Ett smakprov från den senaste boken av Anna Jansson, som medverkar på Svenska Deckarfestivalen 2019. Smakprovet ges i samarbete med Norstedts.
DET VAR LÅNGFREDAG. Våren var sen i år. Ännu låg isen kvar i brutna flak omgivna av mörkt vatten. Kriminalinspektör Kristoffer Bark hade parkerat Camryn vid campingen i Hampetorp och promenerade i riktning mot naturreservatet. Vinöfärjan närmade sig färjeläget framför honom. Han skuggade med handen mot solljuset och kände ögonen tåras.
I fem års tid hade han vandrat längs Hjälmarens strand. Mil efter mil i sökandet efter något som kunde hjälpa honom att förstå vad som hänt hans dotter. Polisutredningen hade lagts ner fast Kristoffer gjort allt som stod i hans makt för en fortsättning. Själv hade han knackat dörr tills han talat med varje fastighetsägare inom det område där någon rimligen kunde ha sett henne, följt upp varje spår, varje iakttagelse. Han hade försökt lokalisera de båtägare som varit ute på sjön natten mot långfredagen för fem år sedan. Talat med alla som vistats i området.
Polisen hade räknat ut vindriktning och draggat med likhundar i båtarna. Utan resultat. Sjön var grumlig, men grund. Till och med i den inre delen av Hjälmaren hade man draggat. Frivilliga hade hjälpt till. Hemvärnet hade gjort sitt yttersta. När de slutat leta hade Kristoffer tagit hjälp av föreningen Missing People.
Nu hade alla gett upp, alla utom han själv och Börje Hansson. Den pensionerade kollega som lett utredningen av Veras försvinnande bodde själv i Hampetorp, den fiskeby som var belägen drygt tre mil från Örebro stad. Börje följde då och då med Kristoffer på hans vandringar längs sjön. Men inte idag på femårsdagen av Veras försvinnande. Inte när det var långfredag.
Utredningen hade lagts ned efter två år i samband med att Börje gick i pension. De flesta ansåg nog att Vera drunknat precis som Matilda som varit i samma båt. Kristoffer kunde inte acceptera den tanken utan bevis. När man hela sitt vuxna liv arbetat med grova brott dyker andra tankar upp. Kristoffer ville hålla alla möjligheter öppna – alla utom en. Börje hade under utredningens gång frågat Kristoffer om han trodde att det kunde vara självmord. På den frågan hade han tveklöst svarat nej. Vera hade allt att leva för, hon kanske till och med väntade ett kärleksbarn. Inte förrän Kristoffer såg hennes livlösa kropp med sina egna ögon tänkte han acceptera hennes död som ett faktum. Inte så länge det fanns en mikroskopisk chans att hon var vid liv. Hans dotter var en överlevare. Hon hade fötts två månader för tidigt, klarat en lunginflammation med komplikationer och en brusten blindtarm. Vera älskade livet. Det fanns inget som tydde på att hon frivilligt valt att lämna det. Inte på sin egen möhippa på skärtorsdagen med ett väntande och påkostat bröllop på påskaftonen. Mycket talade för att det var en drunkningsolycka. Men var fanns då kroppen?
Naturligtvis hade han tänkt i andra banor. Vera kunde själv ha valt att försvinna och rymma från sitt bröllop om hon och Rasmus blivit osams. Men Rasmus hade nekat till det. Eller hon kunde ha blivit bortförd av någon känd eller okänd person eller grupp. Men ingen kidnappare hade hört av sig och ingen lösensumma var begärd. Kristoffer hade talat med alla Vera kände med utgångspunkt från hennes kontakter i mobilen och på datorn, och i den gamla adressboken han hittat nederst i hennes skrivbordslåda. Han hade pratat med klasskamrater, lärare och de tjejer hon spelat fotboll med. Men alla spår slutade där och då på natten mot långfredagen för fem år sedan.
Över tid hade Kristoffer kastats mellan tanken på att hon drunknat och tanken på att någon räddat henne och fört bort henne. När han nu för femte året i rad gick runt i området och besvärade de boende runt sjön såg han hur illa de blev till mods. Men han måste få veta om någon kommit på något nytt. De tänkte förstås att han blivit galen. Han hade hört att de kallade honom den galne polisen, och kanske hade han blivit det: galen av sorg. Det var under vandringarna längs stranden han släppte kontrollen och lät ansiktet brista. De hade hört honom skrika i raseri och sett honom sparka och slå mot en okänd fiende tills han föll ihop på marken och grät. Det var den ventil han behövde för att inte själv gå under.
