Kriminallitteraturen är bred, utges i alla format och medier och finns lite över allt; i film, på TV, i bokhandelns sortiment, i pockethyllan, på snabbköpet, i hängmattan och i örat. Men också i tecknade serier.
En journalist och hennes familj picknikar i naturen och upptäcker att fiskarna ligger döda med buken upp i sjön. Föga förvånande är det en närliggande industri som misstänks. Journalisten väljer att wallraffa som anställd för att hitta bevis för vad som släpps ut från fabriken, men blir upptäckt. Hon stoppas i en tunna som släpps i sjön, lämnad för att dö kvävningsdöden. Med hjälp av modern teknik hittas hon av sin make och en kompis.
Nej, det är inte storyn i en ny Annika Bengtsson-deckare, men ett tecknat Bamse-mysterium i en specialutgåva av tidningen Bamse (Egmont) som utgavs hösten 2018. I Sveriges kanske mest kända inhemska tecknade serie för barn är Nina Kanin grävande journalist på Folkets Blad. Kanske inspirerad av Liza Marklunds murvel. Hon är gift med Lille Skutt och även om hon just i detta avsnittet blev räddad av Bamse och Skalman, står hon som representant för den moderna, kompetenta, arbetande kvinnan, ett naturligt inslag Bamses värld. Serietidningen Bamse tar ofta upp aktuella teman för barn, som källkritik, dataspel och konfliktlösning, jämställdhet, återvinning av förpackningar och sjukdomen diabetes. Centralt i serien står rättvisa och medmänsklighet, som ofta kommer till uttryck genom superhjälten Bamses gärningar och moraliska funderingar.
Med andra ord samhällsengagerad litteratur.
Precis den dimension som kriminallitteraturen numera hyllas för. Det är kanske inte konstigt, då tecknade serier har en ungefär lika lång historia som deckare. På slutet av 1800-talet var både serier som medium och deckare som genre ett faktum. Arthur Conan Doyle med sin Sherlock Holmes och den mer skräckbetonade Edgar Allan Poe definierade standarder som än i dag används. Deckare och serier har växt upp.
Ankan som grusar GW
Men det är väl ändå Leif GW Persson eller möjligen Camilla Läckberg som är Sveriges mest lästa deckarförfattare? Tvärt om, skulle man nästan kunna säga, den mest populära deckarlitteraturen i Sverige har signaturen Disney och trycks i Kalle Anka & Co (Egmont) varje vecka. Huvudrollerna spelas av Musse Pigg eller Kalle själv. I de flesta av den klassiska veckotidningens nummer bjuds det nämligen på en eller två korta serier med stulna juveler eller annat oblodigt fuffens, eller längre berättelser med Björnligan eller Spökplumpen. Med en årsupplaga på ca 1,5 miljoner är Kalle Anka Sveriges mest lästa fiktionslitteratur alla genrer, med kriminalhistorier som ett fast inslag. Såpass är intresset för disneyanska deckare att förlaget nu också ger ut en helt egen pocketserie, Deckar-Kalle, inriktat enbart på brott i Ankeborg. Självklart ska inte barnen skonas för de mörka delarna av samhället, även om Kalle och hans vänner numera läses av många vuxna, runt 100.000 varje vecka.
Tecknade serier över lag är i den svenska marknaden oftast riktade mot vuxna. Det ser man i den övriga utgivningen, i kontrast till den ordinarie skönlitteraturen där barndeckare är ett vanligt inslag. Till exempel handlar två av relativt få återstående traditionella serietidningar i princip bara om brottslingar och deras motsatser, Fantomen och Agent X9. Båda räknas som vuxenlitteratur. Fantomen (Egmont) är riktig långkörare med en maskerad hjälte med samma namn som i vid mening har bekämpat alla sorters brott sedan 1936, och i egen svensk tidning sedan 1950. Fantomens jobb var ursprungligen att hämnas på pirater men jobbet ärvs av sönerna och Fantomen hålls därför för att vara odödlig (en twist på seriefigurernas annars oändligt långa liv). Korrupta politiker, simpla tjuvar, galna vetenskapsmän och konspiratoriska miljardärer kommer alltid att finnas, Fantomens jobb är säkrad för framtidens alla arvingar. Från att vara en djungelbaserad äventyrstidning för barn och unga i folkhemmets första decennier har Fantomen hängt med i tiden och brottas numera med homofober och miljöbovar. I tidningens nummer 21 / 2019 (oktober) är temat barn som kidnappas och tvingas göra olaglig militärtjänst för en paramilitör milis. Det är inte vardag för någon i Sverige men en aktuell påminnelse om vad som faktisk händer i andra delar av världen. Temat låter som något i en vuxenroman men har knappast dramatiserats i någon skönlitterär svensk thriller, men i serievärlden går det att båda dramatisera och visualisera. Inte minst genom den svenska Fantomenredaktionen som genom lång tid har jobbat så mycket med att forma Den vandrande vålnaden att han i tidningen kan betraktas som en halvsvensk figur, trots upphovet i 30-talets USA.
