Striden vid världens kant. Efter sin hyllade kvartett spänningsromaner med norra Öland som spelplats tar sig nu Johan Theorin an en helt annan sida av Sverige och spänningslitteraturen. Han skapar första delen i en krönika böcker om Jarmaland som beskriver ett Sverige under 1300-talet.
Det är en tid som inte har så många kända skildringar, kanske för att den inte blivit lika bekant för oss vare sig i litteratur eller på film. 1300-talet är en tid som mest omtalats som ”den mörka”, en tid som oroligt befann sig mitt emellan den hedniska forntiden och den nya frambrytande kristna världen. En tid där pest och digerdöd härskade och Sverige tog sina första stapplande steg för att bli ett land. Den segrande kristendomen gjorde också sitt bästa för att förminska och osynliggöra den gamla, primitiva tiden för att på så sätt öka ljuset över den nya eran.
Johan Theorin tar sin utgångspunkt i detta mittemellanläge. Den svenska staten har samlat en här som ska tåga mot norra Norrland med uppgiften att nedkämpa och förinta den befolkning som bor uppe i borgen Salajak, som har sitt eget kungahus och som vaktas av en arme av hvittror, både luft- och markburna.
På rymmen från sitt hem i Småland ansluter sig tre bröder till den svenska hären. De är alla för unga för att vara krigare men har användbara färdigheter när det gäller att tvinna rep, ha hand om slaktdjuren till hären och att klättra i farliga och höga berg.
De här tre pojkarna blir den ena gruppen huvudpersoner vi får följa utifrån sin utsiktspunkt i hären där de också stöter på Lovisa, fogdens dotter, som är fantastiskt vacker men också äger en förunderlig förmåga att blåsa och spela på sitt vallhorn. Med sina melodier får hon både armen att röra sig men hon spelar också med sådan lockelse att hon kan få själva Storsjöodjuret att, likt den hedniska Midgårdsormen, följa med i krigståget mot norr och ta del i den stora striden.
På den andra sidan frontlinjen får vi också följa Ristin och Cari, två unga bevingade marwhitror som tillhör vaktstyrkan runt kungafamiljen i Salajaks slott. När borgen Salajak slutligen stormas och går under blir Ristin den som får ta hand om den unge prinsen Dhor för att rädda honom undan förföljande soldater från segerarmén.
På så sätt får vi som läsare via de unga på bägge sidorna följa hela detta övermäktiga fälttåg där svenskarna har satt sig före att tämja de vilda och norröna skogsfolken som tydligt spelar i lag med allsköns magiska oknytt och vittror som finns i den svenska folktron. I slaget vid Salajak lever människorna mitt bland allt som påstås finnas i den hinsides värld som kristendomen såg som sin mission att ”befria” folket från. Helst skulle alla sådana företeelser och föreställningar drivas bort ur den förnuftiga världen och förpassas över den bortre kanten av den kända världen. Ner i den bottenlösa avgrunden bortom Salajak där gudinnan Hel härskar – Jarmaland.
Det är en mycket suggestiv och storslagen resa vi tas med på, ömsom på skrindan med slaktfärdiga griskultingar i armens eftertrupp. Ömsom också i luften och deltagande i skriande attacker, där själva den ylande sången från flygande whittror är vapnen som används och de är minst lika dödliga som någon form av modern stridsspets.
Författaren låter oss också tillsammans med soldaterna följa med på fantastiska resor genom Härjedalska fjälldalar på väg mot sameland och gryningsljuset över fjällen.
Det är både storslaget och vackert – och det känns som en alldeles bortglömd historia om Sverige. Naturligtvis finns starka band både till moderna dataspel som utspelas på fjärran kontinenter och stråk som associerar till ett epos som Härskarringen.
Inget av det spelar dock den minsta roll. Det är en njutning att följa med Johan Theorin som med fullständig självklarhet och lätthet förflyttar oss vart han vill i gångar i det lappländska urberget och in och ut ur salar och prång i det mäktiga slottet Salajak.
Den andra delen i Krönikan om Jarmaland kommer ut under 2019.
Tomas Melander / Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall
