Författaren och poddaren Emma Elliot bjuder på skräcknovellen Pojken som flög ut genom fönstret. Den kommer att dyka upp i del två i Emmas Kura skymning-serie, en novellsamling att mysa i soffan med under höstrusket, men har premiär här och nu i Svenska Deckarfestivalens novellserie 2019. Tanka temuggen och ha så kul med novellen!
Det var en trist dag i den trista skolan. Alvar tyckte varje dag i skolan var trist. Varför skulle han behöva lära sig att räkna och skriva om han ändå bara skulle bli bonde och ta över sin fars gård? Det kunde han inte förstå. Han insåg inte att även bönder måste räkna och skriva ner saker ibland för att hålla reda på saker och ting.
Alvars betyg i skolan var inte de bästa. Det var inte för att han var dålig på matematik eller att skriva, absolut inte. Nej, det berodde på att han tyckte det var så trist. I stället för att lära sig nya saker, satt han och dagdrömde. Det fanns ingen ände på hans fantasi.
Det var en sådan dag som det hände. Alvar satt som vanligt i sin skolbänk och dagdrömde. Han tittade ut genom fönstret. Hans klassrum låg ett par trappor upp, så han hade en fin utsikt över skolgården.
Tänk om jag kunde flyga, fantiserade Alvar, och såg framför sig hur han öppnade fönstret, hoppade ut, och i stället för att falla till marken, flög han bort över skolgården och vidare in i skogen. Han gillade känslan av att flyga runt och se alla som små myror nedanför. Ja, tänk om han kunde flyga.
Flyga. Jag vill så gärna flyga. Om jag önskar det tillräckligt hårt, så måste det ju gå.
Alvar slöt ögonen och önskade så hårt att hans knogar blev vita. Så öppnade han ögonen och reste sig. Hans klasskamrater följde honom med blicken, och såg förvånade på när han öppnade ett av fönstren. Innan de hann säga till magistern, hade Alvar klättrat upp i fönstret och hoppat ut.
Och han flög! Han flög runt i luften som en liten sparv, gjorde volter och störtdök som en hök, och han skrattade triumferande åt sina skolkamraters paffa ansiktsuttryck.
Ja, jag kan flyga! Jag kan flyga!
Han gjorde ett par varv till runt skolgården, och sedan flög han in i skogen, precis som han alltid hade fantiserat om. Han var helt tagen av det han kunde se från luften. Den stora stenen inne i skogen som han alltid försökte klättra upp på, men som han aldrig lyckades med – nu kunde han lätt som en plätt landa mitt på den! Och när han flög vidare i skogen såg han en björn komma ut ur sitt ide, vårtrött och hungrig. Björnen såg Alvar och brummade lite, men kunde ju så klart inte nå honom. Ett stycke längre in i skogen låg den stora gläntan med alla sina underliga stenar. När Alvar flög ovanför gläntan, såg han att stenarna bildade ett mönster i form av ett skepp. Om han hade varit flitigare i skolan, hade han förstått att det var en skeppssättning, en forntida grav.
När Alvar flög ut ur skogen och vidare ut över ett fält, kunde han se hur långt som helst över nejden. Han såg hela sin by, med sjön och bergen i bakgrunden. På fältet han flög över betade hans fars kor, och de råmade glatt när de såg honom komma flygande.
Ha, tror ni jag tänker ta hand om er, nu när jag kan flyga! Nej, jag ska bli ”Det flygande fenomenet” och tjäna massor med pengar vid cirkusen!
Han flög vidare över grannens gård och fnissade förtjust när han kunde se rakt in i grannflickans sovrum på andra våningen. Hon höll på att byta om och var halvnaken när Alvar flög förbi. Sedan flög han vidare mot sjön. På stranden låg ett ungt par och kramades, och de blev riktigt rädda när Alvar plötsligt störtdök mot dem och vrålade för allt han var värd.
Hi hi, där fick ni, tråkmånsar!
När Alvar flög över sjön, fick han äntligen riktig nytta av sin flygförmåga. En ensam fiskare i en eka ramlade nämligen överbord, och eftersom han inte kunde simma, började han att sjunka. Alvar flög ner till fiskaren och hjälpte honom tillbaka i ekan. Innan fiskaren hann se vem som hade hjälpt honom, flög Alvar i en vid cirkel och återvände till sin by. Han ville se vad som gömde sig på vinden i faderns ladugård. Dit fick han nämligen inte gå, och hans far hade låst den enda dörren upp till vinden. Men det fanns en lucka på taket, och den tänkte Alvar flyga in i för att se vad som gömde sig på vinden.
