Novell: Fredagsfrossa

Svenska Deckarfestivalen och Lind & Co. bjuder på novellen Fredagsfrossa ur boken 7 dagar av Jonas Moström och dottern Roseanna Lagercrantz. I boken serverar far och dotter isande spänning, krypande obehaglig stämning och brutal ondska, mot en fond av de sju dödssynderna: högmod, avund, girighet, frosseri, vrede, lust och lättja.

Med ett krampartat grepp om portföljen kryssade Fredrik sig fram mellan sengångarna på per­rongen. Rocken fladdrade runt benen och pulsen slog som en hammare. Han måste hinna med det här tåget, rusningstrafik eller inte. Om han kom sent till mötet på banken skulle han hamna i underläge i förhandlingen. Det vore en katastrof nu när hedgefonden äntligen började visa ett acceptabelt resultat efter åratal av kräftgång.

Han trängde sig förbi en kvinna med barnvagn och kastade sig in i tunnelbanevagnen samtidigt som den mekaniska kvinnorösten sa ”Dörrarna stängs”. Han snubblade till i glappet mellan perrongen och vagnen och dunkade in med portföljen i en man med gigantiska hörlurar och en likadan grå rock som han själv. Han fick en irriterad blick och sa ett ”ursäkta”, som mannen knappast hörde, och definitivt inte såg, eftersom han redan hade vänt sig bort.

Dörrarna gled igen bakom honom med ett sugande ljud. Han kapslades in i den klaustrofobiskt slutna burken – det i särklass värsta transportmedel han visste. Men nöden hade ingen lag och dagens affär var det enda som betydde något. Han behövde, eller kände åtminstone ett sugande behov av, pengarna. Om affären gick i lås skulle han slå på stort i helgen och bjuda Susanne och barnen på Gondolen.

Med ett ryck krängde vagnen framåt. Fredrik vinglade till och var tvungen att greppa tag i en stång för att inte än en gång stöta in i en medpassagerare. Nästan lika obehagligt som kroppskontakt tyckte han att det var att ta i saker som andra – gud-vet-vem – hade rört vid. Så fort han återfick balansen torkade han frenetiskt handflatan mot rocken, men den smutsiga känslan satt kvar. Han slutade tvärt. Det första han skulle göra när han anlände till banken var att gå in på personaltoaletten och tvätta händerna i de sextio sekunder som han hade läst var nödvändigt för att få bort alla bakterier och virus.

När han såg sig omkring upptäckte han att flera i vagnen glodde ohejdat på honom, som om han var något slags attraktion, en klantskalle som inte visste hur man åkte tunnelbana. Han kände sig obehaglig till mods och letade desperat efter någonstans att sitta, någonstans att undkomma uppmärksamheten.

Han hade tur. Det fanns en ledig plats, och om han snabbade på skulle han hinna ta den före den berusade uteliggaren som var på väg från andra sidan. Fredrik svepte rocken tätare om sig och snitslade sig in i gången mellan en färgad muskulös grabb med luvtröja och två gymnasietjejer som motvilligt lutade sig bakåt med sina mobiler utan att bevärdiga honom med en blick.

Fredrik satte sig, tog upp läsplattan där han hade laddat ned Fifty Shades of Grey. Han hade varit nyfiken på den sedan den kom men inte vågat köpa den. Men i och med läsplattan var valet av litteratur hans egen lilla hemlighet. Vanligtvis brukade han bara läsa på kvällarna innan han skulle sova, men nu när han skulle åka med den vidriga tunnelbanan för första gången på över ett år var han tvungen att ha något att distrahera sig med. Vanligtvis tog han Porschen vart han än skulle, men den hade fått punktering. Taxi brukade vara den självklara reservplanen, men det var både statsbesök och fler ombyggnationer än vanligt i city, så det hade sannolikt tagit dubbelt så lång tid. Och han måste, som sagt, hinna i tid till mötet.