Svarta streck
Symptomatisk för moderna serier är det också att hösten 2019 publicerades Fantomen Noir, en presentbok med svart-vita historier som har dubbel koppling till deckargenren. Noir är det franska ordet för svart, en känsla som renodlades i en ny våg av deckare på 30- och 40-talet. Serieexpert och redaktör i Ades Media, Andreas Eriksson, beskriver Fantomen Noir:
– Även om Fantomen inte är först och främst känd som en noir-serie så innehåller detta album flera exempel på synnerligen hårdkokta scener. Fantomen är inte fullt så cynisk i hjälterollen, men skurkarna kan visa prov på grymhet och girighet. Och visst har det under årens lopp dykt upp en och annan femme fatale som orsakat problem både för Fantomen och andra. Förutom mörka, hårdkokta berättelser så känns ordet noir också som en bra representant för svartvita äventyr med Fantomen. I det här albumet är svart tusch det enda som lämnar avtryck på de vita seriesidorna. Resten är upp till er läsares fantasi att fylla i.
Alltså en parallell till hur man läser böcker och låter huvudet fyllas av bilder skapad av små svarta streck, känd som bokstäver. Nu för tiden är noir kanske mer känd i Nordic Noir eller Scandinoir, realistiska och samhällskritiska deckare från Norden som når ut till hela världen. Precis som Fantomen!
En ej modest ikon
Den andra svenska serietidningen för vuxna, som också den är en serieinstitution och som i huvudsak är baserat på berättelser om brott, är Agent X9 (Egmont) som sedan starten 1969 bestått av främst amerikanska och brittiska agent- och deckarserier hämtat från dagspressen. Sedan 1980-talet även fransk-belgiska serier inom samma genre. Tidningens återkommande största stjärna är Modesty Blaise, en kvinnlig James Bond som ibland bekämpar brott på uppdrag av chefen för en obestämd avdelning av brittiska underrättelseväsendet. Modesty är både sexig och tuff och har blivit en feministisk ikon och förebild, som en av få kvinnliga actionhjältinnor som har funnits med länge. Serietidningens titel har i sig en litterär koppling. X9 är kodnamnet för Phil Corrigan som i serien Agent Corrigan dels är privatdetektiv, dels hemlig agent. Figuren Corrigan skapades av Alex Raymond (Blixt Gordon) i samarbete med noir-kungen Dashiell Hammett (Riddarfalken från Malta 1930, Glasnyckeln 1931), ett exempel på hur etablerade deckarförfattare kunde växla mellan böcker och serier. En annan känd spänningsförfattare som skrev manus till Agent Corrigan är Leslie Charteris (Helgonet). Agent Corrigan publiceras då och då i tidningen som bär agentens kodnamn.
Serieförfattarna
Kända deckarförfattare som skriver seriemanus förekommer i Sverige också. 2009 skrev Anna Jansson ett Fantomenäventyr (publicerat i Fantomen nr 14 / 2009) och samma år tog Jens Lapidus steget in i serievärlden med manuset till Gängkrig 145 (Wahlström & Widstrand), en serieroman på 160 sidor som illustrerades av Peter Bergting. Enligt uppgifter från Kriminalvården var boken anmärkningsvärt populär på Kumlaanstaltens bibliotek under en period 2010. En slags höjdpunkt nåddes 2018 då en deckarspecial av Kalle Anka publicerades, med en berättelse specialskriven av Camilla Läckberg, en av danska Lone Theils, och en av norrmannen Jørn Lier Horst.
För den som gillar spänning är steget kort från Kalle till annan litteratur, vilket bland annat har gjort att pedagogiska upplägg har utvecklats för att Kalle Anka ska kunna användas i skolors undervisning. Serieworkshops, lärarhandledningar och seriematerial till självkostnadspris erbjuds för att främja läslust och förbättrad läsförståelse bland svenska barn. Det där är inte bara en klyscha; ordkonstnären Cornelis Vreeswijk skall ha sagt att just Fantomen lärde honom att prata svenska genom att han studerade den tecknade seriens texter. Forskning visar till och med att barn och unga som läser serietidningar har ett större vokabular än barn som läser skönlitteratur!
