Ett smakprov från den senaste boken av Pascal Engman, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2019. Smakprovet ges i samarbete med Bookmark Förlag.
Kapitel 1
Anonym man.
En lila ljusslinga hängde i granen i Monica Zetterlunds park. Kriminalinspektör Vanessa Frank var klädd i en mörkblå kappa. Under den bar hon mörka kostymbyxor och en nystruken, vit skjorta.
Hon drog tungan över tandköttet. För första gången i sitt liv hade Vanessa avgett ett nyårslöfte: att sluta snusa. Hon hade skjutit på det hela vintern. Nu var det mitten på april. Snön var borta. Fyrtioåtta timmar tidigare hade hon tagit sin sista prilla och abstinensen fick hela kroppen att klia.
I Hassans mobilbutik, som trots namnet sålde lite allt möjligt, lyste det fortfarande.
Dörrklockan plingade till, Hassan log när han såg att det var Vanessa.
”Konstapel Frank”, hälsade han på bruten svenska och bugade halvhjärtat. ”Jag hoppas att du inte är här för att köpa snus.”
”Lägg av, jag är fyrtiotre. Ge mig en dosa.” ”För två dagar sen stod du exakt där och förbjöd mig att sälja dig snus.”
”Antingen säljer du en dosa till mig eller så rånar jag dig.” Hassan skyndade sig att blockera snuskylen med sin kropp. ”E-cigaretter, mindre farliga, håller dig sysselsatt”, sa han
och pekade mot ett vitrinskåp. ”Jag menar allvar Vanessa, du fick mig att lova. Det tänker jag hålla.”
Vanessa suckade och rättade till skjortkragen. Hon uppskattade människor som höll sina löften.
”Jaja, ge mig skiten då. Men Hassan, akta så att du inte repar golvet.”
Han tittade frågande på henne, därefter mot sina fötter. ”Va?” ”Ja, med den där moralpinnen du har uppkörd i arslet.” I hörnet vid Odengatan stannade Vanessa, fick fyr på e-ciggen, tog ett bloss och studerade tankfullt den vita rök som löstes upp i den mörka vårkvällen. Hon promenerade i riktning mot Sveavägen. Uteserveringarna hade öppnat. Människor drack öl med filtar över axlarna, framåtlutade över rangliga träbord.
Vanessas liv var under omförhandling. I december hade Natasja, den sextonåriga syriska flicka som Vanessa haft boende hos sig, blivit uppringd av sin far. Han hade överlevt kriget, invalidiserad men vid liv. På juldagen, medan snön vräkte ner, vinkade Vanessa av Natasja utanför porten och såg taxins baklyktor försvinna uppför Surbrunnsgatan. Bromsljusen hade blinkat till. Fått Vanessa att för en sekund hoppas att Natasja skulle kasta sig ur, slita med sig resväskan, rusa mot Vanessa och säga att allt var ett missförstånd. Fyra månader hade passerat, ändå kändes ensamheten som en brunrostig cykelkedja mot revbensgallret varenda dag.
Vid Sveavägen åkte veteranbilarna fram och tillbaka medan raggare i västar och rutiga skjortor skrålade till Eddie Meduza och Bruce Springsteen. Bensinångor. Sydstatsflaggor. En man pressade sina anemiska skinkor mot bakrutan i en förbipasserande vit Chevrolet. Vanessa hade tänkt svänga höger, passera genom Vanadisparken på vägen hem – men på trottoaren tornade en stor byggställning upp sig. Hon avskydde att gå under dem, de såg ut att kunna rasa ihop i vilken sekund som helst. Istället korsade hon Odengatan och gick parallellt med busshållplatsen.
Då hon passerade baren Storstad fick hon syn på ett ansikte hon kände igen – teaterregissören Svante Lidéns. De hade varit gifta i tolv år, innan hon kom på honom med att ha gjort en ung skådespelerska gravid. Vanessa rörde inte en min utan fortsatte gå. Hon hann inte mer än ett par meter innan hon hörde sitt namn ropas.