Han gjorde sig så liten som möjligt och försökte undvika att titta på medpassagerarna, men nyfiken som han var kunde han inte låta bli. Mittemot honom i fyrgruppen satt en pojke i tioårsåldern med bakvänd keps och snett mittemot satt en kvinna med niqab, som dolde allt utom ett par vackra mörka ögon. Till vänster om honom satt en gammal tant som såg mer död än levande ut.

Fredrik började läsa och ansträngde sig till det yt­tersta för att undvika beröring med de andra passagerarna. Bacill­skräcken gjorde att han helst undvek att ta i både sina barn och sin fru. Det hade gått så långt att hon hotat med skilsmässa, men så länge han betalade hennes ex­cesser i klädbutikerna kände han sig inte hotad.

När han kommit halvvägs ned på sidan i boken, vars innehåll fick honom att rodna trots att han var känd som Mister Stoneface, kände han en fuktig värme från sätet. Han bannade sig själv för att han inte hade undersökt det ordentligt innan han satte sig. Men det var i slutet av november och folk svettades väl knappast en kylig höstmorgon som denna? Det fanns förstås annat som kunde ha hamnat där. Tanken äcklade honom. Varför hade de inte plastsäten i tunnelbanan? Han skulle gärna byta den minimala bekvämligheten från tyget mot vissheten om att sätet var rent.

Svetten bröt fram under armarna trots den nya under­görande deodoranten han blivit rekommenderad på apoteket. Han rörde på sig för att komma bort från det obehagliga, men insåg snart att det var bättre att sitta stilla. Som en staty. Om inte han rörde vid någon eller något minimerades kontaktytan.

Han blev irriterad på sig själv. Varför agerade han först på känslan och sedan tanken när det gällde vardagliga ting? I arbetet var han en iskall analytiker som aldrig lät känslorna styra.

Förbannade punktering, tänkte han och kokade inom­bords, men tvingade sig att fortsätta läsa. När han bläddrade sida kände han en unken lukt tränga sig på. Det var mer än en lukt, det kändes som ett fysiskt moln av partiklar som trängde upp genom näsan och in i hjärnan och ut i blodet. Stanken var våldsam, pressade sig igenom hans pansar av noggrant knäppt rock, kostym med väst och skjorta knäppt till översta knappen, hårt knuten slips samt en helkroppsinsmörjning med mjukgörande kräm och hårsprayen vars moln varje morgon omslöt vartenda strå på huvudet.

Med en kväljning tittade han upp. Till hans förfäran stod den berusade uteliggaren alldeles intill honom, bara centimeter från beröring. Mannen stirrade glosögt ned på honom och flåsade tungt med en andedräkt som luktade död råtta.

Frustrerat vände Fredrik blicken mot läsplattan och försökte svälja bort illamåendet. Det lyckades inte. Han kunde omöjligt fortsätta att läsa sexscenen han nyss påbörjat.

Gå härifrån, tänkte han och höll andan. Om han tvingades andas in mannens odör igen skulle han spy upp det kokta ägg som var det enda han fick äta denna fastedag i 5:2-dieten. Han klamrade händerna hårt om läsplattan och bet ihop.

Du får inga pengar av mig. Du får ingenting. Gå till någon annan, här har du inget att hämta.

Fredrik var en principfast man som visste att det bästa sättet att få bort tiggarna från gatorna var att inte ge dem något. Överhuvudtaget. Inte ens en blick. Det var samma logik som på firman. Ge inget till den kund som du inte vill ha. Hur svårt kunde det vara? Om folk var hälften så logiska som han var, skulle världen vara en betydligt bättre plats.

Den hemlöse stod kvar utan att säga ett ord. Han stånkade allt högre, som om han ville signalera hur jobbigt det var att stå, och att Fredrik minsann borde erbjuda honom sin plats. Fredrik kände blickarna från medresenärerna. Det gjorde honom ännu mer stressad. Och han måste andas snart, det var ofrånkomligt.

Plötsligt började mannen vaja i gången, en mörk skugga i utkanten av synfältet som vägrade försvinna. Fredrik satt blickstilla. Syret började ta slut men han ville inte dra in luft och tänkte definitivt inte titta upp och besvara luffarens påträngande bufflighet.

Till slut vände Fredrik blicken ut genom fönstret och där, i speglingen, fick han ett leende från den gamla damen som satt och gned sina knotiga fingrar mot sin käpp.

Så försiktigt han kunde silade han in luft mellan tänderna. Ansträngningen var förgäves. Stanken från mannen omgav honom likt en rutten amöba. Fredrik tog ett andetag till. Pojken med den bakvända kepsen som satt mitt emot flinade kaxigt, som om det här var roligt, ett skämtprogram på teve eller en episod ur Dolda kameran. Fredrik svettades ymnigt och hudkrämen lackade i pannan.

Han övervägde om han skulle be uteliggaren gå där­ifrån, att vara ärlig på ett sätt han aldrig var i privata sammanhang. Men mannen var uppenbart galen och hade kanske en kniv i sin sviniga rock, eller vad det nu var för trasor han hade på sig.

Fredrik fortsatte att tjurstirra ned i läsplattan, där bokstäverna nu irrade runt likt ett moln av knott. Tankar­na vandrade oroligt, som om de också ville fly från situa­tionen, ut ur hans huvud.

Som alltid när paniken var nära började han tänka på jobbet. Kanske skulle han nu komma sent till mötet och därmed inte hinna med de vanliga förberedelserna: justera stolarna, hälla upp lite mer mineralvatten i sitt eget glas än i kundens, allt för att skaffa sig en högre position, ett maktövertag. Han ville ha överblick och kontroll över sin omgivning. Att sitta här, instängd i en metallburk i ett avloppsliknande tunnelsystem med ett galet socialfall bredvid sig var outhärdligt.

Tåget var på väg in i en kurva med ett gnisslande ljud som lät som en kvidande protest från underjorden. Det blev becksvart utanför fönstren. Klaustrofobin tog stryptag på Fredrik. Han befann sig åttio meter under jorden och färdades i sjuttio kilometer i timmen i en metallburk längs över sextio år gamla spår och hade ingenstans att fly. Det kändes som om han var på väg rakt ned i hel­vetet. Att komma i tid kändes plötsligt sekundärt. Han fick vara glad om han kom levande härifrån. Han lättade på slipsknuten och sög in luft genom munnen. Det kändes som han andades genom ett sugrör.

Uteliggaren lade sin smutsiga hand på Fredriks axel. Reflexmässigt ryckte han till och tittade upp i det groteska ansiktet.

”Rör mig inte! Vad håller du på med?”

Mannens sladdriga ögonlock dolde det mesta av ett par spritdimmiga ögon. Han log ett fläskigt leende i en skog av tovigt skägg där det hängde rester från en betydligt större frukost än den Fredrik själv ätit. Mannen klämde till om axeln på honom och tog sedan oändligt långsamt bort handen.

Fredrik hade lust att resa sig, men då riskerade han att krocka med det vämjeliga trynet vars grisögon envist blängde på honom. Han kunde inte heller titta rakt fram eller fortsätta läsa; han kunde knappt fortsätta att andas.

Tänk snabbt, uppmanade han sig. Innan han kom på något stegade den mörkhyade och muskulöse grabben i luvtröjan fram och gav den hemlöse mannen en dunk i ryggen, samtidigt som han på ett både effektivt och milt sätt motade honom mot dörrarna. Några av resenärerna tittade med illa dold nyfikenhet på vad som försiggick, men de flesta tittade i smyg.

Plötsligt gjorde luffaren halt, vände sig mot grabben och vrålade: ”Rör mig inte, din förbannade svartskalle!”

Fredrik tittade upp från läsningen. Hade han verkligen hört rätt?

”Håll käften, ditt jävla fyllo!” vrålade grabben med luvtröjan tillbaka. I killens ena näsborre glänste en metall­ring och han hade tatueringar på händerna. Fredrik antog att han var kriminell, eller åtminstone någon sorts ligist – en person som han i vanliga fall betraktade med avsmak. Men just nu var han mer än välkommen.

”Du ska gå av på nästa station, gubbe!” skrek grabben. ”Du stinker som ett svin!”

