Svenska Deckarfestivalen presenterar Den tatuerade babyn, av Petronella Simonsbacka. En novell som är specialskriven för vår hemsida och som har urpremiär precis här och nu. Mysig spänningsläsning i väntan på festivalen i november.
– En gång såg jag en tatuerad baby, sa Ergan och såg sig långsamt om.
De satt i en liten klunga i ett hörn av rastgården och rökte den fjärde och sista cigaretten. Eftersom de höll ihop hade även den som egentligen inte hade någon cigg kvar en hängande i mungipan.
– Lyssna inte på honom. Han driver med er, det måste varit en dvärg, skrattade Erik, clownen, viktigpettern, professorn som de kallade honom.
Ergan knep läpparna om den blivande fimpen och sträckte ut sin högerarm. Den räckte nästan så den höll om Erik.
– Jag ljuger inte. Hör här.
Ergan sänkte rösten och Erik kröp in under armen för att lyssna. De andra tre drog sig också närmare.
– Det är sant. Det var en baby. Den låg i en barnvagn, nästan naken med ett stort tribalmönster längst hela högersidan från hjässa till fot och några mindre rödgula tatueringar fördelade här och där.
– Nähä, sa någon bakom dem och Erik höll med.
– Det skulle inte vara möjligt att tatuera en baby. Den skulle inte vara stilla. Den skulle skrika.
– Ja, höll Ergan med, och någon måste ha hållit i nålen också, tänk på den.
Erik smakade på tanken. En liten knubbig, rultig bebis, blod och en nål.
– Fy fan, sa han och vred sig ur greppet.
Han ställde sig med armarna i midjan så musklerna i överarmarna svällde. Ergan log.
– Bara erkänn att du driver med oss. Inte en chans att det är sant.
– Jo, det är sant. Det hände när jag bodde i Paris, började Ergan, men de avbröts av signalen.
Rasten var slut. Bara att fimpa. Som om det behövdes. Ciggen hade brunnit ända till filtren.
– Vi ses imorgon, sa Erik.
– Visst, brorsan.
– Då vill jag höra mer om den tatuerade babyn.
Erik spenderade resten av dagen på sitt rum. Det enda direkt positiva Ergan någonsin hade sagt till honom var att han hade det fint hos sig, så Erik fortsatte att städa med militärisk disciplin. Det var sådan som han var som människa, men man kan tröttna när dagarna går och man förlorar greppet om tiden. På anslagstavlan ovanför sängen hängde fotografier av hans flickvän. Hon skickade minst ett nytt foto per månad och kom på besök då och då. Så klart var han tacksam över det, men mest förvånad. När de fick lämna lägenheten på grund av hans verksamhet trodde han att det skulle tagit slut för alltid. Visst hade de haft sina upp- och nedgångar, men den förnedringen gick utöver något annat. Aldrig hade han trott att hon skulle komma tillbaka. Trots allt.
*** *** *** ***
– Den tatuerade babyn låg i en barnvagn. Det var sommar och den hade bara underbyxan med blöjan på sig. För övrigt var den naken. Alla på det lilla torget kunde se tatueringarna. Det var inga diskreta grejer. Inget man skulle valt.
– Hade någon bara lämnat ungen där på torget? I vagnen, menar jag? Var det ett övergivet barn?
– Övergivet, förmodligen. Ensam, nej, svarade Ergan och drog in ett djupt bloss.
De väntade tysta på att röken skulle komma ut.
– Barnvagnen var svart. Den sköts fram av mamman. Hon var vit, men hade korpsvart hår. Kläderna var också svarta, tunn blus, läderkjol och svarta nätstrumpbyxor. Höga klackar, men klumpiga tjocka svarta skor.
– En hora, muttrade en av killarna i klungan bakom.
– Kanske, kanske inte, sa Ergan, men det var något mer också, något som verkligen skrämde mig.
Erik stirrade rätt in i Ergans ansikte. Han tittade ner på cigaretten, koncentrerade sig på rökningen igen. Erik kunde inte se någon rädsla i hans ansikte, men bara tanken på att Ergan kunde bli rädd skrämde livet ur honom. Eriks vardag var lugn och fin för att han hade fått en farlig kompis. En som aldrig var rädd för nåt eller nån. En som alltid visste hur han skulle bete sig. En som alla andra såg upp till, vare sig de gillade honom eller inte. Ergan sålde inte ens och gjorde ingen några tjänster. Förutom Erik och de andra närmaste kompisarna förstås. Man kunde säga att de levde i kollektiv vad gällde cigaretter. Att dela med sig av cigg var den ena av två regler för den som hade turen att bli accepterad som Ergans kompis. Den andra var att aldrig sätta sig i någon typ av skuld till någon utanför gruppen. Ingenting. Inte ens för ett vänligt ord. Numera skämtade Erik så fort någon sa något snällt. Det spelade ingen roll om det var en plit. Han sa aldrig tack, för han lät det aldrig fästa. Han ville vara kvar i detta trygga sammanhang där han vågade skratta och skämta. Där han aldrig åkte på stryk eller blev elakt behandlad. Men Ergan hade ett hål i rustningen. Oväntat nog. Det fanns saker som han var rädd för. Detta var inte bra. Erik såg sig runt på rastgården, som om någon av de andra på håll kunde lukta sig till problemet. Hans blick fastnade på en ny kille, ung, som var på väg rakt emot dem. När han kom fram ställde han sig framför Ergan, såg honom rätt in i ansiktet och bad om en cigg.
