Recension: Hus av glas av Louise Penny

En figur i svart kåpa och ansiktsmask som ingen känner igen står alldeles still, säger ingenting, svarar inte på frågor. Obehaget sprider sig i byn och när figuren väl försvinner hittas en kvinna mördad i den lilla kyrkans källare. Inför Louise Pennys medverkan på Svenska Deckarfestivalen har vi recenserat hennes senaste bok.

Dags igen för den stora kanadensiska stjärnan Louise Penny och hennes serie där en av spänningslitteraturens mest älskansvärda huvudpersoner, Armand Gamache, och den märkliga och undangömda lilla byn Three Pines, med alla dess särpräglade karaktärer, finns i centrum. Vi ligger efter en del i den svenska utgivningen, årets Hus av glas är den trettonde delen i serien och på engelska är Penny framme vid del arton.

Här har Gamache blivit chef över hela Sûreté du Québec, en organisation svårt sargad av korruptionsskandaler (som han själv avslöjat), en polismakt som inte klarar av sitt uppdrag, som förlorat kriget mot det som är kriminalitetens dominerande kärna, den snabbt växande narkotikahandeln. Han måste hitta helt nya vägar som kanske innebär att han kanske måste följa samvetet i stället för lagen, kanske offra en hel del för en större nytta, kanske bränna alla skepp för att tvinga organisationen till en ny riktning.

Svåra moraliska dilemman finns alltid med hos Penny, liksom den stora floden av intelligenta referenser, många väldigt oväntade, som byggs samman till en fantastiskt läsvärd berättelse. Jag har svårt att tänka mig någon som inte blir läsglad av detta och alla som på minsta sätt är roade av tankenötter, pussel, korsord eller liknande måste älska hennes deckare.

Det centrala temat i den här boken handlar om samvetet och det är ett begrepp som diskuteras från många olika perspektiv. Ett av dem härstammar från Mahatma Gandhi: ”There is a higher court than courts of justice and that is the court of conscience. It supercedes all other courts.” Ibland kan det alltså vara rätt att följa sitt samvete, snarare än att följa lagen. I många fall kan de flesta säkert hålla med om det, till exempel när det gäller Gandhis egen kamp mot kolonialmakten England, när det gäller den svarta majoritetens kamp mot raslagarna i Sydafrika, afroamerikaners kamp mot raslagar i USA, det finns många exempel. Men vi håller inte alltid med.

Det finns ett välkänt citat från Oscar Wilde: ”Conscience and cowardice are really the same things, Basil. Conscience is the trade-name of the firm. That is all.” Det som hindrar oss från att göra onda saker handlar inte om samvetet utan om feghet, vi är rädda för att åka fast. Perspektivet från Wilde väver Penny också in i sin berättelse.

Att driva in obetalda skulder är något som görs lagligt av inkassoföretag och mindre lagligt av kriminella, en verksamhet som ofta förknippas med illegala MC-gäng. Louise Penny har en sällsynt förmåga att hitta udda verkliga företeelser som hon väver in i sina berättelser och ett exempel i denna bok, som jag aldrig tidigare hört talas om, är El Cobrador del Frac, ett indrivningsföretag med många anställda i Spanien och Portugal. De arbetar varken med juridik eller våld utan med människors samveten. Deras anställda är frackklädda, har en portfölj men en tydlig markering som visar vilka de är och de följer, närmast stalkar, människor som inte gjort rätt för sig, som inte betalat sina skulder och de gör det publikt. De gör annars ingenting, säger ingenting, men denna offentliga skambeläggning av människor som inte gjort rätt för sig lär vara mycket effektiv. På denna mycket verkliga historia bygger Penny en mycket äldre förhistoria som jag tror är fiktiv, men som fungerar mycket bra.

Första november är det Halloweenparty i Tree Pines. Trots förklädnader känner de flesta i byn igen varandra men det finns en figur i svart kåpa och ansiktsmask som ingen känner igen. Morgonen efter festen är figuren kvar på allmänningen, står alldeles still, säger ingenting, svarar inte på frågor. Obehaget sprider sig i byn, en del vill ta till våld, köra bort denna skräckinjagande figur. Armand Gamache tycker också det är obehagligt, tycker att figuren påminner om döden, men skyddar den ändå; den gör inget olagligt genom att bara stå där på en allmänning. Den blir kvar i flera dagar och så småningom kommer någon på att det kanske är en cobrador, ett vandrande samvete. Men det skulle innebära att någon i byn måste ha begått en riktigt svår synd; vem skulle det kunna vara, alla i byn känner varandra väl, där finns bara några få gäster utifrån. När figuren väl försvinner hittas en kvinna död i den lilla kyrkans källare, mördad.

Berättelsen rör sig mellan två tidsplan; cobradorens uppträdande och mordet i Tree Pines under några kalla dagar i november, och åtta månader senare under extrem sommarhetta i Palais de Justice inne i Montréal där målet mot den som är misstänkt för mordet ska avgöras (och en hel del annat händer). Det är inte alls en ovanlig konstruktion, oftast görs det genom olika kapitel för nutid och dåtid, men Penny gör det mycket snyggare än så; vi kan röra oss mellan de olika tiderna i samma stycken, nästan i samma meningar, och ofta är det med hjälp av vädret (alltid viktigt hos Penny) som vi kan hålla reda på var i tiden vi befinner oss.

På vägen genom berättelsen möter vi mängder av referenser av många olika slag; det kan handla om litteratur, konst, musik, historiska händelser, samtida fenomen och en hel del annat. Här finns T. S. Eliot, Pinocchio, Odysseus, en bombning i England under Andra världskriget, William Goldings Flugornas herre, spritsmugglingen under förbudstiden, Stonehenge, A. A. Milne, Miligramsexperimenten om moraliska förskjutningar, Christina Rossettis Goblin Market och mycket annat. Penny delar uppenbart min förtjusning över Leonard Cohens texter, en tidigare bok har till och med titeln hämtad från honom, How the Light Gets In (2013, på svenska 2020), och till min glädje dyker han även upp i denna roman.

Carla Wiberg svarar återigen för en utmärkt översättning vilket inte kan vara så enkelt med alla referenser och intelligenta pusselbitar. Har en liten detaljanmärkning; personligen arbetar jag mycket hellre med kolleger än kollegor. Hos Wiberg finns både och, vilket inte är så lyckat, och hoppas att hon i framtiden håller fast vid den ursprungliga formen.

Det är en rätt lång berättelse men Penny håller mig konstant fängslad och det är bara med sorg i hjärtat som jag på sidan 432 tvingas konstatera att boken är slut för denna gång. Läs Louise Penny!

Anders Kapp

Bokfakta:

  • Titel: Hus av glas (Glass Houses)
  • Författare: Louise Penny
  • Utgivningsdag: 2022-09-12
  • Förlag: Modernista
  • Antal sidor: 432

Länkar: