Ett smakprov från den senaste boken av Alan Parks, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2019. Smakprovet ges i samarbete med Modernista.
McCoy fortsatte korridoren fram mot trappan; det klapprade om klackarna när han gick ut på gångbryggans golv av metall, andedräkten stod som en plym av vit ånga framför honom. Barlinnie var sig likt. Iskallt om vintern och bastuhett om sommaren. Det gamla viktorianska fängelset sjöng på sista versen. Det var inte byggt för så många fångar som man hade proppat in i det. Tre, ibland fyra, interner inlåsta i en cell avsedd för två. Undra på att hela fängelset stank. Lukten från överfulla slaskhinkar och gammal svett var så stark att den fastnade längst ner i halsen på besökaren så snart de stora dörrarna öppnades, och den satt fast i kläderna när han lämnat stället. Ända sedan han först börjat tjänstgöra i området hade han varit här ganska ofta. Det enda som var bra med Barlinnie var att man slapp åka någon annanstans. Lagöverträdare i Glasgow av alla de slag hamnade här. Allt ifrån våldtäktsmän och mördare, perversa typer och barnaskändare till förvirrade gamla gubbar som inte långt efter hustruns begravning åkte fast när de gick ut från livsmedelsbutiken med två burkar lax instoppade under tröjan. Barlinnie var inte så noga, fängelset tog emot alla.
Han lutade sig över balkongräcket och kikade ner på rastgården genom ståltrådsnätet och tobaksdimman. Där nere myllrade det vanliga gänget omkring i illasittande fängelsedräkter och vita fritidsskor.
Ett par grabbar, vars namn han inte kom ihåg, spelade ping-pong. Gängmedlemmar med låg rang från Milton samlades runt poolbordet, alla med långt hår, mustasch och tatueringar som visade att de hade varit intagna på ungdomsvårdsskolor. En pekade med sin kö på Jack Thomson när han rullades in
framför TV:n och flinade. För ett år sedan skulle han inte ens ha vågat titta på en som Thomson. Nu hade den stackars jäveln ett så djupt jack i skallen att det syntes ända här uppifrån. Så går det när någon slår sönder båda knäskålarna med en slägga och sedan utdelar ett par extra slag i skallen bara för att man känner för det. Efteråt kan den slagne inte gå på benen och hjärnan är så skadad att han inte ens vet var han är.
Han knäppte igen trenchcoaten och blåste i händerna. Fan vad kallt det var här inne. En fet liten kille tittade upp från det pågående kortspelet och nickade. Steph Andrews. Han inbillade sig fortfarande att ingen här inne visste om att han var en tipsare. McCoy grävde i fickan, tog fram ett cigarettpaket av märket Regal som han hade med sig och släppte ner det. Steph fångade det och stoppade det på sig och lämnade rastgården utan att någon ens märkte det. Första regeln om man ska besöka Barlinnie: ta med cigaretter. McCoy lutade sig ut lite till men såg fortfarande inte den han hade kommit hit för att prata med.
»Matdags för djuren i zoo, va?« Han vände sig om och Tommy Mullen stod lutad mot räcket intill honom. Mannen strök av sig mössan och kliade sig i huvudet. När McCoy börjat komma upp till Barlinnie hade Mullen haft mörkt hår. Nu var det mestadels grått.
»Hur lång tid har du kvar nu, Tommy?« frågade han. »Tre sketna veckor till. Jag räknar dagarna.« »Du kommer inte att sakna det här stället, va?« »Skämtar du? Kan fan inte vänta. Svågern har köpt en liten husvagn nere i Girvan. Frisk luft. Ska bli skönt att slippa stanken här.«
»Vad vill han egentligen?« frågade McCoy. »Det enda jag vet är att det kom ett samtal till stationen om att jag skulle åka hit.« Mullen ryckte på axlarna. »Tror du han har talat om det för mig?« Han tog fram en färdigrullad cigarett ur sin tobaksask och tände den. McCoy tittade ut över balkongräcket igen, försökte få syn på honom i mängden.
»Han är inte där nere«, sa Mullen. »Han har flyttats. Han är på specialavdelningen nu.«
McCoy visslade till. Den mystiska specialavdelningen. Ingen visste så mycket om den eller hur den var tänkt att fungera. De hade inrättat den förra året. Fängelseväsendet var senfärdigt med att ta till sig och implementera sextiotalets idéer. McCoy mindes en presskonferens som han hade sett på TV. En fängelsedirektör med bister uppsyn som suttit bakom ett skrivbord flankerad av två hippietyper till professorer. Hippierna hade svamlat på om konstterapi, positivt tänkande och överbryggande av hinder.