Men innan han kom fram till sin gård, flög han över en liten skogsdunge alldeles vid sjön. Vid dungen fanns ett båthus. Från luften såg han hur ett par män släpade på något som var invirat i tyg. Precis när de gick in i båthuset, såg Alvar hur något stack fram ur tygstycket.
En arm! De bär på en människa! En död människa! Åh nej, det ska de inte komma undan med!
Alvar flög in i dungen och gömde sig bland träden, för att kunna se in i båthuset utan att männen såg honom. Han såg männen stuva in människokroppen i en roddbåt. Sedan knuffade de ut båten i vattnet, hoppade i och började att ro. När de hade rott en bit ut på sjön, vågade sig Alvar fram till båthuset. Han hittade en klocka som låg på marken. Den var av silver och hade en vit urtavla med svarta siffror och visare. Det var en sådan klocka som man har i fickan, med en liten kedja i ena änden.
Den måste ha ramlat av liket.
Han vände på klockan. Det fanns en inskription på baksidan av den. “Till min älskade på vår bröllopsdag. Från din Marianne.”
Det måste vara en rik familj, som har råd att ge varandra så dyra presenter. Undrar om det var därför männen dödade honom, för att ta hans pengar?
Alvar flög efter männen på långt håll för att se var de skulle lämna kroppen. Männen rodde i en timme innan de äntligen gjorde uppehåll. Då var de så långt borta från byn man kunde komma. De såg sig om och eftersom de inte såg Alvar, trodde de att de var ensamma. Så de knuffade liket överbord och lät det sjunka till botten.
Då flög Alvar tillbaka mot byn. Han hade sett männen och visste hur de såg ut, så han kunde lätt beskriva för polisen vilka mördarna var. Den ena mannen hade kolsvart hår och mustasch, och den andra hade pipskägg och ett enda, långt buskigt ögonbryn. Båda två hade varsitt ärr i ansiktet, som om de hade skurits med knivar.
Men så hände något konstigt. Precis när Alvar flög över skolgården – polisstationen låg nämligen granne med skolan – var det som om han tappade all ork. Han kunde inte flyga längre! Han föll och föll och landade med en duns på marken.
Det var kolsvart en lång stund, och ögonlocken kändes väldigt tunga. När ljuset sakta sipprade in mellan ögonlocken, var han tvungen att kisa. Det var ett starkt sken som lyste honom rakt i ansiktet. När han förstod att det var en lampa, undrade han var han var.
– Du är på sjukhuset, lilla gubben, sade hans mamma med en mjuk röst.
Sjukhuset? Varför då? Visserligen föll jag, men jag gjorde ju inte illa mig.
– Du har brutit ena benet. Du hoppade från skolans fönster och bröt benet. Samtidigt svimmade du. Du har varit borta i flera dagar, och jag har varit så orolig för dig!
Svimmat? I flera dagar? Nej du, jag har varit ute och flugit!
– Varför hoppade du ut genom fönstret egentligen? Trodde du att du kunde flyga? Din dumsnut!
Alvars mamma kysste honom på pannan. Då kom en man i vit rock.
– Åh, hej doktorn. Han har precis vaknat.
– Jaså, herr fågel har äntligen kommit tillbaka till världen! Välkommen! Jag ska mäta dina hjärtslag och ta tempen, så får vi se hur du mår idag.
Doktorn tog fram ett stetoskop och en klocka ur rockfickan och började lyssna på Alvars hjärta. Plötsligt började det att banka snabbare och snabbare. Alvar hade nämligen fått syn på doktorns klocka. Den var av silver och han kunde se ett bekant namn på baksidan: Marianne.
– Du verkar må bra, förutom det brutna benet, det vill säga. Jag ska be ett par av mina sköterskor att se om benet. Vet du, så modernt har vårt samhälle blivit, att vi numera har flera manliga sköterskor här på sjukhuset. Billy, Ronald, kan ni komma?
Två män i vita sjukhuskläder kom in i Alvars rum. De log åt doktorn och Alvars mamma, och fick leenden tillbaka. Men när de log mot Alvar, möttes de bara av två skräckslagna ögon.
Ögon som stirrade rakt på deras ärriga, mustaschprydda, pipskäggiga ansikten.
