Ett smakprov från den senaste boken till Tove Alsterdal, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2019. Smakprovet ges i samarbete med Lind & Co.
Sängar framträder ur mörkret. Sedan kropparna, som kullar och dalgångar i ett landskap. Ett ansikte blänker till när ljusstrålen fladdrar genom rummet.
Tre sängar mot vardera väggen, sex kroppar. Någon måste kontrollera det här. En gammal kvinnas ansikte, insjunket och stelt. Han vill röra vid den tunna huden med fingrarna, men han kan inte. Slutna ögon, förtorkade ansikten. En gapande mun, hårtestar över kudden, en fot med krokiga tår just där han griper tag i en sängstolpe.
Det bultar i bröstet som om blodet vill ta sig ut, hjärtat krossa honom inifrån. Nu förstår han tystnaden, nu begriper han mörkret.
Döda, de är alla döda.
Den sista kvinnan har ögonen öppna, stirrande vattenbleka mot ingenting, men var är männen, var är de unga?
Barnen, har de redan hämtat dem?
Om jag inte hade suttit ensam på värdshuset de där första morgnarna hade jag nog inte lagt märke till kvinnan i hörnet längst in. Annars omskapar man gärna minnet av sina intryck i efterhand, säger sådant som att ”det syntes att hon var en främling” eller ”hon tycktes bära på en hemlighet”, fast man i stunden är alldeles för upptagen av den man delar frukost med för att lägga märke till de ensamma.
Pensionatet var inrymt i ett stenhus där putsen var borta sedan länge. Förr hette det Gasthaus, enligt försvunna bokstäver som lämnat spår på fasaden. Det luktade gammal rök från gardiner och nötta stolsdynor. De andra gästerna var mest lokala män i urtvättade kläder som tog en kaffe på morgonen och kände varandra.
Kvinnan i hörnet passade helt enkelt inte in. Kavajen såg för dyr ut för ett sådant ställe och de blanka skorna hörde snarare hemma på ett bankkontor än i en liten stad vars enda turistattraktion var att vandra i bergen. På väggen bakom henne hängde huvudet av en död råbock.
Fastigheter, tänkte jag, säkert på resa för att köpa upp några av de fallfärdiga husen som fanns överallt i staden, övergivna med trasiga fönsterrutor och träd som hade brutit in genom balkonger, slingrat sig in i salar som varit vackra en gång.
Den tredje dagen möttes vi i dörren och jag hälsade på engelska. Uppfattade en brittisk accent i svaret och frågade om hon bodde på värdshuset. Sedan blev det tyst, vilket fick mig att pladdra för mycket, som om pauserna var till för att jag skulle fylla dem.
Om att jag hade köpt ett hus, eller snarare en vingård, men att vi just hade flyttat in och inte hade något fungerande internet. Och i utkanten av staden, på andra sidan floden och i skuggan av bergen, var mottagningen inte så bra.
Därför promenerade jag in till staden varje morgon, för att äta frukost och samtidigt få kontakt med omvärlden.
Hon lyssnade utan att direkt se på mig. Jag lade till att jag brukade gå förbi bageriet och köpa med mig nybakat bröd till min man också, så att hon inte skulle tro att jag var ensam och desperat på jakt efter någon att tala med.
”Men han är upptagen med huset, det är mycket att göra, ja, du har väl sett hur en del av husen ser ut i den här staden …”
Kvinnan såg ut mot gatan med dess avskavda stenfasader och tegeltak, den lilla kyrkan som låg inklämd bakom en ladugård.
”Staden?” sa hon. ”Skulle du verkligen kalla det här en stad?”
Det kvardröjande obehaget av att ha pratat för mycket, och känslan av förakt i hennes ton, försvann när jag gick längs den trasiga vägrenen.
Om jag så blev kvar här till min död skulle jag aldrig någonsin tröttna på den vägen, där stadsgatan övergick i landsväg just före floden. Jag gick förbi ett slottsliknande hus med spruckna pelare och vildvin som slingrade upp mot taket, på muren vilade några av stadens vildkattor oberörda. Vid bron över den strömmande floden låg ett nedlagt bryggeri med trasiga fönster och kvardröjande dofter av malt och humle, och sedan vallmofälten. Svajande röda fläkte de ut sig mot bergen och längs flodbanken, hämningslösa, sensuella, det är de ord som kommer till mig. Jag hade inte sett sådana fält av vallmo sedan jag var i tonåren och vi hyrde en stuga några somrar på Österlen. När jag återvände dit som vuxen var de borta. Någon sa att de betraktades som ogräs.
Daniel var vaken när jag kom tillbaka, jag kände lukten av nybryggt kaffe. Så då hade han fått igång spisen åtminstone, eller vattenkokaren, något måste ha fungerat i trasslet av gamla elledningar. Jag hörde slammer och dunkanden från källaren medan jag packade upp varorna, ropade att det fanns färskt bröd. Spolade upp vatten till mer kaffe, något mindre missfärgat av rost nu, och stack ner vallmon jag hade plockat i buketten med smörblommor och midsommarblomst. Det var märkligt att ängsblommorna var desamma som hemma.
”Satan vad varmt det är här uppe”, sa Daniel när han kom upp från källaren, naken på överkroppen och med ett fint lager grått damm i håret och på armarna.
Han lade ifrån sig något som såg ut som en slägga, ett slags tung och överdimensionerad hammare. Det låg sådana prylar lite överallt på gården, uråldriga verktyg som man inte visste vad de hade varit till för. I ett förråd hade vi hittat grepar och hackor av modeller vi aldrig hade sett förut.
Daniel spolade upp ett glas vatten och drack det med rost och allt, torkade svetten runt nacken med en av de nya kökshanddukarna. Luften var het och stilla, närmare trettio grader redan i mitten av maj. Luftkonditionering stod högt på listan.
”Någon dag till bara så är jag igenom”, sa han och slängde sig ner vid köksbordet där jag hade dukat fram. Tre udda köksstolar som inte var trasiga hade vi fått ihop. Jag kunde inte erinra mig något i källaren som stod på listan över det vi först måste ta itu med för att få huset beboeligt. Jag strök bort lite damm ur hans hår.
”Vad är det du håller på med där nere egentligen, ska du riva stället?”
Daniel skrattade.
”Någonting ditåt. Kom, titta.” Han sträckte sig efter mobilen. Jag kände den varma ångan från hans hud när jag satte mig intill, en tung lukt av svett som var underligt främmande hos en man som jag hade varit nära i över tjugo år. I det liv vi hade levt tillsammans brukade han i stort sett bara svettas ordentligt efter en löprunda och då gick han direkt in i duschen. Eller när vi hade älskat, såklart, ibland, men det här var en annan lukt, den bar med sig fukten från den oinredda källaren, dammet och det otvättade, svetten från i går, men också något som jag inte hade känt hos honom förut, en besatthet som inte lät honom vila förrän han stupade i säng, sent in på natten. Om morgnarna, när jag gick ut på mina promenader till värdshuset, sov han som en död. Jag visste inte om han åt sömntabletter fortfarande, fast han sa att han hade slutat. Förmodligen hade han gått direkt dit ner när han vaknade, bara tagit en stående kopp kaffe innan han grabbade tag i den där släggan. Aptiten när han tryckte i sig mackorna tydde på det.
”Jag låg och tänkte på det innan jag somnade i natt”, sa han mellan tuggorna, ”att det är något som inte stämmer med ritningen.”
Han fick fram fotot i mobilen, ritningarna från kommunkontoret där vi skrev på alla handlingar. Det hade inte funnits någon kopia, bara originalet i en stor och otymplig pärm.
”Om det här har varit en vingård”, sa Daniel, ”och det finns en källare, varför finns det då ingen vinkällare?”
Han förstorade bilden. Jag kisade för att urskilja de suddiga strecken, ritningarna verkade vara från förra sekelskiftet när huset antogs vara byggt. Det tycktes finnas en öppning, menade han, en dörr längre in till vänster från trappan sett.
”Du vet, där det gamla skåpet stod, där putsen verkar ha fallit ner och blottar teglet …” Daniel var lite andfådd av upphetsning, eller om det var hettan i det kvava köket. ”Det är bara det att det inte finns tegelväggar någon annanstans i källaren, det finns inget synligt tegel i huset alls.”
”Fantastiskt, om det finns en vinkällare.” Jag började plocka undan frukosten, eller lunchen rättare sagt, smöret och osten innan allt smälte. ”Det blir ju underbart, när vi väl kommer i ordning.”
”Jag ska ta itu med luftkonditioneringen direkt sedan, jag lovar. Och elen.”
”Det är lugnt.” Jag tog upp handväskan för att leta efter en lapp jag hade fått i järnaffären dagen innan. Den gamle järnhandlaren pratade varken engelska eller tyska, men med hjälp av översättning i mobilen och lite teckenspråk hade jag kunnat fråga. ”Det finns tydligen en elektriker i stan, jag har fått hans nummer …”
”Det är bättre att göra det själv.” Daniel reste sig och grabbade tag i det tunga verktyget igen. ”Då vet jag vad det handlar om när något går sönder.”
Jag tog itu med sovrummet på övervåningen, det som vi hade planerat skulle bli vårt, skrubbade fram utsikten genom fönstret. Det stod inte heller överst på listan, men de smala sängarna vi hade dragit ihop i kammaren innanför köket gjorde ingen lycklig. Så fort några av rummen var beboeliga skulle vi köra ner till Prag, köpa nya sängar och annat. Det var som att våra gamla möbler hemifrån radhuset i Älvsjö inte skulle ha passat här. Vi hade magasinerat sådant som var ärvt eller svårt att skiljas ifrån och sålt resten på Blocket, en känsla av att börja från noll.
Ett vitt ark, ett nytt blad, en tomhet som gjorde mig euforisk.
Smutsen rann längs rutorna och döda flugor dråsade ner på golvet, men efter tre byten av vatten låg utsikten klar. Ängen som sträckte sig upp mot lövskogarna och bergen som höjde sig där bakom, åt andra hållet en snårig dunge där ägorna sluttade ner mot flodbanken, i skuggan av en väldig lind. Den smala bifloden försvann i en krök mot staden, där hustaken och de båda kyrktornen skymtade någon kilometer bort.