Redan då, från första början, hade det räckt med minsta omnämnande av specialavdelningen för att man skulle börja tugga fradga på tidningarnas ledarsidor. De flesta poliser kände likadant. De betraktade specialavdelningen som en sorts sentida Sodom och Gomorra uppförd på floden Clydes stränder. Fast enligt hippierna handlade det bara om att i en liten del av fängelset skulle högriskinterner bli bemötta som människor. För egen del kände McCoy ingen större upprördhet, det var ju inte så att de vanliga metoderna var så fantastiskt framgångsrika de heller. Fångkonstaplar som bankade skiten ur bråkiga interner och stoppade in dem i burar i iskalla källare. Efter vad han hade sett gjorde det bara tokskallarna ännu mer hatiska, ännu mer beslutsamt inställda på att slå ner eller knivhugga varenda plit som tittade på dem på ett sätt som de inte gillade.
Mullen och McCoy lämnade huvudbyggnaden och sprang tvärs över fängelsegården med rockarna dragna över huvudet tills de kom till en röd dörr i bortre muren. Vädret var sämre igen, isande kallt snöblandat regn och en blåst som vispade vissna löv och skräp fram och tillbaka över gården. Mullen öppnade den röda dörren och sedan var de inomhus.
McCoy stod bara och tittade, tog in allt han såg. Alice i underlandet.
Framför sig hade de två växthus med blommor och tomatplantor. Rabatter hade grävts fram ur betongen och planterats med prydliga rader grönsaker. Ett avstängslat område vid sidan om var fullt av stora stenklumpar med halvfärdiga ansikten eller utmejslade kroppar. Graniten blänkte av väta. Dörren till det lilla skjulet intill öppnades och en mager kille i dammigt skinnförkläde med långt, blont hår steg ut med en mejsel i handen. Han lyfte på sina skyddsglasögon.
»Hur är det, Tommy?« frågade han. »Jag har inte sett dig på ett tag.«
Det dröjde några sekunder för McCoy att förstå vem han var. Bobby Munro. Han kunde inte låta bli att dra på munnen. Bobby »Rakbladet« Munro stod här i Barlinnie med en mejsel i handen? Undra på att tidningarna fått fnatt. Måste vara första gången han använde en mejsel för dess egentliga ändamål; det vanliga var att han hade den i halsen på någon.
»Bara fint«, sa Mullen. »Vi är här för att snacka med Howie.« »Han sitter nog framför T V:n som vanligt.« Han pekade mot en dörr. »Där inne.«
»Jaså, du är Tommy nu?« sa McCoy medan de gick in. »Bästa kompisar, va? Är det så programmet är upplagt?«
»Jag orkar inte prata om det«, sa Mullen. »Men så mycket kan jag säga att det tog ett tag innan jag vande mig. ›Att tilltala internerna med enbart efternamn är kränkande och avpersonifierande och måste fasas ut‹«, reciterade han med tillgjord överklassröst. »Förbannade dumheter, det är vad det är.«
Senast McCoy hade varit inne i tvätteriet hade det varit fullt av stora maskiner som vaskat på och män som stått bakom stora elektriska pressar, halvt dolda bakom klibbiga vattenångor. Men inte nu. Nu låg avdelningen i det närmaste tom, vitmålad, med inramade affischer på väggarna och en jättestor skulptur i järn mitt på golvet. Som McCoy förstod det föreställde den två hundar med människoansikten som antingen slogs eller satte på varandra, det gick inte riktigt att avgöra vilket. Mullen pekade på en dörr i ett hörn.
»Sällskapsrummet är där inne.«
McCoy steg in. Han visste inte vad han hade väntat sig, i varje fall inget i den här vägen. Det var som att kliva in i farmors trivsamma vardagsrum. Tapeter med geometriska mönster, en elektrisk öppen spis med två element som var på för fullt och två fåtöljer och en soffa grupperade runt en färg-TV. Här inne fanns inte ens några illaluktande slaskhinkar. En enda sak störde den mysiga atmosfären: Howie Nairn. Han satt hopsjunken i soffan. På specialavdelningen slapp internerna fångdräkter. De fick ha egna kläder. I Nairns fall medförde det ingen större förbättring. En smutsig Che Guevara T-tröja, en skotskrutig scarf om halsen, jeans med utsvängda ben och långt, vågigt hår ihopdraget i en hästsvans i nacken. Han hade till och med tofflor på sig. Han hade magrat lite men var sig annars rätt lik sedan McCoy senast sett honom. En sak hade inte förändrats: han hade fortfarande ärr som gick korsvis tvärs över halsen och fortsatte ner under T-tröjan.