Klara linjen
Översatt till svenska finns självklart klassiska action- och äventyrshjältar som t.ex. Tintin (Kartago), denna unga journalist som var en föregångare till undergenren ”journalistdeckare” som bland andra Liza Marklund har haft stor succé med. Tintin bedrev i och för sig inte så mycket journalistik. Även tidernas första superdetektiv Sherlock Holmes finns på svenska. Fyra tjocka album utgavs 2014 – 2017 (Apart), också de med lärarhandledning för högstadiet och gymnasiet i syfte att utbilda elever om bland annat deckarfiktionens klassiska spänningskurva. De fyra Holmes-serierna publicerades först i Agent X9 från 2011, vilket är en vanlig metod i svensk serieutgivning: Först publicering i dags-/veckopress eller tidningar, sedan album/samlingsbok på ett bokförlag.
Stilmässigt tillhör Tintin och Sherlock Holmes den (ofta) fransk-belgiska stilen ligne claire, klara linjen, trots att åldersskillnaden är ungefär 80 år. Typiskt för stilen är rena och tunna men få linjer, ett bortskalande av överflödig bildinformation, få eller inga skuggor och inga skrafferingar. Samma stil används i Jakob Nilssons tre serieromaner (Kartago) med Stieg Trenters detektivromaner om Harry Friberg som förlaga, Roparen (2008), Färjkarlen (2012) och Sturemordet (2015). Böckerna fick beröm för att snyggt ha återskapat 50-talets Stockholm och är en tydlig koppling till en lite äldre centraleuropeiska serietraditon som passar berättelsen i sig.
– Självklart är jag influerad av Hergé och flera andra i Ligne Claire-skolan. Edgar P Jacobs nästan än mer än Hergé. Blake & Mortimer-albumen som släpptes på svenska på 70- och 80-talet var bland det bästa jag läst som barn. Så min teckningsstil ser ut på det här sättet, förhoppningsvis syns det att jag utvecklar den bok för bok, säger han när Svenska Deckarfestivalen frågar.
Jakob Nilsson förklarar mer om Trenters tecknade stil.
– Innan jag satte igång arbetet med Roparen hade jag en naiv tanke på att testskissa några sidor av Blake & Mortimer i Stockholm, i hopp om att fånga förlaget Dargauds intresse i Frankrike. Så då plockade jag fram några Trenterböcker ur bokhyllan och bytte ut Harry Friberg mot Philip Mortimer. Ganska snabbt insåg jag två saker. Jag skulle aldrig klara av att göra Edgar P Jacobs skapelse rättvisa men att göra serie av Stieg Trenters deckare var en (liten) snilleblixt. Hans deckare kanske kan kännas lite omoderna idag men som obearbetade manus till tecknade serier passar dom mig perfekt. Skildringar av ett gammalt Stockholm som det är ett nöje att ”översätta i bild”, klart utmejslade karaktärer och en snårig pusseldeckar-plot.
Klara linjen är på ett sätt en minimalistisk stil. Färre detaljer ska förmedla information eller skapa en stämning, hur gör man då?
– Svår fråga. Jag bemästrar inte stilen på något sätt, kanske just på grund av svårighetsgraden. Jag är grafisk designer i grunden och närmar mig svårigheterna i mitt tecknade med en designers utmaningar. Man kan likna det vid att förenkla ett skeende/händelse i serien som när man designar en logotyp. Man ska förenkla och plocka fram essensen av företaget i fråga. Det gäller i teckning/seriesida också. Både Tintin och Blake & Mortimer har ju en uppsättning ”färdiga” poser som återanvänds. Edgar P Jacobs karaktärer som pekar på samma sätt albumen igenom. Hergés figurer när dom springer har också något väldigt typiskt över sig med den karakteristiska ”snurr-knorren” vid fötterna.
Och mer Stieg Trenter i tecknad form kan det bli. Ett omslag till Farlig fåfänga är klart och en handfull skissidor ligger i byrån, men än så länge är allt islagt på obestämd tid. Däremot jobbar Jakob Nilsson med en annan känd gammal deckarherre, en tecknad seriebiografi om Harry ”Revolver-Harry”” Söderman. Revolver-Harry var äventyrare, kriminolog, utbildare av motståndsmän under Andra världskriget, dessutom grundare av Sveriges Kriminaltekniska Laboratorium (f.d. SKL, nu Nationellt forensiskt centrum i Linköping, NFC). Tillika en personlig förebild för Leif GW Persson. Kartago/Cobolt planerar utgivning hösten/vintern 2020.
