Ett smakprov från den senaste boken av Micael Lindberg, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2019. Smakprovet ges i samarbete med førfattaren.
Kapitel 1
”Säg mig varför du älskar mig så mycket?”
Han log och sneglade på henne, släppte blicken från vägen under en sekund. Skuggor från trädens stammar över asfalten.
”Du har ett hjärta av guld och den vackraste kvinna som finns”, svarade han.
”Skärp dig, jag menar på riktigt.”
”Men Jasna, det är så.” Log han.
Tröttheten var påtaglig, många mil bakom ratten, först var det tänkt att åka under dagtid, men längtan efter att få vakna i den lilla stugan. De kunde helt enkelt inte vänta med att åka till dagen därpå.
Kliade i ögonen, kvävde en gäspning tröttheten ett faktum. Hon satt tyst intill, han sneglade och märkte att hon sov. Ljudet från däcken mot vägbanan blev ett sövande ljud. Tankarna flöt ihop till oigenkännlighet, mörker. Han ryckte till när däcken kom mot kanten, det dånade i bilen. Somnade i en mikrosekund, fullt tillräckligt för att allt skulle förändras på ett ögonblick.
Satte sig upp och ändrade grepp om ratten. Hon sov med öppen mun, hennes läppar hade rött läppstift. Han tyckte hon var otroligt vacker. Ibland kunde han ligga i sängen därhemma och se på hennes ansikte när hon sov. Betagen och kär bortom allt förnuft. Han hade aldrig upplevt en sådan kärlek som han kände till henne, varm och kraftfull, kunde ge allt för henne, resten av livet i framtiden.
Bilen rullade genom natten längs väg 335 genom Gålsjöskogen. En dålig väg, att valet fallit på den var i tro att det skulle bli lite närmare, ett misstag. Tidsmässigt hade det gått snabbare att ta en större väg. Här sparade han någon mil men inte mer än så. Det fanns ett hopp att se lite av naturen. Den tanken blev också fel, de åkte genom en mörk skog och inget annat än svarta skuggor från träden syntes.
Nickade till, bilen gick långsamt över på fel sida. Hjärtat slog några extraslag. Tänkte, inte somna igen. Försiktigt styrde han tillbaka till rätt sida.
Tankar på det som väntade när de kom fram. Älska beröra och njuta av tillvaron, äta gott och vara tillsammans. Han drömde sig bort mot det som låg framför, längtan efter lugn och stillhet.
Kapitel 2
Körde lite fortare, ville komma fram. Visserligen körde han för fort, men de var ensamma på vägen så det gjorde inget. Synfältet började krympa, ögonlocken föll ner. Hakan mot bröstkorgen, tog ett andetag och två.
Han vaknade inte, slappnade av fullständigt och händerna gled ned längs ratten. Bilen svajade över vägen, gick ner i diket och flög in mot skogen. Han vaknade, såg alla träd och stenar som rusade mot honom. Krampaktigt vred han på ratten och skrek. Ett öronbedövande ljud när bilen kraschade in en tall. Därefter sänkte sig tystnaden.
Blod och ljusgul vätska rann ut från hans huvud. Satt i ett vrak av krossat glas och förvriden plåt. Han andades inte drömmen var borta, han befann sig i ett svart hål där ingenting existerade.
Jasna satt med hakan mot bröstet, små glasbitar från vindrutan hade fastnat i hennes ansikte. En sträng av blod och saliv hängde ur munnen, långsamt sökte den sig ner mot hennes röda tröja och bildade en blöt fläck på mellangärdet, tröjan var inte längre så där fin som den en gång varit, som hon minns då hon hittade den i affären. Hon älskade den, kände sig vacker i den och han hade betalat. Hon ville själv betala, Mats hade varit envis, han ville ge henne den röda tröjan för att visa sin kärlek.
Det rosslade ur hennes strupe, tog små korta andetag. Fortfarande borta befann sig inte i medvetandet. Döden satt intill, så nära att om hon varit vid medvetande skulle hon kunna känna och ta på den.
Pekfingret på höger hand rörde sig, någon millimeter, upp och ner. Drog foten över golvet, hakan mot bröstet. Borta i en annan tid någon annanstans. Någonstans i skogen, en ugglas spöklika läte, långt bort i fjärran lyste månen upp himlen. Ett tunt lager av dis hindrade ljuset från att tränga igenom helt och hållet. Bilen stod intryckt mot trädets stam, långt från vägen i stort sett osynlig för andra trafikanter som passerade.
Hon rörde på huvudet, det rann blod från näsa och mun, det röda läppstiftet var ut smetat.
”Mats?”, viskade hon försiktigt.
Inget svar det enda som hördes var det svaga bruset i träden när vinden letade sig fram genom grenarna.
”Mats, jag har ont.” Han svarade inte. En rädsla började växa inom henne. Kunde inte förstå vad som hänt, saker och ting började klarna. Kämpade med att förstå situationen hon hamnat i. Panik slog till utan förvarning.
”Mats för helvete, kan du svara!” Tårarna rann nedför kinderna.
Hon satt i bilvraket och skrek, pojkvännen svarade inte, emellan det kompakt tystnad.