Hur ska jag förklara?
Den där stunden när något sätter igång.
Det var inte bilderna som fick oss att göra det, fotografierna av gården som var så dåliga att det inte gick att begripa hur rummen låg i förhållande till varandra.
Det handlade om sju bokstäver. Ett enda ord.
Vingård.
Jag hade kommit hem alldeles för sent den kvällen, kanske var det därför jag verkligen tog mig tid att titta när Daniel ropade från sitt arbetsrum. Det var inte den första annonsen han visade mig. Hela vintern hade han suttit och tittat efter stugor ute på landet. Han hade fått för sig att naturen skulle vara läkande, att han skulle må bättre där. Norrland för att komma närmare sina rötter, eller Spanien för att fly de mörka vintrarna, det var som att en magnetisk kraft stötte honom allt längre bort tills han hamnade vid en vingård i Böhmen.
Daniel förstorade bilden.
Böhmen?
Jag förstod inte vad han pratade om, det var absurt allting. Vi hade drömt om både gårdar och vin, sådana där resor som andra med utflugna barn gjorde till Toscana och Provence, men Böhmen? Daniel hade googlat, gården låg bara en dryg timmes bilfärd från Prag och mindre än två timmar från Berlin, i bergen som utgjorde gräns mellan Tyskland och Tjeckien.
”De gamla öststaterna?” Jag kände mig trött, vinet jag hade druckit värkte bakom ögonen. ”Jag trodde att du drömde om ett pensionat i Toscana, eller ett hus i Provence.”
”Centraleuropa”, sa han, ”Prag ligger faktiskt längre västerut än Stockholm. Och vet du vad en vingård skulle kosta i Provence?”
”Är det inte bara fullt av gamla kolindustrier där?”
Daniel klickade upp några bilder på klippformationer och böljande dalgångar, blånande berg, det kallades för Böhmens Schweiz.
Det fanns ett annat namn för samma trakt.
Sudetenland.
Jag drog fram fåtöljen och satte mig intill honom, tittade på summan som var angiven i tjeckiska kronor. Om Daniel hade räknat rätt så var det mindre än vad grannarna fick när de skiljde sig nyligen, för ett radhus från 80-talet, exakt likadant som vårt.
”Men vi vet ju ingenting om vin”, sa jag.
”Vi skulle kunna lära oss. Sälja skörden och få tillbaka flaskor med egna etiketter … Göra i ordning några gästrum och hyra ut.”
”Folk skulle kanske till och med betala för att vara med och trampa vindruvor …?” Jag ville så gärna hålla kvar det där glittret i hans röst.
”Och sedan måste de komma tillbaka för att avnjuta sitt egenhändigt trampade vin, allt eftersom det mognar, år efter år.”
”Egenfotigt, snarare …”
”Trampar man förresten vindruvor fortfarande? Seriöst?”
Våra skratt den kvällen, de steg och svävade, lätta och galna, in och ut ur varandra, det var länge sedan jag hade hört oss skratta så.
Folk säger att man ska leva i nuet, vilket är en omöjlighet. Nuet finns inte. Det försvinner i varje sekund. Så fort jag har försökt vara i nuet har jag slagits av det förgångna. Kanske är det åldern. En doft av tjära och vågskvalp från några fiskebåtar, till exempel, kastar mig tillbaka till barndomen när mina föräldrar hyrde stuga i en fiskeby på Österlen, och i nästa sekund vill jag gråta över att det är förbi och jag är ensam kvar. Fältet av vallmo gjorde samma sak med mig, förvandlades till vemod. Radhuset där vi hade bott i över femton år var befolkat av tomhet efter barnen, som nu befann sig i Seattle och Umeå för att börja sina egna liv. Och min man … ja, min man, han googlade efter gårdar och stugor och gick allt mer sällan ut. Om jag föreslog middagar med vänner, eller bio eller vad som helst, så sa han att han inte kände för det.
Men gå du.
Jag tror inte att det är nuet vi vill åt, det är framtiden. När vi tappar den ur sikte är det något som dör. Nuet är på sin höjd det ögonblick när framtiden börjar. En renhet. Utsikten på andra sidan glaset, horisonter man inte visste fanns. Vetskapen om att vad som helst kan hända och ingenting blir som i går.
Ljudet av en katt nedanför.
En gul kisse satt nere på marken och såg upp mot mig, jag hade sett flera av dem stryka omkring. Jamade som om den förstod att det vankades bättre tider nu, folk på gården och mat i skålar om det ville sig väl. Det kändes välkomnande på ett fånigt vis. Någon hade sett oss, tyckte om att vi var här.
Jag lämnade fönstret vidöppet, för att vädra så gott det gick i hettan, och gick ner för att leta i kylen efter något som katter tycker om. Från källaren hördes samma envetna, rytmiska dunkande. Kanske var det nödvändigt för honom. Att slå sönder något, riva ner något, få utlopp och bli fri.
