Debutanten: Kajsa Leo

Grattis till din debutbok, Snöflickan. Vad handlar den om?
Tack så hjärtligt! Snöflickan är en spänningsroman som utspelar sig i en fiktiv håla vid namn Glimsjö. Berättelsen tar sin början när femåriga Märta kommer in på förskolan Nyckelpigan och säger “Gubben är trasig, vi måste laga honom.” Det visar sig att mannen, som har blivit mördad, har suttit inne för barnpornografibrott och kommit ut så sent som dagen innan mordet.

Din kriminalkommissarie, Dylan Svensson, vem är hon?
Dylan Svensson är en misslyckad polis som föredrar att bli full på Stadshotellet och dra hem tillfälliga kärleksäventyr till sin 90-säng framför att göra sitt jobb. Hon valde yrket enbart för att göra det omöjligt för sin far, en framgångsrik men tyrannisk polis, att vila i frid då hon fick uttala orden “Jag ska bli som du” på dennes dödsbädd. Jag älskar Dylan. Hon är dålig på livet och inte vidare sympatisk men hon är också förbannat rolig emellanåt.

Dylan, är det Bob vi pratar om, eller är det tänkt som ett androgynt namn? 76 kvinnor i Sverige heter Dylan.
Nog är det Bob alltid. Dylan är döpt till Dahlia men valde själv att byta namn, både som en hyllning till artisten Bob Dylan och som en uppgörelse med hela den gudsförgätna barndomen. Bob Dylan, eller snarare hans låttexter, spelar en viss roll för romanen. Det är som en liten gimmick som jag hade roligt med när jag skrev och som jag tycker ger en fin ton åt berättelsen.

Hur kom du på att du ville skriva just en spänningsroman/deckare, och inte en ”vanlig” roman?
Det gjorde jag inte. Jag hade skrivit krönikor för olika tidningar i tio år när jag började med Snöflickan. Egentligen tänkte jag inte alls skriva en deckare men när jag gick en skrivarkurs på folkhögskola mynnade en snabb skrivövning ut i den här romanen. I början skrev jag berättelsen som ett skämt: Jag drev med deckargenren och lekte med klyschor. Jag blev själv förvånad när det gick upp för mig att jag tog projektet på allvar och att jag inte kunde sluta skriva.

Hur länge har du arbetat med boken?
Jag skäms lite för att erkänna det men jag har hållit på med den här boken i fem år. Det ska dock erkännas att jag har förhållit mig till manuset lite som en dålig partner: långa perioder har den bara legat och längtat efter min kärlek för att sedan bli upplockad och älskad under en flyktig stund. Det är först det senaste året vi har kilat stadigt och jag har vågat presentera projektet för vänner och bekanta.

Har du någon ”master plan” bakom boken?
Tanken är att Snöflickan ska bli första boken i en trilogi. Jag pendlar mellan att känna ”Hurra, nu får jag skriva” och ”Helvete, vad har jag gett mig in på?”.

Förutom några spännande timmar, finns det något djupare budskap i boken som du hoppas läsarna tar till sig?
Jag vill att läsaren ska hitta sitt eget budskap i boken men kanske något så banalt som att det vi är med om formar oss och att det alltid finns en anledning till att vi är som vi är.

”Landsbygd noir” växer i popularitet i Sverige, kan Snöflickan passa i den genren och hur skapade du orten Glimsjö?
Vilke underbar term, den har jag aldrig hört! I yngre år trodde jag alltid att jag skulle behöva flytta till New York eller Paris för att få inspiration till skrivandet, att det var där det skulle hända grejer. Det tog lång tid innan jag insåg att det i själva verket är den lokala Icabutiken eller det sömniga församlingshemmet som sätter igång min fantasi. Jag gick in i ett tomt omklädningsrum i en sunkig idrottshall för en tid sedan och kände: Wow, vilken miljö, det här måste jag ha med i en berättelse!

Namnet Glimsjö är en lek med ord: jag började skriva Snöflickan när jag bodde i Nässjö, som jag då betraktade som en håla. Sedan flyttade jag till Glimåkra där jag bor nu och plötsligt framstod Nässjö som rena storstan. Jag skulle kanske inte säga att jag trivs i Glimåkra men jag har aldrig känt mig så inspirerad till att skriva som jag gör här.

