”Han vände sig mot den heliga lådan och stoppade in tegelstenen i den och tryckte på en knapp. Männen runt hjulet gick snabbare och snabbare…” Skräck- och science fiction-författaren Eva Häggmark har generöst donerat novellen till Svenska Deckarfestivalens följare (men medverkar ej på festivalen). Mycket nöje!
Sirin hade grävt nästan hela dagen när hon såg honom komma springande över fältet. Hon la ner hackan och rätade på ryggen, satte handen mot pannan som ett skydd mot blåsten.
”Mamma!”
Han rusade fram och slog armarna om henne.
”Har du haft det bra i dag?”, sa hon och drog med händerna genom hans tjocka hår.
”Ja.”
Han skrattade.
”Du vet väl vad som händer i morgon?”
Han nickade och lösgjorde sig från hennes grepp. Och medan hon fortsatte att gräva i den spruckna jorden lekte han: hoppade över stenar och kastade pinnar. Sirin ömsom hackade, ömsom grävde med fingrarna. Det blödde från naglarna men hon märkte det knappt. Så plötsligt fick hon grepp om någonting, en rova? Hon tog tag i den, lirkade och drog, tog spjärn mot ett stenblock och slet, men det var bara en gammal träbit. Fyra rovor i dag. Det fick duga.
”Känner du dig redo?” sa hon sedan när hon hade hämtat sin väska och de hade börjat gå hem mot byn.
”Jag tror det.”
”Tror du eller vet du?” Hon stannade upp och såg på honom. Han svarade inte.
”Toji! Man måste veta att man är redo. Det här är viktigt. Man måste känna sig kallad. Det är ingenting som man kan skämta om.” Hon tog tag om hans arm och höjde rösten: ”Det är pojkar som du som är vår räddning. Ni är vår rikedom. Det har Frälsaren visat oss många gånger”.
”Ja.” Han suckade. ”Jag är redo.”
”Jag visste väl det. Du är en stor pojke nu.”
När de kom hem samlade Sirin ihop några pinnar för att göra upp en eld medan Toji lade sig på en filt längst in i hyddan. Redan när de första lågorna flammade upp märkte hon att han hade somnat. Det var märkligt med barn, tänkte hon. I ena sekunden var de fulla av energi, bara för att i nästa falla i djup sömn. Hon hade varit likadan själv, men det var länge sedan nu. Hon hade tvingats bli vuxen och ta ansvar när Toji kom.
Blåsten utanför hade tilltagit, den var hård och vrålande, och hon hängde ett skynke över dörren för att hindra de mörka askflagorna från att tränga in i deras hem. Ändå kändes det som att askan var överallt; i munnen, i ögonen, i varenda por. Hon hällde upp lite vatten i en mugg och tvättade händerna, men trots allt gnuggande satt smutsen kvar. Sedan skalade hon två rovor som hon satte på en pinne och började grilla dem över elden.
Toji vaknade till och satte sig upp, han mumlade någonting ohörbart, och hon gav honom en rova. Han tog en tugga och blev sedan sittande med den i handen.
”Vad är det, mår du dåligt?” Sirin la sin hand på hans panna.
”Jag är rädd för Babbesz.”
”Varför?”
”Han är hårig och ser otäck ut. Svansen är ful. ”
”Men snälla du, han är snäll. Frälsaren hade också en babbesz. Ät nu.”
”Han är liten och snabb. Kan hoppa upp på mig och bitas och klösas.”
”Fast det kommer han inte att göra. Det är ju det heliga djuret.”
”Lovar du?”
”Ja.”
Toji tog upp rovan och började äta.
”Den smakar inte bra. Det känns som den är gammal”, sa han med en grimas.
”Jag vet, men det är det enda vi har just nu.”
De åt utan att säga någonting. Sedan kröp Toji och la sig igen. Sirin satt kvar en stund och stirrade in i det som nu bara var en hög av glöd. Det hade regnat under natten. Sirin hade ställt ett kärl utanför dörren och täckt över det med tyg för att sila bort den värsta soten. Ändå var vattnet grumligt. Hon hällde upp vatten i en mugg och bar in den till Toji.
”Från och med i dag ska du alltid täcka din högra hand när du är bland andra människor, det vet du va?”
Hon satte sig ner framför honom. Han nickade och såg henne i ögonen. Ur en ficka tog hon fram en remsa med tyg och började vira den runt hans hand.
”När frälsaren kommer ska den vara vit och glänsa, men till dess får det här duga.” Hon strök honom över kinden. Han log.
”Det är bäst att vi gör oss i ordning nu. Det kan komma en ny storm snart.” Sirin torkade snabbt bort en tår som rann längs kinden och reste på sig för att hämta sin jacka.
Byn bestod av tio hyddor byggda av långa stavar och klädda i djurhudar och tyg, tätt intill varandra i en cirkel. Runt byn hade man byggt en jordvall för att skydda mot stormarna. I början hade de delat hydda med flera andra, men i och med att de hade blivit färre hade Sirin och Toji kunnat flytta till en egen hydda.