Med en häftig rörelse viftade mannen bort grabbens arm och bröstade upp sig. Tog ett steg framåt så att han åter hamnade intill Fredrik samtidigt som killen backade, lika mycket av förvåning som av rädsla. Förvand­lingen från säckig uteliggare till en kraftkarl var förbluffande, som om mannen var en skådespelare som plötsligt bytte roll. Även rösten blev skarpare och fick ett kraftfullt bukstöd: ”Du din parasiterande gris! Du bestämmer inte över mig. Jag är min egen herre och ni är alla bedragare!”

Mannen krängde av sig den blå Ikeabagen han bar över axeln, lät den falla i golvet och skrek: ”Hela tunnel­banesystemet är ett enda stort bedrägeri. Nu ska alla här dö!”

Alla stelnade till och utbytte blickar. Vad var det han sa? Ordet terror dök upp i allas tankar, bultade i deras hjärtan och rusade i deras blod. Men mannen kunde väl inte vara terrorist? Han verkade knappt kunna ta hand om sig själv – hur skulle han då kunna hota dem? Dessutom försvarade han sig bara mot en bufflig angripare. Eller hade mannen en bomb i den Ikeabagen? Skulle de alla sprängas i bitar? Skulle det ta veckor att identifiera vilka som hade befunnit sig i vagnen?

Nej, svarade Fredrik sig själv. Nu skenade fantasin på ett sätt som var honom lika ovanligt som ovärdigt.

Grabben med luvtröjan knuffade luffaren hårt i bröstet. ”Du går av på nästa, det går inte att andas här!”

”Inte för dig, din apa”, väste mannen och knuffade tillbaka.

Fredrik övervägde om han skulle be bråkstakarna lugna sig, som han ibland gjorde i förhandlingar som hettade till. Det var dock ett teoretiskt dilemma, insåg han snabbt, eftersom han aldrig skulle våga sig på något sådant i den här miljön. Dessutom satt han så nära dem att han själv närsomhelst kunde få en smäll.

Vagnen krängde till igen. Mannen och grabben föll omkull på golvet. Folk backade undan som om det plötsligt fanns hur mycket plats som helst. Så, som på en given signal, började de ropa: ”Fight, fight, fight!” Gymnasietjejerna plockade upp sina mobiler och började filma männen.

Fredrik förstod ingenting. Var det här något slags kulturyttring han hade missat? Han läste enbart böcker på sin platta, såg aldrig på film eller de dekadenta teveserier som var det vanligaste samtalsämnet i fikarummet på jobbet.

En känsla av overklighet drabbade honom. Samtidigt var intrycken så starka att det inte rådde något tvivel om vad som pågick. Varför hamnade han alltid i sådana här situationer?

Skriken fortsatte att skalla. Mannen och grabben började slåss, vilt och okoordinerat som två lågstadieelever. Fredrik satt för nära, ett knä och en armbåge snuddade vid hans lår, och vad som troligen var saliv eller svett, duschade hans haka när de två kämparna tumlade runt.

Instinktivt flyttade han sig närmare den gamla damen. Hon reagerade inte, verkade varken se eller höra, utan höll bara de knotiga händerna krampaktigt om sin käpp och log ett tandlöst leende i riktning mot taket, som om hon såg något gudomligt där uppe som ingen annan såg.

När grabben och mannen fått in varsitt slag och man­nen började blöda näsblod, bromsade tåget in lika ryckigt och abrupt som det startat. Gnisslet från hjulen skar genom märg och ben. De båda råskinnen höll fast var­andras armar och avvaktade i sitt raseri, som om även de undrade vad som pågick.

Tåget stannade. Fredrik flackade med blicken. Utanför fanns bara mörker. De såg ut att befinna sig i en tunnel utan slut. Hur långa tunnlar fanns det här nere egent­ligen? Drömde han? Skulle han snart vakna i sin säng, än en gång stressad över att komma sent till ett möte?

Nej, stanken och svetten som fuktade hans nystrukna skjorta var för påtagliga. Det här var på riktigt. De två kombattanterna rullade nu runt på golvet, gruffade och försökte slita sig fria, men kampen var jämn och de behöll greppet om varandras armar. Gymnasietjejerna gick närmare och fortsatte att filma. Mannen som Fredrik råkat slå emot med sin portfölj tog av sig hörlurarna och skrek: ”Nu får ni lugna ner er!” Sedan tog han på sig lurarna igen och vände sig bort, som om problemet därmed var löst.

Fredrik kände pressen från medresenärerna. Han såg mest myndig ut av dem alla och borde vara den som gjorde något för att bryta kampen. Dessutom satt han närmast. Så här kunde det inte fortsätta. Lite civilkurage kunde han väl visa? Svetten rann och paniken lamslog honom. Han kände sig mentalt korsfäst, blockerad i samtliga sinnen.

Grabben med luvan fick in ännu ett slag och blodet flödade i mannens skägg. Så spottade gubben grabben rakt i ansiktet, vilket gjorde honom om möjligt än mer ursinnig. Herregud, kunde ingen av dem ge upp snart?

Det sprakade till i högtalarna. En lika mekanisk röst som den som annonserade stationerna sa: ”Vi har ett tillfälligt stopp på grund av ordningsproblem.” Sprak. ”Vi vet tyvärr inte när vi kan börja rulla igen. Vi återkommer när …”

Det knastrade till igen. Sedan blev det tyst. Som i graven.

Pojken med kepsen öppnade en påse chips med löksmak. Den kvalmiga lukten adderade en unken ton till stanken från uteliggaren när kepskillen började glufsa i sig de friterade flarnen och flinande iakttog slagsmålet.

Fredrik fick en sur uppstötning och flyttade fötterna för att undvika smulorna.

”Släpp mig, din idiot!” skrek luffaren och slog armbågen mot Fredriks vrist. Intuitivt stoppade Fredrik ned läsplattan i portföljen och vred om kodlåset. Läsplattan var ny och hade kostat honom över tusen kronor. Han var nästan lika rädd om sina ägodelar som han var för bakterier, och hans försäkringar täckte knappast ett sådant här drama.

”Släpp själv, din förbannade pundare”, returnerade den färgade grabben vars luva hade glidit av och blotta­de en rakad skalle. Vid dörrarna där Fredrik stigit in började mannen med hörlurarna nynna med i en låt som var enerverande bekant. Då och då kastade han ett öga på striden, men tänkte uppenbarligen inte göra något åt den.

De två medelålders kvinnorna i sätena på andra sidan gången som hittills suttit stilla som skyltdockor, tittade nu upprört på varandra och skakade synkront på huvudena i samförstånd. ”Det är klart ingen vågar ingripa, han är ju en mördare”, sa den ena, en brunett med knytblus.

”Vem av dem är en mördare?” frågade den andra, en blondin med skalpellansikte. Brunetten satte pekfingret mot läpparna och rynkade pannan, som om hon var en skådespelare i en amatörteater. ”Båda två tror jag”, svarade hon.

Fredrik kände sig totalt främmande inför vad som pågick runt omkring honom. Vad var det för dårhus han hade hamnat i?

Det horisontella handgemänget kom åter igång när båda stridstupparna fick fria händer.

”Djur, odjur, grisar”, skrek uteliggaren, som om han slogs mot alla i vagnen.

Fredrik pressade händerna mot tinningarna och önskade att tåget skulle rulla igen.

Så kom ett avgrundsläte från den hemlöse. Ett knivblad glimmade till. I nästa sekund såg Fredrik att kniven var intryckt i mannens buk.

”Oh my God, en kniv!” skrek gymnasietjejerna i kör.

Mannen tog sig om magen och rullade runt så att Fredrik inte längre kunde se vare sig kniven eller hans ansikte.

Så blev mannen blick stilla, i ett slag förvandlad till en odefinierbar hög av lump.

Den mörkhyade grabben drog luvan över huvudet, satte sig upp på knä och lyfte sina händer som för att visa att han var oskyldig. Han tittade på Fredrik, som om nästa drag var hans. Det var tyst i vagnen, ingen rörde sig. Efter vad som kunde ha varit allt mellan en och tio sekunder utbrast pojken med chipspåsen: ”Han är död!”