– Tyvärr, killen, sa Ergan. Vi har slut.
Ingen av dem sa nåt mer, utan bara väntade tills besökaren vände sig om och gick.
– Så vad var det för nåt annat då med kvinnan med barnvagnen? Det där, du sa, du vet?
De andra väntade på svaret. Bara Erik hade vågat fråga.
Ergan böjde sig ner och fimpade den halvrökta ciggen rakt ner i gruset.
– Kom så går vi. Trampa inte på den.
De gick in igen i klunga och väntade vid den låsta dörren. De sågs i regel bara en gång per dag, på rastgården. Ibland inte ens då, ifall schemat ändrades. Ändringar skedde, men var aldrig långvariga. Livet var nu en evigt upprepande kedja händelser från upplåsningen på morgonen till inlåsningen på kvällen. Erik vände på huvudet och såg den där nye killen plocka upp ciggen och borsta av dem. Ergan var en underlig person och nu var det 23 timmar kvar tills han fick veta mer om den tatuerade babyn.
På kvällen satte han sig med ett av Jessicas brev igen. Hon skrev underbara brev, vilket också var förvånande eftersom hon aldrig hade varit så värst känslosam ute i verkligheten. Sexig, ja. Rolig, absolut. Känslosam, nej. Det var snarare så att bråken om vem som älskade vem mest blev till tävlingar om att få vara personen som älskade minst. Det var en rätt vanlig bråklek innan. När de levde ihop. Och så, när de inte kunde bråka, kramas, leka, kyssas och ha sex, förutom på besöken förstås, då trollade hon fram sin känslosamma sida. Varje brev slutade med att hon skrev att hon älskade honom. Det gjorde honom varm att läsa raderna, men också misstänksam.
*** *** *** ***
De satt där igen och rökte. Ingen sa nåt. Alla väntade. Erik ville ställa frågan, men han lät bli. Det var alltid han som fick fika efter svaren. Han var trött på det. I två dagar hade han grubblat över den tatuerade babyn. Han såg den framför sig så fort han somnade och även på dagen när han tappade koncentrationen. Det kändes som om det var han själv som stod där och såg ungen köras förbi i en svart barnvagn av sin mor, som de andra killarna trodde var en hora, men som han själv antog var en gothare, synthare eller nåt.
– Så vad hände? muttrade någon bakom dem.
Ergan gav honom en blick, men den var varken arg eller irriterad. Den uttryckte ingenting alls, vilket var Ergans normalläge. Han log ibland, skrattade nästan aldrig och visade aggression bara när han bedömde det som befogat. Han var väldigt rationell på det sättet, tyckte Erik, som blev skrämd av aggressionsyttringar, särskilt sådana som kom från ingenstans. Folk här blev helt vansinniga över bagateller och det hade kunnat vara han själv som skars upp över ett förfluget ord eller råkade ut för en liten olycka. Nu hängde han med Ergan och killarna. I deras lugna lilla hörn hände inget, men han ville inte tänka på hur det skulle gå för den nya killen. Erik skakade på huvudet, som för att tvinga ut tankarna ur skallen. Erik var stor och stark, men det här var inte ett ställe där man hjälpte någon. Ingen ville bli utsatt eller utpekad. Ingen ville bli mobboffret. En del här var inte normala.
– Du vill inte veta vad som hände, Erik? frågade Ergan.
– Skojar du? Jag kan fan inte sova på grund av din jäkla berättelse. Jag måste få veta vad som hände.
Ergan skrattade. Det måste ha varit ett skratt, men det kunde förstås ha varit en hostning som spred sig. Det var svårt att veta med Ergan.
– Kom lite närmare, så ingen råkar höra.
De gick närmare för att uppfatta hans allt lägre röst.
– Mamman gick förbi en liten polisstation som var placerad i ena änden av torget. Den såg ut som en enplansbunker i brunaktig betong. När jag såg henne gick hon snett mot mig, jäms med betongväggen, men en bit ifrån. Jag såg alla tatueringarna på babyn i barnvagnen och stannade till. Den passerade, kanske en meter från mig och jag höjde blicken när mamman kom emot mig. Först hatade jag henne vid blotta åsynen, för inget gör mig mer förbannad än föräldrar som inte tar hand om sina barn.
