ledsna ansiktsuttryck byttes ut till något som kunde beskrivas som vansinne. Ögonen blev svarta, munnen förvreds i en konstig vinkel. Hon fingrade på den blodröda glasdroppen i halsgropen. Ännu en gång hade hon blivit sviken, bortvald för någon annan. Och något barn, det skulle hon aldrig få. Om inte…

Med nyvunnen kraft lyfte hon sina händer och slöt dem kring Helenas hals. Blundade och tryckte till. Helena kämpade förgäves för att få luft, började slå med armar och ben. Kände hur det började svartna för ögonen.

¤

Linnéa satt med en stor kopp kaffe vid köksbordet och funderade. Det fanns ett minne som hon inte kunde få fatt i. Det var något med den där kvinnan, som hade följt med Helena och Mimmi hem. Det var något som inte stämde. Tankfullt snurrade hon kaffekoppen ett par varv. Kvinnan sade sig ha kommit för invigningen och konstutställningen, men hon hade sett henne flera timmar tidigare när de fick en varuleverans. Lovisa hette hon och hon arbetade på BVC. Det var Mimmis bvc-sköterska, hade Helena berättat. Men de verkade så nära, inte åkte man som bvc-sköterska med någon hem sådär. Varför var hon där så mycket tidigare?

Något var fel. Bäst att åka hem till Helena och Mimmi. Samtidigt som hon satte sig i bilen ringde hon Kommissarie Andersson och förklarade sina misstankar. Efter en liten stund var även polisen på väg.

De kom precis i tid. Dörren var upplåst, eftersom Helena varit på väg ut precis innan Lovisa försökte sig på att strypa Helena som hämnd för något som egentligen gick flera år tillbaka i tiden. En tid då hon hoppats på att bli gravid med sin man. Barnlösheten såg ut att vara bestående och hon blev bedragen av sin man och hennes bästa vän. Det hade krossat hennes hjärta. Den blodröda glasdroppen stal hon från sin bästa vän som en påminnelse om vad som hänt och att hon aldrig skulle bli bedragen igen. I stället ägnade hon sig åt att vara en nära och stöttande medmänniska genom sitt jobb, när mammor gick igenom. Hon kunde se att genom att komma lite för nära, förstörde hon parens relationer och hon fick vara den betydelsefulla. Ända tills nu, när hennes närhet hade fått motsatt effekt. Nu var det slut, . allting var slut. Det gjorde ont, ont att inte kunna finnas där för dem hon älskade.

¤

Helena och Mimmis liv måste gå vidare. Det skulle ta lång tid för dem att kunna börja lita på folk igen, men genom Linnéa kunde de hitta en liten strimma hopp. Och hur gick det för det nyinvigda hotellet då? Jo, det blomstrade på nytt och kom att skänka mycket glädje till ortens befolkning. Minnet av vad som hänt där levde dock vidare. Och ni vet ju hur det är, hur berättelser blir till och hur de berättas om och om igen.