Den gamla damen lutade sig mot Fredriks axel och började jämra sig. ”Han är död, han är död.”

Blondinen och brunetten satte sig på huk bredvid mannen, fick blod på händerna när de undersökte honom. Kniven satt kvar i magen och Fredrik kunde inte låta bli att stirra trots att han avskydde både blod och knivar. Brunetten sträckte sig mot honom och grep hans arm, så att han fick blod på rocken. ”Kom och hjälp till”, bönade hon. Reflexmässigt slog han bort hennes hand och pressade sig allt han kunde mot sätet. Hon fick blod på knytblusen och skrek att han var en idiot. Så fortsatte hon att försöka få liv i mannen.

Efter en minut reste sig de båda kvinnorna upp och skrek åt varsitt håll: ”Han är död. Kan någon larma?”

Folk såg sig omkring, hälften tog upp mobiler och började ringa och texta. Fredrik satt som förlamad, begrep inte vad det var som hände. Varför larma om han redan var död? Det var inte logiskt. Ingenting här var logiskt.

Grabben med luvtröjan ställde sig upp och ruskade på huvudet. ”Det var inte jag! Den råkade bara …” Än en gång stannade han med blicken på Fredrik, som vid det här laget var dyblöt av svett och hade en puls som han inte ens brukade komma i närheten av på löpbandet.

”Det var han!” utbrast grabben och pekade på Fredrik. ”Det var han som stack kniven i gubben!”

”Va?” hörde Fredrik sig själv säga samtidigt som han såg sig omkring. ”Det gjorde jag inte”, stammade han. ”Det var du, varför skulle jag …” Han avbröt sig. Vad höll han på med? Satt han här och försvarade sig?

Medresenärerna blängde på honom. Några nickade. Grabben stod kvar och pekade på honom.

”Ja, det var han”, instämde killen med kepsen och prasslade med chipspåsen.

”Jag såg det också”, ropade mannen med hörlurarna.

”Ambulansen väntar på perrongen”, skrek någon ur pendlarmassan, som konstigt nog blev allt tjockare borta vid dörrarna trots att ingen hade varken gått av eller på.

”Han hade en kniv i rockfickan!” fastslog den gamla damen.

Mobiltjejerna började filma Fredrik och viskade upphetsat sinsemellan. Han satt som en stenstod, kunde inte ens förmå sig till att be dem sluta.

Med ett ryck stånkade tåget igång igen. Den automatiska rösten i högtalaren sa: ”Nästa uppehåll Odenplan. Avstigning för samtliga resenärer. Polisen väntar på perrongen och vi råder alla att gå av lugnt och stilla. Det finns ingen anledning till panik.”

Det fanns tusen anledningar. Vita prickar dansade framför ögonen på Fredrik. Till sin förvåning märkte han att kinderna var blöta. Han grät. Det hade han inte gjort sedan hans mamma dog.

Alla i vagnen viskade och pekade på honom, den gamla damen reste sig och fick hjälp att byta plats av brunetten med knytblusen. Även kepskillen och kvinnan i niqab lämnade sina platser.

Fredrik lutade sig mot ryggstödet. Det här var som en mardröm utan slut. Samtidigt var det så absurt att det blev verkligt. Hade han fått en psykos?

Paniken steg och han pillade på portföljens lås. Knäna skakade allt häftigare. Det som hände omkring honom angick honom inte mer. Han hörde och såg omvärlden som genom en vägg av rinnande glas.

”Kommer vi inte fram snart, han är ju död?” gnällde den gamla damen.

”Det undrar jag med, det är Black Friday idag och jag vill vara på plats när butikerna öppnar”, sa knytblusen.

”Va, är det Black Friday idag?” replikerade skalpell­ansiktet. ”Det har jag helt missat.”

”För mig är alla fredagar svarta”, hojtade grabben med kniven och trängde sig bort och försvann i det tätnande myllret där Fredrik hade stigit på.

”Dra åt skogen med er!” röt en ung tjej med hennafärgat hår och en tygkasse över axeln på en grön anorak med hundratals knappar med olika symboler och uppmaningar.