Isande vindilar från sjön bet i hans kinder och nöp i öronen. Kristoffer kände kylan krypa in under rocken, genom kläderna och in på bara huden. Han ökade takten och började småjogga för att hålla värmen. En sjöfågel skränade ovanför hans huvud och gjorde en vid båge över vassruggarna innan den for ut över sjön. Vinden högg i.
Om han blundade kunde han fortfarande se Vera framför sig. De livliga gråblå ögonen med mörka fransar och bryn. Den breda glada munnen. Håret som var axellångt och ljust bar hon oftast i en tofs eller hästsvans. Under hela uppväxten hade hon spelat fotboll och han hade ofta skjutsat tjejerna till matcher och följt den guppande tofsen fram och tillbaka över plan. Han hade hört dem viska hemligheter i baksätet och fnittra, sett dem jubla av glädje och sura när de varit i konflikt.
Vera hade varit 20 år när hon försvann. Alldeles för ung för att gifta sig. Det var vad deras sista gräl hade handlat om. Det är rena idiotin att välja livspartner i en ålder när man är hormondrogad, oerfaren och längtar efter att flytta hemifrån. Han hade skällt ut både henne och Rasmus, som var sju år äldre. Sagt att de måste sansa sig och tänka över saken. Rasmus hade varit högröd i ansiktet av återhållen irritation, men låtit Vera tala för dem båda.
Men du då, pappa. Du var också ung när du gifte dig, och 25 när jag föddes.
Och han hade svarat henne: Och se hur det gick! Jag var alldeles för ung för att bli pappa. Du är väl inte med barn?
Man måste inte gifta sig för att man är med barn, hade hon svarat med ett litet leende och undvikit hans direkta fråga. Kanske skulle han aldrig få veta svaret. Rasmus visste inte han heller. Hon hade inte sagt till honom att hon var gravid. Inte haft någon tid inbokad på mödravården. Något år efter försvinnandet hade Rasmus träffat en ny tjej. Han hade fått jobb i London på en firma som arbetade med rekrytering av säljare och verkade trivas med det.
Kristoffer stannade till och värmde ansiktet i handflatorna. Tårarna sved bakom ögonlocken. Det var svårt att avgöra om smärtan i magen var håll efter att han joggat eller om det var den välbekanta värken högt uppe i mellangärdet som han brukade känna av när han tänkte på Vera. För mer än tusende gången gick Kristoffer igenom det som hänt på skärtorsdagsnatten för fem år sedan.
Den ödesdigra möhippan hade börjat på skärtorsdagskvällen och slutat i katastrof på långfredagen. Veras bästis Matilda hade ordnat så att de kunde vara i hennes morföräldrars stuga i Hampetorp. Sven och Rita hade lånat en annan stuga för natten. Kristoffer kände dem sen flera år tillbaka när han skjutsat Vera till Matilda som ofta var hos sina morföräldrar på loven. Det hade börjat som en möhippa för Vera i stan, med bara tjejer. Sen hade de åkt ut till Hampetorp och senare hade Rasmus och hans killkompisar anslutit sig. Festdeltagarna hade varit tillsammans hela kvällen och natten i stugan. Stämningen hade varit glad och uppsluppen, enligt vännerna.
Vera och Rasmus hade dansat när Vera i en plötslig impuls rusat ut och gett sig av mot småbåtshamnen och tagit en plastbåt med aktersnurra. Matilda hade försökt att hindra henne och när hon inte kunde stoppa Vera hade hon följt med i båten. Rasmus och ett par
av killarna hade sett dem och följt efter en bit, men varit för packade för att hinna med. På fredagsmorgonen hade Sven, utan att veta vad som hänt på festen, gett sig ut med båten. Han och Börje hade lagt ut nät ihop. Men Börje hade inte orkat följa med och ta in dem. Det var Sven som hade hittat den kantrade båten och barnbarnet Matildas livlösa kropp i vattnet. Som en sovande ängel med svepande rostrött hår hade hon lyfts upp ur vattnet.
Kristoffer hade först trott att hon blödde från huvudet, men kroppen hade varit oskadd till det yttre. Enligt rapporten från rättsläkaren hade hon haft en alkoholhalt på 2,1 promille och dödsorsaken var drunkning. Vattentemperaturen hade varit plus 5 grader. Enligt kamraterna hade Vera varit lika berusad som väninnan. De som överlevt häxblandningen hade vittnat om att de hade groggat på Hallands fläder, billig vodka, Jägermeister och det som fanns kvar i en dammig flaska med päronlikör. Inga andra droger hade kunnat påvisas.
Kristoffer hämtade andan innan han fortsatte stigen upp mot huset där möhippan ägt rum för fem år sedan. Han hade varit inne hos Sven och Rita vid två tillfällen efter möhippan. Första gången på långfredagens morgon när han fått meddelandet om att Vera och Matilda saknades, och andra gången med Börje när de ett par år senare blev inbjudna på kaffe.