»Se för fan till att få ut pliten härifrån«, sa Nairn utan att släppa TV:n med blicken. »Han har inte tillåtelse att vara här inne.«
»Som du vill«, sa Mullen. »McCoy?« Han nickade som tecken på att det var okej och Mullen backade ut genom dörren. »Då lämnar jag er i fred, grabbar. Hojta till när ni är klara.«
McCoy slog sig ner på soffans armstöd och lade ut ett paket Regal på det lilla soffbordets skiva av kakelplattor. Väntade. Var säker på att han kände lukt av knark. Skulle inte förvåna honom. Ingenting här förvånade längre. Nairn sa inget, blicken var som fastklistrad vid TV-skärmen. Det var alltså hans sak att inleda.
»Jag fick meddelandet. Är det meningen att jag ska känna mig hedrad?«
Nairn grymtade. »Inbilla dig inget, McCoy. Du var den ende polis som jag kom ihåg namnet på.«
McCoy såg på affischerna som satt upptejpade på väggen. Inte de vanliga tjejerna med särade ben här inte. En karta över Midgård, en bild på ordförande Mao. Böckerna i hyllan var lika dåliga. Malcolm X självbiografi. Främling på egen planet. Bhagavad Gita.
»Funkar allt det här hippieflummet?« frågade han. »Du längtar alltså inte längre efter att få möblera om fängelsedirektörens ansikte?« Ingen respons. Han suckade, försökte igen. »Det är alltså om Garvie då?«
Äntligen släppte Nairn TV:n med blicken. »Vem?« »Stan Garvie. Som stoppades ner i en trälår och slängdes i Clyde med några järntyngder som sällskap. Vi tror att det var du som gjorde det. Ditt boende på semesterhemmet här har fått dig att vilja bekänna, va?«
Nairn log och såg belåten ut. »Jaså. Var det så fittan hette?« Han skakade på huvudet. »Nä, det vet jag inget om. Inspektör McCoy.«
McCoy höjde på ögonbrynen. »En sådan nyhet sprids fort.« Nairn satte sig upp, körde ner handen innanför jeansen, kliade sig på pungen och sniffade sedan på handen. »Jo, ja, jag kan tipsa dig om en annan sak. Någon kommer att bli dödad i morgon.«
»Va, tänker du knivhugga någon i duschen? Men vill förvarna mig om det?«
Nairn log igen och blottade en rad små, gulnade tänder. »Jag har alltid tyckt att du är en rolig fitta, McCoy. Ungefär lika rolig som cancer. Uppe i stan, en tjej som heter Lorna.«
McCoy väntade men det kom inget mer. Han förstod att han var tvungen att spela med. »Vem kommer att döda en tjej som heter Lorna?«
Nairn gjorde en grimas av avsmak. »Far åt helvete. Jag är ingen golare.«
McCoy skrattade. »Du är ingen golare? Vad fan gör jag då här?«
»Du är här för att jag sitter fast i det här skithålet. Jag kan inte sätta stopp för det, så det får du göra.«
»Hur ska jag fixa det då? Gå ut i media och uppmana varenda tjej som heter Lorna att inte kliva ur sängen i morgon? Fan i helvete, Nairn, du slösar med min tid.«
Han reste sig. Han hade varit i tjänst sedan klockan fem i morse och var trött, inte på humör. Det enda han längtade efter var ett glas öl och att få vara så långt borta som möjligt från det här fängelset och från Howie Nairn och hans skit. Han böjde sig fram för att plocka åt sig cigarettpaketet och Nairns hand flög ut och grep tag om hans arm. Han drog honom intill sig, ansiktet kom nära.
»Bäst att du noga hör på vad jag har att säga, McCoy, för annars kommer jag att bli förbannat arg. Fattar du?«
McCoy såg ner på Nairns tatuerade fingrar som slutits om hans arm, såg ner på knogarna som redan hade vitnat. Han var en fängelseintern och McCoy var polis. Det fanns gränser för vad Nairn kunde tillåta sig och han hade precis överskridit dem. Det här gick inte att spela med i längre.
»Ta bort dina sketna fingrar från mig, Nairn«, sa han lågt. »Nu. Och det är fan bäst för dig att du aldrig rör mig igen. Är det uppfattat?«
Nairn höll kvar greppet i ytterligare några sekunder men släppte sedan McCoys arm och sköt den till honom. McCoy lutade sig tillbaka.