– Annars har jag haft tankar på att adaptera andra svenska deckare. Pontus Ljunghills två deckare, En Osynlig (2012) och Lykttändaren (2017), som utspelar sig i 20-talets Stockholm skulle kunna vara spännande att försöka sig på, säger Jakob Nilsson.
Självgående Salander
Den mest kända svenska deckarfiguren som finns i serieform är nog Lisbeth Salander. 2012 – 2015 utgavs två olika serieversioner av Stieg Larssons Millenniumserie, en engelskspråklig och en fransk. I Sverige publicerades den engelska versionen i fyra tjocka volymer (Norstedts), så kallade grafiska romaner, med manus av Denise Mina, även hon meriterad deckarförfattare med bland annat Svenska Deckarakademis pris för bästa översatta deckare 2011, Getingsommar. Den franska serien publicerades i Agent X9 2014 – 2016. Hösten 2019 och under 2020 hittar vi igen Salander i agenttidningen i tre helt nya episoder, fristående från både Larssons och Lagercrantz böcker. Manusförfattare är belgiska Sylvain Runberg, som delar sin tid mellan Frankrike och Sverige. Lisbeth Salander har som tecknad serie blivit såpass självgående att hon inte längre behöver böcker som en grund, vilket är fallet med mycket få svenska romanfigurer.
Fantastiska detektiver
I närliggande fantastik- och skräckgenrer kan nämnas de översatta bokserierna The Walking Dead (på svenska 2011 – 2019, Apart) och den italienska skräckserien Dylan Dog (på svenska 2013 – 2019, Ades Media), och hemodlade titlar som Lars Krantz Den svarta jorden (2014, Kolik) och Dödvatten (2009, Kolik), samt Peter Bergtings Domovoi (2015, Wahlström & Widstrand). Fantasy eller fantastik är på frammarsch i det mesta av litteraturen, men också inom TV-deckare med bland annat Jordskott (SVT) och Förstfödd (Viaplay). Blandningen återspeglas likaså i en etablerad svensk tecknad fantasyserie, Viktor Kasparsson (Albumförlaget) som skrivs och tecknas av Dennis Gustafsson. Albumserien har hittills (2010 – 2018) åtta titlar, alla utspelade sig i mellankrigstidens Skåne där titelfiguren löser detektivgåtor av varierande slag, med det övernaturliga som specialitet.
Hur kom du fram till blandningen av kriminalmysterier och övernaturligt, Dennis Gustafsson?
– Jag är en hängiven Sherlock Holmes-fantast, jag är även förtjust i hur Lovecraft väver sin skräckmystik. Det var när jag arbetade i London som speldesigner och grafiker som jag startade rita serier för mig själv som Kasparsson föddes. Mitt helgnöje brukade vara att vandra runt bland de många bokhandlare som fanns då (på 90-talet). Det blev oftast ”facklitteratur” om övernaturliga fenomen, folklore, wicca och liknande. I bakhuvudet hade jag alltid en kommentar från Arthur Conan Doyle som hävdade att man aldrig skall ha med övernaturligheter i en detektivhistoria. Kanske i ren trotsighet mot min litteraturidol ville jag prova, säger han till Svenska Deckarfestivalen.
Skönlitterära genreförfattare får ofta pluspoäng för minutiös faktainsamling. Dennis Gustafsson förklarar att han som andra författare gör mycket research när han som serieskapare ska återge en konkret bild av en svunnen tid.
– Det blir en hel del sittande på stadsarkiv, museer och bibliotek, ja. Särskilt om berättelserna skall utspela sig i en stad som till exempel Malmö eller Helsingborg. Jag åker även till platser och rekar och fotograferar. Jag har även ett välsorterat bibliotek med gamla böcker/flygfoton etc. som kan vara till hjälp om jag vill hitta en plats som behöver ett särskilt attribut för att få en story att fungera.
Ett nytt Kasparsson-album är på väg. Det blir en varulvshistoria som kommer utspela sig i Nymö. Dennis Gustafsson håller även på med en spinoff som handlar om svenska kyrkans ”särskilda enhet” men exakt vad det blir får vi se senare.