”Det är fenomen som Black Friday som förstör vår planet! Tänk på miljön! Man ska enbart konsumera tjänster och upplevelser, inte varor. Skäms på er, miljöterrorister!”

”Fight, fight, fight!” började de andra passagerarna igen. Tjejen med anoraken drämde till skalpellansiktet och brunetten med tygväskan, som såg ut att innehålla ett halvdussin tegelstensromaner. Brunetten föll knockad ned över uteliggaren och blondinen trängde sig så långt in mot fönstret hon kunde.

”Fight, fight, fight!” hetsade kören.

Intrycken flödade rakt igenom Fredrik. Han tog bara in, kunde inte längre värdera, analysera eller ens reagera. Allt var en trasa.

Den gamla damen fiskade upp en parfymflaska ur handväskan, stirrade buttert på Fredrik och gick sedan fram och slog flaskan i brunettens huvud. Så skruvade hon av överdelen och hällde ut innehållet över de båda stupade slagskämparna. Ännu en doft trängde igenom odören i vagnen, men Fredrik kunde inte må mer illa än han redan gjorde. Det var ett mirakel att han inte hade kastat upp. Magen var uppenbarligen lika slagen ur funktion som resten av kroppen.

Han började frysa som av en plötslig feber. Hela kroppen skakade av frossa och han fick bita ihop käkarna för att inte skallra tänder.

”Odjur, miljöbovar, grisar!” skrek flickan med tygkassen och stirrade mordiskt på Fredrik. När han inte reagerade vände hon sig mot blondinen som tryckte sig in mot väggen och darrade som ett asplöv. Pojken med kepsen satte sig på huk bredvid uteliggaren. Han drog med säker hand ut kniven och gav den till tjejen. Hon skrek: ”Nu måste vi börja ta miljöhotet på allvar. Som i alla tider är det bara våld som räknas, det krävs offer för att idioter som ni ska vakna till!”

Med smidigheten och styrkan hos en elitgymnast kastade sig den hennafärgade över blondinen med skalpellansiktet. Högg kniven i magen på henne och vräkte ned henne på golvet över de båda andra. Blondinen sjönk ihop över dem likt en trasdocka och slog huvudet mot Fredriks skor.

”RIP”, konstaterade de båda gymnasietjejerna i kör och fortsatte filma.

”Vem står näst på tur att dö?” ropade någon.

Alla vände sig mot Fredrik. Han skakade skräckslaget på huvudet.

”Jag kan tyvärr inte dö just nu”, hörde han sig själv säga. ”Jag ska på ett möte på banken.”

”Ett uselt motargument, men låt gå”, sa kvinnan i niqab. Fredrik drog en lättad suck. Någonstans inom sig insåg han det orimliga i situationen, men lättnaden över att få leva var starkare än logiken. Den här tågfärden var tio gånger värre än Mordet på Orientexpressen, som han hade lyssnat på som ljudbok i somras.

”Kan vi inte låta de resterande leva nu?” undrade kepspojken och fick nickningar till svar. ”Det blir överdrivet annars.”

”Tack, vi bryter där”, hördes en fullt normal kvinno­röst från högtalaren.

De kom ut genom tunneln och stannade vid Odenplan. Fredrik tittade ut och ryckte till vid åsynen av verkligheten, av insikten att de hade kommit fram.

Men det var något som inte stämde. Det var inga vanliga resenärer på perrongen. Det var folk med filmkameror, headset och vad som såg ut som små arbetsstationer med smink, ljudteknik och datorer.

Dörrarna öppnades. De tre offren reste sig upp från golvet med hjälp av sina mördare. Samtliga klev åt sidan och visade med en leende gest att Fredrik kunde gå av först. Han begrep ingenting, men ville ut så fort han kunde.

Han hade knappt hunnit placera de polerade skorna på perrongen förrän en kamerakvinna och en liten man i kostym kom fram och tryckte upp en mikrofon i ansiktet på honom. En strålkastare tändes och han var tvungen att kisa.

Den lille bekante mannen log brett med ett aspirinvitt garnityr och sa, lika hurtigt som kaxigt:

”Välkommen, Fredrik Frejman, till succén Tågtrubbel. Hur känns det?”