”Du kan väl hälsa?” ”Hej.” Hon vände på klacken, Svante skyndade fram och lade mjukt handen på hennes axel.
”Kan du inte komma in en stund?” Han såg vädjande på henne. Alternativet var att gå hem, fläka ut sig i soffan och kolla på Animal Planet.
”Okej.” Svante höll upp dörren och frågade vad hon ville dricka. Vanessa bad om en gin och tonic och slog sig ner vid fönstret. Hon kastade en blick mot utrymmet mellan bardisken och borden där berusade människor raggade på varandra.
Vi människor är bara däggdjur i färggranna kläder, tänkte hon. Om hundra år är alla i det här rummet döda. Vita benrester och stoft, begravda six feet under. Ingen kommer att veta att vi delade de här timmarna tillsammans. Insikten gjorde henne dyster.
”Du ser strålande ut”, sa Svante och ställde drinken på bordet mellan dem.
Vanessa höjde glaset mot honom. ”Du ser ut som om du dog 2003.” ”Skål”, sa Svante obekymrat. ”Hur har du haft det?” Vanessa tog en klunk. Nu var hon här, då kunde hon lika gärna vara trevlig. För gamla tiders skull. Trots allt var hon glad att se Svante.
Under de år hon levt med honom hade de haft det bra. Att han satte på allt med puls hade hon lärt sig leva med. Det som sårat henne var att han förnekat henne ett barn. När Vanessa blivit gravid en tid innan skilsmässan hade han övertalat henne att göra abort. Och nu var det för sent.
”Jag har bytt jobb.” ”Har du lämnat polisen?” Vanessa skakade på huvudet. ”Ny avdelning. Jag har slutat på Nova och är utredare på Riksmord nu.”
Hon stoppade en av isbitarna i munnen och krossade den med tänderna.
”Riksmord?” Ur högtalarna strömmade Piano Man, Vanessa lutade sig fram för att överrösta Billy Joel.
”Jag åker runt i landet och bistår kollegor i mordutredningar.” ”Handelsresande i mord, alltså. Vore en bra filmtitel. Och gott om jobb numera, om man ska tro tidningarna?”
En timme och tre gin och tonic senare kände sig Vanessa berusad. Hon ville inte gå hem. Svante var på många sätt en knöl, en feg ursäkt till man, men hon tyckte om honom. Ännu hade de inte berört Johanna Ek, skådespelerskan som Svante numera levde med. Inte heller hade de tagit upp parets barn. Vanessa var rädd att förstöra stunden, men till slut kunde hon inte hålla tillbaka.
Mitt i en fråga höll hon upp handflatan mot Svante. ”Hur är det med ungen då? Ettåringen alltså, inte hon du lämnade mig för.”
Svante öppnade munnen för att svara, men Vanessa hann emellan. ”Vad döpte ni henne till? Yasuragi Lidén?”
”Yasuragi? Det där spaet? Varför skulle vi …” ”Jag hittade en hotellnota i en av dina jackor, betalad nio månader innan hon föddes. Ni kändisar döper väl era ungar efter den plats där själva befruktningen skedde?”
Svante kliade sig på kinden. ”Jag medger att jag inte skötte det där särskilt snyggt”, sa han. ”Jag är ledsen för det.”
De såg in i varandras ögon ett par sekunder innan Vanessa viftade till med handen.
”Var inte det.” Hon betraktade hans bruna ögon, fortsatte uppåt till den spretiga luggen. Håret var gråspräckligare än senast hon sett honom, det gråa dominerade nästan helt.
Vanessa lät blicken falla till de stora händerna, de nedbitna naglarna.
Hon saknade hans humor. Tryggheten. Hans sätt att bita sig i underläppen när han läste någonting han inte höll med om i morgontidningen. Hur han tog i henne. Bestämt. Ägande. Hans illa dolda svartsjuka när han märkte att hon attraherades av någon annan.
”Är du lycklig med henne?” Han vilade hakan i handflatan. ”Det är annorlunda. Lättare, på något sätt.” ”Måste du vara så jävla ärlig?” En man stötte till Vanessas rygg. Hon flyttade stolen närmre Svantes.
”Vet du vad som gör mig mest förbannad?” frågade hon. ”Nej?” ”Att du gjorde mig till en kliché.” Svante lyfte på ögonbrynen. Vanessa greppade tag i hans hand, förde den innanför den uppknäppta jackan, till sitt bröst. Hon hade opererat dem ett halvår tidigare.
”En vandrade jävla kliché på den åldrande och bedragna kvinnan.”
Han skrattade till och drog tillbaka handen. Lite för lång- samt för att Vanessa skulle kunna undgå att märka det. Varför ville hon att Svante skulle vilja ha henne? Varför hade han den inverkan på henne? Hon klarade sig. Behövde honom inte. Han hade gjort sitt val.
Ville hon hämnas på Johanna? Var det så enkelt? ”Säg det.”
”Säg vad, Vanessa?” Hon lutade sig fram, kände doften av Fahrenheitparfymen. ”Att du fortfarande vill ha mig.”
Kapitel 2
Jasmina Kovac tog av sig de runda glasögonen och Kvällspressens redaktion blev genast ett suddigt töcken. Hon trevade i ryggsäcken som hängde på stolsryggen. Fann etuiet, plockade fram den blå putsduken och drog den med vana rörelser över glaset.
Hon satte tillbaka glasögonen på näsan. Stolar, människor och datorskärmar fick fasta konturer igen.
Jasmina brukade tänka att om hon haft oturen att födas innan glasögonen uppfanns hade hon aldrig fått leva i tjugoåtta år, utan förmodligen blivit vargmat långt innan dess.
Hon fnittrade till av tanken på sig själv i höftskynke och kollegan Max Lewenhaupt, som satt vid skrivbordet bredvid, vände sig mot henne.
”Vad är det som är så roligt?” frågade han ogillande och sneglade på Jasminas skärm.
”Äh, det är inget”, svarade hon och kände hur rodnaden spred sig över kinderna.
Max öppnade munnen för att svara men avbröts av en röst bakom dem.
”Ska ni ungdomar ha kaffe?” Hans Hoffman, en äldre reporter som ibland hoppade in på
helger och kvällar, stack upp huvudet bakom sin datorskärm. Max himlade med ögonen, mimade ”sopa”. Jasmina tyckte synd om Hoffman.
”Gärna”, sa hon och reste sig. De gick mellan raderna av skrivbord, förbi chefredaktörens inglasade rum. Kaffemaskinen hostade ur sig en svagt brun vätska.
”Är det smålänning du är?” Jasmina nickade. ”Växjö.” ”Och Kovac. Kroatiskt?” ”Bosniskt.” Jasmina gjorde sig beredd att återvända till datorn för att skriva klart kvällens sista artikel – en text om en katt i Ånge som återvänt efter att ha varit försvunnen i två år. Men Hoffman tecknade åt henne att stanna.
”Du måste komma med fler egna idéer om du vill vara kvar på tidningen. Annars kommer såna som han äta upp dig”, sa Hoffman och nickade åt Max Lewenhaupts håll.
”Jag vet. Jag har en bra grej om William Bergstrand. Du vet, riksdagspolitikern.”
”Bra. Framfötterna, kiddo. Det är dem du måste visa. Du är duktig, jag har läst dina grejer. Granskningen av olösta kvinnomord var fantastisk, men du måste bredda dig. Sätt dit politikerna.”