Ergan pausade för att ta ett djupt bloss och instämmande muttranden hördes i gruppen. Erik själv gav ifrån sig ett liknande ljud, men sanningen var att han inte kunde relatera. Han kom inte från någon trasig bakgrund, missbrukande föräldrar eller våld i hemmet och hade varken blivit övergiven eller slagen. Han hade gjort det brott han gjort bara för att tjäna pengar. Bizniz som folk sa. Inget personligt. Erik råkade vara bra på naturvetenskapliga ämnen och upptäckte tidigt att han kunde odla som få andra. Kemiska ihopkok skulle han inte vinna pris på, men han var bra nog på det också. Tillräckligt uppskattad. De lik han lämnat i sin väg tyckte han inte att han var ansvarig för. Folk hade väl en egen vilja? Rätt att göra egna val? Ta sina egna risker. Erik sov väldigt bra på nätterna och påpekade det gärna. Fast den senaste tiden hade det varit lögn förstås, nu när han börjat drömma mardrömmar om tatuerade bebisar.
– Så, vad hände? frågade Erik.
– När hon gick förbi mig vände jag mig om och stirrade efter henne. Hennes svarta läderkjol var mer än kort, den var uppdragen till övre delen av skinkorna så man kunde se baken igenom nätstrumpbyxorna.
– Fy fan. Måste varit en narkoman, mumlade någon.
– Kanske, kanske inte, fortsatte Ergan, men mitt framför anus hade någon klippt ut ett stort, runt hål i nätstrumbyxan. Kanske en decimeter i omkrets och perfekt runt. Jag frös nästan till is när jag såg det. Det var så jävla rått. Sedan stannade kvinnan plötsligt till. Hon verkade vackla och satte sig på huk. Jag började springa fram för att hjälpa henne upp, men kom inte dit först. En annan kille reste på henne och satte armen runt henne. De fortsatte gå framåt, som om de var ett par, längre och längre bort ifrån mig. Kjolen var fortfarande kvar ovanför baken så hålet syntes och efter dem kom ett gäng med svartklädda killar. Läderjackor allihop. Snygga frisyrer. Alla såg ut som killen längst fram, som höll armen om mamman med den tatuerade babyn.
Ergan tystande och ägnade sig åt sin cigarett. De väntade på att han skulle röka klart och fortsätta, men han sa inget mer. Bara rökte och rökte.
– Gjorde du inget? Stod du kvar där och tittade efter dem bara? Var det slutet på berättelsen? frågade Erik.
– Ja, jag gjorde något, men det är slut på berättelsen för idag.
– Varför då?
– För att jag inte fixar mer, sa Ergan och fimpade cigaretten.
De följde efter honom till dörren. Ingen sa något.
Tillbaka i rummet. ”Världens mysigaste lilla cell”, som Erik uttryckte saken när Jessica ville att han skulle förklara hur han levde därinne. Erik låg på sängen och stirrade upp i taket. Tänk om det hade varit han som gick där på torget i någon liten förort till Paris … … om det vait han som sett den unga kvinnan och hennes tatuerade baby, vad hade han gjort? Hade han gjort något alls eller skulle han varit för rädd? Det var stor skillnad på honom och Ergan. Erik var visserligen både lång och muskulös, men långt ifrån någon slagskämpe. Han var inte van vid att se sig som en fysisk tillgång. Faktiskt hade hela hans deffade överkropp kommit till härinne. Tidigare var han mager och spinkig, långhårig med runda glasögon. Han såg inte ut som en idrottsman då. Det var hans spinkiga, glasögonprydda jag som i hans tankar stod där på torget och såg det Ergan sett. Det kändes inte bra att vara killen som bara skulle ha gått därifrån. Som inte hade vågat blanda sig i.