*******

Ett år senare satt Fredrik med familjen i tevesoffan och väntade på programmet. De hade gjort tacos och hade det så där mysigt som bara en familjefredag vid teven kan vara. Han hade berättat för killarna vad som skulle hända och hade gemensamt med sin hustru bestämt att de skulle få titta. Trots att Frej och Axel bara var åtta och tio såg de betydligt blodigare saker på sina dataspel. Nu visste de dessutom att allt var på låtsas, till och med på gränsen till töntigt.

Men ikväll var det Fredrik som var huvudperson. Tidigare deltagare hade, nästan oavsett hur de reagerat, blivit hjältar eller åtminstone igenkända i mataffären i ett par veckor. Kvällens program var dessutom det sista på grund av det som hänt efter inspelningen. Förhoppningsvis skulle det göra hans kändisskap lite mer långvarigt. Ett par månader, sedan skulle han vara nöjd. Vem hade kunnat tro att han skulle vara med i teve? Inte hans barn och definitivt inte Susanne. Han drog handen över sitt sprayindränkta hår och lutade sig nöjt mot ryggstödet.

Efter inspelningen hade han till en början nekat till att låta programmet sändas. Han hade blivit förbannad och ifrågasatt det lagliga i att utsätta en ovetande person för det rollspel som Kanal 666 hade iscensatt för att sedan sända det ett år senare när alla avsnitt var inspelade.

Så hade han träffat deras jurist som berättat att Fredrik, i och med köpet av biljetten, hade skrivit under det digitala avtal som var obligatoriskt för alla resenärer i tunnel­banan. Det godkände både film-, bild- och ljud­övervakning. Och Kanal 666 visade bara det som de utvalda ”offren” för det nya prank-programmet godkänt. Möjligen kunde han få ett litet skadestånd, men det skulle inte på långa vägar matcha det arvode på 750 000 som bolaget erbjöd för samtliga rättigheter.

Han hade inte behövt tänka efter länge. Hedgefonden gick trögt och både barnen, hans älskade hustru och han själv blev allt dyrare i drift. För nu när folk skulle lägga märke till honom, och därmed hela familjen, måste de alla se snygga och välklädda ut varje dag.

”Ni kommer bli förvånade över hur verkliga de där slagsmålen är”, sa han och doppade ett tacoflarn i guaca­molen.

”Kan vi poppa popcorn också?” utbrast Frej.

”Visst, men vi måste rösta på veckans gris och vem ni tror ingriper först. Ni har väl laddat ned apparna?”

Båda pojkarna nickade ivrigt.

Fredrik visste att de inte kunde vinna, det stod också i kontraktet han skrivit under. Men han sa förstås inget om det, nu gällde det att hålla stämningen på topp.

Vinjetten drog igång. Fredrik lättade på slipsknuten och tänkte tillbaka på när Susanne hade väckt honom med morgontidningen dagen efter programmet.

Den populära fredagsunderhållningen Tågtrubbel som lockat miljoner tittare spårade ur sent igår kväll. En grupp svartklädda aktivister stormade in på Odenplans tunnelbana när inspelningen avslutades och försökte slå sönder alla kameror. Tumult utbröt. När polisen anlände sköts en av aktivisterna ihjäl. Polisen vill inte kommentera händelsen, utan hänvisar till pågående utredning.

Tågtrubbel är ett program som sänds på fredagskvällar i Kanal 666. Programmet har blivit en större succé än På Spåret, Let’s Dance och Robinson, som samtliga lagts ned då tittarrasen blev för stora och formaten ansågs ”mossiga”.

Programchefen på Kanal 666 vill inte kommentera händelsen men berättar att produktionen inte kan fortsätta i och med att programidén är avslöjad. Däremot har Kanal 666 gjort en dokumentär om polis­utredningen.

”Allt finns på film”, förklarar programchefen. ”Vi hade kameror i taket och överallt, så det kommer varken att saknas bevis eller material. Förhoppningsvis blir det vår nästa succé. Första programmet kommer redan nu på fredag.”