Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019. Deckarveteranen Ulf Durling tilldelades det allra första av Svenska Deckarakademins debutantpris för sin debutroman Gammal ost (1971) men när han nu bjuder på novellen En enda stor familj är den ej tidigare publicerad. Tanka kaffe och ha mycket nöje!
And the hunter is home from the sea (ur Reqviem av R L Stevenson).
Hon kände inte igen henne! Fast visst, man förändras ju med tiden. Somliga, som förr var trådsmala, ökade i vikt! Lollo trodde följaktligen knappt sina ögon då de stötte ihop utanför Systembolaget. Hon ställde ifrån sig sin klirrande plastkasse, gav upp ett skratt som var en kvillrande vårbäck och så vankades kramar, långa och handfasta.
-Sussi! Oh my God, om du inte presenterat dig skulle jag aldrig ha … när sågs vi senast? Vid din studentuppvaktning?
Varefter hon opåkallat tillkännagav att hon tidigare varit gift i USA, återkommit till sitt kära fosterland i början av millenniet och nyligen flyttat från en åldrande sambo (”Kommunens tristaste gubbstrutt”), tränade yoga, åt veganskt, hade artros i ett knä och genast skulle åka till sin storasyster Ina och vattna azaleor medan blomsterdrottningen låg på geriatriska för rundsmörjning.
– Wait a minute, avbröt hon sig. Häng med dit så tjattrar vi lite om klasskamraterna och fröken Olsson och om hur skogstokig käringen blev när vi sabbade hennes tramporgel med tuggummi! Jag kör, Mercan står i kundgaraget. Överenskommet?- – – Gärna. Men jag har egen bil. Var ses vi?
***
Snart återtogs samvaron förortens och äldreboendet Solvändans mysigaste trea med en svindlande panoramautsikt i två väderstreck.
– Syrran ska in på Tallgården, berättade Lollo. Hon är barnlös så jag tar bums över hennes lägenhet och … ja, här är det toppen, högsta klass. Middag på beställning, det är bara att anteckna sig på listan i huvudbyggnadens entréhall. Mängder av aktiviteter, trevliga grannar. Alla hjälps åt. Vi är en enda stor familj, brukar Ina säga. By the way, hur vore det med lite vin för att fira vårt meeting? Det finns en pava Kabinett i kylen och … inte?
Inom en kvart hade hon påbörjat sitt tredje glas riesling.
– Du då, Sussi? frågade hon. Hur har du haft det?
Den begärda redovisningen omfattade några postgymnasiala ströjobb, äktenskapet i Skåne och det pågående, högst tillfälliga besöket på uppväxtorten.
– Du och jag, sade Lollo och knöt an till deras gemensamma förflutna. Vi båda och Gittan och Maggan. De fyras gäng, Retstickorna! Apropå, det drar ihop sig!
– Till 60-årsjubileum?
– Right you are! Vi håller till i vår festsalong, maten tar vi från en cateringfirma och helt alkoholfritt blir det inte, tvärtom. Fördrink och eftersläckning och däremellan … ja, det ena med det andra. Styrgruppen består av mig och Bror Duktig, som kunde rabbla alfabetet baklänges på tio röda! Han bor numera i vår anläggning, är still going strong och lär briljera vid huskaffemåndagarnas frågesporter. Kan jag räkna med dig, Sussi?
– Självklart. Hur många blir vi?
– Svårt att säga. 2009 var vi tjugoen. Sen dess har tre slocknat. Ett par av dom värsta tråkmånsarna tackar stadigt nej, som tur är. Bosse till exempel.
– Jag vet. Vi båda ringer och håller varandra uppdaterade.
Lollo gjorde en ful grimas och placerade vinflaskan på en chiffonjé med marmorskiva en bit bort, som för att lättare kunna motstå ytterligare frestelser.
– Åhå! Så du är bundis med Bosse Acnesson, han med pubertetsfinnarna?
– Stämmer, svarade hennes gäst avmätt. Är dom övriga kallade och anmälda?
– Samtliga. Utom Maj-Lis förstås.
– Varför det?
– Men hallå, gimme a break! Vår fågelskrämma, ful och fet och korkad! Och dialekten! Var hon från Eskilstuna eller nåt? Kommer du ihåg hur vi drev med henne på rasterna?
– Nja … vi var väl flera, vi fyra och … men du var värst, Lollo. Du härmade henne, gömde grodor i hennes bänk och anförde talkören om inga vuxna syntes till. ”Maj, Maj-Lisen, trind som grisen!”
– Fake news, förtal och överdrifter! Skulle jag ha …?
– En spänd tystnad vidtog. Nästa replik överraskade Lollo:
– Tro mig eller inte men jag har länge tyckt att vi absolut är skyldiga henne en ursäkt. Varför inte skicka henne en vänlig inbjudan och när vi har samlats ber vi om förlåtelse?
