Polisen Seppo Penttinens deckare börjar med en styckad kvinnokropp i ett vindsförråd på Kulturmagasinet i Sundsvall. Kroppen saknar huvud och händer.
En brutal upptäckt och alla inblandade är skrämda till tystnad. Som läsare får vi följa månader av polisarbete med omfattande polisförhör som successivt mal ner motviljan att berätta om de makabra händelserna.
Det är en fiktiv berättelse i Sundsvallsmiljö med förgreningar till andra städer i Sverige och Norge, men den har sin grund och inspiration från verkligheten.
Sven och Bårman, polisutredare i Sundsvall, blir kallade till platsen för att undersöka vad som hänt. Nu drar jobbet igång enligt alla rutiner med att kolla närliggande kameror, genomföra förhör, dörrknackning och mycket annat. Sven och Bårman har jobbat ihop i många år och är väldigt samspelta.
Sven blir kontaktad av en person som säger sig ha information om vem kvinnan är och varför hon mördats. Personen vill göra en deal med polisen men det kan Sven inte gå med på. Bårman är på plats och i smyg fotar han personen som visar alla tecken på att vara en missbrukare. När sedan bilden skickas ut kommer det fram att han är välkänd av polisen, en drogmissbrukare och langare som hör hemma i Göteborg.
Utredningen växer, nu måste man ta hjälp av polisen i Göteborg som vill lägga locket på tillsvidare, en stor knarkhärva är under utredning och ytterst hemlig. Sundsvallspolisen ilsknar till, de vill ju i första hand utreda mordet på den styckade kvinnan.
Boken beskriver väldigt detaljerat hur genuint polisarbete går till, utredningsmetodik, telefonavlyssning, spaning och analyser. Mycket professionellt beskrivet i boken, jag har aldrig läst något liknande förut, personer som sitter i förhören behandlas mycket korrekt trots att de sitter där och blåljuger, svär och beter sig. Arbetsmoralen är hög hos polisen i Sundsvall.
Utredningen blir större och större med fler och fler inblandade inte bara i Sundsvall utan också i Göteborg och Oslo. Dessutom har man hittat knark i en påse utanför fönstret i det angränsade rummet på Kulturmagasinets vind.
Samtidigt får man som läsare lära känna karaktärerna bättre på det privata planet. Varför de valde polisyrket. Bårman visste att han skulle bli polis redan när han fick agera skolpolis som barn.
Svens historia är mer hjärtskärande, hans föräldrar var båda missbrukare, han fick gömma sig hemma när det blev stökigt och polisen fick komma och ta in föräldrarna. En gång minns Sven att han fick följa med till polisstationen och fick sova i ett häktesrum, vilket han inte förstod då, på kvällen kom en polis och stoppade om honom och på morgonen efter fick han te och två limpsmörgåsar med ost. Det var då som tanken att bli polis föddes, att kunna hjälpa människor som far illa, barn som vuxna. Sven är gift med Petra och de har två barn tillsammans, den yngste, en son som har diabetes 1 och måste ha särskild tillsyn. Sven slits mellan sitt krävande jobb och att finnas där för sin familj när det kör ihop sig.
Boken är ytterst välskriven
Deras chef Vanja har problem med sin man som smygsuper, ljuger och beter sig.
Jag gläds åt det fina samarbetet, hänsynen och lojaliteten som präglar deras arbetsplats. Bårman och Sven har känt varandra sedan polisutbildningen och är bästa vänner men i slutet av boken uppdagas det att även bästa vänner kan ha hemligheter för varandra.
Igenkänningsfaktorn för mig som bosatt i Sundsvall är stor. Boken är ytterst välskriven, språket flyter bra och författaren har verkligen fått till en story som håller boken ut.
Bokfakta:
Författare: Seppo Penttinen
Titel: Slakten på Kulturmagasinet
Utgivningsdag: 2019-06-05
Förlag: BoD
Antal sidor: 350
