Svenska Deckarfestivalens novellserie hösten 2019. Författaren och deckarutbildaren Helena Sigander har generöst donerat novellen till Svenska Deckarfestivalens följare, men medverkar ej på festivalen. Mycket nöje!
Våra bilar rundade Norra Bantorget efter varandra på tjutande däck och flaxande vindrutetorkare i snöovädret och kom ut på rakan på Vasagatan. Jag bytte fil. Förföljarens bil gled över i samma fil.
Han menade allvar, den fan!
Vilken skitbil jag hade fått tag i!
Min panna var blöt vid det här laget. Skinkorna skavdes mot en uppstickande fjäder i stolsitsen genom jeansen. Jag tyckte inte om det här, inte alls. En smutsig lukt som jag nonchalerat tjocknade luften och känsla av att vara instängd kröp över mig som spindelben.
Nej, nej, inte vara instängd! Skulle jag stanna bilen och springa i stället? Jag, springa! Det hade jag inte gjort sedan jag var tio år för trettio år sedan. Bil, kan jag köra! Jag ska visa den där idioten.
Då ljuset slog om till gult i korsningen vid Mäster Samuelsgatan svängde jag tvärt in dit.
Förföljaren gjorde en hetsig sväng, mot rött, och körde efter.
Det var ingen tvekan om saken.
Ratten var hal men jag lyckades få grepp och svängde in i garaget under Åhléns. Däcken brände gummi ned i underjorden.
Jag hade tur. I rader av bilar med snö på taket och mjölkiga fönster, bilar som liksom min kom direkt ur snöslasket, var det lätt att försvinna. Jag lämnade skrothögen. Parkeringshusets ständiga sus blockerade ljud som jag fruktade. Storstadsvåldet! Det drabbade urskillningslöst; en hård inbromsning, ett grovt tilltal. Sedan, om man hade tur, till akuten i ambulans!
Inget hördes. Bra! Dåren missade mig.
En hiss stod öppen. Det var en plåtlåda. Luften var skämd, ljuset sjukligt grönblekt. Jag slank in. Mina glasögon immade. Med händerna famlade jag på knapparna. Hissdörren drog igen, uppgivet i en suck. Golvet gungade till. Jag andades ut. Det var för tidigt. Något mekaniskt hakade upp sig och en person trängde sig in.
– Norberg, ropade en spänd och farlig röst.
En känga i ryggen skickade mig in i väggen. Smällen gjorde ont. Jag fick blodsmak i munnen. Glasögonbågen tryckte in i näsan och jag blev yr. Med armen som skydd i ansiktshöjd vände jag mig om. Hans ansikte var rött. Ögonen vita. Hans läderhandskar knarrade. Överfallet kändes overkligt. Jag önskade mig bort, bort.
– Är du inte riktigt klok! flämtade jag.
– Lika för lika, Norberg. Till skillnad från dina offer. Småtjejer allihop, va. Minns du Tindra Olsson? Femton år skulle hon blivit nu till jul. Jag är hennes brorsa.
Jag fick en smäll på käften. Från ingenstans trollade han fram en revolver. Kolvens stål sved som en svetslåga där mitt skinn var bart, flera gånger.
– Bara lite förspel, Norberg! Det ska du väl tåla.
– Jag heter inte Norberg, skrovlade jag. Det här är ett misstag.
Olsson knäade mig och sa att vi skulle reda ut det hela. Han tryckte på hissens stoppknapp. Han tänkte döda mig, sa han. Först skulle jag få känna på vad hans syrra känt innan hon dog.
– Hallå där! Stopp!
Olsson och jag ryckte till. En tredje man fanns i hissen. Genom mina brustna glasögon såg han strimlad ut liksom kletad mot väggen. Hans ansikte speglade en förfäran som på något vis fick mig att pusta ut, gav mig andrum.
Olsson skulle bli tvungen att pumpa oss båda två fulla med bly. Det var vad jag tänkte. En brorsa till en död tonåring är inte en självklar massmördare. Olsson skulle inte fixa det.
– Vem är du, skrek Olsson och jag andades djupa andetag mot det sörjiga hissgolvet.
– Inte någon, sa Skuggmannen. Jag lovar att jag inget sett, inget hört.
Hans överrock var uppknäppt och under var han klädd i en gråmelerad kostym. Han var, likt mig, ingen som väckte uppmärksamhet. Hade vi inte hängt i tomheten mellan våningar med hissdörren stängd hade han kunnat försvinna omärkligt som rök.
Olsson brottades med den uppkomna problematiken. Revolvern pekade ömsom på mig, ömsom på Skuggmannen
– Han har fått allt om bakfoten, vädjade jag till Skuggmannen.
– Jag är inte här. Blanda inte in mig.
– Råttan är pedofil, vrålade Olsson och pekade på mig. Han har plågat ihjäl fyra tjejer, bevisligen. Rättssystemet har släppt ut honom igen som om tjejerna aldrig funnits. Det är inte rätt.
– Lyssna inte på honom, flämtade jag och kom på fötter. Jag svär, jag heter inte Norberg. Jag har inte gjort det han säger.
Skuggmannen ville göra oss båda andra till lags. Han lösgjorde sig från väggen. Jag hjälpte honom framåt, rakt mot revolverögat. Det brann av. Olsson fick Skuggmannen i armarna. Jag tog vara på de vunna sekunderna. Med ett handgrepp vred jag revolvern mot Olsson. Han tryckte ett skott i bröstet på sig själv.
Sedan blev resten rena rama improvisationen.
När hissdörren gick upp började folk skrika. Poliser kom i tung utrustning. De upptäckte att jag levde. Jag fick en filt om mig trots att Skuggmannens överrock satt som gjuten.
Jag vittnade och grät om vartannat. Poliserna tyckte att jag var mesig, det märkte jag, men de fixade en kopp kaffe till mig och lyssnade allvarligt.
– Så snart de två männen upptäckte mig i hissen, sa jag, tystade de mig med ett slag på käften. Sedan gormade de åt varandra. Han som hette Norberg hånade Olssons syster för något. Olsson drog ett vapen och skadade Norberg. Norberg lyckades på något vis vrida Olssons arm så att han sköt sig själv. Olsson blev galen och sköt sönder Norbergs ansikte innan han kollapsade.
Jag skvalpade i mig kaffet.
– Det var det ruggiga, viskade jag över den heta koppen, när ansiktet massakrerades. Glaset från glasögonen pepprade hela hissen.
– Norberg var en närsynt flickmördare. Olsson var brorsa till ett offer. Tragiskt åt alla håll och kanter det här.
Poliserna kollade min legitimation och upptäckte att jag var en oskyldig medborgare. En hygglig ung polisman förstod att jag inte kunde köra hem min bil själv i mitt skakiga tillstånd. Han ledde mig ned i garaget och satte mig i en knappt begagnad Volvo S80 och körde mig till Upplandsgatan. Där parkerade han utanför en port och halkade, efter ett handslag, bort i snödiset.
Fager, stod det på dörren.
Jag gillade mitt nya namn och Skuggmannen Fagers tvåa med balkong. Vad härligt att sitta där på första parkett i vår och studera skolflickornas solande i parken. Först av allt skulle jag fixa nya glasögon och sedan köra Fagers S80 till en försäljare.
När jag behöver en bil brukar jag ta en på gatan. När jag behöver en liten flicka gör jag likadant.