*** *** *** ***
Ingen frågade något mer om den tatuerade babyn. Inte nästa dag och inte på hela veckan, tills Ergan slutligen började prata igen, alldeles av sig själv. Han hade bara svarat med nickningar och huvudskakningar under hela denna tid. Ingen av dem hade valt varken att ta upp samtalet eller att försöka distrahera från det. De sa hej. De talade mellan sig. Men de accepterade hans tysta lågmäldhet. Mer än accepterade. De försökte dölja den från andra. Om någon fick för sig att Ergan var vek så visst man inte vad som kunde hända. Erik var särskilt orolig, för han var attraktiv. Inte som man, men som bärare av kunskaper kring hur man förvandlar vad som helst till narkotika. Han kunde ge tips och förklara om det gällde något allmänt, men han var inte intresserad av att bli rekryterad till någon verksamhet. Han ville ha en chans att mucka från denna helveteshåla. Ergan var hans mur mer än hans bror. Utan Ergan skulle han knappast kunnat upprätthålla någon ställning som var tillräckligt stark för att sätta gränser eller säga nej. Det skulle bli han själv som fick leta ingredienser och sköta tillagningen. Han själv som tog den extra strafftiden som garanterat skulle komma, förr eller senare, för den som åkte fast för tilltaget. Erik rörde på kroppen som om Ergan just hade sagt något roligt. Han riktigt vek sig av skratt, slog ut med ena armen och tog ett steg ut så han ställde sig för och skymde Ergan så ingen kunde se hans ansikte. Inte för att det avslöjade några känslor, inte alls, utan för att ingen skulle fatta att Ergan aldrig rörde på läpparna. De samlades i klunga varje dag och lutade sig framåt som om de lyssande på en av hans historier. Men Ergan var tyst. Till sist, det var på en måndag, fortsatte han:
– Ni vill veta vad jag gjorde? Jag är rädd att ni kommer att bli besvikna på mig.
– Du behöver inte berätta om du inte vill, sköt Erik snabbt in.
Några av de andra ville ha slutet på berättelsen till varje pris, men Erik ville hellre ha en stark Ergan att gömma sig bakom.
– När jag såg gruppen förstod jag att killen med armen runt mamman inte var hennes pojkvän. Det kunde ha varit en lika trasig typ. Det kunde ha varit någon form av absurt mode. Man vet aldrig. Men när jag såg gänget bakom så förstod jag att det inte var så. Jag brukar aldrig lägga mig i saker, det vet ni?
Alla mumlade instämmande. Ergan blandade sig ytterst sällan i något överhuvudtaget och han svarade konsekvent nej på det mesta, oavsett vad han tillfrågades om. Ingen av dem ville bli insyltad i andras affärer. Det var deras enda gemensamma nämnare. Alla var i olika åldrar. Ingen kom från samma land, så de hade inte ens samma modersmål. De såg ut som fucking FN och kommunicerade på bruten engelska. Många av dem sa knappt ett ord. Så vitt de visste hade ingen av dem dömts för samma brott heller. Om folk nu talade sanning om sånt, det var inget man kunde räkna med. Det enda de hade gemensamt var att de höll sig för sig själva och nu hade bildat ett starkt litet kompisgäng av nyttiga killar som höll sig för sig själva tillsammans. Det fungerade bättre så.
– Just precis, fortsatte Ergan. Jag blandar mig inte i andras affärer, men den gången kunde jag inte låta bli. Hon gick där framför mig med det uppklippta hålet, de förnedrande kläderna och så barnvagnen som hon sköt framför sig med den tatuerade babyn i.
Ergan började röka igen, men nu klarade Erik inte av att vänta längre. Han lutade sig närmare Ergan.
– Du fattar väl att du måste berätta för oss den här gången? Vi klarar inte mer.
– Visst, men det är ingen hjältehistoria precis. Jag sprang ikapp kvinnan och började dra henne från killen, men han kämpade emot. Hans kompisar sprang fram och hjälpte honom. Bakom oss fanns polisstationen, med dörren vidöppen. När jag misslyckades med att dra loss henne och gruppen kom emot mig för att hämnas sprang jag in där. De följde inte efter.
Erik gapade. Hakan hade fallit ner så ciggen studsade mot backen. Han fick påminna sig om att bita ihop igen och orkade inte ens böja sig ned och plocka upp ciggen. Han rökte för mycket i alla fall. Hemma rökte Erik inte alls, men här var cigaretter kapitalet framför alla andra kapital och han hade aldrig slut. Så Ergan sprang alltså in på polisstationen och tog skydd. Det var oväntat. Han skulle ha trott att Ergan skulle spöat upp dem alla och kört kvinnan med babyn till någon trygg plats. Gud vet vart, men ändå. Erik var besviken. Inte för att Ergan inte var en hjälte utan för att det betydde att berättelsen förmodligen var sann. Ingen hittade på en story som gick ut på att man sprang in på polisstationen och sökte skydd för att inte åka på spö. Sådant erkände folk inte även när det var sant. Det var verkligen inget att skryta om och alltså, ergo, inget som behövde nämnas överhvudtaget. Ändå hade Ergan nämnt det.
– Så det var slutet på historien, mumlade Erik.
– Lät det som ett typiskt slut på en historia? frågade Ergan.
– Nej.
– Det var det inte heller, men ni får vänta till imorgon med att höra resten.
– Nämen, vad fan! röt Erik, så de andra på gården vände sig om.
Ergan log.
– Beklagar. Men jag lovar att det slutliga slutens slut kommer imorgon.
Ingen sa nåt mer på hela vägen till dörren. Inte ens hejdå, vi ses imorgon. Att lämna ett sådant antiklimax borde vara straffbart.