”Vart är ni på väg?”
Sirin vände sig om. Där stod Dilav, en av kvinnorna i byn.
”Vi ska till templet.” Hon pekade på Tojis hand.
”Åh, är det dags för hans billidjin? Är han redan tio år gammal?” Dilav slog ihop händerna. En droppe svett rann ner för hennes panna, drog med sig det grå dammet och blottade hennes mörka hud.
”Ja, det är otroligt att tiden går så fort.”
”Det är min sons tur att tas upp bland männen nästa år”, sa Dilav och pekade mot en pojke som gömde sig i hyddan. ”Han är lite blyg än, men det löser sig nog till dess.”
”Det gör det säkert. När billidjin närmar sig brukar nästan alla mogna.” Sirin tog ett djupt andetag. ”Vi måste nog gå nu. Det är långt till templet.”
”Jag förstår det. Här, ta den här!” Dilav tog upp en rova ur fickan. ”Inte mycket, men…”
”Tack!”
Sirin såg henne i ögonen och log men puffade samtidigt på Toji. Deras vandring skulle ta flera timmar.
De lämnade byn, sneddade över en uttorkat flodbädd och kom fram till det som kallades skogen; ett flera kilometer stort fält av stenar, allt från finkornigt grus till stora klippblock. I början vandrade de bland knytnävsstora stenar som rörde på sig och rasslade. Sirin mindes att hon hade sett ödlor här förut, men det var länge sedan nu. De fortsatte i flera kilometer. Det var tungt att gå, för stenarna åkte åt olika håll när man satte ner fötterna. Stenarna blev med ens större. Sirin satte sig ner på en slät sten och tog fram en flaska med vatten. Hon tog tre små klunkar och lät Toji dricka resten.
”Snälla mamma”, Toji säg på henne, ”Kan vi inte stanna och vila lite längre?”
”Det går inte. Det vet du också.”
När solen stod som högst på himlen hade de nått fram till området med stora stenblock. Sirin började känna igen sig. Hon hade varit här förut, och hon navigerade snabbt mellan blocken, hoppade smidigt mellan dem och hjälpte Toji att ta sig över.
”Vi är snart ute ur skogen nu”, sa hon, tog hans hand och hjälpte honom att klättra upp på en sten.
Det blev allt glesare mellan stenarna och de passerade några förkolnade trädstammar. Sirins andhämtning var tung, och all sot som hon hade andats in fick henne att börja hosta.
”Vad är det där?” Toji pekade på något som blänkte några hundra meter framför dem. De gick närmare och såg att det var en sjö. Men den liknade inte de sjöar som Sirin hade sett. Ytan var ren utan den oljehinna som brukade täcka alla vattendrag. Toji började springa mot vattnet.
”Vänta! Det kan vara farligt!”
Hon gick sakta fram och doppade ett finger i vattnet. Sedan hela handen. Det kändes som vanligt vatten. För säkerhets skull slickade hon på ett finger. Det var vanligt vatten. Fast rent. Hon kupade sina händer och drack. Sedan sköljde hon bort smutsen från ansiktet.
”Titta! Vad är det här?” Toji stod några meter ifrån henne och pekade mot någonting som rörde sig i vattnet. Under ytan simmade ett stim av hundratals små mörka kroppar med svansar.
För ett ögonblick satt Sirin bara stilla och följde deras snabba rörelser. Sedan ryckte hon till:
”Vi kan inte stanna här. Det är en odling. De här varelserna ska växa och bli stora. Få flera ben. Sedan blir de mat.”
”Kan vi inte bada då?”
”Nej. Någon kan se oss och tro att vi är tjuvfiskare. Det här är säkert en matodling som någon äger.” Hon såg sig om och fyllde vattenflaskan, och sedan manade hon på Toji att skynda sig därifrån.
Ett par timmar senare hade de nått fram till berget med utsikt mot templet. Solen höll på att gå ner och de satte sig ner för att vila. Nu hade de gott om tid.
”Men tänk om Frälsaren inte har funnits då?”, sa Toji och bet i rovan de hade fått av Dilav.
”Det vet jag att han har. Han kom hit och visade oss vägen, sanningen. Han var svart och sedan blev han vit för att visa oss att all förändring är möjlig. Snart kan vi lämna den här planeten.”
”Hur vet du det?”
”Man har hittat lämningar. En helig låda. Bilder och texter.”
”Var det hundra år sedan han besökte oss?”
”Kanske tusen.”
”Kan du inte följa med mig?”
”Nej. Frälsaren bad människorna att lämna honom i fred. Det gjorde de inte. Och sedan kom katastrofen.” Sirin pekade mot himlen. ”Du ska gå ensam dit ner för att känna den sanna friden. Uppleva det Frälsaren aldrig fick.”