Vad var det svåraste med att skriva din debutroman?
Allt var svårt. Som krönikör är jag van att skriva kort och effektivt. Att skriva en hel roman framstod som totalt omöjligt ända tills jag satte sista punkten.

Har du någon favoritscen i din bok?
Jag älskar personalfesten som utspelar sig i den kommunala matsalen. Poliserna blir fulla, gör “tåget” och fimpar i kalvsyltan. Scenen är lite äcklig och nästan burlesk. Jag hade väldigt roligt när jag skrev den.

Många författare ”gräver där de står” och ofta handlar det om en bransch eller yrke man själv jobbar i. Du är språklärare och konstvetare, går det att peta in sånna saker i en deckare?
Konsten spelar en viktig roll i Snöflickan; en av de viktigaste karaktärerna är konstnär och driver ett galleri. Jag har till och med lyckats klämma in min första, riktigt starka konstupplevelse i romanen. Min faster hade målningen Grindslanten på väggen och varje gång jag var där stod jag som förhäxad framför den och lät målningen rasera hela min trygga, oskyldiga värld. Att jobba som högstadielärare är att dagligen pendla mellan himmel och helvete vilket i sig är bra för skapandet. Dessutom skildrar jag ofta barn och ungdomar i mitt skrivande. Inför nästa bok har jag tänkt ta hjälp av mina elever för att göra vissa inslag mer trovärdiga.

Vilka litterära förebilder har du, favoritförfattare och genrer som du gärna läser?
Jag läser allt. Jag är med i en feministisk bokcirkel och så läser jag en massa deckare för att få inspiration (och för att det är smarrigt). Bland mina författarförebilder väljer jag att nämna Suzanne Brøgger, Christine Falkenland och Gillian Flynn.

Vad har du lärt dig under processen som du vill tipsa andra, framtida debutanter om?
Kanske att sluta tänka så mycket på vilken typ av författare man vill vara och bara köra. Det stämmer inte alls överens med min självbild att skriva deckare men det är bara att gilla läget. Jag vill också lyfta fram ett råd från Stephen King, nämligen att föreställa sig en enda, utvald läsare under processen. Själv skriver jag alltid med min syster i åtanke. I övrigt har jag märkt att mycket handlar om att offra saker. För mig gick det mycket bättre att skriva när jag lämnade Malmö för en håla och slutade ha ett socialt liv. Att det dessutom är ett ekonomiskt självmord att skriva behöver väl knappast nämnas.

Hur ser ditt läsande ut, föredrar du ljudböcker, papper eller e-böcker?
Jag läser eller lyssnar på ungefär tre böcker i månaden och minst en av dem är en spänningsroman eller en thriller av något slag. Jag skulle aldrig få för mig att läsa en e-bok men ljudböcker kan vara underbara. Om jag har på känn att jag kommer bli väldigt förtjust i en bok ser jag dock till att läsa den i pappersform.

Vilken är din senast lästa spänningsroman/deckare?
En av de senaste deckarna jag läste och tyckte mycket om var Sara Strömbergs Sly. Jag älskade att karaktärerna var så skitiga och sunkiga medan miljöskildringarna flöt på som vacker poesi.

Den svenska spänningsscenen är stor, det är mycket och hård konkurrens; vad hoppas du tillföra genren?
Jag tror att Dylan Svensson, min deckarhjälte eller vad jag nu ska kalla denna hopplösa individ, kommer att väcka känslor hos mina eventuella läsare. Man har även lyft fram att hon är lesbisk som något som sticker ut men för mig var det så självklart att jag ofta glömmer att nämna det. Jag tycker också att jag har fått till en fin balans mellan mörker och ljus, mellan allvar och humor.

Om någon erbjuder dig att filmatisera boken, skulle du då föredra en långfilm på bio eller en tv-serie? Och vem skulle spela huvudrollen?
En långfilm såklart men man ska väl inte vara girig. Att svara på frågan om vem som skulle spela Dylan är omöjligt: jag beskriver aldrig hennes utseende i boken och för mig förändras hon varje dag. Jag började skapa Dylan som ett slags misslyckad James Bond och jag vill att läsaren själv ska få välja om hon är Sean Connery, Roger Moore eller någon helt annan.