Serier nu
Illustrerad kriminallitteratur i Sverige anno 2019 har som nämnts oftast läsare som själv växte upp med serietidningar på 60-, 70- och 80-talet. Förr var konsumenterna barn, nu har de barn själva, barn som i större grad än föräldrarna vänder sig till fantastik och sagor när de vill läsa serier. Alena (Kolik, 2012), Vei (Kartago, 2017 och 2019), Astrid (Apart, 2016) och bokserien Theos ockulta kuriositeter (olika förlag, 2008 – 2018) är exempel på nyare serieböcker i någon fantasyform med en yngre primärpublik. Så varför väljer unga heller traditionella böcker när de vill läsa deckare? Fantomen har inga superkrafter och Modesty Blaise är ju inte ens i färg, så generationen som nu växer upp med Marvel och DC på bioduken attraheras kanske mer av avancerade superhjältevärldar än gammaldagsa spioner.
Den mest påtagliga följden av moderniseringen av läsförströelse är emellertid att den klassiska serietidningen har decimerats i både utbud och upplagor. Western, djungeläventyr, skräck, sportserier och superhjältar finns knappast i tidningsform i Sverige i dag. Distributionen når inte ut till bensinmackar, matbutikerna prioriterar godis och korsordstidningar på de ytorna som förr ägnades åt serier. Datorspel, mobiltelefoner, internet, Netflix och appar har tagit över, men när serieläsare först köper något, ser man att kunderna ofta är vuxna som har råd att köpa dyrare böcker och album. Vilket är varför just böcker och album är en väsentlig del av seriemarknaden på 00-talet. Det kan förklara varför böcker eller bokliknande album som Fantomen Noir kan ges ut i en krympande marknad.
Men det är inget nytt att tecknade serier nu anses som vuxenlitteratur. Den trenden började redan på 80-talet då specifikt serietidningarna och de tunnare albumen drog sina sista kommerciella andetag. De gavs en vitaminspruta med mörkare serier som Watchmen (Alan Moore, 1986) och Batman: The Dark Knight Returns (Frank Miller, 1986). Art Spiegelmans Maus (1980, men genombrott även den i 1986) bidrog också till att göra serier rumsrena. Spiegelmans serieroman skildrar livet som polsk jude i Europa på 1940-talet, inte det heller ett lustfyllt tema. För den serieboken vann han Pulitzerpriset.
Övergången från tidningar till böcker och från barn till vuxna är lite samma transformation som den skönlitterära kriminalfiktionen har genomgått, och i princip under samma tid. I Skandinavien otvivelaktigt från 90-talet med Håkan Nesser, Henning Mankell och Inger Frimansson som några spjutspetsar. Precis som kriminalromaner ansågs tecknade serier i decennier vara ”ful litteratur”, billig och delvis farlig underhållning för konsumenter med intresse för lågkultur. Den attityden är för det mesta borta nu, tillsammans med fördomar som att tecknade serier är för barn. Nu när förra århundradets unga själv är redaktörer på kultursidorna är till och med humortidningarna riktade mot vuxna. Barn uppfattar knappast satiren på det svenska klassamhället i 91:an.
Tecknade serier är dock inte en genre, Bamse och Fantomen är i två helt olika genrer. Serier är ett flexibelt medium som kan se lite olika ut. Serietidningar, album, tjocka grafiska romaner med hård eller mjuk pärm, strippar i dagstidningar, korta eller långa berättelser och nätserier är olika varianter av mediet och kan jämföras med att deckare finns som miniserier på Netflix (STHLM Rekviem), som biofilmer (Mordet på Orientexpressen), som hyrvideo på macken (Johan Falk), som återkommande säsonger på TV4 (Maria Wern) eller TV-filmer (Morden i Midsomer). Det deckarserierna, filmerna och romanerna likafullt har gemensamt är att de beskriver, problematiserar och kanske utbildar om brott, våld och förtryck i fiktiva världar.
P.S. Vi kan inte skriva om tecknade kriminalserier utan att nämna Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Martin Beck. Man kommer alltid tillbaka till Beck! Mannen på balkongen (1967) gavs ut som tecknad serie av Mats Ekberg 1989 (Alvglans). Den skrattande polisen (1968) omvandlades till seriealbum i Frankrike av Roger Seiter 2011 (Casterman). Martin Becks låga hålls alltid varm så kanske är det på tiden att han dyker upp i pappersrutor nu när Peter Haber snart går i pension?
Glenn Folkvord