– Never! Som hon störde oss med sin blotta närvaro! Vi var ju annars som en enda …
– Eller om det var vi som förstörde för henne?
– Jaså, fräste Lollo, du försvarar Maj-Lis! Lilla Helgonet, va? Botgöraraktivisten Sussi!
– Vårt förnedrande beteende har åtminstone gett mig mycket att skämmas för. Det har plågat mig i många år men det är aldrig för sent att krypa till korset, eller hur? Håll med om det! Hon måste ha lidit otroligt, det är åtminstone vad Bosse låtit mig förstå.
Varpå hennes värdinna, mörk som ett åskmoln, tvingades uthärda en redogörelse för mobbingoffrets tappade självförtroende, mardrömmar, terapisamtal och nervtabletter. Maj-Lis skulle antagligen ha gått under om det inte varit för vissa medmänniskors stöd och förståelse.
– Din jävla kossa, väste Lollo. Du riggade vårt möte bara för att kunna gå fanskapets ärenden!
– Ja. Jag har haft dig och din lya på Vallarhöjden under uppsikt ett tag och …
– Och vem avslöjade min nya adress? Din informatör Bosse Acnesson?
– Kanske det. Du vägrar alltså att ge Maj-Lis en smula upprättelse? Är det korrekt uppfattat?
– Yes indeed! Och du, Sussi, fatta att du har rubbat min samatva! Hala glorian och stick, omedelbart!
Den rasande Lollo såg henne resa sig och hörde ett irriterat mummel när fridstöraren råkade snava på orientmattan på väg mot ytterdörren som strax därpå ljudligen slogs igen.
She has gone totally crazy, konstaterade hon, alternativt senil eller …
Till råga på eländet var hon rejält försenad till damlunchen hos Gittan! Snabba ryck, var hade hon parkerat Mercan?
***
Styrelsens två representanter var mycket nöjda med intervjun och hade egentligen redan i förväg godkänt parets ansökan om medlemskap i bostadsrättsföreningen.
En månad efter Inas avskedskalas hade Skandiamäklarens skyltar lockat många spekulanter till visningarna varpå – under ett tufft budgivningsrace – ett äkta par lösgjort sig ur klungan av konkurrenter och sprängt målsnöret i spurten.
Den dödsannons som stått i Svenska Dagbladet hade varit oansenlig. Min syster LOUISE CARTER, stod det, därtill de två datum som avgränsade hennes liv, Ina som enda sörjande, ett kors, slutorden i en engelsk dikt samt underst en finstilt notis om att begravningen ägt rum i stillhet.
Enligt ryktet hade den förolyckade varit vida impopulär. Bland det fåtal som kondolerat märktes barndomsvännerna Birgitta och Margareta. Tillsammans med Lollo hade de en gång bildat en kompiskvartett vars fjärde deltagare, Susanne, ingen sett röken av sedan hon 1970 försvunnit söderut för att ingå äktenskap med en förmögen skåning.
Efter sammankomsten summerade de sina synpunkter.
Deras belåtenhet var lika uppenbar som makarnas förtjusning över att ha blivit så varmt välkomnade till Solvändans storfamilj. De åtog sig gärna lämpliga uppdrag och verkade såväl vitala som socialt lättanpassliga. Hon älskade att påta i trädgårdar, han hade särskilt fäst sig vid snickarboden och biljarden. Båda spelade bridge och var intresserade av teater. De var helt enkelt ett kap, ett dubbelfynd.
Omständigheterna kring olyckshändelsen hade inte kommit på tal. Varför nämna att en nära anhörig till säljaren nyss avlidit knall och fall i finrummet på fjärde våningen efter att överförfriskad ha snubblat över en av misstag uppsparkad mattkant, krossat skallen mot en marmorplatta och blodat ner halva parkettgolvet?
Och naturligtvis hade ingen av dem ens andats om sin lättnad över att slippa kravmaskinen och bråkstaken Louise Carter. Risken att få henne på halsen hade nämligen intill alldeles nyligen varit direkt överhängande eftersom syskonen just stått i begrepp att underteckna överlåtelseavtalet …
De hade inte heller förhört sig om orsaken till att fru Nyförvärvs röst tycktes spegla en bakgrund i Mälardalens gnällbälte. Även om hon sagt sig vara barnfödd i närområdet kunde det ju ha talats mer provinsiellt i hennes föräldrahem på Ymervägen, eller hur?
Utanför kansliet gav ordföranden ett visitkort till sin sekreterare.
Vill du vara snäll att lämna in det på kontoret i morgon så att namnen blir rättstavade i vår boendeförteckning?
Läsningen framkallade ett brett, vårsoligt leende:
MAJ-LIS och BO AXELSSON, löd texten i relieftryck på den lilla vita rektangeln.