»Antingen säger du något vettigt nu eller också går jag. Sista chansen.« Han väntade. Nairn blängde på honom, fixerade honom med sina vattniga blå ögon. Om mannen försökte skrämma honom så funkade det inte. Han hade blivit blängd på av bra mycket farligare individer än Nairn. Han ryckte på axlarna och reste sig. »Jaha, då går jag.«
Han gick bort till dörren och ropade på Mullen. Han hörde kängorna komma klampande i korridoren, klackjärnens klickande mot linoleumgolvet. En röst nådde honom bakifrån. »Hon heter Lorna, jag vet inte vad hon heter i efternamn. Hon jobbar inne i stan. På en av de flotta restaurangerna. Mal- maison eller Whitehall. Jag vet inte vem, men någon kommer att döda henne i morgon.«
McCoy vände sig om. »Var det allt?« Nairn såg på TV:n igen. »Det räcker.« »Säg att jag tror dig och säg att jag förhindrar det. Men varför vill du förvarna om det?«
Nairn skakade på huvudet. »Gå nu för fan. Du stinker ner mitt vardagsrum.«
* * *
»Vad var det om?« frågade Mullen när de var tillbaka i huvudbyggnaden. Inlåsningen hade börjat. McCoy tvingades höja rösten för att Mullen skulle höra honom över de protesterande visslingarna och smällande ljuden från celldörrar som stängdes. »Fan vet. Han sa att någon skulle bli mördad i morgon.« »Här?« McCoy skakade på huvudet. »I stan.« Mullen såg lättad ut. »Tack och lov för det. Jag är i tjänst i morgon. Hur kommer det sig förresten att en muntergök som han visste om det?«
»Fan vet. Jag tror att han bara driver med mig.« De väntade medan en intern med en mörk svullnad under ögat och blödande läpp passerade med händerna bojade på ryggen och en fångkonstapel på vardera sidan. Mannen fortsatte att skrika ut otidigheter.
»Det konstiga är bara«, fortsatte McCoy, »att jag var där när han åkte dit, men det var Brodys utredning och inte min. Så jag vet inte varför han ville prata med mig.«
»Brody. Äh, vad fan, honom vill ingen intagen prata med. Satte han dit Nairn med falska bevis?«
Han skakade på huvudet. »Nä, det gick till hur schyst som helst. För en gångs skull. Nairn var skyldig som bara den. De tog honom med en väska med tre avsågade hagelbössor.«
Mullen lämnade honom i receptionen och sa att han skulle höra av sig när han gick av sitt pass. McCoy hade väl inget emot Mullen men hade inte en tanke på att tillbringa kvällen på en pub med ett gäng fångkonstaplar som berättade sitt lidandes historier.
En tjej som hette Lorna. Han borde kanske ringa runt till restaurangerna bara utifall. Det kunde inte finnas så många Lorna som jobbade där. Samtidigt kunde han inte bli klok på varför Nairn hade berättat det för honom, mannen hade knappt sett på honom när de grep honom, han hade varit alltför upptagen av att sparka mot Brody och kalla honom för vartenda fult namn han kunde komma på. Blicken gled upp till almanackan på innerväggen i fångkonstaplarnas lilla kontorsskrubb. En topless tjej draperad över en bil som försökte se ut som att hon mest av allt här i livet längtade efter att få krama om en jättestor skruvnyckel. Han hade inte tänkt på att det var torsdag. Han borde kanske inte spilla tid på Nairns skitsnack utan åka och hälsa på Janey i stället. Hon var ändå skyldig honom en gentjänst. Det surrade till i låset som öppnade sig med ett högt klackande ljud. Vaktkonstapeln öppnade dörren och höll upp den medan vinden ryckte och slet i den. McCoy såg ut på träden runt parkeringsplatsen och på kronorna som vajade fram och tillbaka.
Fångkonstapeln flinade. »Jag avundas dig inte som ska ut i det här busvädret. Jag avundas dig inte.«
Han sprang till bilen, klev in i den omålade Vivan och dängde igen dörren. Han startade motorn och radion gick i gång. »Chirpy Chirpy Cheep Cheep« fyllde plötsligt den igenimmade bilen. Han svor och skruvade på knappen. Rod Stewart med »Maggie May«. Mycket bättre. Han satte värmen på max och svängde ut på Cumbernauld Road och körde mot staden. Ville han träffa Janey måste han först åka och prata med Robbie.