”Men…”
”Jag finns här efteråt. Gå nu.” Hon gav honom en lång kram och såg honom börja gå ner mot templet. Långt borta kunde hon se andra pojkar på väg åt samma håll, och nere på tempelområdet liknade de myror i en stack.
Det började svalna. Sirin huttrade lite där hon satt. Det skulle snart bli riktigt kallt. Det hade hon inte tänkt på. Allt hade handlat om att orka med vandringen hit. Hon reste på sig, böjde på knäna och svängde lite med armarna för att inte stelna till.
Så med ens visste hon att hon måste följa efter. Hon måste få veta hemligheten. Vari det magiska låg. Hon drog kapuschongen över huvudet och petade in sitt hår så att det inte syntes. Sedan började hon gå nerför berget.
Nere på fältet framför templet hörde hon trummor och röster som taktfast skanderade: Billidjin, billidjin, billidjin… Hon såg sig försiktigt om. Kunde någon se henne? Bara några få pojkar rörde sig mot tempelingången, de flesta hade redan gått in, och kanske, kanske kunde någon tro att hon var en av dem. In genom porten skulle hon inte komma, det visste hon, där stod flera vakter, så hon svängde av till höger om templet för att se om det fanns någon bakdörr.
Templet var större än hon trott. Hon hade aldrig varit så här nära. Det var ju förbjuden mark för flickor och kvinnor. På baksidan fanns mycket riktigt en mindre port, men den var också bevakad. Sirin vände tillbaka och såg ett fönster några meter upp på väggen. Utanför det fanns en liten avsats. Hon borde kunna klättra dit upp. Väggarna vibrerade av det taktfasta ljudet: billidjin, billidjin, billidjin… Hon tog ett fast grepp om en utskjutande sten och började klättra. Det var tyngre än hon trott och svårt att hitta stenar att få fäste på. Men det måste gå.
Tio minuter senare hade hon lyckats ta sig upp till avsatsen. Den var liten och hon fick ta spjärn mot en utskjutande bjälke för att hålla sig kvar. Först kunde hon inte se någonting genom fönstret, men när hennes ögon vant sig såg hon hur alla pojkar stod uppställda som en armé inne i templet, raka i ryggen och med blickarna vända mot ett altare framför en vit vägg. De var flera hundra, så det gick inte att urskilja Toji i mängden.
Längst fram vid altaret fanns ett stort liggande hjul, och runt omkring det stod en grupp män.
En man kom in och gick mot altaret. Var det översteprästen? Han var klädd i korta byxor och bar en svart hatt på huvudet. Med sig hade han babbesz som sprang och hoppade bakom honom, hela tiden med svansen svängande bakom sig.
En annan man gick runt med en skål som han doppade fingrarna i, och sedan målade han vita streck i pojkarnas pannor, en efter en. Transformationen från det mörka till det ljusa! Sirins hjärta slog hårdare av symboliken.
Översteprästen stod nu vid altaret och gjorde ett tecken mot männen runt hjulet, som började gå runt, runt. Sirin såg att de var fastkedjade vid hjulet, förmodligen slavar. Snabbare och snabbare började de gå, pådrivna av en kortväxt man med en piska i handen.
Översteprästen gick fram till en svart låda av ett material som Sirin aldrig sett förut. Den heliga lådan! Så liten den är. Kanske bara en halvmeter och inte så hög. Jag skulle kunna lyfta den själv.
Nu höll han i någonting som såg ut som en tegelsten, den var svart precis som lådan. Han lyfte den så att alla skulle kunna se den, och jublet steg i templet. Nu sa han någonting som Sirin inte riktigt uppfattade, någonting om att se sig själv och samtidigt se mannen i spegeln. Han vände sig mot den heliga lådan och stoppade in tegelstenen i den och tryckte på en knapp. Männen runt hjulet gick snabbare och snabbare. Är det de som driver maskineriet i lådan?
Väggen bakom altaret lystes upp och det blixtrade till. Ränder löpte över väggen, och sedan framträdde en jättelik rörlig bild. En bild som rör på sig. Det är inte möjligt! En hänförd folkmassa, en stor scen. Det var alldeles tyst i templet nu. Bara musiken från den rörliga bilden hördes. Den sprakade till och för ett ögonblick blev väggen svart igen. Men sedan kom de sprakande ränderna tillbaka och bilden av scenen tonade fram. En man kom ut på scenen och folkmassan jublade. Han hade svart hatt precis som översteprästen och en glittrande vit handske på högerhanden. Frälsaren! Han rörde på sig!
Så började hög musik att spelas, mannen på scenen rörde på sig och började sedan sjunga:
”She was more like a beauty queen from a movie scene
I said don’t mind, but what do you mean I am the one
Who will dance on the floor in the round
She said I am the one will dance on the floor in the round
Billie Jean is not my lover
She’s just a girl who claims that I am the one”
