2018 delades Lilla Sherlockpriset ut till fyra elever i Medelpads högstadieskolor. Denna novell av Pontus Brandström kom på 2:a plats. Pontus gick i klass 8 på Hagaskolan i Sundsvall när han vann priset. Övriga vinnare presenteras i novellserien under hösten.
Max satt och drack hans kopp kaffe på sin balkong klockan halv åtta på morgonen, som en vanlig dag. Han kände att det vibrerade i fickan och tog upp sin mobil och såg att det var hans dotter Kristina som ringde. Han avböjde samtalet och suckade. Han såg att hon lämnade ett röstmeddelande och tänkte att han skulle öppna det senare. Det var en lekpark nedanför balkongen med lekande barn som sprang runt i sandlådan och skrek.
“Vilket djävulskt liv de för, blir barnen inte uppfostrade nuförtiden?” muttrade han för sig själv och gick in med sin kopp kaffe.
Han gick fram till TV:n och slog på den manuellt och sedan satt han sig i sin bruna soffa. Han hade bruna skåp med olika glas i dem placerade runt om i sitt vardagsrum och ett genomskinligt glas bord där han ställt sitt kaffe. Han drack upp sitt kaffe och fixade sig, han rökte en cigg, borstade tänderna, kammade håret och gick ut från sin lägenhet. Han bodde på andra våningen så han fick gå ner en trappa för att komma ut.
1 timme senare
Max satt i hans kontorsstol klockan kvart i tio och väntade på ett samtal medan han kollade igenom hans förra fall. Max var en polisutredare och har varit det i hela hans liv. Han bodde i ett litet och tyst Änglavik där det inte hände så mycket. Det största fallet han blivit försedd var när en hund blivit inkallad stulen, men det visade sig att ägaren aldrig tänkt på att kolla i hundens bädd. Han kollade tomt på porträtten av Helena och Kristina med deras bruna hår, gröna ögon och oskyldiga leende, sedan suckade han och tog av sin jacka och sin hatt. “Det kommer nog bli en lång dag idag”, tänkte han.
2 timmar senare
Larmet på polisstationen slog och Max vaknade panikslagen och ramlade bakåt i sin stol.
“Satans piss!” röt han och tog sig om huvudet.
“Får man inte ens sova en sekund här även fast det inte finns något annat att göra?” Han reste sig upp och gick ur sitt kontor.
“Vad är det som försiggår här?” sa han irriterat.
“Det har kommit ett larm för skottlossning i ett bostadsområde precis bredvid Änglaviks skolan”, sade Max kollega Jonas när han sprang förbi med bilnycklar i handen.
“Vänta!” ropade Max och haltade efter honom.
“Jag börjar bli så gammal, jag har väl inte mycket kvar i detta liv”, tänkte han och grymtade av smärtan.
Jonas vände sig om och stannade.
“Max, det här är inget för dig”, sade han medan han försökte få åt andningen innan han vände sig och började springa igen.
Max stannade upp.
“Han kanske har rätt, men det här är det största som någonsin hänt och jag skulle bli galen av att få stå på sidan.”
Jonas hade sprungit ut ur polishuset och satt sig i bilen, Max såg hur han grävde i lådorna efter något.
“Vart är de där jävla nycklarna då?”
Max satte sig i passagerarsätet och vinglade nycklarna vid hans ansikte.
“Menar du de här?”
Jonas tog nycklarna och satt i dem.
“Tack Max, men du får ångra dig själv om något skulle hända dig.”
20 minuter senare
När Max och Jonas kommit fram till brottsplatsen var det redan avspärrat och det enda ljudet som fyllde öronen var sirener. Både ambulansen och polisen var på plats. De steg ur polisbilen och lyfte upp avspärringsbandet och kollade runt. Det låg en kropp under ett vitt lakan i mitten av vägen. Max kunde se ansikten på familjerna som stod i fönstren och kollade på. De såg vettskrämda ut och föräldrarna höll för de nyfikna och oskyldiga barnens ögon.
“Hur är detta möjligt? Inget har någonsin hänt i denna tråkiga stad så länge som jag levt”, mumlade Max.
Jonas gick fram till poliserna som stod och pratade i en ring medan Max
stod kvar och kollade på liket. Bakom de vita lakanen så visste Max att det
var en själ som en gång levt. Men helt plötsligt så försvann allt, tanken
om att vara vid liv, det mörka tinget. Rädslan om det okända, är den
största rädslan av de alla.
“Men när man är död, så vet man inte ens om vad rädsla är. Man vet inte vad ordet liv betyder. Man vet inget.” Max tänkte för sig själv och en tår försökte tränga sig igenom. Men han stod där, lika tom som vanligt. Jonas kom fram till Max.
