2018 delades Lilla Sherlockpriset ut till fyra elever i Medelpads högstadieskolor. Denna novellen, Drömmen som blev verklig av Jenny Näslund, fick juryns specialpris för särskild kreativitet. Jenny gick i klass 8C på Hagaskolan i Sundsvall när hon vann priset. Övriga vinnare presenteras i novellserien under hösten.
Larmet drar igång när jag precis fått upp valvet med min kofot. Kroppen blir förstenad men med all hast tvingar jag min kropp att rafsa åt mig buntar med femhundralappar ner in min slitna skinnväska. Paniken växer lika snabbt som klumpen i magen. Vad i helvete håller jag på med?! tänker jag samtidigt som jag hör sirenerna blir allt högre och närmare, nu är det dags att sticka. Jag drar åt mig väskan och tar tag i repstegen som går upp till min flyktväg som jag även kom från. Det är trångt i ventilationen och plåtväggarna ger ifrån sig höga ljud. Äntligen är jag uppe på taket, jag kollar mig omkring men polisen är inte här än. Jag klättrar snabbt ner för den rostiga brandstegen men det är svårt för jag skakar som tusan. Jag springer det snabbaste jag kan till min nyligen stulna volvo 240. Nyckeln krånglar i dörrlåset, men tillslut sliter jag upp dörren och slänger mig in i bilen, sedan kastar jag väskan på passagerarsätet. Hjärtat dunkar så hårt att det håller på att hoppa ut ur bröstet och med en darrande hand drar jag av mig rånarluvan samtidigt som jag startar bilen. Med plattan i mattan kör jag alla bakvägar jag kan för att inte bli upptäckt av de vitsvarta bilarna.
Samtidigt som jag försöker hålla ögonen på vägen går jag igenom min flyktplan, jag ska till Danmark. Med min alldeles för höga fart så slirar jag in på motorvägen, nu är mitt försprång för stort för att de ska hinna ikapp mig.
Efter fyra kilometer på raksträckan börjar biljäveln att hosta, hur mycket jag än gasar går den långsammare. Jag kör in på sidan av vägen och hoppar över vägräcket som delar in motorvägen med den mörka, kalla skogen. Jag tvekar, ska jag inte bara ge upp? Nej, inte nu. Jag tar långa steg in i skogen. De nyinköpta skinnhandskarna är inte till någon hjälp nu under den kyliga oktobernatten. Jag känner mig iakttagen när jag småspringer genom skogen ensam och då hör jag sirenerna. Magen vänder sig ut och in. Jag tittar över axeln och ser de lilla ljuset från ficklamporna och hör hundarna skälla borta vid vägen. De är beredda att ta upp jakten på mig.
Jag börjar springa men daggen på marken gör så att jag halkar och alla sedelbuntar i väskan ramlar ur. Jag sätter mig på knä och känner hur min vrist dunkar, det måste blivit en rejäl stukning. Snabbt samlar jag in alla buntar igen och kryper på knä in under en stor barrig gran. Nu är det kolsvart, jag bara väntar på att de ska hitta mig. Med gråten i halsen, jag som inte ens brukar gråta, känner jag nu en blöt tår rinna ner för kinden. Jag kramar min väska lite hårdare när jag hör tassarna komma närmare och en ljusstråle lyser mig rätt i ansiktet, sedan hör jag en manlig raspig röst ropa att de hittat mig. Hela kroppen är nu fryst, jag sitter som paralyserad.
Nästa minnesbild är i polisbilen påväg in till stationen. De för in mig i ett mörkt rum där jag inte ser någonting, sedan tänder de lampan och jag möts av en gul flammig tapet. Det rinner svett från min rygg när jag tittar mig omkring och märker jag att jag är hemma. Jag tänder sänglampan och blickar nedåt, där på golvet bredvid min säng ser jag min slitna skinnväska ligga full med träningskläder.