Huset där Sven och Rita bodde var rött med vit veranda, trädgården välskött med prydnadsbuskar och stenlagda gångar och en liten damm. Över infarten fanns en portal där kala taggiga grenar var det enda som fanns kvar av höstens prunkande röda klängrosor. Kristoffer anade en rörelse bakom en tunn gardin. Kanske var de hemma. De gånger Rita varit ute i trädgården hade hon inte låtsats om honom utan skyndat in för att slippa prata. Det var den inverkan han med tiden kommit att ha på sin omgivning. Folk undvek honom och hans sorg, som om den var en farlig smitta. Sven och Rita hade sin egen sorg efter barnbarnet Matilda. De ansåg nog, precis som Matildas föräldrar, att Vera var skyldig till hennes död. Men de uppträdde ändå korrekt och hälsade när han tog initiativet.
Kristoffer fortsatte grusvägen framåt. I huset bredvid Sven och Rita hade Hedda, en pensionerad lärarinna, bott tills för ett par år sedan. Det var en fin liten stuga med vit veranda och obruten sjöutsikt. När Vera försvann hade Hedda precis kommit hem från lasarettet efter att ha brutit lårbenshalsen. Sondottern, Denise, hade varit där för att hjälpa henne med det vardagliga och senare ärvt stugan efter att Hedda lämnat jordelivet.
Kristoffer stannade till och tog in det han såg. En beige golf av äldre modell stod parkerad på uppfarten. Trappan behövde lagas och stugan målas om på sjösidan. En gul kanot låg intill husväggen. Ett koppel låg på trappan och en matskål stod på nedersta steget. Antingen hade Denise hund eller också var det en billig investering i rekvisita för att slippa inbrottstjuvar. Enligt kollegorna i yttre tjänst fanns det inbrottstjuvar som förde lista över var det fanns hundar eftersom de var mer avskräckande än larm.
Kristoffer gick vidare ner till färjeläget. Vinöfärjan hade lagt till och ett tiotal bilar lämnade fartyget. Han fortsatte över den asfalterade planen, förbi de kommunala toaletterna och vek ner längs stranden bakom den nedlagda glasskiosken och fortsatte ett stycke framåt mot naturreservatet. Marken hade mjuknat sen han var här sist. Det var blött och han önskade att han tagit på sig gummistövlar när han kände att strumporna i lågskorna blev våta. Det var en liten privat sandstrand omgiven av vassruggar några hundra meter från bryggan där Vera tagit plastbåten. Bakom honom låg en fallfärdig stuga och några förrådsbodar i ännu sämre skick. Han fortsatte en bit till och stannade. Det låg något i sanden halvt dolt bakom en vit fågelfjäder. Det fångade solljuset och blänkte matt. Han satte sig ned på huk och rörde vid föremålet. Händerna skakade av köld och iver.
Han såg på hårspännet av flagad silverliknande metall med matta plastpärlor formade till en fågel. Händerna skälvde när han plockade upp det, stoppade det i fickan och sökte av området med blicken. Vera hade haft ett sådant spänne. Kristoffer grävde med sina bara händer i den hårda iskalla sanden för att hitta något mer. Hade hon burit spännet natten när hon försvann? Han var osäker på det. De hade klätt ut henne i slöja och särk. Vad fäster man en slöja med? Ett hårspänne.
Kristoffer hade gjort en Facebookgrupp för Veras vänner, de som fortfarande orkade svara på hans frågor. Han måste få veta om hon bar spännet när hon försvann. Samtidigt insåg han vansinnet i det han höll på med. Ingen av kollegorna skulle ta det på allvar om han berättade om fyndet. Han hade samlat på sig mängder av föremål under sina vandringar. Saker som kunde vara av avgörande betydelse eller bara rent skräp som borttappade skor, ett läppstift, en spegel, en trasig bh och nederdelen av en bikini vars syntettyg vittrat sönder av väder och vind och en trasig petflaska som det varit apelsinjuice i av ett märke Vera gillade.
Kristoffer fortsatte gräva tills händerna domnade av kyla och han förlorade känseln. Vinden hade ökat i styrka. Hastigt, som det gör på Hjälmaren, hade det blåst upp och vågorna letade sig allt längre upp på stranden där han satt på huk. Vassruggarna böjde beklagande sina huvuden, rasslade och viskade. Vanmakten han kände över att inte veta vad som hänt Vera hotade att kväva honom. Han reste sig upp och skrek tillbaka mot stormen och vågorna.
”Jag kommer att hitta dig, Vera!”