“Jag har pratat med de andra och de har inte så mycket information. Det enda de vet är vem den döde är.”
“Vem?” frågade Max ivrigt.
“Alma Helgersson”, sade han med en suck.
“En elev på skolan, alltså. Gick inte hon i Kristinas klass?” tänkte Max för sig själv.
Jonas fortsatte prata men Max kunde inte tyda orden, utan han gled bort i tankarna.
När Jonas slutat prata så kom en annan polis förbi.
“Vi har en misstänkt, vi tror inte att detta mord var av en slump.”
“Var hon inblandat i det här?” frågade Max.
“Hon hade skrivit med någon som heter Armin på sociala medier.”
“Vad hade de skrivit?” frågade Max.
Polisen tog fram Almas mobil ur fickan och gav den till Max. Den var redan upplåst så han gick in och kollade på deras meddelanden.
“Alma, vi kan göra det här lätt eller svårt. Berätta för mig!” – Armin, 4 timmar sedan.
“Okej då, om du lovar att inte berätta för henne att jag sa det.” – Alma, 4 timmar sedan.
“Jag lovar.” – Armin, 4 timmar sedan.
Max var förvirrad. “Ska det här hjälpa oss på något sätt?” Polisen nickade.
“En elev försvann precis efter denna konversation. Eftersom att Alma verkade vara inblandat i något med Armin och en annan elev så kan vi ha Armin som en misstänkt.”
Max kollade djupt på dessa meddelanden. Vad var det som satt sig längst bak i hans hjärna och bara värkte?
“Vi har inget annat att utgå från, så vi checkar in Armins adress”, sade polisen och vände sig om och började gå mot polisbilen. Max gick efter honom med mobilen i handen. Han gav den till Jonas.
“Ta en titt du också.”
5 minuter senare
De stod utanför Armins gråa radhus med pistolerna i händerna. En polis gick fram till dörren och knackade på.
“Är det någon hemma?” ropade han och kollade igenom fönstret i dörren. De hörde ett litet pip, men ingen svarade. Polisen märkte att dörren var olåst och klev in. Max stod bakom en av bilarna och såg på med vapnet i fickan. Poliserna fortsatt kliva in, en efter en. Tillslut kom Max.
“Hallå? Vem är det?” hörde de någon ropa.
“Det är Änglaviks polis. Identifiera dig.”
“Jag heter Armin Suddan, vad vill ni? Varför är ni i mitt hus?”
Poliserna gick runt i huset och kollade runt. Polisen längst fram vinkade åt de andra att sänka deras vapen. De andra följde efter, och Max stod längst bak. Max lyssnade inte. Han tog fram pistolen och kollade på en vit dörr till höger om entrén.
“Hallå! Jonas!” ropade Max.
Jonas vände sig om.
“Kom hit”, fortsatte han. Jonas gick till han och de andra poliserna kollade på.
Max öppnade den vita dörren och möttes av en mörk trappnedgång. Jonas gick in och följdes av de andra poliserna medan Max stod bredvid.
“Hallå! Kom inte ner!” ropade Armin.
Poliserna sprang nerför trappan. Armin stod där, bredvid en stol som var täckt av ett vitt lakan med konturerna av en människa som satt fasttejpad under.
“Jag är ledsen”, sade Armin och tog fram ett automatvapen. Poliserna stannade förvånat.
“Backa! Annars så kan jag inte garantera er säkerhet!” ropade Jonas. Armin fällde en tår.
Max stod längst upp i trappan och började backa, men han kunde inte höra något. Poliserna var för högljudda. Max såg bara hur de stod där i den trånga trappan, och sedan var allt han hörde ljudet av skrikande människor, och skott från ett gevär. Jonas lade sig ner och Max kastade sig uppför trappan och kom tillbaks på övervåningen. Han vände sig om och såg kroppar av poliser liggande i den kalla trappan. Han såg hur Jonas förskräckt tittade upp på Max. Jonas reste sig snabbt upp, sprang nerför trappan och Max följde efter. Precis innan de kommit ut till källaren igen så hörde de ett till skott. När de kom ner från trappan såg de blodet rinna ut från den fasttejpade personen. Armin satt ner på knä på golvet och grinade.
Jonas sprang snabbt fram och satt Armin i handklovar. Max sprang fram till personen som satt i stolen och lyfte av det vita lakanet. Där låg en ung tjej i 16 – 17 årsåldern med brunt hår, gröna ögon och ett skräckslaget ansikte, som inte hade något leende. Max blev chockad och hoppade tillbaka.
Han tog sakta upp sin mobil, skakande.
Han såg Kristinas röstmeddelande och öppnade det.
“PAPPA! HJÄLP MIG!”