Jasmina sneglade mot desken där nyhetschefen Bengt ”Bullen” Svensson satt med fötterna på skrivbordet. Laptoppen vilade på magen. Jasmina tog mod till sig. Hon gick tillbaka till datorn och klickade fram granskningen. Tidigare i veckan hade hon begärt ut den socialdemokratiske politikern William Bergstrands kvitton från Riksdagsförvaltningen. Han var i Paris nyligen, och bland kvittona därifrån fanns två restaurangnotor på femtusen kronor vardera, lyxhotell och shopping. Allt betalat med riksdagskortet. Vad som var än mer genant för Bergstrand, som spåddes en lysande framtid i partiet, var att han skrivit att han haft riksdagskollegan Annie Källman med sig. Men hon hade, enligt sitt Instagramkonto, befunnit sig i Sundsvall.
”Vart ska du nu, då?” frågade Max. ”Jag ska bara hämta en utskrift.” ”Sluta prata så tyst, jag hör inte vad du säger”, sa Max. Han formade handen till en lur som han placerade över örat. ”Vad har du skrivit ut?”
”Jag arbetar på en sak.” Hon tvekade, slog sig ner på sin plats igen och lutade sig mot Max. Han var skicklig. Snabbt drog hon vad hon fått fram om Bergstrands kvitton. ”Men jag får inte tag på honom. Han duckar mig. Vill du hjälpa mig?”
Max nickade långsamt. Jasmina märkte att han var motvilligt imponerad. Blev glad.
Medan skrivaren brummade betraktade Jasmina de klassiska löpsedlarna och förstasidorna som prydde väggarna. Krigsslutet 1945, Norrmalmstorgsdramat 1973, Sprängningen av den västtyska ambassaden 1975, Estoniakatastrofen 1994, Attacken mot tvillingtornen 2001.
Jasmina ställde sig bakom Bullen. Han fortsatte stirra in i datorskärmen.
”Ja?” sa han och kliade sig i örat. ”Jag tänkte höra om du vill … har du några minuter, jag har arbetat på grej.”
Bullen såg äcklat på fingret och drog det mot låret. En gul fläck fastnade på jeansen. ”Jessica jag vet inte …” ”Jasmina.” Hon log osäkert. ”Jasmina”, sa Bullen och suckade. ”Jag vet inte hur det fungerar i Norrköping eller var du …”
”Växjö. Jag kommer ifrån Växjö.” Bullen bearbetade det andra örat.
”Vilket som”, sa han. ”Den enda text jag vill ha från dig är trespaltaren om den där återfunna kattjäveln i, var fan var det nu igen, Haparanda?”
”Ånge.” ”Ja. Är den klar?” ”I stort sett, men …” ”Inga men”, stönade Bullen irriterat. ”Pip tillbaka till din plats och gör som du är tillsagd. Så fungerar det här på Kvällspressen. Det har varit ett vinnande koncept sen tidningen grundades 1944. Det är säkert en jättetrevlig liten idé du kokat ihop, men jag har inte tid.”
En timme senare lämnade Jasmina Kovac Kvällspressens redaktion och slog sig ner längst bak på ettans buss. Först vid Fridhemsplan klev fler passagerare på. En ambulans for förbi i hög fart. Det var en kall fredagskväll, Kungsholmen badade i ett gulaktigt sken som rann från gatlamporna. Frusna människor stod i klungor utanför barerna. Uteliggarna sökte skydd i trapphus, under utskjutande tak. De sov i klungor, tryckte sig mot varandra som utmärglade, frusna djur.
Stockholm var Jasminas dröm. Hon hade velat bli journalist så länge hon kunde minnas, precis som hennes far varit, innan kriget kom till Jugoslavien.
Ett par månader tidigare hade Jasmina, som reporter på lokaltidningen Smålandsposten, granskat ett antal olösta kvinnomord. Hon hade i vissa fall kunnat leda i bevis att polisutredarnas tabbar lett till att morden förblev olösta. Artikeln hade fått stort genomslag, plockats upp av TT och de båda kvällstidningarna. Två timmar efter att den publicerats ringde Kvällspressens chefredaktör och erbjöd henne ett vikariat.
Men hittills hade ingenting gått Jasminas väg. ”Imorgon är en ny dag”, mumlade hon.
